Återigen är ufc-fansen uppdelad i två läger. Då och då dyker situationer upp som splittrar fanskaran i mitten. Ibland är det jämna fighter och domslut och andra gånger är det kontroversiella frågor liksom användning av TRT.
Nu är vi där igen. Delade. Men jag syftar inte på Frankie Edgars senaste fight (även om en krönika skulle kunna dedikeras till hans fantastiska förmåga att gå jämna matcher). Inte heller UFCs nya rankningslistor, som har föranlett stora debatter och åsiktsyttringar.
Nej, jag tänker på UFC on Fuel TV 9. Eller som vi kallar det, UFC Sweden 2.
I ena ringhörnan och lägret har vi dem som är lyriska och som inte kan tro och förstå att UFC, världens största MMA-organisation, är redan tillbaka till ”lilla Sverige”. Och på andra sidan har vi de som är besvärade av, och kritiska till, matchkortet.
Jag misstänker att flera med mig delar denna verklighet. Dvs i ena stunden träffa vänner och bekanta som svävar på moln och som berättar om sina sittplatser i Globen och hur fantastiskt det kommer att bli. Återigen. Och på samma gång få telefonsamtal (eller läsa i kommentarsfälten) om hur UFC har ”blåst” oss svenska fans.
Var bland denna himmel och jord befinner rimligheten och sanningen sig? Vilka har (mest) rätt? Ska vi skatta oss lyckliga eller känna oss lurade?
Jag hör från den kritiska sidan att ”galan är en skada ifrån att kunna kallas Superior Challenge”. De är arga för att biljettpriserna har höjts och att de släpptes innan alla matcher var inbokade. De saknar flera ”namn” och Top 10-fighters. De saknar helt enkelt en co-main event.
Kritiken har en blandad sanningshalt. Det stämmer att det är tunt med Top 10-killar. Förutom Alexander Gustafsson, kan endast Gegard Mousasi, Brad Picket och Mike Easton hittas där uppe, och även då är diskutabelt. UFC sätter dessa tre herrar i Top 10, medan andra rankningssidor/listor sätter de mellan 11-20.
Någonstans här slutar dock sanningsenligheten. I alla fall den del som avser särbehandlingen av Sverige och oss svenska fans. För visst har UFC gjort en prisjustering, men det är inte över ”normala” nivåer. Inte heller är det ovanligt att biljetter släpps innan korten är färdiga. Som fan får man själv avgöra huruvida man vill köpa eller vänta. Dvs man får bära den risken.
Verkligheten är denna kära läsare och UFC/MMA-entusiaster. UFC har totalt besökt 12 olika länder och endast återbesökt 8 av dessa:
USA (181), Storbritannien (12), Kanada (11), Brasilien (6), Japan (5), Australien (4), Tyskland (2), Sverige (2), Irland (1), Kina (1), Förenade Arab Emiraten (1), Puerto Rico (1).
Jag gillar sällan att hamna i ytterligheter och vill alltid minst söka delsanningar i olika perspektiv och tankesätt, men faktum kvarstår denna gång. Ingen i Sverige kan med gott samvete kalla sig MMA/UFC-fan och samtidigt klaga på att vi har blivit utvalda som det 8.e landet att återvända till. Galan innehåller en huvudmatch som i sig rättfärdigar dyra biljettköp, glädje och sann eufori. För att sedan inte tala om de många fantastiska svenska MMA-fighters som är väldigt intressant matchade. Senaste tillskottet, Garza vs Brandao, är inte heller en dum fight. FOTN?
Jag har valt läger och ringhörna denna gång. Jag kanske har fel, men det jag vet om båda lägren, är att båda sitter på UFC-plåtar, den ena sida är taggade så de spricker och kan inte vänta, medan den andra sidan sitter i gnällhörnan och klagar över dåligt matchkort och höjda biljettpriser. Var vill du sitta under de kommande två månaderna?
