Paolo Filho stod på toppen av sin karriär. Som obesegrad i MMA så dominerade han alla de motståndare han mötte i PRIDE-ringen där han befäste sig i rollen som en av de främsta 84 kilos fighters på planeten efter att ha vunnit 13 raka matcher innan 2006. Olyckligtvis så har minnena av Filhos stordåd i ringen sedan länge fallit allt mer i glömska.
Sedan PRIDE gick i graven så har Filho endast mäktat med ett blygsamt facit på 9-6-3 i sitt tävlande runt om i världen och har därmed aldrig varit nära att upprepa den glansperiod han hade i Japan. Tillslut, ett decennium efter sin karriärs zenith, har Filho valt att öppna upp sig och för att, som han själv uttrycker det, hjälpa andra som kämpar med ett drogberoende.
I could have been a lot more than I was, for sure. [PRIDE had] the best promotion that ever existed, with the most dangerous rule set. But when I was at the top of the game, I slipped.
Filhos problem började redan den första gången han slogs i Japan år 2001. Filho, som ditintills främst tävlat i jiu-jitsu, använde då preparatet Ripped Fuel, som innehöll efedrin, och hans brukande var högt över den normalt använda mängden. Det blev dock snart värre. Vid ett skede, då han hade stora sömnproblem, tog Filho tre tabletter om dagen. Det var då han blev presenterad med ”lösningen”på sina problem, en drog vid namn Rohypnol.
One turns you on, and the other turns you off again. When I took too much of one thing, I had to take more of the other to turn me off. I didn’t pay too much attention to it for a long time, I was living with it. When my performances began to drop off — I’m obviously not made of iron — I decided to seek help. If I had met my doctor eight years ago, maybe I would still be at the top. Maybe even with a belt.
Till skillnad mot andra top fighters i Brasiliens dåvarande ”Top Team” så gillade inte Filho att träna under dagstid. Då han bodde i Niteroi, flera kilometer från gymmet där de andra tränade, så började han träna självständigt på sitt egna sätt. I början så påverkade det inte hans prestation. Han vann fortfarande fighter, trots sin oortodoxa träningsmetod, men medan detta pågick skadade han sin hälsa skymmundan.
I was always a night owl ever since I was a kid, and that facilitated things going down faster. Human beings are made to live during the day and sleep at night, but I had this problem. Combine that with depression, sleeping problems, the need of having someone around you…you end up not choosing well. You welcome anyone who shows up in front of you as a friend, and that compromises important things in the future.
Då han vid den här tiden befann sig långt ifrån sina föräldrar, som bodde i Copacabana, så var Filho nu istället bland nya ”vänner”. Han insåg det inte då, men umgänget bidrog enligt han själv till hans nedgång.
Depression, the wrong people around you, being in the wrong place at the wrong time, forgetting my roots….it didn’t work out well.
Droger
När PRIDE sedan kollapsade 2007 så signade Filho med WEC. Hans lagkamrat Anderson Silva, som precis som Filho coachades av Jorge Guimaraes och Ed Soares, var redan då mästare i mellanvikt i UFC. Filho satte själv som mål att arbeta sig uppåt i näringskedjan och en dag lyfta bältet inne i den blå buren.
Det tog inte lång tid innan Filho lyckades nå toppen av divisionen. Han matchades redan i sin WEC debut mot 48-fighters veteranen Joe Doerksen i en kamp om mellanvikts guldet och vann där genom en teknisk knockout i första rundan. Fyra månader senare så var det meningen att Filho skulle försvara sitt bälte mot Chael Sonnen. Det som få visste vid det skedet var att Filho inte längre var samma fighter.
Det var då han börjat med kokain. Filho berättar om första gången han använde substansen.
I was at this party in Mexico. I got wasted there, completely drunk, and couldn’t even speak. So this Mexican guy came up. … I don’t even remember how it was, but I know that I used it and felt new again. Everyone likes it the first time they use it. I was back up. At first, you don’t think about the consequences.
Som i så många fall så ledde den eufori han upplevde vid det första användandet till att han ville prova det igen. Och igen. Och igen.
When I came back to Brazil, I started to use it more consistently. From once a month, I started using once a week. I was on for three days, and then I’d sleep the next three days. But I still never missed a fight despite the fact that I was the way I was. Naturally, like it happens with everyone who uses nonstop, I eventually hit rock bottom.
Filho säger att han aldrig riktigt var beroende av kokain men att hans regelbundna användande, i kombination med Rohypnol och Ripped Fuel, sakta men säkert bröt ner hans hälsa. När han sedan drabbades av en återkommande depression så var han, enligt han själv, slutligen nere för räkning.
[Depression] is complicated because it is considered a rich people’s disease, but it drags you down. So you try to find ways to beat this disease, medicine, drugs, alcohol. People with depression will do anything to get out of this misery, and cocaine turns you into a slave. Cocaine slowly brings you down, and it’s so dangerous.
At first it lifts you up, but then when you go back down, the depression becomes tougher and stronger to a point that you consider taking your own life. It wasn’t easy, but everything I went through here [at Carlson Gracie gym] made me stronger to overcome it all.
Början på slutet
Filho försvarade för första gången sitt WEC bälte då han besegrade Chael Sonnen genom en armbar i andra ronden men Filho höll redan då på att förlora kampen han gick utanför buren mot sina inre demoner.
I wasn’t the same person anymore. I was already buried in problems. Let’s say I was in this phase of the first love with [cocaine]. I thought everything was fine, and that’s when users tend to fool themselves. You don’t realize it has completely began to dominate you.
Trots at than redan börjat med kokain och att han inte deltagit i något rigoröst träningsläger inför WEC 31 så var Filho självsäker i att han hade det som krävdes för att besegra en veteran som Sonnen.
I believed a lot in myself. I knew I would finish the fight eventually. The first fight with Sonnen was in the beginning, when things weren’t going well, but I didn’t have enough wisdom to realize it. I was bewitched. I had money, fame. I didn’t become a jerk, but I damaged myself partying, enjoying life in a way that I never was able to thanks to the training I had at Carlson Gracie.
Filhos svaga prestation och Sonnens klagomål över att han förlorat utan att ha kastat in handuken (Filho’s poor performance, and Sonnen’s complaints that he never tapped) ledde till att WEC beslutade en rematch. Sonnen, som under tiden besegrat Bryan Baker, återvände så till buren senare under 2008 för att återigen möta mästaren i mellanvikt i det som kom att bli en av de märkligaste matcherna i sportens historia.
Filho, som vid ett skede inför matchen vägde nästan 111 kilo, tillbringade en hel dag i en bastu i ett desperat försök att skära ner på vikten inför invägningen. All ansträngning räckte tillslut inte till då han missade vikten med 1,8 kilo. WEC ändrade fem-rundors matchen till en 15 minuters sammandrabbning där Filhos 84-kilos titel togs bort från bordet. När domaren blåste igång matchen gick Filho inte att känna igen.
I don’t regret fighting [at WEC 36] because ultimately it was my fault. If it was my fault, I was the one who had to deal with the consequences. And I paid for it, with everything I had. The way I did, I think it was kind of noble. I didn’t hide behind my problems. Instead, I faced them. The one that worked hardest would deserve the win, and that was Sonnen. He deserved more than anyone to win that fight.
I believed that with time I would get him tired and win, and he did the right strategy. He wouldn’t come closer. He took me down, hit me a few times, and came right back up. He wouldn’t attack me much standing as well. Maybe he would have finished me if he were more aggressive. I cut too much weight, 35 pounds, and I wasn’t training before the fight. Everything was a complete and total failure.
Filho anser att han förtjänade att gå igenom förudmjukelsen.
I don’t remember anything in that fight. My brain was too dehydrated, I couldn’t recover from the weight cut. But I don’t regret fighting because I had to go through that. I deserved going through all that. I couldn’t take anything away from Sonnen, a guy that trained for two months, because it was me that partied instead of training. I’m comfortable with that. I had to pay for that; I paid for my sins.
Detta blev Filhos allra första förlust i MMA och han förlorade på grund av detta en procent av sin lön. I det stora hela var det inte ett jättestort bakslag då han fortfarande gick ur drabbningen med sitt WEC-titel intakt. Dessvärre kände han sig inte som en mästare längre.
When the fight was over, and I lost the decision, I went to the hospital and stayed there for a while. When I woke up and looked at the belt, I said, ‘this belt doesn’t belong to me anymore.’ I called Ed Soares, who was my manager alongside ‘Joinha’ back then. Sonnen’s father had just passed away and his dream was to see his son win a belt, and I felt it was fair to give it to him.
That belt didn’t belong to me anymore. He won the fight. That was his belt. We should have done a third fight, but he went to the UFC, did some good fights. He’s a smart man and he did a good job.
Filho nådde nu den absolut lägsta punkten i sitt liv och sin karriär. Även om han nu förlorat för första gången och blivit släppt av WEC så räckte det inte för att få ur honom ur den nedåtgående spiral som blivit hans dagliga liv.
Självmordstankar
Det tog trots allt inte lång tid innan Filho återvände till ringen där han skulle komma att ställas mot Melvin Manhoef i DREAM. Efter att ha snuddat vid nederlag lyckades Filho tillslut besegra Manhoef genom en imponerande submission. Denna gång lyckades Filho även pricka vikten efter att återigen ha varit överviktig inför matchen.
Filho kämpade dessvärre vidare med sina problem utanför sporten. Han tänkte under den här tiden ofta på att avsluta sitt liv.
I thought about it not once or 10 times, but more than 100 times. You get to a point with you’re so miserable deep in your heart that you have no idea what to do. I’m actually surprised to be here. There were times that my parents… I looked them in the eyes and said, ‘no, its not for me anymore, it’s for them.’ I had no desire to live.
Mindre än två månader efter att ha besegrat Manhoef så matchades Filho i historiska Biletti Combat 4 där han ställdes mot Alex Schoenauer. Tävlandes jämsides populära namn som Ricardo Arona, Murilo Rua och Pedro Rizzo så såg Filho ut att vara i dåligt skick vid invägningen och anlände sedan till gymmet bara några timmar innan macthen. Under matchen var han hög på kokain men lyckades på något sätt kämpa sig till en seger genom domslut.
Filho ville inte lyssna på sina föräldrar som bönade och bad honom att flytta från Niteroi till Rio de Janeiro och träna hos Team Nogueira eller om inte det flytta till USA och börja på ny kula. Han struntade i deras förslag.
Flera år senare erkänner Filho att hans val att bo så långt ifrån gymmet var ett av hans livs största misstag.
Living in Niteroi pushed me away from everything. You get used to this life. [Beaches like] Itacoatiara, Camboinhas. You get lazy. You don’t train so hard. Your opponent is there, working hard to accomplish something, and you just want to live your life.
I had a calm life there, I did what I wanted. My purse was the same. I wasn’t as prepared as I could, but I could go with it. Things got worse with time. You settle. I had better training in Rio, but the long distance. … Time passed and I didn’t see it. My father was right. I was blind back then, and I didn’t listen to the ones that wished me well.
Efter Biletti Combat 4 antog Filho match efter match både i Brasilien och utomlands. Dessvärre tog han inte något gällande sin karriär på allvar längre. I allt detta kaos så avled hans far. Det fanns då ingen i hans närhet som kunde avleda honom från att skriva på alla kontrakten gällande matcherna.
It was my fault. I didn’t open myself, didn’t speak. I made that choice. I always thought it was ugly to hide behind a problem that you caused. The fact that I wasn’t training, it was my fault. I had to go. I’d rather lose a fight than not go because I thought I could lose. I’d rather actually lose than be a coward. I’d rather sleep knowing that I got beat up than realizing I chickened out with the possibility of losing.
En annan detalj som drog bort Filho från tränandet var hans besatthet av pitbulls. Filho öppnade sin egen kennel, och håller fortfarande sina hundar kära även till denna dag, men bekänner att vid det sledet i sin karriär så var detta ytteligare en distraktion.
I’m not the kind of person who does many things at the same time. When I do something, I’m all in. When I shifted my focus to dogs, going to the beach with my friends, I lost focus. And when I lose focus, it’s for good. But I never stopped fulfilling my obligations with fighting, even if you could see that it wasn’t working out.
I know I didn’t fight the way I wanted, but entering a fight in the shape I was in takes a certain kind of courage. I know what I’m capable of doing, but I was dead. I think it was noble not to run away. I’m not saying I acted right with the things I did. It was my fault, so I had to pay for my mistakes.
Det sista kapitlet – för tillfället
The World Series of Fighting signade Filho när kort efter att den drogs igång. Hans medverkande varade dessvärre bara i en match, en förlust genom domslut mot Dave Branch, och hans korta period inom tävlingen var full av kontroverser.
När han kom tillbaka till Brasilien så insisterade Filho att han fortfarande höll måttet. Fem månader efter att ha förlorat mot Branch så slogs han mot Rodney Wallace där resultatet blev oavgjort . Han skulle egentligen ha förlorat genom domslut, men reglerna för just den tävlingen var upplagda som så att en fighter endast kunde bli segrare om han avslutade matchen genom knockout. Filho led ännu ett nederlag några månader som ännu mer drog ner hans facit, men han framhärdade och fortsatte framåt.
I september 2014 så annonserades Filho som huvudeventet vid Fatality Arena 7 i Sao Goncalo, Rio de Janeiro mot UFC veteranen och Nova Uniao fightern Amilcar Alves. Några matcher in i eventet tvingades dessvärre arrangören att annonsera att Filho plöstligt inte skulle tävla.
I och med händelsen hävdade Filho där och då att han vägrat fighten då arrangören inte velat betala det de kommit överens om innan eventet trots att ledningen för tävlingen givit sitt uttalande med att Filho hade svimmat strax innan matchen. Det rådde stor förvirring i media.
Sanningen var att Filho drabbats av en panikattack.
One hour before the event, I got information that messed with my head and I was in a state where I couldn’t compete anymore. It was a misunderstanding. I received information that was unfair, but that gave me a panic attack, to the point that I couldn’t even move.
With all due respect, Amilcar wasn’t important for me. He’s a nice guy, and he understood the situation. It happened. It had to be like this for a reason.
Några månader senare skapade Filho återigen rubriker. I en fest i Joa, ett välbärgat område i Rio de Janeiro, så blev MMA-veteranen skjuten i benet. Kulan som träffade Filho splittrade hans lårben och han fördes akut till sjukhuset för operation.
Filho berättar att han blev skjuten av säkerhetschefen för festen. Han bekänner sin skuld i att konfrontationen inträffade men hävdar bestämt att han inte var så pass hotande att det var nödvändigt att skjuta honom.
I had an argument with his[head of security] son because he didn’t let me get inside the party, and I ended up pushing his face. His father didn’t say a word, just pulled the gun and fired.
A jiu-jitsu fighter has this stigma, the cauliflower ear, ’Paulo Filho.’ People make wrong decisions. I didn’t deserve to get shot in the leg. There were more than 10 security guards there. Three of four guards could have held me. There were other ways of controlling the situation, but that’s in the past. I moved on. I can walk, I can run, I can train. That taught me that I was in the wrong place at the wrong time.
Filho hade varit nära att dö ett flertalet gånger innan inte minst i de tre bilolyckor han varit med om av vilka alla kan kopplas till hans drog missbruk. Han berättar att han dock denna gång inte upplevde att hans liv var i fara.
I didn’t fear for my life. Everything happened so fast I had no time to think. When I realized, I was on the ground bleeding, but the doctors at the Miguel Couto and Tiju-Trauma hospital did a great job. I underwent surgery, and here I am.
Läkandeprocessen
Äntligen ren från sitt drogmissbruk och med demonerna bakom sig så vill dock Filho ännu inte förbinda sig till en professionell satsning ännu. Den 38:a årige svartbältaren i jiu-jitsu flyttade tillbaka till Copacabana för att bo med sin mamma och tränar nu jiu-jitsu vid Carlson Gracie gymmet. Hans fokus i dessa dagar ligger i att dela sin berättelse med att andra som kämpar med drogmissbruk och i att dela med sig av sina kunskaper och råd till den unga generationen.
Lusten att återvända till ringen försvinner dock aldrig och Filho vill ännu inte oficiellt stänga dörren till en eventuell återkomst. Det finns tvärtom en optimism i hans röst att han måhända skulle kunna göra just detta.
I’ve done several interviews in the past and said I wasn’t using [cocaine] anymore, but I wasn’t well. I find myself teaching. If one day I come back to fighting … winning and losing is part of it. I have no plans of being what I used to be again, but I still have that desire of stepping inside the cage one more time. Maybe two or three times more. Who knows? Test myself, at this level I am now. If that’s what I decide to do.
The first step is teaching, sharing. If I get excited about it, let’s do it, let’s see how I feel. Who knows, maybe I fight one of the old guys at Bellator, the guys from my generation. If not, I’ll stop. I have no problems with it. I know what I felt, I know I’m not a p*ssy, and that’s enough for me. You’re the only one that can change your own reality. You need to want the change and work hard to get out of there.
Filho hävdar att hungern är det allra viktigaste. Om hans driv och hunger fortfarande finns inom honom så är han inte orolig för hur många år av sitt liv tävlandet skulle ta från honom. Han menar att om hungern finns så skulle han återigen kunna viga sitt liv till sporten och fortsätta sträva efter att upprepa forna framgångar.
I don’t believe in age, I believe in mental age, in what you want to be. Of course, you need to have a healthy life, train, but I think that the most important thing is to want. Your head, be ready for that, to know that you can do it. Wins and losses are part of the sport, it happens. I’m not worried about what people think about me. If I’m willing to compete, I’m more experienced and mentally better now to do the best I can. What drives me now is myself.
Skribent: Ralph Nordahl
