Förlåt för tystnaden. Det slår mig att jag har varit en dålig bloggare, det har varit mer tystnad än liv på den här bloggen. Men förhoppningsvis kan jag få en nytändning nu. Jag har nyligen kommit hem från en resa med min flickvän och bror. Det är min första semester på fyra år som har varit mer än en vecka.
Jag har gjort och tänkt på allt annat än träning, jobb och skola. Det har varit oerhört välbehövligt. Nej nu ljuger jag, träning har jag tänkt på väldigt mycket – men försökt koppla från det. På något vis dyker det upp, medvetet eller omedvetet i mina tankar hur jag än gör, vars jag än är. Träningen är en så viktig del av mig att jag ibland inte vet vem jag är utan den.
Vi var i Sulawesi på några öar långt bort från civilisationen när Tor hörde av sig till mig och meddelade att jag hade fått match. De kommande dagarna försökte jag förgäves skicka en kopia på mitt pass till honom för att ordna med kontraktet. Vi hade en prick på mobiltäckningen, om man ställde sig på tå längst upp i vänstra hörnet av balkongen. Som tur var löste det sig ändå, och jag har för närvarande en turnering inplanerad i september mot väldigt tuffa motståndare. Galan är Cage Warriors, och jag har alltid hoppats att komma in där, nu blir det dessutom på bästa möjliga vis – en oldschool turnering. Två matcher på en och samma kväll, och till råga på allt går vinnarna från de första matcherna en femrondersmatch som co-main even. Tur att jag förberett mig för fem ronder en gång tidigare.. Tur, eller otur. Jag är inte helt säker på vilket, eftersom jag vet exakt hur mycket jag måste pressa mig själv för att komma till den formen. Fem ronder är ett helt annat odjur, men det kommer bli fantastiskt. Jag har ett grymt team som backar mig, en fantastisk flickvän som stöttar i ur och skur, samt familj och vänner som hjälper till.
Första träningsveckan är gjord, nu är det åtta hårda veckor kvar tills det smäller. Jag älskar det! I fredags körde vi backintervaller utomhus – jag är fortfarande helt slut i kroppen, men det känns samtidigt riktigt bra. Alla småskador som stört mig är läkta, och jag känner mig mentalt laddad. Idag blev det matchsparring, efter tre hårda ronder fortsatte vi med tre ronder situationssparring. Fernando och Thomas nötte ner mig. Jag lovar att ge igen imorgon på brottningen. Under resan besökte jag även svartbältet Niko Han, och körde några pass där tillsammans med dom. Jag har tränat hos dom tidigare, och gillar verkligen deras tänk. Det är exakt samma tänk som vi har hemma i Umeå. Rena tekniker som fungerar, inget komplicerat eller flashigt, utan grunder. De pass jag var där nötte vi på d’arce choke och försvar på d’arce, dom kommer jag att ta med mig och försöka inkorporera i mitt game. Nu ska jag pressa i mig en smoothie och därefter gå och lägga mig, för att ta tag i nästa tag och samtidigt ta mig ett steg närmare vinst i september.
Jag vill tacka mina sponsorer MM Sports, Costas Umeå, Alexander på Timelab och Filip på Red Dragon Tattoo som gör min satsning möjlig. Finns det någon som kan tänka sig sponsra inför matchen på Cage Warriors 14 september så är det bara att höra av er!
