Sällan eller aldrig är det så populärt med listor och summeringar som vid årsskiften. Inte minst när årsskiftet också innebär ett decennieskifte. För MMA har 2010-talet varit outstanding. Visst var sporten känd och sådär 2010, men inte alls den globala megakraft det är idag. ”Alla” vet vad UFC är, även om en del icke-intresserade absolut fortfarande blandar ihop jätteorganisationen med själva sporten. Och stjärnorna sedan. Tyck vad du vill om Conor McGregor, men ingen kan förneka att han är en superstjärna på ett sätt ingen kampsportare – eller åtminstone inte sedan Bruce Lee – ens varit i närheten av.
Själv tänkte jag summera MMA:s 10-tal med en lista över 10 avslut som på ett eller annat sätt haft stor inverkan på sporten. ”Häng med”:
Anderson Silva submittar Chael Sonnen
UFC 117, augusti 2010
Den store, den fantastiske, den vid denna tid närmast oövervinnelige Anderson Silva skulle möta… Chael Sonnen. En förvisso meriterad brottare, men med kontroversiell förlust i en WEC-mästerskapsmatch som dittills största MMA-merit. Given utgång på förhand… eller?
Icke. Sonnen dominerade Silva i drygt fyra ronder till allas, verkligen allas, förvåning – innan brassen nästan från ingenstans sög in den frispråkige amerikanen i ett triangellås, och så var det med den saken.
Den här matchen lyckades med konststycket att både visa att ingen är oövervinnelig, och att hyllade mästare ofta är just hyllade mästare av en anledning. I MMA kan du aldrig vara säker på utgången förrän matchen är över.
* * *
Michael Bisping knockar Luke Rockhold
UFC 199, juni 2016
Michael Bisping, den brittiske MMA-pionjären som aldrig haft marginalerna på sin sida just när en titelchans kunde varit nära, befann sig på en filminspelning när UFC-VD:n Dana White ringde. Ville britten med två veckors varsel möta sin rival – som han bara ett och ett halvt år dessförinnan förlorat klart mot – om mellanviktsbältet? Ja, såklart han ville. Och av det tidigare mötets underlägsenhet syntes inte ett spår. Det tog inte ”The Count” ens en hel rond att sänka Rockhold med vänstern, mot precis alla odds ro hem bältet och möjligen också ”ta Lukes haka” på köpet.
Bisping var dittills kanske förgrundsfiguren bland en grupp UFC-fighters med den mindre smickrande gemensamma nämnaren att de var precis, precis, precis utanför det yttersta, yttersta toppskiktet. Tänk Urijah Faber, Joseph Benavidez, Alexander Gustafsson…
Många knorrade när Bisping fick chansen på bältet efter att ”Jacare” Souza skadats, men få missunnade engelsmannen lyckan efter att segern var ett faktum.
* * *
Anderson Silva knockar Vitor Belfort
UFC 126, februari 2011
Det skulle vara enkelt att fylla dessa rader med stora ord om ”legendarer”, ”tekniska virtuoser” och så vidare. Men för det här avslutet gäller verkligen att ”en bild säger mer än tusen ord”. Kanske behövs den inte ens. Du vet exakt hur den här knockoutsulan ser ut, eller hur?
Men, vi kör den ändå:
* * *
Khabib Nurmagomedov submittar Conor McGregor
UFC 229, oktober 2018
Avslutet i sig är kanske inte det snyggaste, men det finns en hel del tyngd i det här avslutet. Och då behöver vi inte ens nämna konflikterna innan och efter själva matchen. Dels var det en klassisk Striker versus Grappler-matchning (även om jag vill hävda att Conor är en betydligt bättre grappler än han får credd för – och Khabib en betydligt bättre striker än han får credd för). Dessutom en sådan mellan två av sportens absolut största stjärnor, med ett bälte på spel.
Dels visade den med samma tydlighet som Conor själv demonstrerade fördelarna med att vara en ”flytande” och precis striker mot Eddie Alvarez, hur otroligt effektiv en grappler som aldrig släpper pressen, kan vara. Khabib behövde inte ens sätta ett ”rent” stryplås på irländaren för att till slut kunna avsluta honom.
* * *
Holly Holm sparkar käken av Ronda Rousey
UFC 193, november 2015
Ronda Rousey började likt Anderson Silva nå en platå med glans av oövervinnelighet. Inte minst såg hon till att varenda bantamviktare aktade sig för att fastna i hennes armlås. Men den 18-faldiga kickboxningsmästarinnan Holly Holm hade tränat för att besegra Rousey varje dag i tre år, och såg inte alls den före detta olympiska judokan som oövervinnelig. Rousey hade länge fått bra utdelning på sin förmåga att sätta press på motståndarna – något som passade den utmärkta kontraren Holm som handen i 113 grams-handsken. Efter sex minuter och totalt över 50 hårda träffar från Holm, träffade matchens sista spark perfekt över Rondas käke och en era var över.
* * *
Chris Weidman detroniserar Anderson Silva
UFC 162, juli 2013
Anderson Silva, vid denna tid sällan ifrågasatt som MMA:s bäste någonsin, visade absolut noll respekt för den obesegrade utmanaren Chris Weidman. Med små marginaler flyttade brassen huvudet när amerikanens nävar eller fötter närmade sig. Försvarshänderna hölls lågt och Silva retade och hånade Weidman för missarna… till dess att ”The All-American” inte missade längre. Vänsterjabb, högerkrok, vänsterkrok mot en oskyddad käke – och mellanviktsdivisionen hade en ny mästare för första gången på sju (!) år. Som bekant förlorade Silva även returmötet och därefter var glansdagarna slut. Efter förlusterna mot Weidman har den en gång så mäktige ”Spider” gått sex matcher i UFC. Resultatraden? 1-4, 1 NC. En detronisering om det någonsin funnits en.
* * *
Jorge Masvidal knäar Ben Askren in i nästa vecka
UFC 239, juli 2019
Två tunga skitsnackare; en pånyttfödd före detta gatufighter mot en extremt kompetent grappler som skördat stora framgångar i UFC:s främsta utmanarorganisationer Bellator och One innan han äntligen fick chansen under den största fanan. Det var fram med chipsskålarna och pirr i fingrarna inför vad som skulle bli en fantastisk fight. Knappt hade domare Jason Herzog hunnit säga Fight! innan Askren satte av i ett nertagningsförsök mot Masvidal. ”Gamebred” var dock förberedd och mötte brottaren med ett lysande hoppknä i ansiktet. Pang, bom, slut. Fem sekunder. Perfekt utfört. UFC-historiens snabbaste knockout.
* * *
Conor McGregor knockar José Aldo
UFC 194, december 2015
Inte sedan Chael Sonnen lyckades snacka till sig en titelfight mot Anderson Silva (se ovan) hade UFC-fans sett ett sådant prov på att trash talk lönar sig. Conor McGregor som i match efter match både pratat först och levererat därefter; lyckades ta sig under huden på den regerande, dominante, fjäderviktsmästaren och rakt in i huvudet. Det kändes som att matchen knappt hade börjat när Aldo rusade mot sin rödhårige nemesis, bara för att på tretton sekunder bli sänkt av en hård och precis vänster. Förutom skitsnackandets nya status, såg vi härefter också många proffsfighters satsa hårt på smidighets- och rörelseträning. Och McGregors ord efter den korta matchen lever också kvar;
Precision beats power and timing beats speed.
* * *
Francis Ngannou TV-spelsknockar Alistair Overeem
UFC 218, december 2017
Legendaren Alistair Overeem mot det fruktade stjärnskottet Francis Ngannou, där var förutsättningarna. Och även om det såklart fanns en hel del som i förväg menade att Ngannou skulle vinna matchen på knockout, var det nog ingen som hade väntat sig detta avslut. Det är bara två år sedan, men den här knockouten är redan nästan lika ikonisk som Silvas sula i ansiktet på Belfort:
* * *
Amanda Nunes knockar Cris ”Cyborg” Justino
UFC 232, december 2018
”Cyborg” var kvinnan som var så läskig i buren att Dana White länge inte ens ville starta en fjäderviktsdivision för kvinnor. UFC-bossen visste hur otroligt skrämmande och bra hon var, och ville för allt i världen inte höra talas om ett möte mellan brasilianskan och hans superstjärna Ronda Rousey. Detta trots att det i stort sett rådde konsensus omkring 2013-2015 att även Ronda var nästintill oövervinnelig. Holly Holm bevisade som sagt att så inte var fallet gällande Rousey. Men Cyborg bara fortsatte att plocka skalp efter skalp. När svenska Lina Länsberg mötte Justino i september 2016, var hon blott den andra motståndaren på sex år (!) att ens klara sig förbi första ronden. Cris hade inte förlorat en enda match sedan sin proffsdebut 2005 (!!) när supermatchen mellan fjäderviktsmästarinnan ”Cyborg” och bantamviktsdito Amanda Nunes ägde rum på nyårsgalan i slutet av 2018.
På 51 sekunder var det över, och få ifrågasätter nu Amanda Nunes status som den solklart bästa kvinnliga MMA-fightern. Kanske genom alla tider.
