2012 är året då svensk MMA potentiellt kommer bli betydligt mer populärt i Sverige än tidigare. Det handlar givetvis om, det vi alla ser fram emot, att UFC kommer hit. Men det finns också en baksida av myntet och det är det denna artikel handlar om.
I april kommer alla de som arbetat med att MMA skulle bli tillåtet i Sverige få möjligheten att skåla i Globen. Det kommer vara något av en triumf för många och flera svenska fighters får chansen att visa vad de går för i världens största organisation. Det kommer utan tvekan skrivas en hel uppsjö av hypande och roliga artiklar om det att UFC kommer hit. Men det finns en annan sida också, en baksida som också bör belysas.
Finns det svart så finns det vitt. Genom att en tes har en antites sker en utveckling…
När nu UFC kommer till lilla Sverige är det något helt underbart för många och då tänker jag dels på publiken, förbundet, klubbarna, media och en del fighters. När vi fick reda på att UFC verkligen skulle komma hit blev gapet mellan oss och resten av världen betydligt mindre än tidigare.
Svenska fighters i UFC
Alexander Gustafsson har genom hårt slit i UFC lyckats bevisa att han inte bara hör hemma i organisationen utan att han är Sveriges mest framgångsrika professionella utövare av MMA någonsin.
Papy Abedi har en imponerande fysisk och visade i sin debut att han är att räkna med. Papy var bra både i matchen och i invägningen. Han inger en wow-känsla hos många, inklusive Joe Rogan, av sin blotta uppenbarelse.
Magnus ”Jycken” Cedenblad har länge arbetat med att försöka nå UFC. Han har försökt visa upp vad han gjort, vad han sysslar med dagligen och uppenbarligen varit både framgångsrik och säljbar. Detta med att vara säljbar är något jag kommer få anledning att återkomma till, senare.
Jörgen Kruth har med sin erfarenhet inom Thaiboxning och sitt personliga kändiskap i Sverige skaffat sig ett kontrakt med UFC.
Reza Madadi har precis som Jycken försökt synas i så många sammanhang som möjligt, fått svenska folkets pris (2011) bland alla kampsportare i landet och dessutom slagit två fighters i rad nu som antingen tillhör UFC nu eller har gjort det. Innan det slog han dessutom en fighter som varit med i TUF.
Hamid Corassani har precis medverkat som första svensk i TUF och visade där framfötterna som både en karaktär och inte minst som fighter.
Besam Yousef är möjligen den som skiljer sig lite från ovan nämnda då han är okänd för de flesta svenskar som följer sporten. Det finns dock andra aspekter många glömmer bort när de skyndar sig att klanka ner och anse att någon annan borde komma före.
Konsekvensen
När jag läste Mats Nilssons blogginlägg på Fightplay om att han tycker det är ”…jävla tråkigt, jobbigt och hjärtskärande för dem (läs: mig) som inte fick det…” började jag inse att det kan finnas en annan syn än bara den glädje som många nu uppvisar. Mats utvecklar sina tankar och känslor vidare på sitt sedvanligt lysande sätt:
”Förtjänar jag det mer än någon av de lyckligt lottade? Det är lockande att slå på stora trumman och säga just det. Bittert drog jag ur sladden och kopplade bort mig från den virtuellt sociala världen. Ett enkelt sätt att lägga munkavle på sig själv innan det hoppar ut någon groda. Missunnsamhet klär ju mig så jävla dåligt. ”
Mats är dock inte den enda som känner sig illa till mods utan jag har under dagen talat med tre svenska fighters på den högsta nivån som alla säger att de tycker det är jobbigt. En av dom går så långt att säga att känslan just nu är att han faktiskt vill lägga av!
Samtal med George
Hur vi än vrider och vänder på det här så är Zuffa, som äger UFC, ett företag. Som sådant vill de titta på flera saker och arbetar långsiktigt för att nå sitt mål steg för steg. Men för att få mer klarhet i situationen och denna baksida av myntet så kontaktade jag Svenska MMA Förbundets ordförande George Sallfeldt för att diskutera igenom det här. Han var som alltid villig att gå in på djupet på ämnet och välkomnade också en sån här krönika då den sannerligen är rätt (enligt honom) i tiden.
George har daglig kontakt med UFC. Han är ödmjuk när han ger cred till alla svenska fighters, ledare, media, managers och förbund. Men av allting att döma sliter George hårt för att få med så många svenskar som möjligt i UFC och är en starkt bidragande faktor till att vi ens kan ha UFC i Sverige i april. När jag går in på olika fighters osv. med George så förklarar han att Joe Silva, de andra matchmakarna och Dana White, inte minst, är de som har sista ordet.
George förklarar att UFC tar sina beslut med tanke på flera olika aspekter och det grundläggande är givetvis framgångar inom sporten. Vid sidan av det så ska vi inte glömma att UFC som sagt är ett företag och som ett sådant så är säljbarhet något viktigt. Det kan röra sig om säljbar fighting, bakgrund, personlighet osv. Utöver det så tar UFC sina beslut inför framtiden då de tittar på vart deras företag ska vara inom några år. En annan aspekt som få tänker på har att göra med viktklasserna då de skiljer sig väldigt mycket åt när det kommer till mängd och i vilka som är tilltänkta. Det är viktigt att det inte läggs till för många ur en viktklass i det totala stallet av fighters.
Så med andra ord, förklarar George, kan en fighter som är dominant i en viktklass få ett kontrakt senare än någon som inte alls är lika dominant i sin viktklass.
Något annat som George och jag också kom att prata om var det att UFC vill erbjuda fansen vad de vill se. Det enda, menar jag, som de inte riktigt vill tillmötesgå fansen inom är egentligen matcher över viktklasserna. Utöver det så är målet att ge fansen de matcherna de vill ha. En episk kamp mellan grannländerna Norge och Sverige är möjligen ett sånt exempel. Jag vet själv när vi på Kimura lanserade idén med att köra en landskamp mellan Sverige och Finland och hur populärt det blev. Man kan kanske tycka att någon finne och någon dansk också borde fått kontrakt med tanke på att det skulle locka folk från dom länderna ännu mer? Det är möjligt, men i analysen av Sverige så finns det förstås med i beräkningen att vi ska fixa att fylla Globen ändå.
Det är beklagligt, menar George, att somliga fighters nu mår dåligt och hans enda uppmaning är att alla ska fortsätta kämpa och att vi tar ett steg i taget. På det sättet har egentligen allting inom svensk MMA fungerat sedan dess arbetet drogs igång för att få sporten tillåten och reglerad enligt svensk lag.
Manos, Alexander, Hamid
George förklarar att UFC inte är någon välgörenhetsorganisation. Han berättar att journalister, fighters och ledare numera dagligen ringer honom för att diskutera vilka som ska få kontrakt med UFC. En del kommer med konspirationsteorier men George, som har full inblick i hela processen, skrockar och säger att det, med handen på hjärtat, inte finns någon möjlighet för olika personer i Sverige att påverka UFC. Han förklarar att det givetvis inte är en nackdel dock att ha en dialog med UFC som exempelvis Manos Terzitane [som är vår idag mest framgångsrika manager vi har i Sverige] har.
Svenska galorna
När jag samtalat klart med George är jag fylld av nya uppslag och idéer. Det bästa vore att skriva flera artiklar om det här, men fokus känner jag ändå borde ligga på annat. Men en sak till vill jag undersöka och det är vad arrangörer för svenska galor anser. Jag har redan tidigare snackat en del med två olika arrangörer av svenska galor och rotar genast fram anteckningarna. Något som är återkommande är att de gillar UFC och tycker det är bra för sporten samt att de menar och tror att deras koncept inte kommer förlora på att UFC kommer hit. Men samtidigt finns det en oro över hur många galor ett fan kommer vilja gå på och i valet mellan en lokal gala och UFC så är det ju ganska uppenbart att många kommer välja UFC.
Något som också, potentiellt, kan vara ett problem för vissa galor är att deras fighters och titelhållare försvinner. De största svenska galorna har nu förlorat några av sina mest tongivande fighters till UFC. Papy Abedi, Jörgen Kruth, Besam Yousef, Magnus Cedenblad, Reza Madadi, Hamid Corassani och även Alexander Gustafsson har alla varit publikdragare i olika Svenska organisationer.
Jag vill hävda och tro att det behövs alla typer av galor och UFC kommer inte kunna existera om det skulle slut göras mindre galor. Det handlar om att hitta sin nisch, sitt koncept och jobba utifrån det. Vi har några riktigt grymt bra galor i Sverige som håller hög internationell klass. Superior Challenge, The Zone, Battle of Botnia osv. är alla drivna av väldigt duktiga arrangörer och kan fortfarande presentera jättebra fighters. Vi har en uppsjö bra fighters och genom att det de svenska galorna finns kan vi se dom genom större delen av deras karriärer. Det ska vi vara rädda om och det är därför viktigt att vi också ger vårt publika stöd till de svenska galorna nu.
