Förra helgen presenterade sig ett nytt, spännande namn i UFC. För första gången på länge gällde det tungviktsdivisionen. Med en höger uppercut som troligen hade fällt en elefant, besegrade Francis Ngannou den meriterade Andrei Arlovski. Genom segern slog Ngannou dessutom in sig bland de tio topprankade tungviktarna, ett ålderstiget sällskap. Ngannou är den enda som inte är äldre än 30. Med det i åtanke är det naturligt att många ser honom som en frisk fläkt i tungviktsdivisionen. Däribland Dana White, som menat på att Ngannou är framtidens namn i den högsta av viktklasserna. Det har inte bara att göra med hans unga ålder i sammanhanget, utan också hans imponerande fysik. Det är den som, enligt vissa, gör honom till den nya skolans tungviktare.
Man kan fråga sig vad som egentligen karakteriserar en fighter av ”den nya skolan”. Det är ett välanvänt uttryck som ofta beskriver ett spännande framtidslöfte. I fallet Ngannou har flera som sagt hävdat att hans fysik och naturligt atletiska kropp gör honom till en fanbärare i den nya generationen tungviktsfighters. Den grupp av riktigt spektakulära atleter som lika väl hade kunnat spela amerikansk fotboll och signerat mångmiljonkontrakt med NFL-klubbar. Just nu hävdas det att de mest atletiska praktexemplaren världen över sällan väljer kampsport, och kanske än mindre MMA. Pengarna finns inte där i lika hög grad som i de kommersiellt större sporterna. Incitamenten är alltså inte lika starka för en begåvad idrottsman att välja MMA framför till exempel fotboll (europeisk såväl som amerikansk), basket, eller boxning. Ser man till Forbes lista över de bäst betalda idrottarna 2016, får man scrolla långt ner för att hitta en MMA-utövare. Föga förvånande är det Conor McGregor, som återfinns först på plats 85.
Med en fortsatt kommersiell utveckling av MMA, kan man förvänta sig en ny generation fighters som tillför kampsporten en ännu högre atletisk nivå. Men: den nya skolans fighter har också beskrivit kampsportare som tillför andra egenskaper för att höja nivån på MMA som sport. Yair Rodriguez och Stephen Thompson har många sett som del av en ny generation fighters. I deras fall på grund av hur de väldigt framgångsrikt kunnat anpassa och utnyttja sina färdigheter inom traditionella kampsporter som taekwondo och karate. Även Conor McGregor har fått representera en ny modell för hur fighters bör bete sig, utanför såväl som innanför oktogonen. Hans sätt att föra sig och göra affärer är enligt många en del av den nya skolans fighter: lika vass i sina yttranden som i sin förmåga att slåss. Lika slipad affärsman som kampsportsutövare.
Slutsatsen landar i att ”den nya generationen” fighters kan innebära lite vad som helst, givet att de tillför någon ny ingrediens till våldssoppan som UFC och andra promotions ständigt kokar. Med tanke på den moderna MMA:ns knappt 25-åriga historia, upptäcks ständigt nya kryddor till helheten. En nypa taekwondo? Visst! En tesked affärssinne? Absolut! Ett uns råstyrka? Jadå, i med det! Ingen tycks i alla fall veta precis hur det perfekta receptet ser ut.
För inte alltför länge sedan talade man om Rory MacDonald som den främste representanten för den nya skolans fighter: den kampsportare som tränat MMA i sin helhet, ända sedan den första gången han klev in på mattorna i den lokala klubben. Jag förnekar inte att detta skulle vara ett rimligt angreppssätt: att träna MMA som helhet snarare än att gå från en grund i en specifik disciplin känns logiskt. Samtidigt måste det som tränare och manager då vara väldigt svårt att definiera denna ”helhet” man stöper fighters i. För att åter knyta till den tidigare metaforen kan det jämföras med att försöka laga soppa efter recept, där ingredienserna ständigt förändras. För mig är den uppenbara omöjligheten att definiera det perfekta receptet på en fighter, kanske sportens allra största charm. Troligtvis kommer det nog aldrig heller att existera en fast modell för en perfekt MMA-utövare. Den nya skolan kommer nog inte sluta dela ut avgångsdiplom än på länge, och det är jag mer än glad över.
Skriven av Felix Skoog
