Felix Skoog

Fightingfilosofi: Omar Bouiche del 2

Sällan uppmärksammade, men ofta kritiserade. I den här artikelserien ställer Kimura coacherna i rampljuset. Denna gång möter vi Omar Bouiche på Pancrase Gym, huvudtränare åt toppfighters som Zebaztian Kadestam, Nico Musoke, Karl Albrektsson, Oliver Enkamp och många fler.

Ni kan läsa del 1 här.

Inför och under match

MMA är en sport som hela tiden är i utveckling. Tekniker och taktiker utvecklas löpande. Tittar man på 20 år gamla matcher kan det rentav vara svårt att förstå att det tekniskt är samma sport. I mer etablerade sporter som fotboll är dagens matcher rätt identiska med äldre sådana. I MMA är skillnaden svår att ta miste på. Men i en värld av föränderliga strategier är grundtekniken konstant viktig, enligt Omar. Den är allra högst prioriterad vid förberedelser inför match.

– Hela grejen är att dina grundtekniker ska vara perfekta. Du måste kunna röra dig i alla riktningar och förstå alla de vanliga situationerna. Ovanpå det lägger man sedan en strategi.
Att de på Pancrase lägger mycket tid på tekniker märktes tydligt under träningspasset. Men en del tid spenderas också på taktik vid utformningen av en gameplan, åtminstone vid proffsmatcher. Instruktörer och fighter studerar motståndaren och finner svar på flera frågor: Ortodox eller southpaw-ställning? Vad finns för tendenser? Slår motståndaren många overhand?

All ska sedan kunna kokas ned till en simpel taktik som är beprövat effektiv.
– Mot thaiboxare har vi många gånger lockat fram låga sparkar för att gå på nedtagning. Thaiboxarna har det så inpräntat att sparka tillbaka om man retar dem med en egen låg spark. Så fort de svarar kan man dyka och få nedtagningen. Vi har fått det att funka i match efter match, säger Omar.
Han understryker igen vikten av att taktikerna inte kan vara för komplicerade, så att fighters kan komma ihåg dem även under press. Simpla, men ändå detaljrika. Mer specifika än ”han är en dålig grappler, ta ned honom på marken”. Den tekniska vägen dit måste vara utstakad, och där kommer Omar tillbaka till hans mantra om att en bra fighter alltid har en bra arsenal av grundtekniker.
– Det är svårt att göra en gameplan om du inte kan sprawla eller försvara en strypning, konstaterar han.

Även om tekniken är på plats kan det mentala spela stor roll för prestationen under match, säger Omar. Ett antal olika klyschor finns som beskriver detta, såsom ”90 percent of fighting is mental and the rest is in your head”. Omar ser inte riktigt poängen med att försöka uttrycka det i procentandelar, men gör ändå ett försök att formulera hans syn på det med siffror.
– Jag brukar säga att 100 procent är teknik och 70 procent mentalt. Den mentala biten bygger på den fysiska och tekniska. Man kan liksom inte bara separera på dem.
På Pancrase lägger Omar vikt vid det mentala. Med sina fighters går han igenom kommande matcher och jobbar med visualisering. Men en specialiserad mental coach på Pancrase finns inte, utan fighters måste ta tag i sådana bitar själva.
– Alla har sina egna metoder. Fighting är i hög grad en resa man måste göra ensam. Jag kan öppna vissa dörrar, men mina fighters måste själva ta beslut om de vill jobba med en mental coach eller inte. Man kan i stort sett aldrig tvinga någon till att göra något med bra resultat.

Omar Bouiche 5

Det har funnits gånger då Omar fått kliva in när saker och ting inte verkade stå rätt till med hans fighters. Den forne världsmästaren i thaiboxning och obesegrade mma-fightern Jörgen Kruth hade precis fått kontrakt med UFC, men Omar fick ringa hans manager och förklara att det var över.
– Det var mycket som hände privat för Jörgens del då, och jag kände att han inte var närvarande. Han var där, men gnistan fanns inte. När jag ringde honom och förklarade var han besviken, men förstod till sist. Dagen efter ringde han tillbaka och tackade. I och med att han är så duktig tekniskt tror jag till och med att han hade vunnit den inbokade matchen, men vill man inte så vill man inte.

Med Jörgen har Omar också ett av favoritminnena från tränarkarriären. De var i Slovenien och skulle gå match. På hotellet dagen innan passade de på att utöva lite psykologisk krigsföring när motståndarteamet passerade.
– Jag stod och höll mittsar och bad Jörgen ta i för kung och fosterland. Han sparkade så hårt att man såg hur hela deras team kom av sig helt och stannade, stirrande. Tränarna blev helt chockade, säger Omar.
Väl under matchen träffar Jörgen motståndaren med en spark i första ronden, varpå coacherna skriker i förtvivlan och slänger in handduken.
– Deras fighter var inte i någon särskild fara då, men det hade satt sig i deras huvud helt enkelt. Det här är något jag kan tänka tillbaka på och skratta åt.

Vissa andra minnen kring vad som hänt under matcher är betydligt jobbigare. Uppladdningar och matcher som gått åt skogen. Skador under träning, tekniker och slag som inte fungerat under match. Dåliga dagar på jobbet helt enkelt.
– Problemet i fighting är att det blir riktigt jobbigt om man har en dålig dag på jobbet. Går man till ett kontor och underpresterar en dag är det inte ens säkert att någon märker det, påpekar Omar.
Sen kan man göra rätt, men ändå råka ut för oförutsedda olyckor. Ett mardrömsminne från match var när en av Omars adepter sparkade av skenbenet.
– Jag blev helt lamslagen, det var så obehagligt. Cuts, knockar och allt sådant hade jag sett tidigare. Men det här var helt nytt. ”Skenbenet är av, what the fuck gör jag nu?” var allt som dök upp i hjärnan. Strax efter kom läkaren, som blev helt hysterisk och ropade på oss att ringa efter ambulans. Jag ville bara att han skulle ta tag i situationen, men han kanske också hade en dålig dag på jobbet, säger Omar och skrattar förlåtande.

Som coach finns bevisligen många stressmoment kring och under matcher, men Omar trivs bra i den rollen. Han gillade aldrig att stå i rampljuset som fighter på högsta nivå.
– Det är skönt att inte ha all uppmärksamhet på mig. Nu i Japan med Kalle [Albrektsson] var det ändå så att många ville ta foton med mig. Jag försöker undvika det, det är inte intressant att synas längre. Det är mina fighters som ska synas, jag vill hålla mig i bakgrunden och fundera ut strategier.

Omar Bouiche 7

Mer än grepp, sparkar och slag

Trots att Omar konstaterat att han gärna håller sig i bakgrunden och funderar ut strategier, betyder det inte att hans sätt att coacha och instruera är något annat än mycket kroppsligt närvarande. Han delar tidigare nämnda stjärncoachen Firas Zahabis åsikt om att man fysiskt måste kunna visa tekniker för att kunna sägas förstå dem.
– Jag säger aldrig åt någon att göra tekniker jag själv inte bemästrar. Allt jag lär ut kan jag. Om man försöker instruera något man inte kan göra missar man detaljer, helt enkelt. BJJ kan man till viss del förstå utan att göra fysiskt, men för att få en djupare förståelse behöver man själv ha varit i situationerna och ha sett de små variationerna. Du behöver inte vara expert, men måste kunna grunder och ha känsla för BJJ, brottning, boxning och så vidare. Annars tror jag inte att du blir en bra MMA-instruktör.
Men instruktörsrollen kan inte vara för evigt. Åtminstone inte om man fysiskt ska vara med hela tiden. Till slut kommer tiden ikapp. Omar är en 50-åring som verkar vara i exceptionellt god form, men han medger ändå att han ser sig själv övergå mer och mer i en coachingroll.
– Visst blir jag nog mer och mer av en coach snarare än instruktör, men jag kommer nog alltid vilja vara med och träna under passen. Jag älskar att röra på mig och motionera. Jag springer, cyklar, paddlar kajak och gör yoga utöver kampsport.

Om det värsta skulle hända då? Jag minns en intervju med Zahabi där han förklarar sin bakomliggande personlighet och vad han gjort om han blivit totalförlamad. Omar konstaterar snabbt:
– Min styrka är att jag alltid kunnat se och kopiera rörelser, så att bli handikappad hade inte fungerat bra för mig!
Han minns tillbaka till tiderna där teknikerna var hemliga och hölls inom dojon på ett helt annat sätt än idag. Nu kan man enkelt finna massvis med teknikinstruktioner från många toppatleter och tränare på Youtube. Då brukade Omar och Bas Rutten smyga in på träningspass och titta, för att sedan gå in i rummet bredvid och öva samma tekniker.
– Bas var likadan, han kunde se en teknik och sen kopiera den direkt. Jag har alltid kunnat förstå och memorera rörelser, men däremot kan jag aldrig minnas telefonnummer exempelvis. Man får en förmåga och sen tas något annat ifrån en som kompensation, säger Omar och skrattar.

MMA:n och kampsporten i stort har genomgått en enorm utveckling och vuxit explosionsartat. Att nya tekniker och synsätt delas i mycket högre utsträckning är förr är ett tecken på detta. Man brukar säga att MMA är världens snabbast växande sport. Det ser Omar både stora möjligheter och problem med. Att världen överlag kan förväntas bli en bättre plats genom att kampsport blir mer utbrett är han inte helt säker på.
– Både ja och nej. Ledarna har ett stort ansvar mot de som kommer och tränar. Det krävs mycket av instruktörerna och många har fel inställning.
Det vanligaste problemet Omar säger sig se är machokulturen som ibland kan frodas på kampsportsgym.
– Nu låter jag säkert väldigt politiskt korrekt, men jag ser verkligen ingen mening med machokulturen bland kampsportsakademierna. Du ska kunna komma hit och träna med din dotter, syster, eller mamma utan att någon ska behöva känna obehag över saker som sägs.

Omar Bouiche 6

Omar vill bygga en sund idrottskultur. Något annat alternativ finns inte om man vill att kampsporten ska bidra positivt till omvärlden.
– En dålig ledare kommer ha folk som uppför sig som idioter. En bra tränare kommer fostra bra ungdomar, och där har man ett särskilt ansvar. Ta en 18-årig kille som tränar MMA, han kan ställa till riktig skada ute på gatan om han kastar någon på huvudet. Så det kräver ju något från dig som instruktör, du måste se till att medlemmarna på klubben har moral.

Men lite av den moraliska inlärningen kan man få på köpet. Omar tror på idén att det finns vissa moraliska lektioner inbyggda i kampsport.
– Framför allt i BJJ tror jag, det är så närgånget. Jag kan inte komma ned och spela tuff, eller det hjälper inte om du är mycket bättre och snabbt stryper ut mig. Man får sanningen serverad hela tiden.
I stående kamp behöver man ha bättre koll på idioter, enligt Omar. I boxning och thaiboxning kan det finnas mer utrymme för dem, menar han. Det finns en större marginal för ursäkter i stil med ”hade jag tagit i så hade jag kunnat sänka dig där”, eller liknande. Då måste man kunna hantera konfliktlösning.

Omar har sett hur det kan gå när inte konfliktlösningen sköts rätt och machokulturen tar över. Killar som var översittare och alltid ville sparras hårt. En hittades medvetslös på Centralen efter att ha drabbats av hjärnblödningar på fyra ställen. En trettiofemåring som hade hela framtiden för sig. Ett jäkla människoöde. I samtalet med Omar har jag nu igen påminnts om varför kampsport är så fascinerande. Just för att det handlar om människoöden. Allt ifrån de just beskrivna trista exemplena till mer positiva varianter. Tonåringen som hittar en hobby och förbättrar sitt självförtroende, den ensamstående mamman som kommer i form. Kampsport är mer än handskar och benskydd. Mer än grepp, sparkar och slag.

Jag tackar för mig och ger mig ut i det bländande dagsljuset. Efter att ha umgåtts och diskuterat kampsport med Sveriges kanske främsta MMA-instruktör, hoppas jag nu på att också kunna ge andra en inblick Omar Bouiches filosofi kring fighting.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Fightingfilosofi: Omar Bouiche – del 1

Omar Bouiche 11

Sällan uppmärksammade, men ofta kritiserade. I den här artikelserien ställer Kimura coacherna i rampljuset. Denna gång möter vi Omar Bouiche på Pancrase Gym, huvudtränare åt toppfighters som Zebaztian Kadestam, Nico Musoke, Karl Albrektsson, Oliver Enkamp och många fler.

En livstid av fighting

Det är en vanlig förmiddag när jag besöker Pancrase Gym i centrala Stockholm. Lokalen är tom sånär som på One FC-fightern Zebaztian Kadestam, som värmer upp med att hoppa rep. Snart dyker andra upp, däribland Omar Bouiche. Grundaren och ägaren av Pancrase Gym håller passet för den avancerade gruppen idag. Slagkombinationer är dagens tema, och utgör större delen av uppvärmningen såväl som resten av passet. Gradvis byggs tempot och intensiteten upp i lokalen. Allt ackompanjeras av livlig hip hop som hörs från högtalarna. Hela tiden rör sig Omar runt omkring mellan övningsparen och instruerar. Visar på detaljer. Diskuterar hur tyngden placeras över foten när man kliver ut för att slå vänsterkroken i serien.

Efter passet sätter vi oss i ena hörnan på mattorna, en naturlig miljö för Omar. Nyss fyllda 50 år gammal (jag passar på att gratulera i efterskott) har han en livstid av kampsport och fighting bakom sig. Det började med judo som 8-åring. Därifrån spreds sig intresset till allt fler stilar, till en början många av de tradtionella kampkonsterna. Wing Chun, taekwondo och karate som exempel på dessa. Tillhörande den generationen som växte upp med Bruce Lee-filmer, kom Omar snabbt att bli intresserad av hela konceptet med MMA och fri kamp. Flitig läsning av Tao of Jeet Kune Do varvades med träning av fler stilar att väva in i repertoaren, såsom boxning och brottning.

Det är redan uppenbart att det man sett av Omar under träningspasset reflekterar någon med en besatthet av detaljer. Samtidigt finns där också ett helhetsperspektiv. Ett perspektiv som hela tiden byggts ut för att få in mer i blickfånget. Några riktiga ”Wow!”-upplevelser som vidgat vyerna kampsportsmässigt berättar han gärna om. Först var det övergången från taekwondo till boxning, där rytmen var helt annorlunda, slagserierna mer koncentrerade kring volym.
–  Det går så snabbt i amatörboxning. Jag har gjort ett par amatörmatcher och det bara smäller! Tempot är helt galet, och det var något jag aldrig varit med om tidigare, säger han och ler.
En annan upplevelse som är kul och minnesvärd i efterhand, men betydligt obehagligare vid tillfället, var att bli nacksvingad av Martin Lidberg för första gången.
–  Det var en mardrömsupplevelse med den kraften man kände!

När vi sedan diskuterar hans karriär som framgångsrik fighter och övergången till klubbägare och instruktör har Omar den här tonen som får det att låta ungefär som att allt ”bara hände”. Drömmen om att finna den ultimata kampkonsten tog honom till USA, där han började träna med Bas Rutten och Erik Paulson. Strax därefter fick han också erbjudanden om att slåss i Japan när organisationen Pancrase ringde. Då fanns ingen tvekan, Asien hade hela tiden varit drömmen. Året var då 1996, när Omar hemma i Stockholm öppnade en liten klubb för att ”ha några att träna med” i förberedelse för hans matcher. Givetvis fick den namnet Pancrase Gym, som än idag återstår.

Omar Bouiche 1

Mycket har hänt nu på de dryga 20 år som klubben existerat. Idag har klubben ett flertal proffs. Omar har svårt att sätta en siffra på exakt hur många de är, men säger tio-tolv stycken med en frågande ton.
–  UFC, One FC, Rizin, vi har fighters i alla stora organisationer. Ja, förutom Bellator då. Vi får väl ringa dem, säger Omar och skrattar lite.

Alla instruktörerna på Pancrase är upptränade av Omar, och följer en röd tråd av tekniker som etablerats. Just det är något som utmärker Omar och Pancrase Gym, menar han. På Pancrase är utgångspunkten alltid MMA. Visst kan man träna brottning, sanshou och snart även BJJ på klubben, men allting är riktat mot ett helhetssystem. Alla instruktörerna är MMA-instruktörer i första hand. Det är ett högst medvetet val av Omar att ha det så, han har sett många exempel på klubbar där inte alls samma röda tråd finns. Där man kan ha en boxningstränare, en thaiboxningstränare och en brottningstränare med helt olika idéer om tekniker. Utan en grundstruktur blir fighters ofta splittrade, och kan få stora luckor i sitt game, menar han på.
–  Jag gillar de gymmen som exempelvis Tristar, som har ren MMA. När de gör BJJ så är det inriktat för MMA, som ett komplement. Så är det här.

Det är alltså ingen hemlighet att MMA har varit Omars livs kall. Först som fighter, och nu som instruktör. Den sistsnämnda rollen gör han enligt sig själv bäst i Sverige, när jag frågar honom. Han påpekar snabbt att det finns ett namn i den svenska kampsportsvärlden vars MMA-instruerande imponerar: Jocke Engberg, i Göteborg.
–  Han är jätteduktig och vi har haft många givande diskussioner. Visst har vi olika sätt att se på vissa saker, men jag beundrar honom som tränare.
I övrigt ser Omar mycket splittring och separation av disciplinerna.
–  Folk är duktiga på att instruera i thaiboxning och så, men kanske inte riktigt kan lära ut konceptet MMA. Det särskiljer nog mig från många.

Det är svårt att förneka Omars framgångar som instruktör och coach. Utöver hur hans fighters presterat, så syns framgångarna även i tillväxten som Pancrase Gym har upplevt. Antalet medlemmar har med tiden blivit allt större. Ganska snabbt växte de ur den första lokalen i Birkastan, och nu har de blivit så många att ytterligare ett lokalbyte är aktuellt. En uppgradering till en större lokal ser Omar som en av framgångsnycklarna i den närmsta framtiden, tillsammans med en lite mer affärsorienterad approach.
–  Att utöka skalan på klubben lite och kommersialisera Pancrase mer gör att business kommer bli smidigare. Men återigen handlar det om en balans. Vi vill ändå behålla en sorts familjekänsla här, så vi kan väl säga att en mellanstor klubb är vad jag vill ha, säger Omar och gör det tydligt att hans livslånga fascination av kampsport inte bara gjort honom till fighter och instruktör, utan numera också en entreprenör.

Omar Bouiche 8

En sport i utveckling

Med mer än två decenniers erfarenhet som MMA-coach har Omar sett mycket hända, inte minst med sporten i sin helhet. När han började fanns det inte på kartan att det ens skulle komma att visas på tv. Med framgångarna hos framför allt Alexander Gustafsson har allt fler svenskar introducerats till sporten. Riktigt hur mainstream MMA kan komma att bli i Sverige är Omar fortfarande osäker på, men han ser tecken på att det börjar bli en stor sport.
–  Det är mycket kläder, produkter och saker omkring som marknadsförs. UFC har varit särskilt bra på den kommersiella biten, man ser ju folk som inte ens tränar kampsport gå omkring i såna t-shirts!

Det är inte bara allmänhetens syn på MMA som förändrats med tiden. Även perspektiven på hur atleterna bäst tränar och förbättrar sina förmågor varieras och utvecklas. Omar minns med fasa hur träningsupplägget kunde vara på 80- och 90-talet – i stort sett fullt slagsmål. Hård sparring så ofta som möjligt, med tanken om att det skulle fostra tuffhet. Omar har dock aldrig köpt den principen, och kallar sig ”allergisk mot hård sparring”. Även om man bortser från faktumet att slag mot huvudet aldrig kan vara hälsosamt, så menar han att man knappast blir tuffare av att ta smällar. Om något har han sett prov på motsatsen: killar som är hårda under träning, men under match inte alls kan skrämma och agera översittare mot motståndaren.

–  Ytterligare ett problem är träningsvolymen. Sparras vi hårt kanske vi får iväg fem slag på tre minuter eftersom vi spänner oss. Är vi mer rytmiska och lätta kan vi få ett helt annat antal repetitioner av tekniker, och det är det du behöver för att kunna känna igen mönstren under match.
Han förtydligar däremot och säger att de sparras hårt mot kroppen och brottas med full intensitet, men mot huvudet blir det bara pet.

Stort fokus på hård sparring och fysträning kan alltså till och med vittna om dålig teknik, menar Omar. Han har spenderat tid på boxnings- och thaiboxningsklubbar av riktigt hög nivå. Där handlar det i första hand om att öva rytm och känsla i kombinationerna.
–  Kubanska boxningslandslaget kör aldrig hård sparring, inte ryssarna heller. De har många av världens främsta boxare! Om de bara kör situationsbaserad, lättare sparring, och fortfarande framgångrikt kan tävla på den nivån så kan alla det, har han dragit som slutsats.

Omar Bouiche 9

Även om hård sparring alltså inte är populärt på Pancrase, ser Omar ändå ett vanligt återkommande problem i att fighters tar onödiga smällar också under match. Avståndshantering är en underutvecklad aspekt i dagens MMA även på den högsta nivån, menar han.
–  Fighters står ofta lite för nära varandra. Många har bakgrund i boxning och thaiboxning, där avstånden är ganska korta, och handskarna är tjocka. I taekwondo och karate är avståndet längre. Slagserierna är snabbare och det är mer rörelser ”in-ut”. Samma system för distans fungerar jättebra också i MMA, säger Omar och hänvisar till McGregor och Machida som innovatörer på det området.

Det finns många saker som på större skala påverkar hur fighters beter sig under match och träning. Allt handlar knappast om hur attityden till hård sparring är och hur starka influenser som finns från traditionella kampkonster. En ibland något bortglömd parameter är den moderna MMA:n regelverk. När jag frågar Omar om vilken regel eller standard han hade ändrat, har han ett snabbt svar:
–  Jag skulle vilja tillåta upkicks. Det är på sätt och vis en idiotisk regel att man inte får sparka underifrån i guard! Ovanifrån får man använda armbågar med tyngdlagen helt på sin sida, men underifrån är det enda likvärdiga vapnet förbjudet.

Med tillåtandet av upkicks menar han att guard-spelet skulle bli mycket bättre och mer dynamiskt. Från topposition skulle fighters behöva vara långt mer strategiska i hur och när de slår, om risken för att få en häl i ansiktet hela tiden finns där.
–  Guard-spelet skulle förändras helt. Man skulle se mycket fler trianglar och armlås, och dessutom färre skador. Visst att vi skulle se några fler knockouts till följd av sparkar, men å andra sidan skulle majoriteten av alla skärsår från armbågar försvinna.

Jag får snabbt uppfattningen om att Omar har stenkoll när det kommer till sportens tekniska utveckling. Han ser sig som en nörd som kan spendera en hel dag med att kolla på matcher för att studera tekniker och trender i buren. När det kommer till att följa trender utanför buren är han däremot sämre, erkänner han. Vi pratar om den växande betydelsen för fighters att ta ansvar för sin marknadsföring. Hur proffsen måste bygga och utveckla de varumärken som deras namn utgör. Omar konstaterar lite besviket att han är dålig när det kommer till att hålla sig uppdaterad och synlig på sociala medier. Jag pitchar skämtsamt idén att Pancrase skulle ha en timmes obligatorisk Instagram-tid efter träningspasset. Övning av tekniker innanför såväl som utanför buren i syfte att bli en mer attraktiv fighter. Inga grepp otillåtna för att bli framgångsrik i showbusiness. Omar skrattar avvisande åt förslaget, men kommenterar slutligen:
–  Du måste vara intressant och kunna sälja biljetter. Det är vad det handlar om. Promotions ger inte dig pengar för att de ser det som en kul grej. I slutändan betalar de dig hundra tusen för att du kan dra in det dubbla i biljettförsäljning.

Omar Bouiche 2

I den andra delen av serien diskuterar vi matchförberedelser och minnesvärda händelser i samband med fighter. Omar får där också tillfälle att fundera på hans moraliska ansvar som ledare och instruktör, såväl som vad han hade tagit sig till om han skulle bli totalförlamad från nacken och nedåt.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Med ansvar att underhålla

Så var UFC 214 över, den största galan hittills i år. Varenda match på huvudkortet förtjänar ett eget inlägg för sig, och de har alla väckt diskussioner bland fans. Men matchen mellan Woodley och Maia blev inte bara en snackis bland tittare, utan står också som ett exempel på en intressant frågeställning om hur mycket ansvar en fighter har att underhålla med sitt agerande i buren, samt om hur det ansvaret måste vägas mot den sportsliga drivkraften att vinna och behålla sin titel. UFC-presidenten Dana White menade efteråt på att ingen vill se Woodley fightas, och plötsligt blev därmed ett möte mellan Georges St-Pierre och mellanviktsmästaren Michael Bisping åter aktuellt, när det tidigare var sagt att vinnaren mellan Woodley och Maia skulle välkomna tillbaka GSP in i buren.

På förhand var Maia en knepig motståndare att ställas inför. Inte för att det fanns någon tvekan om vad som skulle behöva göras taktiskt, utan om den uppenbara svårigheten i att faktiskt genomföra det. Neil Magny, Matt Brown och Carlos Condit är tre toppfighters som alla gick samma öde till mötes när de förgäves försökte stå emot. Maia lyckades utan några större problem få den så viktiga nedtagningen, och agerade mänsklig ryggsäck tills han kunde krama livet ur dem. Inför titelfighten med Woodley kom jiu jitsu-fenomenet in med sju raka vinster i ryggen. Imponerande, men även unikt i den meningen att det aldrig var någon fråga bland de motståndarna om vad som hade behövts göra för att inte förlora.

Nyckeln för Woodley att behålla sitt titelbälte låg helt enkelt i att inte bli nedtagen. Sagt och gjort. De 25 minuter som utgjorde galans näst sista match blev rätt monotona. Med över ett tjugotal nedtagningsförsök som alla resolut stoppades av Woodley, blev Maias självklara väg mot vinsten avstängd. För varje dyk som inte åstadkom sitt eftersträvade resultat, kunde en desperation allt tydligare ses från brasilianaren, och till slut strålade den nästan ut inifrån buren. I slagväxlingarna fanns endast en avvaktande spänning, som ledde till passivitet. Med respekt för Woodleys kraft, respektive Maias förmåga att direkt utnyttja ett felsteg för att ta kampen till marken, blev den stående kampen en försiktig historia.

Vid slutsignalen vittnade Maias uppsvullna och blåslagna ansikte om intensiva bombardemang av nävar, åtminstone åt ett håll. Den statistiska sanningen var dock en annan – matchen slog med råge rekordet för det lägsta antalet träffar kämparna emellan i en welterviktstitelmatch som gått tiden ut, ett faktum som UFC-presidenten Dana White inte var sen med att påpeka vid presskonferensen efter galan. White fortsatte sedan kritiken med att dra slutsatsen att Woodley inte är en fighter som publiken vill betala för att se. Även om Woodley med framgång gjorde allt för att för att vinna – eller kanske snarare allt för att inte förlora, så var det precis det som kritiserades. ”You take no risks, you get no rewards”, avslutade White med att säga, och gjorde en tydlig anspelning på att matchen mellan GSP och Bisping nu var den som skulle bli verklighet. Några dagar innan på presskonferensen inför UFC 214 hade Dana White försäkrat Woodley om att han vid vinst skulle bli den återvändande kanadensarens motståndare, i en fight som säkert genererar stora inkomster genom GSP:s stora popularitet trots nära fyra års frånvaro från tävlande.

Uttalandena från UFC-presidenten delade många av fansen kring frågan om vad en fighter, och inte minst en mästare, förväntas erbjuda fansen. Det är lätt att förstå sig på Woodleys agerande. Sportsligt sett gjorde han vad många kännare skulle anse vara tekniskt rätt och rimligt. Neutralisera motståndarens styrkor och framhäv dina egna. En fighter når aldrig världsmästarstatus utan hänsyn till den grundprincipen i mma. Må vara att Woodley nu tycktes hamna i en defensiv sits där han inte förde dansen, utan snarare att all ansträngning och koncentration gick till att inte falla offer för Maias spetskompetens. Men å andra sidan skulle man också kunna argumentera för att utmanaren är den som har något att bevisa, och därmed bör bjuda upp till dans. Woodleys tränare Din Thomas kommenterade i all enkelhet balansen mellan sport och underhållning såsom att: ”If winning wasn’t the ultimate goal of a sport, then why have a winner? Why not just have entertainment? The reality is, this is a sport and you gotta do what you gotta do to win.”

Jag är fullt benägen att instämma i Thomas argument, även om jag samtidigt kan förstå Dana Whites poäng. Utan åskådare som är villiga att betala finns ingen ekonomisk grund för fighters professionella existens. Att publikt kritisera en mästare som inte kan klandras för annat än att ha haft en pragmatisk approach till sitt tävlande, är däremot inte alls snyggt. Jag vill tro att många fans ändå borde vara på Woodleys sida i diskussionen, trots att det lätt kan medges att matchen saknade riktig intensitet och spänning. Som professionell idrottare måste det främsta ansvaret vara att tävla för att vinna. I vilket fall som helst lär en viss Michael Bisping vara nöjd över att Woodley prioriterade det före underhållningsvärdet.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Hellre ökänd än okänd

Förra helgen var UFC på besök i New York igen. Nyrenoverade Nassau Coliseum på Long Island blev skådeplatsen för en rad matcher, där galans höjdpunkt var hemmafavoriten Chris Weidmans ack så viktiga vinst mot Kevin Gastelum. I skymundan av detta vann en annan lokal förmåga sin 20:e raka match och klev upp till plats fyra på bantamviktsrankingen. Efter att ha besegrat den brasilianske talangen Thomas Almeida, riktade Jimmie Rivera en utmaning mot förste titelutmanaren Dominick Cruz. New Jersey-bon Rivera har länge varit van vid bristen på uppmärksamhet, men nu borde det vara dags för honom att verkligen få stiga in i rampljuset.

I fighting brukar man många gånger säga att 90 procent är mentalt. Den viktigaste komponenten av den psykologiska kampen sägs i sin tur ofta vara självförtroende. Inför sin senaste match i helgen visade Jimmie Rivera prov på ett starkt sådant. Det var inte bara vinst, utan ett avslut i sikte när topprankade brasilianaren Thomas Almeida skulle komma på besök till New York. Visst försökte han ända fram till slutet, även om Almeidas tuffhet gjorde att domarna fick avgöra matchen till honom på poäng. Efter den hårda fighten berömde Rivera brasilianarens ihärdighet, men menade ändå på att hans egna tekniska nivå var högre.

Just självförtroendet har varit ett pågående projekt länge nu. Som 8-åring hade Rivera bytt skola, och den nya miljön var ogästvänlig. Han blev retad, och till slut var det hans mamma som föreslog att pojken skulle lära sig självförsvar. Sagt och gjort. Rivera hamnade på Tiger Schulmann’s Martial Arts och det var kärlek vid första mötet med kampsporten.

Tiger Schulmann är en stor och välkänd amerikansk kampsportsfranchise startad av bröderna Danny och Rob Schulmann. Från att ursprungligen endast kretsat kring karate, breddades verksamheten sedan till inkludera fler kampsportsdiscipliner i takt med att den spridits längs med USA:s östkust. Mycket i Tiger Schulmann’s Martial Arts kretsar dels kring att ge barn en miljö att bygga självförtroende och disciplin i, men även att ge vuxna en utmanande motionsform. För den skull har de däremot inte vänt kinden åt medlemmarna med de största tävlingsambitionerna. Utöver Rivera kan obesegrade fjäderviktaren Shane Burgos nämnas, med tre vinster i UFC, såväl som welterviktaren Lyman Good.

Riveras tävlande på hög nivå är som i många andra fall en produkt av en ständig vilja att testa sig själv, tillsammans med en fallenhet för fighting, alltsammans format i en omgivning som kunde leda honom på vägen. Ett mantra som Rivera hela tiden fick upprepat för sig var ”compete and you’ll get better”. Efter att ha följt det rådet i nära två decennier, har han idag slagit sig mycket nära den absoluta toppen inom kampsporten – ett världsmästarbälte i UFC.

Resan som mma-tävlande började på riktigt när Rivera, 18 år gammal vid tidpunkten, gjorde debut i amatörsammanhang. Vid samma tillfälle tillfrågades han om ett smeknamn, vilket inte var uttänkt riktigt än. Jimmies farbror från Puerto Rico föreslog ”El Terror”, vilket fick godkänt. Därefter har Rivera gjort allting för att leva upp till sitt smeknamn, genom att bygga upp ett för motståndare skräckinjagande tävlingsfacit. Det är inte bara den imponerande, numera 20 matcher långa vinstsviten som kan få motståndare att tveka. Paradoxalt nog har uppmärksamheten kring New Jersey-bon varit liten trots alla sportsliga framgångar. Tidigare motståndaren och UFC Hall of Fame-medlemmen Urijah Faber påpekade inför deras match förra året att många andra bantamviktare troligen hade duckat en match mot Rivera. Det fanns för lite att tjäna sportsligt och ekonomiskt för att motivera risken med en såpass svår fight.

Bristen på uppmärksamhet är något som Rivera gärna ändrar på. Efter fighten i lördags uttalade han sig positivt om UFC, men påpekade på samma gång att han framöver gärna ser en marknadsföring av honom värdig hans allt större idrottsliga prestationer. I hans ögon finns nu bara två realistiska matchningar: en fight om interim-bältet mot T.J. Dillashaw, alternativt att Dominick Cruz ”är klar med att sitta vid sidlinjen och försvarar sin plats som förste titelutmanare”. Det är svårt att inte tycka att ett av dessa möten skulle vara ett rimligt steg, och att UFC i och med en sådan matchning ges ett bra tillfälle att bygga upp Riveras varumärke.

Det är ibland märkligt hur UFC:s pr-maskineri fungerar. Fighters med betydligt sämre tävlingsfacit har badat i strålkastarljus vid många tillfällen, medan en topp fem-rankad bantamviktare som Rivera kan flyga ganska obemärkt under radarn för de flesta åskådare. Får han möta ett av de efterfrågade toppnamnen under den planerade galan som är tänkt att äga rum i november i Madison Square Garden kan det nog bli ändring på det. Med en sådan match ges ”El Terror” verkligen möjigheten att gå från okänd till ökänd, och det känns enligt undertecknad mycket rimligt.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Den äldsta av sporter

UFC 214 närmar sig med stormsteg, och det är svårt att inte bli exalterad inför vad som förväntas bli årets mest stjärnspäckade mma-gala. Tre titelmatcher visas, med Tyron Woodley mot Demian Maia om welterviktsbältet som co-main, och det efterlängtade returmötet mellan Jon Jones och Daniel Cormier som huvudnummer, där lätt tungviktstiteln står på spel. Av de fyra fighters som precis räknades upp har tre av dem en bakgrund i brottning. En bakgrund som ofta anses som den bästa för mma-tävlande. Även om man i dagsläget kan se något av ett trendbrott, talar mycket för att brottningen fortsatt kommer vara ett av de viktigaste vapnen i buren.

”Once you’ve wrestled, everything in life is easy.”, sa Dan Gable, en av collegebrottningens största profiler i USA. Citatet refererar till hur tuff brottning är som sport, både fysiskt och mentalt. Fysiskt handlar det om kraftexplosioner såväl som vighet, snabbhet och uthållighet. Mentalt är enkelheten pressande. En motståndare. Inga redskap, inga bollar eller objekt. Bara två personer i en kraftmätning där få ursäkter finns. Det var inte för inte som sporten, som brukar kallas för den äldsta av dem alla, var så populär i antikens Grekland. Filosofen Platon var en meriterad brottare, och menade på att träningen var en nyckel till att skapa ett friskt sinne i en frisk kropp. Kanske var det också tuffheten i brottningen som ska ha fått Sokrates att uttrycka: ”I swear it upon Zeus, an outstanding runner cannot be the equal of an average wrestler”.

Men man behöver inte gå till antikens greker för att få höra om hur utmanande denna uråldriga sport är. Många personer med varierad kampsportserfarenhet instämmer i påståendet att brottningen är den disciplin som är tuffast, inte minst ur fysisk synpunkt. Den atletiska och mentala grund som brottare bygger upp brukar också ofta anses vara den bästa att stå på som mma-utövare, något som exempelvis UFC-kommentatorn Joe Rogan har framfört flera gånger. Många framstående UFC-fighters har en bakgrund i college-brottning, bland annat de nuvarande titelhållarna Stipe Miocic, Daniel Cormier, Tyron Woodley och Cody Garbrandt. Analyser har visat ett statistiskt samband i hur chansen att slåss om världsmästartitlar i UFC ökar i takt med större brottningsmeriter.

College-brottningen har varit en riktig sluss in till inte bara professionell mma, utan även UFC:s toppskikt. Nära 35 % av alla titelhållare sedan turneringsformatet slopades har en dokumenterad bakgrund i college-brottning, exkluderat flera mästare som brottades tidigare i livet, men aldrig påbörjade högre studier. Det är en anmärkningsvärd siffra, och sambandet mellan framgång i amatörbrottning och professionell mma tycks vara starkt. Orsakerna är flera.

Rent sportsligt finns det också en logik i att brottningsförmågan kan vara avgörande i en mma-kontext. Att kunna bestämma om fighten ska ta plats stående eller på marken har en enorm taktisk betydelse. Många menar däremot att det snarare kanske mer handlar om indirekta egenskaper, som atletisk förmåga och mental tuffhet, som gör att fighters med brottningsbakgrund tenderar att vara framgångsrika. Detta förstärks ytterligare genom att amatörbrottare på collegenivå har passerat så många utsållningar, att den relativt lilla skara utövare där är utmärkta atleter som ändå kunde lyckats i vilken sport som helst. Lägg sedan till på det att brottning är en av de tävlingsorienterade kampsporter man generellt börjar med i tidigast ålder. Så exakt varför brottning är en utomordentlig grund till mma finns det många tänkbara förklaringar för.

Idag, kanske mer än någonsin, kan man dock se något av ett trendbrott i vilken utsträckning brottningen används som vapen i buren på den högsta nivån. Tittar man på de elva nuvarande titelhållarna (Robert Whittaker inkluderad) så har fyra en tydlig bakgrund i college-brottning: Stipe Miocic, Daniel Cormier, Tyron Woodley och Cody Garbrandt. Men av dem är det egentligen kanske endast Cormier som kan sägas ha en tydligt brottningsinriktad stil. De andra har en stark boxning som sitt kanske främsta vapen. Garbrandt och Miocic har hela 82 respektive 76 % av sina vinster på knockout eller TKO till följd av slag. I nuläget har alltså UFC en stor andel mästare som har bakgrund i stående kamp, och eller där striking används som deras främsta vapen.

Det är på sätt och vis en intressant situation, även om man bör hålla sig från att dra alltför stora slutsatser ifrån den. Det är däremot svårt att inte undra om den allmänna brottningsnivån bland elitutövarna i mma nått tillräckligt högt för att många gånger neutralisera en brottningsinriktad stil. Det är ett relativt känt faktum att det oftast är betydligt lättare att lära sig att försvara nedtagningar och offensiv grappling än att genomföra attackerna själv. Det är mycket möjligt att brottningsorienterade fighters idag har det svårare än någonsin att få en sådan approach att fungera, och att kanske bara de mest slipade genomgående kan lita till sin förmåga att ta kampen till marken.

Huruvida man vill klassa det nuvarande landskapet bland titelhållare som en indikation på att brottningens betydelse i mma:n håller på att förminskas eller inte, finns det ingen anledning att anta att den någonsin blir irrelevant. Förmågan att kasta folk i backen (eller att försvara sig mot detsamma) kommer troligen aldrig bli utdaterad. Gammal är alltså äldst, även bland kampsporterna. Nästa helg ser vi den tesen styrkas i huvudmatchen, som alltså ställer två tidigare brottare mot varandra.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Vålds-tv

Nu på tisdag är det premiär för Dana White’s Tuesday Night Contender Series. En tv-serie som består av ett nygammalt koncept: låt hungriga fighters som inte slagit igenom professionellt få en chans att visa upp sig inför en stor publik, och möjliggör för deras intåg i världseliten. Detta klassiska system med att dokumentera aspirerande stjärnors klättrande mot toppen i sin sport är långt ifrån något unikt, men likväl ett mycket smart koncept som UFC nu kommer förverkliga.

Idrottsvärlden, och inte minst kampsporten, byggs i stort på historier och människoöden. Det blir naturligt så. En enorm dramatik finns att hämta i hur karriären utvecklas för en fighter. Till att börja med tävlar atleten ensam, och ställs i en kamp mot en motståndare. Ofta brukar mentaliteten vara att motståndaren är där för att ta ifrån dig allting som fighter. Och det ligger något i det. Varenda match kan potentiellt vara helt avgörande för karriären, hälsan och ekonomin. Fightern är sitt egna varumärke, som dessutom har en kort förväntad levnadstid som tävlande. Jämför detta med ett fotbollslag som kan ha en eller flera dåliga säsonger och ändå överleva gott och väl. En sådan förening (eller alltmer ofta idag, företag) kan ha existerat i över hundra år. Fansen finns kvar även om laget gör dåligt ifrån sig i några matcher. Den lyxen har inte ett personligt varumärke, såsom en fighters. Lägg också till faktumet att de tävlar relativt sällan.

Det är alltså logiskt att den korta tiden som fighters spenderar i rampljuset under tävling bär enorm betydelse för alla inblandade. Att försöka fånga dessa historier och ta vara på den dramatik som växer fram inte bara under slagväxlingarna, utan också runtomkring dem, måste då vara ett mycket smart drag. Det har då naturligt blivit ett framgångskoncept att ha marknadsföring som fokuserar på att dokumentera livet utanför och inför tävling för fighters. Boxningen har länge förstått detta, och haft ett antal olika program och serier med detta på agendan. En viss Floyd Mayweather ska ha tagit fram konceptet åt HBO Boxings ”24/7”-serier, som ger fansen en inblick i boxarnas träning inför matcher. Det hade premiär 2007 i samband med Mayweather match mot Oscar De La Hoya, och formatet har använts till många större PPV-sända matcher sedan dess.

Men det finns också värde i att ge mindre namn medialt utrymme i kampen om att ta sin in i kampsportens finrum. Även detta har boxningen varit mycket duktiga på att göra. HBO Boxing började 1996 att sända Boxing After Dark, och Showtime har länge haft ett liknande koncept kallat ShoBox: The New Generation. Båda programmen presenterar talanger och matchar dem inför varandra. Fördelarna med ett sånt upplägg är många. För arrangörer är det ett sätt att sprida sporten och atleternas livshistoria, samt att det är ett perfekt farmar-upplägg. Fighters som visar framfötterna kan då enkelt promotas vidare och kontrakteras. För deras del är det en fin chans att få sina mindre, lokala matcher tv-sända inför en stor publik. Vid succé kan en efterlängtad världsmästartitel vara betydligt närmre än tidigare.

UFC:s variant på detta är alltså långt ifrån ett nytt koncept, inte ens från deras sida. Välkända The Ultimate Fighter (TUF) har nu nyligen avslutat sin 25:e säsong sedan serien lanserades 2005. Showen följer ett gäng fighters som bor tillsammans i ett hus och slåss om ett kontrakt med UFC. 2015 introducerade UFC dessutom den websända serien Dana White Lookin’ for a Fight. Som namnet antyder åker UFC-presidenten omkring i USA och scoutar talanger, men serien har karaktären av ett reseprogram. TUF är reality-tv, med stor tyngpunkt i dramat som uppstår emellan de medverkande kämparna under tiden i huset. Utefter vad som visats och sagts om Dana White’s Tuesday Night Contender Series, verkar fokus helt och hållet vara på de medverkande och deras bakgrundshistorier. En mer seriös och ödesmättad framtoning kan anas.

Som sagt, även om konceptet funnits tidigare med att låta mindre etablerade fighters få en stund i rampljuset, är det svårt att inte se tjusningen i det. Särskilt när det görs i en mycket nedkokad version där fokus ligger helt på fighters, deras bakgrund och den aktuella fighten. Ingen racing med go-karts eller camping med Matt Serra. Inte heller några dramaturgiska element hämtade från Keeping Up with the Kardashians. Utformningen är enkel och framstår som avskalad: hungriga fighters drabbar samman i TUF-gymmets bur. Inget turneringsformat med ett UFC-kontrakt som förstapris. I det simpla ligger skönheten. Ett möjligt avslutande frågetecken är bara hur stora publiksiffrorna blir med tanke på att den sänds via UFC Fight Pass, organisationens egna webkanal. Kanske hade en annan typ av distribution varit bättre. Alla övriga delar pekar åtminstone mot att det blir riktigt bra vålds-tv.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Slåss som en kvinna

HEATHER

Det fanns mycket som var intressant och givande att ta med sig från Bellators första gala i New York förra helgen. Under kvällen utkämpades en bra blandning av matcher med gamla legendarer såväl som yngre förmågor. Trots att alla 14 matcher utom en var manliga angelägenheter, så gavs det ändå möjligheter att känna sig tacksam över kvinnornas betydelse för mma:n. Sporten blev en kvinnlig profil rikare under kvällen i Madison Square Garden. Heather Hardy presenterade sig och påminde oss kampsportare om just hur svårt det kan vara att slåss som kvinna – men också att det finns ljusglimtar i den kampen.

Född och uppväxt i Gerritsen Beach, ett litet område i södra Brooklyn, fick Heather Hardy gå igenom mycket innan hon skulle få chansen att slåss i vad som brukar kallas världens mest kända arena. Madison Square Garden ligger mindre än 45 minuter med bil bort från platsen där hon växte upp, men det kunde lika gärna ha varit på andra sidan jorden. Hennes första kontakt med fighting kom sent, men välkommen. Av sin syster fick den då 28-åriga Hardy ett presentkort till det nyöppnade kickboxningsgymmet i området. Hon kom att finna träningen avstressande, ett avbrott i hennes ansträngande kamp att ensamt försörja dottern Annie med flera jobb.

Tre veckor senare hade Hardy vunnit sin första amatörmatch i kickboxning. Matchen kändes frigörande, ett bevis för henne att vissa kamper kunde vinnas. Spola framåt tiden två år, och Hardy var nu 30 år gammal, men fortfarande traumatiserad av en våldtäkt hon drabbats av i tonåren. Hon kämpade också fortfarande med försörjningen av dottern. Till råga på allt blev hon hemlös efter en brand i den egna lägenheten och en översvämning i föräldrarnas hus i samband med orkanen Sandy. Men boxningen var nu hoppet, och Hardy var proffs. I jämförelse med allt annat i livet, var fighting enkelt för henne. Hennes temporära bostad Gleason’s Gym – ett legendariskt boxningsgym där profiler som Jake LaMotta, Roberto Duran, Mike Tyson och Muhammad Ali tränat regelbundet – blev en fristad, och hon jobbade ihärdigt med att sälja biljetter i närområdet till sina matcher.

Inte ens som världsmästare är det enkelt för kvinnliga boxare att bli promotade och få betalt. Tjejerna lyser med sin frånvaro på de tv-sända galorna, och därmed finns allt som oftast inga stora pengar att hämta hem. Hardy är numera kontrakterad av den kända boxningspromotorn Lou DiBella och har lyckats samla sponsorer, men kämpar och propagerar fortfarande för att fler kvinnor på allvar ska ges chansen i boxningsindustrin. Lite i kontrast mot situationen i boxningen, har kvinnliga mma-utövare på ganska kort tid slagit sig till en mycket mer populär position. Med start i att Ronda Rousey banade vägen, har fler kvinnliga mma-fighters lyckats göra sig namn inom sporten.

Medveten om kvinnornas framfart i mma:n, beslutade sig Hardy att göra en övergång i syfte att stärka sitt varumärke. Jämfört med att boxas är det också ekonomiskt mer lönsamt att ta mma-matcher som kvinna, medan situationen oftast är det motsatta hos männen. För ett år sedan sökte hon sig därför till Renzo Gracies Brooklyn-filial för att börja träna BJJ. Det var sedan tanken att hon skulle göra sin mma-debut under Invicta FC 21 i januari, men motståndaren Brieta Carpenter skadade sig, och matchen ströks. Besviken och utsatt ekonomiskt efter all investering i sin träning, kom hon att tvivla något på det nya vägvalet. Men visst fick hon en ny chans, och när Bellator ringde upp med erbjudandet om att slåss i Madison Square Garden fanns inga tvivel.

Kring resultatet i mma-debuten i helgen fanns heller inga direkta tvivel. Med skicklig boxning bröt Hardy ned den tuffa Alice Yauger, och vann matchen på TKO i tredje ronden. Efter en oavsiktlig huvudkollision blev det dock en blodig tillställning. Sju stygn och en mma-vinst rikare kom en glatt leende Hardy in på presskonferensen och menade på att hon blivit förälskad i sporten. Det var svårt att inte smittas av glädjen, speciellt när vetskapen dessutom fanns om att Hardys gage var överlägset mycket större än vad hon någonsin tjänat på sina boxningsmatcher. Heather Hardy är en kvinna man lätt kan unna framgång och pengar, men insikten om att mma:n gett henne utrymme och en stor möjlighet, värmer i lika hög grad.

35 år gammal hinner hon nog troligen inte utvecklas så mycket tekniskt i en sport så komplex som mma. Inte helt säker på vad som väntar i framtiden, har Hardy utlovat att hon inte övergett boxningen. Vilken av kampsporterna som än prioriteras i slutändan, har hon med största säkerhet ändå breddat sitt kändiskap och sin fanbase. Hennes historia om hur det är att slåss som en kvinna har nått fler personer, och det finns det skäl att vara tacksam över. Den är ett av de tydligaste och mest fascinerande exemplena på att det inte är något exklusivt manligt att kämpa – i en ring, bur, eller i livet självt.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Mer än ett luftslott

I sydvästra Las Vegas, bara drygt femton minuters bilfärd från alla stora hotell och kasinon på ”The Strip”, har UFC byggt ett enormt campus som ska fungera som organisationens högkvarter. Där finns kontorsbyggnader, restaurang och sist men inte minst, UFC Performance Institute. Den hypermoderna anläggningen invigdes officiellt i slutet av maj, och under veckorna sedan dess har media visats runt i centret. Avsedd för atleterna, erbjuder anläggningen en rad tjänster för att maximera fighters prestanda, med alltifrån rehabcenter till förstklassiga verktyg för träning och kosthållning. Även om allt som glimmar inte är guld, är det svårt att inte se hela detta projekt som djupt ambitiöst och framåtsträvande, i mer än ett avseende.

Redan 2014 nämnde Dana White att UFC hade köpt en stor bit mark i Las Vegas, där företaget tänkte samla kontor och dessutom bygga en stor träningsanläggning åt fighters. I år annonserades detaljplanerna för UFC Performance Institute, och företaget beskrev centret som den bästa investeringen som gjorts. Anläggningen ska, förutom att fylla ett praktiskt syfte, också tänkas påminna alla anställda att bolaget handlar om atleterna i första hand. Alla fighters med kontrakt hos UFC får utnyttja samtliga delar av anläggningen kostnadsfritt, inklusive konsultering av den heltidsanställda personalen som jobbar på centret.

Utspritt på två våningar och nära 3 000 kvadratmeter, finns en rad maskiner och tjänster tillgodo. På bottenvåningen finns ett stort rehabcenter med en kryokammare, laserterapibädd, samt varmpool, kallpool och en sista bassäng utrustad med ett löpband och videokameror. Vidare finns en sal för fysioterapi i anslutning till ett välutrustat gym och en hypoxi-kammare, där höghöjdsträning kan simuleras genom att syrehalten manipuleras i det tätförslutna rummet. På ovanvåningen finns stora ytor för specialiserad kampsportsträning, med mattor, säckar, boxningsring och en oktogon i full storlek. Kopplat till den sistnämnda finns ett antal videokameror för analys av sparringronderna, och intill finns ett stort mediarum för presskonferenser och presentationer.

Allt detta uppges ha kostat 14 miljoner dollar att bygga. Lägg därtill lönekostnader för anläggningsteamet med bland annat styrketränare, fysioterapeut och kostrådgivare, allesammans ledda av före detta fightern – numera Vice President of Athlete Development – Forrest Griffin. Det är mycket pengar som UFC har plöjt ned i detta projekt. Med tanke på att denna investering inte tydligt lär ge någon direkt ekonomisk avkastning på kort sikt, kan man därför lätt dra slutsatsen att det är ett schysst, närmast välgörenhetsartat drag från UFC:s sida gentemot deras fighters.

Långt ifrån alla håller dock med om att detta skulle ha varit den bästa investeringen som kunde gjorts för atleternas skull. Till exempel har anläggningens tillgänglighet ifrågasatts. Med läget i Las Vegas kan rese- och boendekostnaderna för fighters från Europa eller Sydamerika lätt överstiga de finansiella fördelarna med att förlägga ett träningsläger där. Griffin har sagt att de försöker hitta samarbeten med hotell- och transportbolag i staden, vilket då skulle kunna förbättra situationen något. Givetvis är lokaliseringen utmärkt inför galor i Las Vegas, men då kan det också vara särskilt värt att fundera på hur prioriteringarna för resursfördelningen ser ut. Situationen skulle bli mycket intressant om det kommer många fighters med sina team inför en stor gala, kanske däribland inbördes motståndare. Vem eller vad reglerar tillgången till utrustning, personal och så vidare? Möjligen kan ett enkelt bokningssystem fixa detta, men även dessa mest enkla problemfrågeställningar blir spännande om de ställs på sin spets.

För behandling och rehabilitering av skador är det nog oftast lättare att motivera en resa till ”Sin City” och UFC Performance Institute. Med den designerade personalgruppen som har hand om fysioterapi och rehabilitering till tjänst, kan fighters få högklassiga hälsotjänster gratis. Eftersom mycket av utrustningen på anläggningen är kopplad till datainsamling för analys och uppföljning, har en viss oro väckts kring hanteringen och eventuell delning av den informationen. Vilka får tillgång till journaler och information? Kan den spridas till obehöriga? Självklart ska endast fightern och tränarteamet i fråga komma åt datan, men vad händer om en fighter byter team? Frågor kring rättigheter till information om atleterna som klubbar har, kommer nog väckas på allvar i takt med att träningen blir allt mer vetenskapligt präglad och datadriven. Det här är alltså inte bara en intressant fråga i koppling till UFC Performance Institute, men här blir den särsilt aktuell i och med de högteknologiska hjälpmedlen som finns att tillgå där.

Det finns ännu fler kritiska argument till UFC:s stora byggprojekt, men i vilket fall som helst är det rimligt att tänka sig att det totalt sett är något som gynnar sporten. Det är inget snack om saken att UFC är branschledande i sina försök att utveckla och sprida sporten, trots kritik som med rätta kan delas ut mot bolaget i många andra frågor. Nu har företaget tydligt gjort en direkt investering i sina fighters. En investering som förhoppningsvis kan förmå dem att träna smartare, rehabilitera sig bättre och möjliggöra för lärande av metoder och upplägg i syfte att förbättra insatserna i buren. Det återstår visserligen att se vilka som kommer dit och hur anläggningen faktiskt kommer användas i sin helhet. Oavsett vad finns det skäl att anta att de som tar sig dit inser att det är mer än ett luftslott som byggts ute i Las Vegas.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: The Billion Dollar Fight

Så var det förhandlingarna till slut färdiga. I onsdags, den 14 juni, meddelade Floyd Mayweather och Conor McGregor att deras boxningsmatch var officiellt klar. Den 26 augusti 2017, i T-Mobile Arena i Las Vegas, kommer alltså det ekonomiskt största kampsportseventet någonsin att äga rum. Boxningens största namn mot mma:ns största namn. Det mediala utrymmet och uppmärksamheten som fighten redan fått, och kommer få, är nästintill omöjligt att överskatta. I relation till matchen finns det många diskussionsämnen, inte minst huruvida McGregor egentligen har en chans rent sportsligt. Men en fråga som ur flera mma-fans perspektiv kan vara den verkligt viktiga är hur denna mastodont-match kan komma att påverka framtiden för mma:n och kampsport i sin helhet.

Men först en återblick på uppbyggnaden inför matchen: allting började för nära två år sedan, då McGregor iklädd kostym på Conan, för första gången blev tillfrågad om han skulle kunna tänka sig att möta Floyd Mayweather: Svaret var tydligt: ”I certainly know he would not want to step into my world, the world of pure unarmed combat where there are no limitations. But I’d most certainly step into his world, and I would most certainly box him if the opportunity arose.”.

Kring årsskiftet mot 2016 började männen verbalt att jabba mot varandra, men en fight var fortfarande långt borta. McGregor var inbokad i en fight mot Rafael dos Anjos, som i slutändan fick ersättas av Nate Diaz. Ganska strax efter detta första möte med Diaz bokades en returmatch in, för att utgöra main eventet på den historiska UFC 200-galan. Under uppbyggnaden så vägrade McGregor att närvara på en presskonferens, vilket framledde ett Twitter-uttalande den 19 april om pensionering, i ett försök att sätta press på UFC. De vek sig inte, och den följande månaden trappades istället diskussionen upp om ett möte mellan McGregor och Mayweather. Här kunde man urskilja en tydlig friktion mellan McGregors boxningsambitioner och UFC:s framtidsplaner.

Relationen mellan irländaren och arbetsgivaren tycktes bättras något i och med att han ledde UFC 202 i augusti 2016. Genom returmatchen med Diaz lyckades han inte bara visa ett fullständigt fokus på sin mma-karriär, utan också utgöra huvudnamnet på det dittills ekonomiskt största eventet som UFC arrangerat. Intressant nog tog händelserna inför eventet honom juridiskt lite längre bort från en boxningsmatch. I och med den kända flaskkastnings-incidenten under presskonferensen inför matchen, hamnade McGregor i trubbel med Nevada State Athletic Comission (NSAC), som sanktionerar fighter och har hand om boxningslicenserna i staten. Las Vegas i Nevada har också uttryckligen varit den enda platsen där Mayweather kunnat tänka sig att boxas.

Sedan var det tyst ett tag. McGregor fortsatte att fokusera på sin mma-karriär, med den historiska UFC 205-galan i New York City framför honom i november. Det skulle dock inte ta lång tid efter årsskiftet innan karusellen började snurra igen. I januari 2017 verkade det som att de ekonomiska förhandlingarna hade påbörjats. Dana White erbjöd båda parterna 25 miljoner dollar var, något som enligt Mayweather var en löjligt liten summa i sammanhanget. Förhandlingarna fortsatte, och i mars lät White positiv till chansen att matchen skulle kunna genomföras. Han menade då på att det fanns för mycket pengar att tjäna för att spektaklet inte skulle bli verklighet. Tidigare hade White sett giriga boxningspromotors och McGregors kontrakt med UFC som svåröverstigliga hinder i processen. Nu hade dessutom NSAC beviljat irländaren en boxningslicens, så bitarna började falla på plats.

Så till slut tillkännagavs det alltså officiellt. Bolaget Showtime kommer sköta PPV-sändningen i samarbete med Mayweather Promotions och UFC. Den sistnämnda parten är troligen inte de som direkt kommer tjäna mest på matchen, men kanske indirekt. Ur mångas perspektiv kan UFC, som mma:ns största promotion, sägas ha två huvudsakliga uppgifter som organisation: att skapa medial uppmärksamhet kring deras fighters och matcher, samt att bidra till att mma:n som sport sprids, förbättras och legitimiseras i allt högre grad. Båda delarna hjälper dem sedan att sälja sin produkt, alltså mma-matcher. Men ibland kan situationer te sig som så att en av delarna främjas på bekostnad av den andra. Kanske är den här superfighten ett sådant fall.

Ser man till den första uppgiften är det guld värt att ha en megastjärna som Conor McGregor, som i samband med matchen mot Mayweather kommer få en ännu större publik och medial uppmärksamhet. Givetvis kommer en del av detta indirekt komma den huvudsakliga arbetsgivaren till nytta. Sportsligt är det lite svårare att förutsäga vad matchen får för efterverkningar. Kommentatorn Dan Hardy sa nyligen att bara faktumet att Mayweather accepterar fighten är en tydlig indikation, inte bara på McGregors kändisskap i boxarens ögon, utan också på mma:ns legitimitet som kampsport. Kanske, men det tycks inte för mig vara självklart att mma:n som sport tjänar något på att profilernas sökande efter kassako-matcher nu sträckt sig över till boxningsvärlden. Att bland andra Miocic och Manuwa utmanat boxarna Anthony Joshua och David Haye sätter mma:n i lite av en märklig sits anseendemässigt. Lägg därefter till risken att McGregor pensionerar sig (och då har tappat två bälten utan att försvara dem) efter den här matchen. Det underminerar sportens integritet att flera av de mer framstående utövarna helst av allt tycks vilja tävla i en annan sport och en annan organisation än den de har sitt kontrakt med.

Oavsett utgången i den här matchen, så har det i vilket fall varit mycket intressant att se McGregors fantastiska bidrag till sporten, i och med att han blivit den kanske första verkliga superstjärnan, vars glans sträcker sig utanför mma-världens gränser. Samtidigt har han verkligen skakat om, och att se UFC försöka balansera – ibland närmast tygla – hans inflytande har också varit något att beskåda och fundera över. Men oavsett om de mest pessimisstiska scenarierna efter supermatchen skulle bli verklighet, så är det ändå svårt att beskylla McGregor. ”I mean, who wouldn’t like to dance around the ring for 180 million dollars?”, för att citera honom själv. Nu rapporteras det om att det ”bara” blir 100 miljoner dollar åt McGregor, men för den summan hade till och med jag boxats med Mayweather, och dessutom inte brytt mig det minsta om mma:ns framtid som sport.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Aloha to the Max

Den 6 juni 2017: Max Holloway har precis kommit tillbaka hem till sitt Hawaii efter att ha vunnit UFC:s fjäderviktsbälte mot José Aldo. Genom sitt efter fighten fortfarande något svullna högra öga ser han massvis med folk som har samlats för att välkomna honom. Bredvid vägen står en äldre kvinna som frenetiskt riktar slängkyssar mot minibussen som Holloway och teamet sitter i. I gruppen ingår welterviktaren Yancy Medeiros, även han en vinnare i sin match under huvudkortet på UFC 212. De kliver ut på gatan in i den stora folkmassan och överfalls av vänner och fans som kramar dem och tar bilder. Det lokala stödet är massivt, och med en växande av etablerade fighters, blir chansen allt större för Holloway och de andra hawaiianerna att kunna locka till sig UFC ända ut till ögruppen mitt i Stilla Havet.

Mer än 3200 km i sydvästlig riktning från den kaliforniska kusten finner man Hawaii. Omgivna av de varma, tropiska stillahavs-böljorna, utgör öarna något av ett litet paradis långt ute i oceanen. Turister flockas kring huvudstaden Honolulu och dras till den berömda Waikiki Beach. Bara någon timmes bilfärd bort från stränderna, parkerna och lyxhotellen, ligger den lilla staden Waianae. Den ligger inte bara på den andra sidan av ön Oahu, utan den utgör även en helt annan sida av Hawaii. Där lever en femtedel av befolkningen under fattigdomsgränsen. Alkohol och andra droger är lika vanligt förekommande som slagsmålen mellan pojkarna. Det var också platsen där Max Holloway föddes och växte upp.

Livet fick sig en knackig start för Holloway, temaenligt med förutsättningarna i området. Mamman missbrukade meth, och pappan var aldrig närvarande. Han lyckades trots allt hålla sig borta från trubbel, även om vägarna ner i fördärv var många. En sådan var gatuslagsmål. Holloway har skämtsamt berättat i intervjuer hur hans gymnasieskola utgjorde ett inofficiellt mma-gym långt innan UFC öppnade sin träningsanläggning på Hawaii. ”When I was in school, we had riots like every other day. It’s crazy. People were fighting, the cops gotta come. It was nuts, but it is what it is”. Fighting nämns ofta som en stor del av den hawaiianska kulturen. Bra mycket tidigare än att ”mixed martial arts” hade myntats som uttryck, löstes tvistemål allt som oftast med nävar. Inte minst på den västra sidan av Oahu, där man finner Waianae.

Varken Holloway eller Medeiros har dock gjort sina slagsmålskarriärer på gatan. Något som de gärna försöker förmedla till de unga i området är att fighting bara är ett bra vägval om du kan få betalt. Så Holloway slogs aldrig oorganiserat, men fann istället kickboxning under gymnasietiden. Därifrån gick saker och ting snabbt, på mer än ett vis. Två år efter att han tog sin gymnasieexamen hade han hunnit göra UFC-debut, gift sig och därtill fått en son, Rush.

Därefter skulle saker och ting fortsätta att utvecklas snabbt, inte bara för Holloways del, utan för mma:n i helhet på Hawaii. 2013 startade Holloways tränare Rylan Lizares teamet Hawaii Elite MMA. På den ganska korta tiden sedan dess har Holloway hunnit vinna 11 raka matcher och ta fjäderviktsbältet, samtidigt som teamet lockat till sig en allt större skara talangfulla fighters från öarna. Tidigare nämnda Yancy Medeiros, Russell Doane och Louis Smolka är andra förgrundsfigurer. Teamet har betytt mycket för de hawaiianska kämparna. Inte bara på grund av att de kan skapa en högklassig träningsmiljö på hemmaplan, utan kanske ännu mer för samhörigheten och den lokala stoltheten som de har som vind i ryggen mot nya framgångar.

En sådan möjlighet som denna nya generation fighters har, fanns aldrig där för den mest legendariske av de hawaiianska kampsportarna, B.J. Penn. UFC Hall of Fame-medlemmen tvingades göra merparten av sin träning inne på fastlandet. Dessutom var han en ensam representant när han stod på höjden av sin karriär. Kanske var det också därför han trots sin enorma popularitet, aldrig lyckades förmå UFC att anordna en gala på öarna.

Idag är förutsättningarna som sagt annorlunda. Utöver världsmästaren Holloway, finns ett helt team av duktiga fighters som gör sitt allra yttersta för att representera hemöarna, och tillsammans försöker fånga den hawaiianska fightingkulturen i en modern och professionell form. Det syns även i de små handlingarna, som när Holloway verkligen drar med sig Medeiros, och ser till att han får vara med i rampljuset medan de paraderar genom folksamlingen vid välkomnandet hemma i Waianae. Alla ska med i rörelsen. En milstolpe är att få dit UFC, något som Holloway lobbat för länge nu. Frankie Edgar har uttryckt sitt intresse att möta honom på Hawaii, och vem kan väl klandra honom? Frågan är kanske snarare vem som inte skulle vara intresserad.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy