Wanderlei Silva & det sunda förnuftet

February 17th, 2010 Millad

Varje gång han ska slåss så blir fjärilarna i magen större än handgranater och stundtals mer explosiva. Han är nu 33 år gammal, och jag är nog den första att hålla med om att reflexerna inte är lika snabba som de var för 5 år sedan, att fotarbetet tappat lite rörelse, och att huvudrörelserna alltmer trappats ner. På lördag visar det sig om Wanderlei Cesar Da Silvas dropp till mellanvikt återigen kan kickstarta en karriär, som med all rätt anses som en av de mest legendariska och spektakulära i MMA-historien.

För att förstå min kärlek gentemot en av MMAs största krigare genom alla tider, så måste vi gå flera år tillbaka. Det hela började faktiskt med en av de mest underskattade fighters som har levt, nämligen Igor Vovchanchyn. Jag var tretton år gammal och årtalet var 1999. Milleniumskiftet hägrade runt krönet och min Wing Tchun tränare som också lärde ut Submissionfighting efter lektionerna, hade rekommenderat att jag skulle kolla på denna Igor. Ukrainaren med den blygsamma kroppen och de vansinnigt snabba händerna vann sin match innan 2 minuter hade gått. Men till historien hör att Wanderlei också gick på den galan och ett brinnande intresse för sporten hade fötts.

Wanderlei fortsatte att vinna, och höll hårt i Pridebältet i 5 år. Var obesegrad i 18 matcher och levererade precis alltid. Nu kanske allt detta låter som fanhype från min sida, men alla ni som läser detta, och som vet något om honom innan hans nuvarande stint i UFC vet precis vad jag pratar om. För första gången så hade det plötsligt kommit en kille som inte bara ville vinna sina matcher, utan ville förnedra och skada sina motståndare på kuppen. Yxmördaren föddes, och Yxmördaren frodades i ett land där stolthet och ära är två av de mest värderade egenskaperna en person kan besitta.

Men anledningen till varför MMA-fans älskar honom än idag runt om i världen, har lika mycket att göra med hur Yxmördaren för sig när han inte befinner sig i ringen/buren. Han är den totala kontrasten till någon med smeknamnet The Axe Murderer. Han är en av de mest jordnära, ödmjuka och fundamentalt snälla individer som har haft äran att bli mästare. Om ni inte tro mig så är det bara att gå in på närmaste MMA forum och klicka fram trådar gällande Wanderlei och hans bemötande av fansen.

Nu på lördag går han match mot just Michael Bisping, och jag brukar sällan bli så nervös som när Wanderlei Silva går match. I ett försök att kickstarta karriären, så har den forna PRIDE-mästaren valt att droppa ner till mellanvikt för att ta sig an britten, som vann sin senaste match på ett övertygande sätt mot Dennis Kang. Frågan är bara om Wanderlei har råd med ett till L på sitt record. Men den största frågan av de alla, och som alla vill veta är, om tiden har sprungit ikapp en fighter som länge har ansetts som en av de bästa.

Al Stankie som var den gamla boxningstränaren för storebror Nogueira, när Big Nog var lagledare/tränare undeR 8:e säsongen av The Ultimate Fighter, sa det bäst när han sa; ”You can dress up mother nature, but you can´t fool father time”. Och nu befinner vi oss här, nästan 11 år efter debuten i PRIDE. Yxmördarens skägg har vid trettiotre års ålder hunnit bli vitt, han rör sig inte lika snabbt, reflexerna är inte vad de brukade vara och hans ansikte har fått ta emot fler klockor än din lokala urhandlare. Så varför fortsätta? För heder? För stolthet? Inte är det för pengarnas skull, det har han gott om. Men för att det är något fundamentalt hos dessa individer som skiljer dem från dig och mig. Det finns något i deras genetiska uppsättning som ständigt vill ha mer, som ständigt vill ta det på hakan, kliva upp, skaka av sig dammet, hitta stängslet, känna balansen och fortsätta slugga. Något genetiskt, som skapar mästare och kungar bland män, men också något som har en baksida och ett pris.

I en sport där det amerikanska uttrycket ” Winners Never Quit, and Quitters Never Win” inte riktigt är applicerbart då det (in)direkt kan leda till döden, om man inte känner till sin egna gräns. Vart står vi då? Visst, dödsfallen i vår sport kan fortfarande räknas singulärt, och då handlade det om en person som inte hade något där att göra från början. Men ju längre tid som går, och ju fler galor vi bevittnar, desto större chans finns det att någon ådrar sig en skada som kan komma att hindra denna person från att leva ett fullgott liv. Ingen vill höra detta, jag vet. Ingen vill prata om ”olyckorna” som har kommit från att en fighter stannade i gamet lite för länge eller haft ”otur”. Min fråga till er är; Är det någon som har sett Tra Trelligman efter han blev knockad av Tim Sylvia 2005? Hur många matcher till gick Igor Zinoviev efter att Frank Shamrock råkat tappa honom i canvasen? Listan kan göras lång, men glöm inte bort anledningen till varför Guy Metzger valde att avsluta karriären efter sin match mot Daniel Bergman i Danmark. Guy visade upp strokeliknande syndrom. Inte alls olikt från de syndrom som boxare visare upp när de har stannat kvar och gått en match för mycket. Men tillskillnad från många andra fighters så visste Metzger att det var dags att sluta. Han använda sig utav sitt sunda förnuft, tackade för sig, och är idag en av de mest eftersökta kommentatorerna för sporten.

Men ingen moralpredikan nu, att det är farligt kan vi alla hålla med om. Att det är mindre farligt än boxning kan vi också hålla med om. Att det i slutändan måste handla om sunt förnuft när det är dags att sluta, är något som vi alla måste hålla med om. Vare sig vi vill det eller inte. För tillslut tystnar publikens vrål, tillslut sipprar hedern och stoltheten ut. Det enda som aldrig borde försvinna är det sunda förnuftet. Logiken i att förstå att man inte längre har vad som krävs, att kroppen inte klarar av det längre. Vetskapen av att förstå att man har stannat för länge i en sport som är brutal och som inte bryr sig om huruvida man faktiskt klarar av det eller inte. Case in point Mark Coleman. Fader tid jagar ikapp oss alla. (där det enda undantaget som bekräftar regeln är Randy Couture).

Jag personligen kan aldrig tacka Wanderlei för allt som han har gjort för sporten, jag har inte den rätten. Men jag kan däremot tacka honom för allt som han har gjort för mig personligen. Utan honom så skulle ni aldrig ha läst dessa ord, för utan honom hade jag aldrig riktigt fastnat så hårt och så djupt i MMA träsket. Den 20 Februari så kommer jag att stå vid hans sida som så många gånger för, och oavsett vinst eller förlust så har han redan cementerat sin plats i böckerna som en av de största genom tiderna. Han har utan tvekan cementerat sin plats i mitt hjärta och många andra fans hjärtan som den största genom tiderna. Om vi avslutar med det ovannämnda citat; ”Winners never quit and quitters never win” ,så skulle jag bara vilja lägga till ”but champions should know, when enough is enough”. Jag hoppas bara på att när den dagen väl kommer, så vet Wanderlei också det.

/Millad Salehivand

Relaterade artiklar:

1. Wanderlei berättar om sina skador
2. Wanderlei får en “överraskningsfest”
3. Silva vs Bisping UFC 110 done deal
4. Wanderlei Silva vs. Yoshihiro Akiyama i UFC 108
5. Silva tror på Silva!