Krönika Nyheter

Krönika: Reflektioner från ringside och övriga Torontoresan

Det är svårt att sätta ord på hur det var att sitta ringside och se en av historiens bästa MMA-matcher. Hela upplevelsen är en blandad känslosmet med både toppar och dalar. Tanken var att jag skulle rapportera matchhändelserna direkt till läsarna, och det fungerade smärtfritt fram till någon minut in i titelmatchen. Därefter klarade undertecknad inte kontrollera fingrarna. Det låste sig inte bara fysiskt utan också psykiskt. Det gick inte analysera, bedöma eller reflektera över händelserna. Jag fick bokstavligen talat bearbeta samtliga 1500 sekunder var för sig. Slag för slag, fotsteg för fotsteg och andetag för andetag.

När fighten drog igång koncentrerades mina förväntningar och förhoppningar till att Alexander bara skulle lyckas överleva. En ren och skär försvarsmekanism. Jag hade ju på förhand i ett känslomässigt mer rationellt tillstånd redan beräknat Alex vinstchanser till drygt 20-30 procent. Allt det där försvann dock när showen drog igång. Men för varje sekund som gick och för varje träff som Jones absorberade ökade hoppet.

Som press på plats vid buren är du bunden till att följa vissa oskrivna regler. Du ska hålla dig kall och inte agera supporter. Men i match med landslagskaraktär som denna faktiskt hade är det nästintill omöjligt skulle jag inse. Under hela fightveckan och ända fram till natten inför lördagen har man träffat och samtalat med både Alex och personer i hans närhet. Antingen är jag för nervig eller så var omständigheterna helt enkelt för extrema med tanke på alla starka variabler.

Jag är inte redo att diskutera domslutet ännu. Jag har nämligen inte sett om matchen. På plats var känslan att Jones förmodligen vann med minsta möjliga marginal. Många hävdar motsatsen. Det jag grubblat mest över är armbågen som skakade Alex i fjärde ronden, det som blev matchavgörande för domslutet. Tänk om den inte träffat så rent som den gjorde. Tänk om Alex duckat. Ja, tänk om. Under veckan ska jag sätta mig ner och analysera rond för rond, men just nu tar det faktiskt emot att titta på fighten i sin helhet.

Alexander har varit så självsäker och lugn sedan det blev klart att han skulle få en titelchans. När jag intervjuade honom utanför Arboga samma dag som nyheten slog ner var det lugnet i hans beteende som utmärktes mest. Jag och Jaser Davari diskuterade just detta i Kimura Cirkeln kort efter intervjun. Alex såg redan då ut att ha en hemlig nyckel till gåtan Jones som ingen annan kände till. Samma självsäkerhet har Gustafsson faktiskt burit hela vägen fram till galan i Toronto. Det är sällan man ser en fighter vara så pass lugn med bara dagar kvar till sin absolut viktigaste kväll hittills i livet. Och inte bara lugn. Han har varit skämtsam, social och generös med sin tid. Han har hela tiden förmedlat känslan och bilden av att han verkligen hör hemma på den här nivån. Det är väldigt mäktigt att han varit så stabil. Den makalösa fysiska prestationen har faktiskt tagit uppmärksamhet från den psykiska prestationen. Det är viktigt att minnas hur bra Alex faktiskt hanterat det hela.

Jag tror ingen undervärderar ”The Maulers” insats. Men för att beskriva hur den togs emot vill jag dela med mig av en andeknot. Det är söndagen efter fighten och vi på Kimura.se ska intervjua Alex. Vi har riggat upp kamera och ljus en våning under lobbyn där vi genomför det hela. I ett konferensrum på samma våningsplan sitter ett gäng mederålders kanadensare. Samtliga rusar fram när de får syn på Alex och hyllningarna samt bilderna de knäpper hade förmodligen fortsatt än idag om Alexander bara suttit kvar. En av kanadensarna hävdar att Alex alltid kommer ha ett hem i Toronto. Att han kommer flyga till returmatchen var den än sker i världen. Att kanadensiska flaggor kommer vaja på läktarna under Alex framtida matcher. Lite senare mötte vi den brittiske MMA-reportern Gareth A Davies, som bland annat arbetar för FOX och The Telegraph. Davies var mäkta imponerad av Gustafsson. Han berättade att Alexanders heroiska insats tillsammans med den elektriska stämningen fick honom att gråta. Att hans matchkrönika, den känslomässigt mest laddade han någonsin skrivit, seglade upp som förstanyhet på The Telegraphs löpsedel. Alexander sa faktiskt på förhand att han skulle chocka världen, och trots förlusten har han gjort just detta.

Vi som i grund och botten älskar sporten och vill svensk MMA väl känner oss idag mycket starkare och kaxigare. Men för Alex är detta en förlust. En förlust han säkert inte kan acceptera inombords. Inte för att domarna gav segern till fel person, utan för att han inte lyckades övertyga dem mer. Det är det som skiljer Alex från oss andra. En ödmjuk viking med stor talang och gränslös självsäkerhet. Han är inte viktigare än någon annan, han är bara det bästa vi har att erbjuda.

Föregående artikel

Chris Weidman hoppas han hinner fightas i New York innan pensionen

Nästa artikel

Chris Weidman tycker att Alexander Gustafsson vann

Skriven av

Jaser Davari

Relaterade Artiklar

Sök