Krönika Nyheter

Krönika: Reza Madadi – The Comeback

Efter en lång resa tillbaka samt en minst sagt intensiv och tumultartad invägning, var Reza ”Mad Dog” Madadis efterlängtade comeback äntligen här.

UFC Fight Night Dublin.

Senast vi såg honom i oktagonen var 6 april 2013, i en heroisk insats mot den namnkunniga och idag topprankade amerikanen, Michael Johnson. En fight som inte bara gav honom en seger inför hans hemmapublik, utan även belönades av UFC med ”Submission of the night”.

Dublin, 3 Arena, 24 okt 2015

De irländska fansens inramning var något annat. Trots att main event och co-main event ställdes in nära inpå galan, var publikens engagemang inne i arenan oförändrad. Fullsatt arena redan från den första fighten på underkortet, ramsorna och hejaropen var igång från första slagväxlingen och när sydafrikanen Garreth ”Soldier Boy” McLellan avslutade sin motståndare, amerikanen Bubba Bush, i sista sekunden av tredje ronden, hade man, på fansens reaktion, trott att Conor McGregor vunnit en titelfight. Detta var första fighten på underkortet (med två icke-irländare)!

Igen, de irländska fansen är något annat. All den uppmärksamhet de har fått, från UFC och media världen över, är inte på något sätt överdrivet eller oförtjänt. Hatten av!

För Reza, som fightas för, och drivs av fansens engagemang och inställning, var det bäddat för fyrverkeri, Han skulle möta, (nästan) hemmasonen, nordirländaren och TUF The Smashes-vinnaren Norman Parke. Inför matchen hade det snackats mycket av de två och båda hypade fighten genom handväska- och fängelsereferenser. Man kunde bland annat och vid flera tillfällen se Mad Dog ha sin ena byxficka ut-och-in, vilket är en referens till TV-serien Prison Break och karaktären Teddy ”T-Bag” Bagwell, som alltid tvingade nyintagna fängelsefångar hålla i hans byxficka, som symbol för att vara hans ”prison bitch”.

Reza kom ut till sin sedvanliga walkout-låt, med iranska dansrytmer och mycket energi. Obrydd av publikens fientlighet. Tvärtom såg han eggad ut. Väl inne i buren, stirrade han ned Norman Parke hela vägen, till domaren satte igång matchen. Det kändes som att något var i luften.

Men själva matchen, till skillnad från uppbyggnaden, invägningen och fansens spektakulära inramning, blev händelselös och odramatisk. Inget av större signifikans inträffade under den 15 minuter långa matchen. Många singelslag och misslyckade nedtagningsförsök. Matchen gick med enhälligt domslut och 30-27 till Norman Parke. Trots det enhälliga beslutet var matchen otroligt jämn och små marginaler skiljde de båda kämparna åt.

Det går att skriva spaltmeter med analys kring långtidsfrånvaro, ringrost, adrenalindump mm, men vad gör det när ännu en svensk UFC-fighter får känna förlustens beska?!

Frågan är var Reza Madadi tar vägen härifrån. Hans viljestyrka har varit bortom det ord kan beskriva. Hans förmåga att återhämta sig efter en knock, vare sig det har varit i buren eller i livet i övrigt, har varit omatchat. Trots att det inte räckte hela vägen den här gången, har Reza blivit symbol för underdogs och comebacks, och något säger mig att det sista kapitlet är ännu inte skrivet.

Föregående artikel

Alexander Gustafsson medverkar vid kvällens ”The MMA Hour”

Nästa artikel

UFC Fight Night Dublin: Matchmaker

Skriven av

Jaser Davari

Relaterade Artiklar

Sök