Jag vill tacka Jesper som hjälpt mig med denna texten.
På sistone har jag funderat mycket på idrott och meningen med idrottande. Då har jag särskilt funderat på kampsport och dess plats bland de traditionella idrotterna. När jag växte upp var föreningslivet väldigt stort i alla idrotter. Från fotboll och kampsport till friidrott och tennis. Alla var välkomna att träna och tävla detta var breddidrott. Hur duktig du var spelade ingen roll alla fick vara med.
Idag får jag en känsla av att föreningsidrotten i de traditionella idrotterna börjar försvinna mer och mer. Anledningen till detta kan vara att vi lever i en mer hektiskt och stressad tillvaro, människor har inte tid att engagera sig i föreningsidrott. Idrotten idag handlar mycket om prestation och utseende, individer vill gå ner i vikt, se bra ut och nå topprestation. Detta är i sig inte fel, men vad hände med Riksidrottsförbundets slagord – Glädje och gemenskap och vad hände med breddidrotten? I mina ögon är det fina med idrott att det är kul och att alla får vara med. Numera känns det som att i de traditionella idrotterna har glädjen, gemenskapen och breddidrott bytts ut mot elitsatsning och prestation. I mina unga år utövade jag alla möjliga idrotter såsom fotboll, friidrott och brottning. Jag var välkommen överallt och fick träna på mina egna villkor. Framåt tonåren satsade jag mer och mer på fotboll, som blev mer elitinriktat och lagen toppades. Jag som inte är en naturlig atlet platsade inte längre i laget och plötsligt försvann glädjen med idrottandet. Jag slutade helt med idrott under en längre period tills jag hittade kampsport. I kampsporten var alla välkomna och fick träna på sina egna villkor vilket gjorde att jag fastnade helt. Träningen var rolig och jag återupptäckte hur mycket jag älskar att tävla och mäta mig med andra. När jag tittar på kampsporten idag får jag känslan av att den börjar bli väldigt elitinriktad och med ett allt större fokus på prestation. Vad hände med glädje och gemenskap? Vissa klubbar idag tar inte emot nybörjare utan medlemmarna måste ha tränat kampsport innan och vara” i form”. Om de kraven hade funnits när jag började med kampsport hade de inte släppt in mig i lokalen och jag hade inte kunnat utvecklats och nå de framgångar jag gjort. Detta ”elittänk” som numera finns inom de traditionella idrotterna verkar komma mer och mer inom kampsporten.
I Brasilien är alla välkomna och där trängs vitbälten med svartbälten på mattorna under devisen att vi alla kan lära varandra något och i Brasilien skapas nya världsmästare hela tiden. Samma mentalitet har jag hittat på min klubb Frontier MMA. Här tränar alla med varandra och alla är välkomna. Ena ronden kanske jag brottas med en nybörjare för att i nästa rond rulla med en flerfaldig världsmästare. Kontrasten håller en skärpt, dels på att inte skada sin kamrat men också på att prestera under nästa rond. Jag tycker det måste finnas en bra blandning av elitsatsande och motionärer och båda parterna måste respektera varandra och hjälpas åt. På detta sätt får alla ut något av sin träning och det bildas glädje och gemenskap. I en miljö som präglas av just dessa ledord är det lättare för människor att trivas och utvecklas. Ett flertal studier visar att elitinriktad träning i unga år inte leder till bättre atleter, istället har det visat sig att när ungdomar får ha kul och trivas skapas motivation och träningsvilja. Så skapas världsmästare!
MMA är av naturen en väldigt hård och krävande sport, både fysiskt och mentalt. Särskilt i dess tävlingsformer utsätter man sig för rejäla urladdningar som sliter på både kropp och själ. Varför då ha en träningsmiljö som är lika utmattande och utslitande och med samma påfrestningar för kroppen som en tävling innebär? Bör man inte istället kunna gå till sin träningslokal med känslan av att komma ”hem”? Ett tryggt och ombonat hem där du blir välkomnad och väl omhändertagen och som gör att du trivs och längtar dit. Som gör att glädjen och glöden inför träningen, och tävlandet, alltid finns kvar, eller återvänder om den nu skulle utebli tillfälligt.
Jag glömmer aldrig när jag började på Frontier. Min första träning var lättsam med många skratt. Vi hade kul samtidigt som vi lärde oss att brottas. Men jag kände att jag ville träna lite hårdare och frågade Bobby om jag fick prova att köra med elitgruppen. Jag glömmer aldrig Bobbys ord: – Klart du får prova men i den gruppen ger vi oss inte utan vi kör hela vägen. Jag har aldrig varit så trött eller överkörd, jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick klappa. Träningen var hur seriös som helst men efteråt skattade vi och jag var helt fast. Här fanns definitionen av en lyckad kombination av breddidrott och elitidrott under samma tak! Elit och motionärer tränade under samma omständigheter.
Jag hoppas inte att föreningsidrotten försvinner från Sverige och framförallt inte inom kampsporten. Trenden inom de traditionella idrotterna verkar vara mer elitinriktad och det ser ut som att kampsporten är på väg åt samma håll. Det måste finnas en kombination av elitidrott och breddidrott annars kommer föreningslivet dö ut och kvar har vi machoklubbar med svindyra träningsavgifter och medlemmar som ändå inte kan slåss. Du blir inte bäst bara av vara född med den största talangen eller av att omge dig med ”de bästa”. Du blir bäst om du tränar hårdast och vill mest. Du tränar hårdast när du känner glädjen för sporten och gemenskapen i gruppen.
