För en vecka sedan vaknade jag upp i ett soligt Milwaukee. Bara timmar ifrån att gå min viktigaste match i karriären (den matchen man ska gå just den dagen är alltid den viktigaste). Kände nog att denna var den viktigaste någonsin, inte för vad den betydde för mig rent karriärrsmässigt. Utan mer vad den betydde för mig på ett personligt plan. Jag hade varit borta i 1 1/2, jag som innan varit en av dom som tävlat mest flitigt senaste åren. Jag minns när jag var hos Aka i januari 2011. Javier Mendez som är huvudtränare sa till en vän till mig där, att han trodde jag skulle vara rankad topp tio i världen inom 3 år. Nu har det nästan hunnit kunnat gå 2 år och jag är inte riktigt där 🙂 ganska så långt ifrån. Men jag vet att min teknik finns där. Allt jag behövde få till var skallen. Behövde prestera på den nivån jag vet att jag kan prestera. Jag ville verkligen i denna match bevisa för mig själv att jag är som bäst när det gäller. Detta tycker jag att jag gjorde. Jag gick in med ett otroligt lugn till den här matchen en självsäkerhet och harmoni som inte funnits där tidigare.
Detta är något jag är övertygad om som skiljer dom bästa från dom bra. Kunna prestera när det faktiskt gäller, kunna hitta det där lugnet och bara reagera instinktivt på saker och ting som sker i matchen.
Var länge sedan jag var så här motiverad att träna, vill bara klättra mot nya höjder. Vill lära mig nya saker. Känner att jag har en plan, att jag har en ide om vad som behövs göras. Längtar tils på måndag när jag ska kliva ner till klubben igen. Ska börja bygga upp styrkan och fila ännu mer på mitt stående.
Alltid efter en match är det lite av ett antiklimax. Tror det är svårt att förstå pressen man sätter på sig själv. Kan säga att många av dom stjärnorna jag delade omklädningsrum med låg och grät som små barn efter sina matcher. Deras tränare flickvänner satt och klappade dom och sa att allt skulle bli bra. Är ganska övertygad om att detta inte är några herrar som gråter allt för ofta. Men nu ligger dom å gråter som barn. Visar lite på vad det är för otroligt press man arbetar under.
Är det som är tråkigt. Attt glädjen man känner vid vinst, motsvarar inte ångesten man känner vid förlust. Det man däremot mycket känner är en lättnad för att man slapp den där jävla ångesten.
Förövrigt så är livet väldigt bra just nu. Hände en del tråkiga saker i mitt privat liv i våras. Men ibland kan även tråkiga saker leda en till ännu bättre saker. I vissa såna läge kan jag nästan bli religiös när man känner att allt faktiskt sker av en anledning!!
Ser fram emot en grym höst på alla plan.
För er som är sugna så kan ni följa mig på Instagram: Jyckencedenblad
Sen är jag som vanligt på jakt efter sponsorer. Så om nån har nån connection el. Själv är sugen tveka in att höra av er. Ni kan Maila mig på Magnus@cedenblad.se
[contentblock id=10 img=html.png]
