Francisco

Daniel Cormier väger in sig

UFC 226 Eftertankar: ”Daniel Cormier är kort, tjock, historisk och en fullständigt fantastisk fighter”

T-Mobile Arena i Las Vegas var platsen där oktagonen denna gång hade landat. Årets, på förhand, bästa matchkort var vad som väntade oss. Detta trots bortfallet av ett spektakulärt co-main event. I kommentatorsbåset hittade vi en stark uppställning i form av Jon Anik, Joe Rogan och Dominick Cruz. Dessa tre guidade oss tryggt genom kvällen.

Underkort

115 lbs. Jamie Moyle vs. Emily Whitmire 

I kvällens första fight möttes Jamie Moyle och Emily Whitmire. Stråvikten svämmar inte över av talang så en imponerande insats från någon av damerna hade varit högst välkommen. Någon sådan bjöds vi inte på. Det blev 15 minuters transportsträcka. Whitmire fick segern, 29-28 x 3.

155 lbs. Gilbert Burns vs. Dan Hooker 

Gilbert Burns är en sinnessjukt duktig grappler med KO-kraft. Dan Hooker är wellrounded och en farlig avslutare. Han hade 3 raka vinster via avslut. Matchen började i bra tempo och Hooker fick smaka på Burns slagkraft. Det fick honom att vakna till och han visade prov på sin giftiga striking när han KO:ade Burns efter 2.28 av första ronden. Ytterligare en imponerande insats av Hooker. När man tränar tillsammans med Israel Adesanya finns det risk för att man utvecklar giftig striking.

170 lbs. Max Griffin vs. Curtis Millender 

Max Griffin och Curtis Millender är två tekniska strikers med KO-kraft. Trevliga förutsättningar för oss tittare. Griffin inledde i högt tempo men efter att ha fått känna på Millenders striking valde han, mycket klokt, att ta ned fighten på marken. Han kontrollerade återstoden av första ronden från topposition. I andra ronden tog Millender över fighten med sin vassa striking. Tredje ronden var jämn men det var ingen tvekan om vem som vann. Millender tog en säker seger. Vi visste att han är en livsfarlig striker. Nu vet vi att han är usel på marken. Om han förbättrar sitt nedtagningsförsvar och markgame är han en potentiell contender.

155 lbs. Drakkar Klose vs. Lando Vannata 

Drakkar Klose och Lando Vannata är två lovande fighters som båda har relativt färska förluster mot David Teymur. Detta var en ’striker vs. grappler’ och sådana brukar vara intressanta. Det visade sig att grapplern, eller rättare sagt brottaren, Drakkar Klose var den bättre fightern. Vannata, som inledde sin UFC-karriär mycket lovande, såg än en gång ganska genomsnittlig ut. Klose tog en bra vinst i en ganska tråkig fight.

135 lbs. Raphael Assuncao vs. Rob Font 

Raphael Assuncao (#3) ställdes mot den duktige Rob Font (#11). Matchen såg ut ungefär som man kunde vänta sig. Assuncao är verkligen ingen spektakulär fighter. Många skulle nog tom säga att han är tråkig. Han är dock erfaren, wellrounded och mycket tight i defensiven. Det räckte än en gång för seger. Han tog sin fjärde raka seger och han har nu 11 vinster på sina 12 senaste. I oktagonintervjun pläderade han för titelchans. Han borde vara ganska nära en sådan.

185 lbs. Paulo Costa vs. Uriah Hall 

Paulo Costa (#10) är en obesegrad och rejält hypad ung fighter. Han ställdes mot Uriah Hall (#9) i en match up mellan två explosiva och kompetenta strikers. Det blev en underhållande fight som bjöd på ’eye pokes’, pungträffar och riktigt kraftfull striking. Det var action helt enkelt och det var bara en tidsfråga innan någon skulle gå i backen. Det blev Hall som föll. Den unge brassen tog sin fjärde raka UFC-vinst när han stoppade Hall via TKO vid 2.38 av rond 2. Hans kombination av slag mot kropp och huvud är något utöver det vanliga. Han är en skrämmande och mycket underhållande fighter.

Huvudkort

205 lbs. Khalil Rountree vs. Gokhan Saki

Khalil Rountree och Gokhan Saki är två aggressiva och mycket kraftfulla strikers. Saki är nybörjare i mma men en otroligt erfaren kickboxare. Rountree är relativt oerfaren men en brutal avslutare. Matchen inleddes aningen avvaktande och man väntade på att det skulle smälla. De flesta trodde nog att det var Saki som skulle träffa först men så blev det inte. Khalil Rountree träffade med en rak vänster som sänkte Saki och domaren klev in och avbröt matchen. Rountree tog sin tyngsta vinst i karriären när han besegrade Gokhan Saki via KO vid 1.36 i rond 1.

155 lbs. Michael Chiesa vs. Anthony Pettis 

Michael Chiesa missade vikten med 1,5 pounds och fick böta en slant till den f.d. mästaren Anthony Pettis. Som tur väl var blev matchen ändå av. Frågan var i vanlig ordning vilken version av Pettis som skulle dyka upp. Han har ju varit ganska ojämn på senare tid. Till allas glädje var det en bra version av honom som visade sig. Pettis gjorde en utmärkt insats och lyckades submitta submissionspecialisten Chiesa med en fin triangel vid 0.52 av rond 2. Vi såg glimtar av den gamle Pettis och det var ytterst välkommet.

170 lbs. Paul Felder vs. Mike Perry 

Paul Felder, som har tre raka vinster via avslut, klev upp en viktklass och tog sig an KO-specialisten Mike Perry. Med två raka förluster behövde Perry en seger. Två explosiva strikers med KO-kraft är alltid intressant. Att de dessutom är aggressiva och underhållande gör inte saken sämre. Matchen gjorde ingen besviken. De utbytte stenhårda tekniker och vetskapen om att det när som helst kunde ta slut bidrog definitivt till spänningen. Tyvärr skadade Felder högerarmen tidigt i matchen vilket påverkade hans striking. Det blev ändå en jämn och blodig fight. Det delade domslutet gick till Mike Perry som tog en välbehövlig seger.

265 lbs. Derrick Lewis vs. Francis Ngannou 

Derrick Lewis och Francis Ngannou hade tjafsat i sociala medier ganska länge. De verkade inte gilla varandra. Nu skulle de göra upp i oktagonen och vi skulle få bevittna det. Det var två stora tungviktare och troligen de två mest hårdslående i viktklassen. Alltså förväntade vi oss fyrverkerier.

Matchen blev inte riktigt vad vi väntade oss. Den inleddes mycket avvaktande och Lewis var aningen mer aktiv i första ronden. Med två KO-strikers kan det bli lite avvaktande så vj väntade på att det skulle lossna i andra ronden. Andra ronden såg ut som den första och inget hände. Publiken vädrade sitt missnöje med vad de såg. Tredje ronden, ja den sög. Detta var en bedrövlig fight. Alla tre domare gav Lewis segern men det är svårt att se någon som vinnare efter att ha bevittnat det här eländet.

265 lbs. Stipe Miocic vs. Daniel Cormier 

– Äntligen var det dags för superfight!

I kvällens huvudmatch fick vi se Stipe Miocic försvara sitt bälte mot Daniel Cormier. Utmanaren försökte bli den andre fightern någonsin att hålla två titlar samtidigt. Med två otroligt vassa fighters hade detta potential att bli bra. Det blev det också.

Miocic inledde starkt och föreföll ha kontroll på fighten. Han visade prov på sina snabba händer och fint fotarbete. Cormier såg tung ut och det såg inledningsvis lite skakigt ut. Sedan kom han in i sin rytm och då såg han ut som sitt vanliga jag. Det blev en bra rond och båda två fick in fina träffar. Cormier sökte clinch och använde sin ’dirty boxing’. Med ca 30 sekunder kvar av ronden träffade Cormier med en högerkrok i samband med ett break från clinch. Slaget träffade Miocic på hakan och han föll till marken. Cormier klev omedelbart in och avlossade några hårda slag mot den liggande motståndaren. Domaren såg att Miocic inte kunde försvara sig och stoppade matchen vid 4.33 av rond 1. Därmed var Daniel Cormier ny tungviktsmästare i UFC. Wow!

Sammanfattning

Så när som på två-tre matcher fick vi se ett högklassigt kort med bra underhållningsvärde. Trots bortfallet av ett mycket intressant co-main event blev det en riktigt bra kväll. Det tackar vi för. Vi fick se en rad imponerande prestationer vilket lovar gott för framtiden.

Dan Hooker visade än en gång att han är en farlig utmanare i 155 lbs. Hans seger mot den farlige Gilbert Burns var hans fjärde raka i den tuffa viktklassen. Han är redo för rankat motstånd.

Paulo Costa tog ytterligare en imponerande seger och visade att han är en potentiell contender. Han fick dessutom $50,000 för besväret. Khalil Rountree fick även han $50,000 för sin KO-seger mot Gokhan Saki. Gamle Anthony Pettis var en av de som överraskade positivt. Han visade glimtar av sitt gamla jag när han besegrade Michael Chiesa via submission. Såväl striking som markgame såg riktigt vasst ut och även han fick $50,000 i bonus.

Mike Perry och Paul Felder bjöd på utmärkt underhållning i en blodig fight som Perry till sist vann via delat domslut. Det var en viktig seger för Perry som har haft det motigt på sistone. Dessa herrar borde ha fått bonus för sina insatser, och för blodförlust. Vi får hoppas att de kanske fick en hemlig bonus för att de tog fighten på kort varsel och bjöd på ett treronders krig.

Francis Ngannou och Derrick Lewis bjöd oss på årets sämsta fight. Publiken i Las Vegas lät dem få veta vad de tyckte om den usla matchen. Lewis hade ryggproblem vilket möjligen kan förklara hans svaga insats. Ngannou såg bara bedrövlig ut. Han avvaktade och tvekade – i 15 minuter. Att Herb Dean varnade dem för inaktivitet hjälpte inte. Det fortsatte i samma bedrövliga tempo.

Daniel Cormier är kort, tjock, historisk och en fullständigt fantastisk fighter. Han KO:ade Stipe Miocic i slutet av första ronden och visade att oddssättarna hade underskattat honom. De flesta gav honom liten eller ingen chans att besegra Miocic men han bevisade att han aldrig kan räknas bort. Snubben är makalös. Helt jävla makalös. Han fick också $50,000 i bonus för KO-segern.

Med de orden tackar vi för oss, för den här helgen. Men vi ses igen nästa helg, i Boise Idaho, för Dos Santos vs. Ivanov.

____________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+5
Dana Sad
Dana Happy

UFC Singapore: Genomgång av Donald Cerrone vs Leon Edwards

På lördag återvänder UFC till Singapore med ett welterviktsmöte mellan britten Leon Edwards och veteranen Donald Cerrone. Vi har valt att ta en närmare titt på respektive fighter, som ni kan ta del av nedan.

Donald Cerrone (33-10)

Ålder: 35 år
Längd: 185 cm
Reach: 190 cm
Stance: ortodox

Donald ”Cowboy” Cerrone har ett record på 20-7 i UFC och kommer in till denna fight med en fin avslutsseger i ryggen. Efter 3 raka förluster lyckades han ta sig tillbaka till vinstkolumnen genom att besegra den tuffe Yancy Medeiros via TKO i första ronden. Cowboy är en offensiv och underhållande fighter. Han har tävlat i UFC sedan 2011 och har samlat ihop hela 18 bonusar under sin tid i organisationen. Han är en utpräglad striker med bakgrund inom thai- och kickboxning. Han har gått över 40 kickboxningsmatcher vid sidan av de 43 mma-matcher han har på sitt record. Av hans vinster har 9 kommit via T/KO och 16 via submission.

Styrkor:
+ Sparkar
+ Teknisk striking
+ Erfarenhet
+ Underskattad grappling

Svagheter:
– Stryktålighet / haka
– Ålder / slitage

Leon Edwards (15-3)

Ålder: 26 år
Längd: 183 cm
Reach: 188 cm
Stance: southpaw

Edwards började träna mma vid 17 års ålder och gjorde professionell debut 2011. Efter framgångar på den europeiska mma-scenen signades han av UFC och debuterade hösten 2014. Han förlorade i debuten mot brassen Claudio Silva men därefter har det gått bättre. Ytterligare en förlust, mot Kamaru Usman, har det blivit men i övrigt enbart vinster. Totalt har han ett record på 7-2 i UFC och han står för närvarande på 5 raka vinster. I sin senaste match besegrade han tysken Peter Sobotta. Av Edwards vinster är 6 KO och 3 submissions.

Styrkor:
+ underskattad brottning
+ fotarbete
+ stark clinch
+ KO-kraft
+ Momentum

Svagheter:
– frågetecken kring hakan

– kondition

Matchning

Detta är en spännande match up mellan två duktiga fighters. En ung fighter på väg uppåt och en veteran som vill försvara sin plats i toppen. En erfaren fighter, en riktig veteran och mångårig publikfavorit, i slutet av sin karriär. Han ställs mot en ung och relativt oerfaren fighter på väg mot sitt prime.


Cowboy är en erfaren och smart striker. Han har fin teknik och bra taktisk förmåga. Han är duktig på att läsa sina motståndare och förr eller senare ger det honom öppningar. Han är relativt lång för viktklassen och är duktig på att utnyttja sin räckvidd. Han har även fina kontringar och bra finter. Han använder dessa verktyg för att locka fram reaktioner från motståndaren, vilka han sen utnyttjar för att kontra.

Cowboy använder fotarbete för att skapa utrymme för sin fina striking och han gillar att stalka sina motståndare. Han gillar inte att bli pressad eller dras in i ’grinding’ matcher mot buren. Cowboy har ett riktigt giftigt sparkgame. Hans bensparkar är snabba och mycket hårda. Med sin thaiboxningsbakgrund har han stabil clinch och farliga knän. Han är inte känd för sin brottning men han har skapliga nedtagningar. Han har även bra grappling, något hans 16 submissionvinster vittnar om. Han är en mångsidig fighter som står sig bra oavsett var matchen utspelar sig.

Edwards kom in till UFC som primärt en striker. Idag är han en wellrounded fighter som gärna använder sin förbättrade brottning som en viktig del i sitt pressgame. Han har fina nedtagningar och stabilt nedtagningsförsvar. Han är inte känd för sitt markgame men har en pålitlig defensiv guard och är duktig på att ta sig upp. Han är explosiv och atletiskt byggd. Han är bra på att använda sin fysik till sin fördel, inte minst i hans starka clinch.

Edwards är en duktig southpaw-striker med bra kraft i sina tekniker. Han har snabba händer och bra precision. Han är inte någon volymstriker utan är snarare lugn, och aningen avvaktande, och föredrar att vänta på bra lägen. Han har bra kontringar och hans ’counter left’ är riktigt giftig. Han har även bra sparkar mot kropp och huvud. Han är inte en lika teknisk och mångsidig striker som Cowboy, men han har fin timing och bra slagkraft. Det gör honom farlig.

Frågetecken
Detta är engelsmannens överlägset största match i karriären. Han är ung och hungrig men det är hans första main event och frågan är hur han lyckas klara av stressen och pressen som kommer när man befinner sig i strålkastarljuset. Han har inte någon UFC-erfarenhet av femrondersmatcher vilket kan bli en nackdel.

Cowboy å sin sida har befunnit sig här många gånger. För honom är det närmast vardag att gå main event och att pryda matchaffischen. Han har dock pratat om pensionering på sistone vilket kan vara en varningsklocka. Är han verkligen tillräckligt motiverad?

Summering

Edwards bör försöka sätta press på Cowboy och om möjligt diktera tempot i fighten. Det är välkänt att Cowboy inte gillar att bli pressad bakåt – han behöver tid och utrymme för sin fina striking. Engelsmannen bör växla in nedtagningar, åtminstone för att hota med det och få Cowboy att gissa. Det kan störa hans rytm. Det blir viktigt att inte tillåta veteranen att hitta lugnet och rytmen i sin striking. När Cowboy, som brukar behöva några minuter för att komma in i fighten, hittar sitt lugn är han livsfarlig. Det måste Edwards förhindra.

Cowboy å sin sida måste röra på fötterna och utnyttja sitt fotarbete. Om han kan hålla fighten i mitten av oktagonen och undvika att gå bakåt så har han goda chanser. Han bör försöka använda hårda bensparkar och knän för att störa Edwards pressgame. Han kan också slänga in någon reaktiv takedown för att störa motståndarens offensiv. Cowboy är den mer erfarne och tekniskt bättre fightern men det är svårt att bedöma hur detta kommer stå sig mot Edwards fysiska fördelar och hans fina momentum.

Cowboy har stor erfarenhet av femrondersmatcher och bör ha ett övertag om matchen går förbi 3 ronder. Han har bra kondition och är smart i buren. Han vet vad som krävs för att vinna ronder. Den mer explosive Edwards är oprövad över fem ronder och det gör honom svårbedömd. Han har å andra sidan ett klart övertag i inledningen. Hans slagstyrka och pressgame kan bli problematisk för en ’slow starter’ som Cowboy.

Den här sortens matchning är en beprövad strategi från UFCs sida. Man ger den unge och talangfulle Edwards en chans att bygga sig ett namn på veteranens bekostnad. Publikfavoriten Cowboy är enligt egen utsago nära pensionering och en eventuell vinst skulle möjligen fördröja beslutet en aning men det gör inget för hans karriär. Frågan är om detta är tillräcklig motivation för gamlingen – han gillar onekligen att fightas och trivs i buren.

_______________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

UFC 225: Eftertankar – huvudmatchen borde åtminstone ha gett ett oavgjort resultat

Oktagonen hade landat i United Center i Chicago med ett matchkort som på pappret höll riktigt bra nivå. Trots att huvudmatchen inte blev någon titelfight så kan det ha varit årets bästa kort. Jon Anik, Joe Rogan och Jimmy Smith i kommentatorsbåset. Det är en hyfsad uppställning.

Underkort

145 lbs.: Dan Ige vs. Mike Santiago 

Ige inledde i 110km/h och kastade sig över Mike Santiago. Han öppnade med hårda svingar och fick snabbt rygg på motståndaren. Därifrån jobbade han med tung ground-and-pound och domaren tvingades kliva in och avbryta anstormningen. Vinnare via TKO efter 0.50 av rond 1 – bara att gratulera Dan Ige till en mycket dominant seger.

155 lbs.: Clay Guida vs. Charles Oliveira 

Oliveira hoppade in på kort varsel och ersatte den skadade Bobby Green. Guida, som gjorde sin 49:e fight, var lika frenetisk som alltid. Oliveira visade omedelbart att han är en erfaren och teknisk striker. Han kontrollerade strikingen i cirka 2 minuter tills Guida gick för nedtagning. Det är livsfarligt, vilket amerikanen fick erfara. Den vasse submissionspecialisten kopplade en snor-tight giljotin och därmed var det slut. Oliveira vinner via submission efter 2.18 av rond 1. Han fick dessutom $50,000 extra för sin prestation.

125 lbs.: Joseph Benavidez vs. Sergio Pettis 

Benavidez (#1) var tillbaka efter ett längre skadeuppehåll och tog sig an den unge Sergio Pettis (#5). Benavidez inledde offensivt men blev hårt träffad 3-4 gånger under första minuten av fighten. Han såg ringrostig ut och hade svårt att sätta sin prägel på matchen. I andra och tredje ronden lossnade det för Benavidez och han presterade bättre. I slutändan räckte det ändå inte. Sergio Pettis vann ett tveksamt delat domslut och tog karriärens största seger. Det var en jämn fight men en domare gav alla tre ronder till Pettis vilket var fullständigt obegripligt. Nåja, vi börjar tyvärr bli vana vid sånt.

205 lbs.: Rashad Evans vs. Anthony Smith 

I kvällens fjärde fight fick vi se den f.d. mästaren i lätt tungvikt, Rashad Evans, ställas mot den store Anthony Smith. Det blev inte mycket till match. Evans försökte omedelbart stänga avståndet och clincha. Han lämnade tyvärr huvudet oskyddat och Smith träffade med ett stenhårt knä som sänkte honom. Smith vann via KO efter 53 sekunder av första ronden. Rashad Evans inkasserade sin femte raka förlust och han har sett riktigt risig ut på senare tid. Därför hoppas vi att han inte återvänder till buren utan istället beslutar att pensionera sig.

265 lbs.: Rashad Coulter vs. Chris De La Rocha 

Coulter och De La Rocha har inlett sina UFC-karriärer med 0-2 och har sett ganska dåliga ut. De La Rocha klev in på kort varsel efter lång frånvaro. Ungefär en minut in i första ronden halkade Coulter och landade på rygg. De La Rocha fick full mount och tog därefter rygg. Trots att Coulter inte har något markgame lyckades han ta sig loss och resa sig. I det stående var det en vild och underhållande fight mellan två överviktiga och otekniska brawlers. I andra ronden fick De La Rocha back mount men han orkade knappt slå från topp. Coulter hade ingen aning om hur han skulle ta sig loss och efter ca 2 minuter av obesvarade slag avbröt domaren matchen. Chris De La Rocha vann via TKO vid 3.53 av andra ronden.

145 lbs.: Mirsad Bektic vs. Ricardo Lamas 

Den talangfulle Mirsad Bektic (#11) tog sig an den erfarne, och alltid farlige, Ricardo Lamas (#7) och vi bjöds på en jämn fight. Det var två duktiga brottare och vi fick se en hel del clinchkamp. Ingen av dem lyckades implementera sin gameplan utan matchen böljade fram och tillbaka. I slutändan var det Mirsad Bektic som gick segrande ur striden. Två domare gan honom segern och han tog hem det delade domslutet.

115 lbs.: Carla Esparza vs. Claudia Gadelha 

Gadelha (#3) är väldigt kraftfull och trefaldig bjj-världsmästare. Esparza (#6) är brottare och f.d. stråviktsmästare. Intressanta förutsättningar. Vi fick se en jämn första rond där Gadelha blev skakad av en ren träff. I övrigt kontrollerade hon ronden. Andra ronden blev jämn men Gadelha fick några nedtagningar och jobbade bra från toppkontroll. Tredje ronden gick helt klart till Esparza som var effektiv både stående och från topposition. Två av domarna gav Gadelha segern med 29-28.

265 lbs.: Curtis Blaydes vs. Alistair Overeem 

Alistair Overeem (#2) mot Curtis Blaydes (#4) var en intressant matchning mellan en veteran och en ung talang. Första ronden var mycket avvaktande tills Blaydes fick en nedtagning och kontrollerade från topposition. Andra ronden såg ut ungefär som den första. I tredje ronden fick vi se lite mer striking innan Blaydes återigen tog ned Overeem och kontrollerade från topp. Han jobbade metodiskt och när möjligheten kom öppnade han upp med ground-and-pound. Efter en handfull stenhårda träffar gick domaren emellan och avbröt. Curtis Blaydes tog karriärens största seger när han avslutade andrarankade Alistair Overeem via TKO – 2.56 av rond 3. För prestationen kammade han hem en bonus på $50,000.

Huvudkort

170 lbs.: CM Punk vs. Mike Jackson 

Nybörjarafton när CM Punk ställdes mot Mike Jackson. Förväntningarna var, minst sagt, lågt ställda och det visade sig mycket riktigt vara en korrekt hållning. Det var bedrövlig mma och det enda positiva med matchen var att den innebar slutpunkten för Punks och Jacksons tid i UFC. Om Punk och Jackson vill gå matcher på små lokala galor har jag inga synpunkter på det. Men de hör definitivt inte hemma i UFC.

Just ja, matchen vann Jackson. Tre solklara rondvinster – 3 x 30-26.

265 lbs.: Andrei Arlovski vs. Tai Tuivasa 

Tai Tuivasa är en spännande ung fighter och han valde dessutom att komma in till tonerna av Celine Dion, ”My heart will go on” – det var ett oväntat val.

Andrei Arlovski inledde bra och använde sin erfarenhet och fight-IQ för att undvika Tuivasas brutala kraft. Arlovski åkte på en nedslagning men lyckades ändå ta sig igenom ronden. Andra och tredje ronden var jämna och väldigt svårdömda. Alla tre domare hade Tai Tuivasa som vinnare och han tar sin karriärs viktigaste seger.

145 lbs.: Megan Anderson vs. Holly Holm 

Den 183 cm långa Megan Anderson gjorde UFC-debut och ställdes mot den f.d. bantamviktsmästarinnan Holly Holm.

Holm gillade inte Andersons press och försökte omedelbart stänga avståndet. Hon jobbade med clinch och burpress i vad som blev en jämn första rond. Hon fick en nedtagning som kan ha säkrat rondvinst. I andra ronden fick Holm nedtagning och dominerade från topposition. Hon passerade Andersons guard, tog dominanta positioner och använde fin ground-and-pound. I tredje ronden kontrollerade Holm skeendet i oktagonen. Hon clinchade, säkrade nedtagningar och dominerade på marken. Hon tog en fullständigt odiskutabel domslutsseger och tystade sannolikt en hel del kritiker.

170 lbs.: Colby Covington vs. Rafael dos Anjos 

Kvällens co-main event om interimbältet i weltervikt mellan Colby Covington (#4) och Rafael dos Anjos (#1). Äntligen!

Covington rusade in, stängde avståndet och satte stenhård press. Det var uppenbart att han ville göra det till en brottningsmatch. Dos Anjos höll sig lugn och jobbade bra i clinchen. Efter hand fick han allt större problem. Brassen såg trött och frustrerad ut. Han hade svårt att hantera Covingtons konstanta press. Amerikanen lyckades styra fighten och bröt successivt ned motståndet. I fjärde ronden kom dos Anjos tillbaka. Han fick några nedtagningar och stal sannolikt rondsegern. I femte ronden tog Covington tillbaka initiativet och styrde med sin hårda burpress. Det var tillräckligt för att säkra segern i vad som blev en dominant seger för den sympatiske amerikanen.

I oktagonintervjun passade Covington på att hylla Donald Trump och han förolämpade mästaren Tyron Woodley. Tycka vad man vill om hans personlighet men han kan fightas och han väcker känslor.

185 lbs.: Robert Whittaker vs. Yoel Romero

Tyvärr blev detta inte någon titelfight men det var ändå en match mellan planetens två bästa mellanviktare.

Yoel Romero kom ut i ortodox stance och inledde mycket avvaktande. Whittaker inledde starkt och jobbade metodiskt med sin striking. I andra ronden träffade Whittaker med en jabb som murade igen högerögat på Romero. Efter det blev kubanen mer aktiv. Direkt i inledningen av rond tre satte Romero högre tempo och träffade med en stenhård höger som skakade mästaren ordentligt. Whittaker lyckades samla sig och överlevde anstormningen. Ronden fortsatte i ett fullständigt galet tempo och båda träffade med hårda tekniker. Fjärde ronden dominerades av Whittaker som trots en skadad högerhand lyckades hålla undan tills det återstod 10 sekunder av ronden. Då träffade Romero med en hård vänste som skakade australiensaren. I femte ronden höjde Romero tempot och satte hård press. Kubanen sänkte Whittaker och var nära att lyckas avsluta honom på marken. Mästaren visade stort hjärta när han än en gång lyckades överleva Romeros explosioner. Det räckte ändå till en mycket tight delad domslutsseger för Whittaker.

Sammanfattning

Sergio Pettis tog en tung skalp när han besegrade Joseph Benavidez. Det måste ändå påpekas att det är märkligt att lägga en contender-fight – mellan nummer 1 och nummer 5 på rankingen – på UFC Fight Pass.

Curtis Blaydes och Tai Tuivasa tog viktiga vinster mot duktiga veteraner. De två visade att ungdomarna är på väg att ta över i en division som desperat behöver nytt blod. För Blaydes innebär segern att han positionerar sig först i kön för en trolig titelchans.

Colby Covington var sannolikt kvällens störste vinnare. Han besegrade förstarankade Rafael dos Anjos och tog hem interimtiteln i weltervikt. Han säkrade alltså en chans på Tyron Woodleys bälte. Det ska bli intressant att följa upptakten till det mötet.

Robert Whittaker lyckades besegra den otrolige Yoel Romero via ett aningen tveksamt domslut. Det är alltid svårt att poängsätta en fight live men jag trodde nog att Romero skulle få segern pga den skada han gjorde. Enligt ’Unified rules’ ska skada värderas högt och då borde Romero ha fått en 10-8-rond. Det borde åtminstone ha gett ett oavgjort resultat.

Men det var en jämn fight och det var definitivt inget rån. Oavsett vad man tycker om domslutet får vi tacka herrarna för en spännande och underhållande mma-fight. Föga förvånande tilldelades fighten bonus för Fight of the night. Då Romero missade vikten innebar det att Whittaker fick hela bonusen på $100,000.

_______________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy

UFC Liverpool: Eftertankar – Tills vinst var inte på något vis fråga om något ”rån”

Liverpool debuterade som värdstad och vi hade ett halvsvagt matchkort att se fram emot. Veckans höjdpunkt var, trots kortets eventuella brister, den mycket intressanta huvudmatchen. Till vs. Thompson, två av de allra bästa i en av UFC:s bästa divisioner, är mma-godis. Klockan var 16.30 på söndagseftermiddagen när vi satte oss till rätta och drog igång. Det var ett synnerligen trevligt sätt att spendera vilodagen.

185 lbs. Elias Theodorou vs. Trevor Smith
Elias Theodorou (#15) mot amerikanen Trevor Smith blev som väntat en medioker fight. Mycket clinch och burkamp. Theodorou hade ett litet övertag, främst i de två första ronderna, och vann rättvist. Att han är rankad #15 är dock en gåta. Att UFC matchar en fighter som Trevor Smith nummer #15 på rankingen är även det fullständigt obegripligt.

125 lbs. Molly McCann vs. Gillian Robertson
I kvällens andra match fick vi se debutanten och hemmafightern Molly McCann. Hon inledde starkt på fötterna men blev, halvvägs in i första ronden, nedtagen och fullständigt dominerad av Gillian Robertson. I andra ronden fick Robertson omedelbart en nedtagning och det var bara en tidsfråga innan kanadensiskans överlägsna markgame skulle betala sig. Efter 2.05 av andra ronden fick hon in en tight rear-naked choke och domaren fick avbryta då McCann redan hade somnat. En imponerande seger för Robertson som tystade hemmapubliken.

170 lbs. Bradley Scott vs. Carlo Pedersoli
Hemmafightern Bradley Scott ställdes mot italienaren Carlo Pedersoli som fick chansen på kort varsel efter att nyligen ha besegrat den f.d. UFC-fightern Nicolas Dalby. Scott och Pedersoli bjöd på småtrevlig mma-underhållning. Efter en mycket jämn första rond skruvade debutanten upp tempot och tog hem andra ronden. Tredje ronden var jämn men den 24-årige debutanten fightades smart och fick några nedtagningar i slutet av ronden. Pedersoli besegrade Scott och tog en mycket fin seger med tanke på förutsättningarna.

135 lbs. Lina Länsberg vs. Gina Mazany
Lina Länsberg tog sig an den tuffa amerikanskan Gina Mazany. Det blev mycket clinch och press mot buren i första ronden. Svårt att säga vem som vann den jämna ronden men publiken var måttligt imponerad av vad som utspelade sig i buren. Andra ronden såg ut ungefär som den första, fast med den skillnaden att domaren Marc Goddard bröt upp clinchen fortare. Mazany fick två halvrisiga nedtagningar och kunde möjligen ha knipit ronden. Tredje ronden var jämn men amerikanskan föreföll vara lite mer aktiv i sin striking. Det var dock mycket svårdömt.

Vi måste vara ärliga och erkänna att detta inte var någon särskilt bra fight. Publiken var knäpptyst under delar av matchen och det säger något om underhållningsvärdet. Men en svensk seger är alltid välkommen och Lina förtjänar beröm för sin kämpainsats. Vi gratulerar Lina och tackar för att hon är en tuff jävel.

185 lbs. Tom Breese vs. Dan Kelly
Tom Breese är en mycket storvuxen yngling. Att han har tävlat i weltervikt är nästan like märkligt som att Rumble Johnson länge tävlade i 170 lbs. Veteranen Dan Kelly är mycket erfaren judoka som (nästan) hade kunnat vara Breese farsa. En farlig farsa vars erfarenhet och ’grits’ gör att honom livsfarlig att underskatta.

I matchen var det inget snack, där visade ynglingen omedelbart sin fina boxning och använde sin räckvidd för att kontrollera Kelly. Den långe Breese jobbade effektivt och ungefär halvvägs in i första ronden träffade han med en klockren uppercut. Kelly stapplade bakåt och när han sjönk ihop vid buren klev domaren omedelbart in och bröt matchen. En imponerande insats av Breese efter en längre frånvaro. Han vinner via TKO vid 3.33 av rond 1.

Huvudkortet

185 lbs. Darren Stewart vs. Eric Spicely
Darren Stewart är atletisk, kraftfull och slår stenhårt. Hade han bara haft lite bättre teknik hade han kunnat bli en farlig fighter. Amerikanen Eric Spicely är ovanligt oatletisk men han har riktigt bra grappling. Hans ’stand up’ är mycket basic.

Första ronden var jämn och således svårdömd. Spicely som har dålig striking lyckades trots det stå upp hyfsat mot engelsmannen. I andra ronde visade Stewart att han som striker inte ska behöva förlora mot en nybörjare (när det kommer till striking). Han ökade pressen och jobbade med tunga slag. Han fällde Spicely med en jabb och följde upp med ground-and-pound tills domaren gick in och bröt. Det var en mycket viktig vinst för Stewart som hade fyra raka utan seger. Han räddade sannolikt jobbet. Han grät av lycka i oktagonintervjun och visste han inte ens att han skulle få $50,000 i bonus för sin insats.

170 lbs. Nordine Taleb vs. Claudio Silva
Nordine Taleb är en stor och kraftfull striker med två raka vinster. Han ställdes mot Claudio Silva, en grappler, som inte hade gått match på närmare fyra år. I matchen inledde Taleb starkt i det stående och visade att han är en giftig striker. Halvvägs in i första ronden lyckades Silva få en nedtagning och därifrån visade han att han är en farlig grappler. Han jobbade metodiskt till full mount och därifrån tog han rygg på fransmannen. Kort därefter säkrade han segern via rear-naked choke. En minst sagt överraskande seger efter ett uppehåll i klass med GSP:s fyraåriga frånvaro. Imponerande vinst mot en mycket tuff motståndare och dessutom en bonus ovan på det.

145 lbs. Makwan Amirkhani vs. Jason Knight
Makwan Amirkhani och Jason Knight är två mycket aggressiva fighters. Båda två har stort offensivt fokus och räds inte risker. Det var alltså upplagt för action. Första ronden gjorde ingen besviken. Det var action och underhållning på hög nivå. Amirkhani inledde mycket starkt men Knight kom tillbaka med två nedslagningar i slutet av ronden. Andra ronden blev något mer sansad men fortfarande bra underhållningsvärde. Amirkhani fick två nedtagningar och kontrollerade från topp. Tredje ronden påminde om den andra. Mer toppkontroll för Amirkhani men amerikanen var mycket aktiv från rygg och det är svårt att veta hur domarna bedömde markkampen. I slutändan valde två av domarna att ge segern till Makwan Amirkhani med 29-28. Den tredje domaren ansåg att Knight vann alla tre ronder. Obekräftade uppgifter gör gällande att han har slarvat med medicinen igen. Hur som helst var det en stark insats och en fin vinst för Amirkhani. Jason Knight inkasserade sin tredje raka förlust och befinner sig i en besvärlig situation.

145 lbs. Arnold Allen vs. Mads Burnell
Arnold Allen mot Mads Burnell är en typisk ’striker vs. grappler’. Dansken överraskade genom att visa fin boxning och genom att sätta press på Allen. Det blev en mycket jämn första rond. I andra ronden tog Burnell initiativet och använde sin starka grappling. Han tog ned Allen upprepade gånger och hade full kontroll från topp. I tredje ronden fortsatte dansken på inslagen linje. Han pressade hårt och jobbade för nedtagningar. Allen såg trött och lite uppgiven ut efter att ha förlorat två ronder. Helt plötsligt när Burnell gick för nedtagning slängde Allen på ett ’front choke’ och tvingade motståndaren att klappa. Otrolig comeback av Allen som tar sin fjärde raka seger i UFC. Han fick dessutom  $50,000 för besväret.

170 lbs. Neil Magny vs. Craig White
Neil Magny skulle ha mött Gunnar Nelson men när denne skadade sig började jakten på en ersättare. Valet landade på debutanten Craig White efter att Magny vägrat möta Jorge Masvidal som sade sig vara redo att hoppa in. White gjorde UFC-debut på kort varsel mot den nionderankade amerikanen. Det var nog ett klokt val av Magny att välja att möta en debutant och han kom in till matchen som storfavorit. Många menade att det var en ’mismatch’ och de som påstod detta var nog inte fel ute. Efter 4.32 av första ronden avslutade han nykomlingen via ground-and-pound. I oktagonintervjun utmanade han Kamaru Usman #5. Det var aningen mer upphetsande än själva matchen.

170 lbs. Darren Till vs. Stephen Thompson
I kvällens huvudmatch fick vi se hemmasonen Darren Till (#8) ta sig an den otroligt svåre Stephen ”Wonderboy” Thompson (#1). Hemmapubliken välkomnade sin hjälte med sång och jubel. Det var fin inramning inför en mycket efterlängtad match.

Matchen utspelade sig ungefär som vi hade väntat oss. Två mycket tekniska kontringsstrikers bjöd oss på fem ronder av mma-schack. Det var avvaktande men ändå hög intensitet. Till kontrollerade oktagonen men Wonderboy föreföll träffa lite mer. Det var dock otroligt jämnt och det var inte lätt att sätta poäng på det som utspelade sig i oktagonen. Sin vana trogen cirklade Wonderboy konstant och gjorde sig till en knepig måltavla. Han träffade – eller rättare sagt – då och då Till men han gjorde ingen skada. Till visade fint fotarbete, kontrollerade utrymmet och pressade Thompson bakåt. Han träffade med färre tekniker än amerikanen men hans träffar var aningen hårdare. I slutet av femte ronden träffade Till hårt och sänkte Thompson. Amerikanen visade än en gång fin återhämtningsförmåga och var snabbt uppe på fötterna. Det var den enda rond där jag, med någorlunda säkerhet, visste vem som var rondvinnare. De fyra föregående var näst intill omöjliga att poängsätta, åtminstone i realtid.

När gonggongen ljöd i den femte ronden misstänkte jag att Wonderboy skulle tilldelas segern pga något fler träffar. Oktagonkontroll är enligt det nya regelverket sekundärt i förhållande till ”effective striking” därför trodde jag att amerikanen skulle få vinsten. Jag hade dock fel och domarna gav segern till Darren Till med siffrorna 48-47, 49-46, 49-46. Där ser man.

Sammanfattning
Brendan Fitzgerald hade sällskap av Dan Hardy i kommentatorsbåset under kvällen och de skötte sig utmärkt.

Galan som helhet höll inte särskilt hög nivå. Kanske har vi blivit bortskämda men detta var på sin höjd en godkänd gala. Vi bjöds dock på några intressanta överraskningar under kvällen. Gillian Robertson besegrade den favorittippade Molly McCann via submission och visade samtidigt upp ett riktigt fint groundgame. Detsamma gjorde brassen Claudio Silva som, efter närmare fyra års frånvaro, ströp ut Nordine Taleb i första ronden. Han var kraftigt nederlagstippad men lyckades ändå ta hem segern.

Publiken i Liverpool har omnämnts en hel del inför galan. Bl.a. Dana White har talat om publiken och näst intill lovat att den skulle leverera intensitet och ljudnivå i klass med Belfast-publiken. Så blev det inte. Åtminstone upplevdes det inte så för oss tv-tittare. Tvärtom kändes det lite avslaget och det var inte förrän vid huvudmatchen som det tände till på allvar. Då bjöds vi på sång och jubel värdigt en engelsk fotbollsarena. Mäktigt.

Lina Länsberg visade stort hjärta och en stor portion jävlar anamma när hon besegrade Gina Mazany. Det var en jämn och mycket svårdömd fight. Jag måste erkänna att jag blev en smula överraskad, men mycket glad, när Lina tilldelades segern.

Darren Till gladde hemmapubliken genom att ta karriärens överlägset mest betydelsefulla vinst på hemmaplan. Domslutet må ha varit en smula överraskande men det var inte på något vis fråga om något ”rån”. Han gladde sannolikt även en stor del av mma-publiken i världen genom att rädda oss från ett tredje möte mellan Tyron Woodley och Stephen Thompson (blotta tanken på det har gett mig mardrömmar).  För det är vi alltså alla skyldiga honom ett stort TACK!

Nu kör vi en snabb ’turn around’ och fokuserar på fredagens UFC-gala från Utica New York. Det blir en kort vecka av förberedelser inför en gala som bjuder på TVÅ Teymur-bröder.
______________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

UFC Liverpool: Darren Till vs. Stephen ”Wonderboy” Thompson – Breakdown

I huvudmatchen på söndagens gala får vi se två mycket giftiga strikers göra upp i oktagonen. En amerikansk kickboxare mot en engelsk Muay Thai-striker. Det är alltså två olika stilar som ställs mot varandra. Det är dessutom en match mellan ungdomlig hunger och en ärrad veteran. Vi har alltså en potentiell godbit att se fram emot.


Darren Till (16-0-1)
Ålder: 25 år
Längd: 183 cm
Reach: 188 cm
Stance:  southpaw

Engelsmannen Darren Till är i grunden en striker som började träna thaiboxning vid 12 års ålder. Blott tre år senare började han tävla i thai- och kickboxning. När han var 17 år tog han steget över till mma. Trots sin relativt unga ålder har Till hunnit med att bo och träna i Brasilien under drygt tre års tid. Han gjorde professionell debut 2013 och samlade ihop 12 raka vinster i inledningen av sin karriär innan han signades av UFC. Han gjorde debut i UFC i maj 2015 och har ett record på 4-0-1 i organisationen. I sin senaste match besegrade han Cowboy Cerrone via TKO i första ronden. Detta blev hans genombrott hos den bredare publiken. Av hans 16 vinster har 12 kommit via avslut – 10 KO och 2 submissions.

Styrkor:
+ striking
+ fotarbete och finter
+ clinch
+ KO-kraft
+ fysik / storlek

Svagheter:
– oprövad mot toppmotstånd


Stephen Thompson (14-2-1)
Ålder: 35 år
Längd: 183 cm
Reach: 190 cm
Stance: switch-stance

Thompson började träna karate när han var 3 år gammal på familjens kampsportsskola. Hans far är en framstående f.d. professionell kickboxare. Vid 15 års ålder började Thompson tävla i karate och kickboxning. Han har svart bälte i japansk jujutsu, samt i karate och kickboxning. I sin professionella kickboxningskarriär samlade han ihop ett record på 57-0. Han gick sin första mma-match 2010 och blott två år senare gjorde han UFC-debut. Hans record i organisationen är 9-2-1 och i sin senaste match besegrade han den tuffe Jorge Masvidal. Av Thompsons 14 vinster har 8 kommit via avslut – 7 KO och 1 submission.

Styrkor:
+ sparkar
+ precision / timing
+ distanskontroll
+ fotarbete
+ erfarenhet

Svagheter:
– grappling


Matchning
Till vs. Thompson är ett möte mellan två olika stilar. Karatebaserad mma-striking ställs mot Muay Thai-baserad striking. Snabbt och dynamiskt fotarbete mot lite långsammare men mer ’stalkande’ fotarbete. Det är dessutom två duktiga kontringsfighters så det kan mycket väl tänkas bli en aning avvaktande fighting. Det kan bli en hjärnornas kamp – mma-schack mellan ungdomlig kraft och erfaren precision. Nog med svammel, låt oss istället titta närmare på respektive fighter.

Alla som har sett Stephen Thompsons matcher vet att han är en mycket duktig striker. Troligen en av de allra bästa i UFC. Men han har tyvärr ibland en tendens att bli väldigt avvaktande. Hans två matcher mot Tyron Woodley var bedrövligt action-fattiga. Dessa två matcher är anledningen till att (nästan) inga fans höjer sina röster för att han ska få en snar titelchans.


Thompson är dock rankad #1 i divisionen och om han fortsätter vinna mot högt rankade motståndare kommer han förr eller senare att få en ny chans på titeln. Som framgått ovan är Thompson en utomordentligt giftig striker. Han är i första hand en vass kontringsfighter med bra precision och mycket bra fotarbete. Hans karatebaserade stil gör honom mycket svår att läsa och att över huvud taget träffa. Han utgår oftast från southpaw men byter stance frekvent. Hans breda stance gör honom mottaglig för bensparkar men det är inte lätt att träffa då han hela tiden rör på sig. Hans sparkgame är både varierat och dynamiskt. Han använder framförallt frambenet som en sorts extra jabb. Han är inte känd för KO-kraft utan bygger sitt game på precision och timing.

På senare tid har han förbättrat sin brottning och grappling. Inte minst genom regelbunden träning med Chris Weidman. Framförallt hans nedtagningsförsvar har blivit riktigt bra. Han är inte något offensivt hot på marken men hans defensiva grappling är helt okej. På rygg försöker han främst kontrollera sin motståndare för att kunna ta sig upp. Det har funkat bra hittills.

Thompsons distanskontroll och ’counter striking’ är hans absoluta styrka. Han rör sig konstant – i vinklar samt cirklar i buren. För att komma åt honom måste motståndaren locka honom att agera och sedan själv hinna avfyra innan Wonderboy återigen har dragit sig tillbaka utom räckhåll. Ännu har ingen lyckats med detta men Till har onekligen en del intressanta verktyg för att kunna komma åt den sluge karatekan.


Till är som sagt en Muay Thai-baserad striker. Han utgår från sin southpaw-stance när han stalkar och sätter press på sin motståndare. Han jobbar samtidigt med finter och fakes för att locka till attacker. Hans sätt att göra sig stor och pressa dem bakåt mot buren, samt att kontra med sin starka vänster, påminner lite grann om en känd irländsk striker (McGregor). Förutom kraftfull och effektiv handteknik har Till bra sparkar. Hans vänsterspark mot ben och kropp är snabba och kraftfulla. Om han lyckas implementera dessa mot Wonderboy kan det bidra till att skära av buren och begränsa amerikanens rörelse.

Till har skaplig brottning och helt okej grappling. Han är stark och väldigt stor för viktklassen. Det är definitivt till hans fördel om han lyckas ta ned sin motståndare. Med sitt luta livre-baserade markgame är han en vassare grappler än Thompson och bör ha ett övertag på marken. Han har bra toppkontroll och tung ground-and-pound. Det är dock tveksamt om Till har vad som krävs för att ta ned den notoriskt svårnedtagne Thompson.


Vi vet vad Thompson kommer göra i matchen. Han kommer hålla sig i konstant rörelse och jobba in och ut från distans. Hans fotarbete och snabbhet är centrala i hans stil som påminner om poäng-fighting i karate. Han tenderar att i sina matcher fokusera på att skaffa sig ett poängmässigt övertag och därefter satsa på att kontra motståndaren när denne tvingas framåt för att utjämna på domarkorten.


Till måste skära av buren framgångsrikt för att kunna vinna detta. Om han träffar med full kraft kan han mycket väl släcka Wonderboy i likhet med vad han gjorde med Cowboy Cerrone. Problemet är att Wonderboy är mycket snabb och ytterst svårfångad. Det gäller alltså först och främst att skapa situationer där han är inom räckhåll. Väl där gäller det att ta vara på de möjligheter som uppstår. Att hamna i clinch skulle sannolikt gynna Till. Nedtagningar vore även de värdefulla.

Båda har press på sig i denna fight. För Till är det karriärens överlägset största fight och dessutom inför fanatisk hemmapublik. Det är en chans att ta klivet upp till den yttersta toppen och en seger skulle sannolikt garantera en titelchans. För 35-årige Thompson, med två misslyckade titelmatcher, skulle en förlust kunna innebära att han ramlar ur titeldiskussionen – kanske tom att han missar sista chansen. Frågan är vem av de två som förmår hantera pressen bäst. Den unge eller den gamle. På söndag får vi svaret.

_________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Bellator 200: Genomgång Gegard Mousasi vs. Rafael Carvalho

På fredag, den 25 maj, besöker Bellator London. I SSE Arena hålls Bellator 200 som är ett ganska intressant kort. Framför allt huvudmatchen är väldigt intressant. Den regerande mellanviktsmästaren Rafael Carvalho försvarar sitt bälte mot Gegard Mousasi. Det är en riktigt bra match mellan två mycket duktiga fighters.

185 lbs. Gegard Mousasi vs. Rafael Carvalho

Gegard Mousasi (43-6-2)
Ålder: 32 år
Längd: 188 cm
Reach: 193 cm
Stance: ortodox

Mousasi är trots sina 32 år en riktig veteran inom sporten. Han gjorde professionell debut 2003 och har sedan dess gått hela 51 matcher. Han har vunnit titlar i organisationer som Strikeforce, DREAM och Cage Warriors. Han började tidigt träna judo och vid 15 års ålder började han träna boxning. Därifrån bytte han sedermera till kickboxning och mma.

Många blev överraskade när Mousasi meddelade att han skulle lämna UFC för att skriva på för Bellator. Han hade ett record på 9-3 i UFC och tillhörde toppen av mellanviktsdivisionen. Trots det valde han att ta klivet över till konkurrenten. I sin första match i Bellator besegrade han den duktige ryssen Alexander Shlemenko. Det var en mycket jämn fight och vissa tyckte att Mousasi underpresterade. I efterhand framgick att Mousasi tidigt i fighten hade ådragit sig en fraktur i ansiktet och med den vetskapen var det imponerande att han ens lyckades fullfölja matchen. Mousasi står f.n. på 6 raka vinster. Av hans 43 segrar har 35 stycken kommit via avslut – 23 KO och 12 submissions.

Styrkor:
+ jabb
+ Grappling
+ wellrounded
+ erfarenhet

Svagheter:
– stundtals ojämn

Rafael Carvalho (15-1)
Ålder: 31 år
Längd: 191 cm
Reach: 198 cm
Stance: switch-stance

Carvalho gjorde professionell debut i december 2011 och efter att ha förlorat i debuten står han idag på 15 raka vinster. Av dessa har 12 stycken kommit vis KO. Han har alltså ett fint momentum med sig in till denna match. Brassen är i grunden en Muay Thai-striker med mycket farliga sparkar och knän. Han är lång för viktklassen och har dessutom tekniken för att utnyttja sin räckvidd. Carvalho har 6 raka vinster i Bellator. De tre senaste har varit titelförsvar.

Styrkor:
+ striking
+ clinch
+ räckvidd
+ momentum

Svagheter:
– oprövad mot kvalitetsmotstånd

Matchning
Detta är en spännande ’match up’ mellan två mycket giftiga strikers. Mousasi är den betydligt mer kände av de två. Han har fightats i världstoppen i över tio års tid. Carvalho bör dock inte underskattas. Han är inte lika erfaren som Mousasi men han är på väg uppåt och han är en fighter vars utveckling visat på tydliga framsteg från match till match.

Mousasi är i grunden en mycket duktig striker. Han har sin bakgrund inom boxning och kickboxning. Mousasi är känd för att ha en mycket bra jabb. Hans jabb är snabb och han är bra på att variera slaget. Han använder mycket finter för att störa motståndarens rytm. Han har dessutom fina kombinationer och kontringar. Mousasi är inte lika känd för sina sparkar men han har ett bra sparkgame. Han har hårda och precisa ben- och kroppssparkar. Hans brottning är okej och han har en hyfsad ’double leg’. Han har även fina trips från clinch. Hans defensiva brottning har haft vissa luckor men Carvalho kommer troligen inte kunna utnyttja dessa. När det kommer till grappling är Mousasi definitivt ett hot. Han har starkt toppgame och bra ’ground-and-pound’. Han har en aktiv guard och kan hota med submissions eller svep från rygg. Han har även giftiga ’upkicks’ – något Jacare Souza kan intyga. Sammantaget är Mousasi mycket wellrounded och har egentligen inga hål i sitt game.


Carvalho är även han en striker. Han är lång, kraftfull och har bra slagkraft. Han har mycket fina sparkar och är bra på att utnyttja sin räckvidd. Hans förmåga att skifta stance och fightas från båda håll gör honom svårläst. Han har bra thai-clinch med vassa knän och armbågar. Hans grappling och wrestling har förbättrats genom åren men han är fortfarande en utpräglad striker och mot en duktig grappler som Mousasi har han troligen inget att hämta på marken. I sina tre senaste vinster – samtliga titelförsvar – har han besegrat Melvin Manhoef två gånger (ena vinsten var mycket tveksam) och Alessio Sakara en gång (KO efter 44 sekunder). Han har alltså ställts mot högst tveksamt motstånd. Alessio Sakara borde t.ex. aldrig ha fått titelmatch. Han är alldeles för dålig för det, även i en tunn division. Vore det inte för att det var en gala som hölls i Italien, dvs i Sakaras hemland, hade han inte fått titelchans. Men mellanvikt är samtidigt en tunn division och då får man ta vad man har. Nu ställs Carvalho mot sin hittills svåraste prövning i karriären och det ska bli intressant att få se hur han klarar sig mot en riktig toppfighter.

Mousasi å andra sidan har uteslutande ställts mot kvalitetsmotstånd. Han är betydligt mer erfaren än Carvalho vilket bör bidra till att ge honom ett klart övertag. Brassen kommer vilja hålla detta stående och jobba från distans. Han bör utnyttja sin långa räckvidd och straffa Mousasi varje gång denne försöker stänga avståndet. Carvalho är farlig i clinch så det gäller för Mousasi att inte fastna där. Striking på sparkdistans är sannolikt Carvalhos främsta väg till vinst. Han har visat att han har bra kraft i sina tekniker och en KO är nog den troliga vinstmetoden om Carvalho ska lyckas skrälla mot Mousasi. Holländaren däremot har fler vägar till seger. Hans fina striking gör att han, även om det är en smula riskabelt, kan stå upp med brassen. Med sin fina jabb bör han kunna jobba sig in på boxningsdistans. Han skulle dock tjäna på att mixa upp sitt game ta ned Carvalho på marken. Totalt sett är Mousasi en bättre fighter med större verktygslåda och bör kunna ta hem detta. Han måste emellertid hela tiden vara på sin vakt. Man kan inte tappa koncentrationen mot en fighter som Carvalho. Det gjorde Melvin Manhoef i fjärde ronden av deras senaste fight och han fick betala för det i form av en headkick KO. Mousasi slappnade av och tappade lite fokus i första fighten med Urijah Hall.  Det blev ett dyrköpt misstag och förhoppningsvis har han lärt sig av det.

Oddssättarna ser Mousasi som klar favorit i denna matchning. Carvalho står just nu i cirka 3.5 gånger pengarna och det kan tänkas öka ytterligare lite till före fredag. Jag kan inte annat än att instämma i bedömningen. Mousasi har allt som krävs för att, utan alltför stora problem, kunna besegra Carvalho och säkra mellanviktsbältet. Om han är fokuserad och undviker alltför stora risker ska han vinna detta.
_______________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy

UFC Chile: Genomgång – Demina Maia vs. Kamaru Usman

UFC besöker Chile för första gången under lördagen, där galans huvudmatch är en intressant möte mellan två mycket duktiga fighters. Det är två, i grunden utpräglade, specialister som ställs mot varandra. En amerikansk brottare av hög kaliber och en brasiliansk grappler i världsklass. Maia hoppar in på relativt kort varsel vilket påverkar förutsättningarna för matchen. Trots det är detta en intressant matchning mellan två fighters i toppen av en mycket tuff viktklass.

170 lbs.: Demian Maia vs. Kamaru Usman

Demian Maia (25-8)
Ålder: 40 år
Längd: 185 cm
Reach: 183 cm
Stance: southpaw

Maia började träna judo som barn och efter att ha testat några stående kampsporter under tonåren började han sedermera träna bjj. Det är som bjj-utövare han har gjort sig ett namn. Han är en mycket meriterad grappler och han är svartbälte av 4:e graden. Maia är en mycket erfaren fighter som gjorde professionell debut redan 2001 och sex år senare anslöt han till UFC. Från 2007 till 2012 tävlade han i mellanvikt men valde efter en förlust mot Chris Weidman att gå ned till weltervikt. Maia har ett UFC-record på otroliga 19-8 – han gör alltså sin 28:e UFC-fight på lördag. Han kommer senast från två raka förluster, mot Tyron Woodley och Colby Covington. Före förlusten mot Woodley hade han samlat ihop sju raka vinster. Av Maias 25 vinster är 3 KO’s och 12 submissions.


Styrkor:
+ grappling i världsklass
+ underskattad brottning
+ psyke (lugn)
+ erfarenhet

Svagheter:
– striking (endimensionell)
– motivation / ålder


Kamaru Usman (12-1)
Ålder: 31 år
Längd: 183 cm
Reach: 193 cm
Stance: switch

Usman är ursprungligen från Nigeria men flyttade vid tidig ålder till USA tillsammans med sin familj. Han började träna brottning i tonåren och skördade stora framgångar i såväl high school som under sin tid på University of Nebraska – NCAA Division II All-American. Usman gjorde professionell debut 2012 och tog sig till UFC genom att vinna The Ultimate Fighter: American Top Team vs. Blackzilians. Han har idag ett UFC-record på 7-0 och i hans senaste fight besegrade han Emil Meek. Av Usmans 12 vinster är 6 KO’s och 1 submission. Ett återkommande problem för Usman har varit att få matchningar. I synnerhet rankade fighters har gjort sitt yttersta för att undvika den vasse brottaren. Usman skulle egentligen ha mött Santiago Ponzinibbio men argentinaren skadade sig och därför hoppar Demian Maia in på kort varsel.

Styrkor:
+ brottning
+ förbättrad striking
+ momentum
+ fysik / styrka

Svagheter:
– oprövad mot toppmotstånd
– aningen ojämn

Matchning
Kamaru Usman har väntat ett bra tag på att få testas mot toppmotstånd och nu får han äntligen sin önskan uppfylld. Maia har länge tillhört toppen i weltervikt och är för närvarande rankad som nummer 5 i viktklassen. I Maia får Usman allt han önskar sig. En högt rankad motståndare med ett känt namn. En vinst mot den erfarne och kände brassen skulle kunna ta Usmans karriär till nästa nivå. Men då måste han först besegra veteranen och det är lättare sagt än gjort.

Demian Maia väntade länge på sin titelchans i weltervikt mot Tyron Woodley. När han slutligen fick chansen var det med drygt en månads varsel vilket är kort förberedelsetid för en titelmatch. Nu får den sympatiske brassen knappt fyra veckor på sig att förbereda sig inför match mot en av divisionens mest fruktade namn. Vi får hoppas att det är riktigt bra betalt för besväret för det kan bli kostsamt för hans karriär med tre raka förluster. Särskilt som han har hunnit bli 40 år gammal.

I sina två senaste matcher förlorade Maia mot en duktiga brottare, Tyron Woodley och den gode Herr Covington. Nu tar han sig an ytterligare en mycket stark brottare. Frågan är om det blir tredje gången gillt för Maia. Med tanke på hans fightingstil är det mer eller mindre avgörande att han lyckas ta fighten till marken. Om han lyckas ta ned sin motståndare ger hans fantastiska grappling honom ett rejält övertag, detta oavsett motståndare. I matcherna mot Woodley och Covington lyckades han inte implementera sin grappling och då gick det trögt. Sedan klivet ned till weltervikt har Maia kunnat använda sin storlek och fysik framgångsrikt för att ta ned motståndare och använda sin grappling. De riktigt vassa brottare han ställts emot har emellertid lyckats stoppa hans nedtagningar och då har han stundtals stått svarslös.

Maia är inte en traditionell brottare men han är duktig på att använda sig av sina olika styrkor för att få ned sina motståndare. Han är stark och effektiv i clinch. Han har fina trips och jobbar bra med ’underhooks’. Om han inte lyckas få en nedtagning kan han dra med sig motståndaren till marken genom att dra guard. Hans fina svep gör att han är ett ständigt hot även från botten.

Även om han genom åren har förbättrat sin striking så är den fortfarande på en ganska basic nivå. Han har hyfsad teknik och bra balans. Hans jabb och raka vänster är helt okej. Hans vänsterspark likaså. Han är dock inte något direkt hot i det stående. Detta gör honom än mer beroende av nedtagningar och grappling.

Kamaru Usman är i grunden en mycket duktig brottare. Hans fysik och storlek kompletterar hans brottningsstil mycket effektivt och gör honom till ett hot i oktagonen. Hans förbättrade grapplingkunskaper tillsammans med hans brottning har tagit honom till en ny nivå i hans mma-utveckling. Tidigare i sin karriär var han väldigt ensidig som fighter och alltför nöjd med att använda sin brottning. Men efter att, i sin andra professionella fight, ha åkt på en submissionförlust insåg han vikten av att bredda sitt game. När Usman vann TUF var han fortfarande främst en brottare. Efter ett antal års träning under Henri Hooft har han utvecklat ett stabilt stående game. Han blir dessutom successivt allt bättre på att nyttja sin fysik och styrka i takt med förbättrad strikingteknik.

Idag är Usman en kompetent striker med bra fotarbete och som jobbar effektivt med finter och ’stance switches’ för att störa motståndaren. Han är bra på att kontrollera avstånd och har bra kombinationer. Vanligtvis använder han sin striking för att öppna för nedtagningar. Det är tveksamt om han vill ta ned Maia. Usman har ett övertag i det stående och det är därför mindre riskabelt att hålla fighten där. Han har bra långa tekniker och bra rörelse. Han har dessutom hårda sparkar. Det bör vara tillräckligt för att kontrollera Maia i det stående.

Maia är dock en erfaren och lurig rackare. Ibland gör han halvhjärtade blitzar eller nedtagningsförsök främst för att vagga in motståndaren i en sorts falsk trygghet. Sen, när motståndaren tror att faran är över, drar han ned honom i sin halvguard. Väl på marken är brassen alltid ett rejält hot. Det gäller alltså för Usman att inte gå i några fällor.

En intressant omständighet i denna fight är att bägge fighters har en snarlik strategi. De bygger uteslutande sitt game på att pressa sina motståndare bakåt och söka nedtagningar. Bägge tenderar att använda sin striking främst som ett verktyg för att öppna upp för sin grappling. Bägge har ett mycket tungt toppgame som de använder för att dominera sina motståndare. I denna fight gissar jag att vi inte kommer få se särskilt mycket av deras markgame. Usmans fysik och brottning gör honom mycket svår att ta ned och han gör klokt i att undvika att hamna i utdragna markdueller med Maia. Vi kan alltså sannolikt räkna med att få se en hel del striking.

Frågan är om Usman efter hand vågar växla in sin grappling och sitt mycket tunga toppgame. Maia är en stor welterviktare och bantar hårt för att klara viktgränsen. Det innebär att hans kardio ibland tenderar att svaja. Med fyra veckors förberedelsetid kan konditionen bli lidande. Det är något Usman skulle kunna utnyttja till sin fördel. Det är dock alltid riskabelt att vistas på marken med Maia.

Ja, som ni ser finns det en del intressanta frågeställningar i denna matchning. Utöver de vi tagit upp ovan kan man lägga till de mentala aspekterna. Vi har en mycket hungrig fighter, med mycket fint momentum, på väg uppåt. Han har otroligt stort självförtroende men saknar erfarenhet av stora matcher och av att stå i centrum på det sätt det innebär att gå huvudmatch. Mot honom ställs en mycket erfaren fighter som befinner sig nära slutet av karriären. Han har i intervjuer talat om en förestående pensionering, vilket brukar tyda på att motivationen kanske inte längre är på topp. Han har två raka förluster och såg inte särskilt hungrig ut i sin senaste match.

På lördag natt får vi förhoppningsvis svar på våra frågor. Då får vi veta om Usman kan leverera i enlighet med sitt stora självförtroende – om han hör hemma i toppen av divisionen. Vi får även veta var Demian Maia befinner sig, fysiskt och mentalt. Det ser vi fram emot.

___________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy

UFC 224: Eftertankar – majestätisk insats av Jack Hermansson

Jeunesse arena i Rio de Janeiro var platsen för UFC 224. Det blev en trevlig kväll för mma-fans. Inte minste skandinaviska sådana.

Underkort

185 lbs. Markus Perez vs. James Bochnovic

Brassen Markus Perez är en hyfsat wellrounded fighter men han är främst känd som en striker. Han överraskade genom att tidigt etablera kontroll från topp mot den långe amerikanske grapplern. Perez jobbade metodiskt och lyckades få rygg på Bochnovic. Därifrån flyttade han sakta fram positionerna. I slutet av första ronden fick han en öppning och då satte han in en tight rear-naked choke – till den brasilianska publikens stora glädje.

170 lbs. Ramazan Emeev vs. Alberto Mina

Emeev är f.d. världsmästare i Combat Sambo och dessutom en stark brottare. Han ställdes mot Alberto Mina, en bjj och judo-fighter, som inte hade tävlat på ca 2 år. I första ronden tog Emeev kommandot och dominerade såväl stående som i grapplingen. Andra ronden blev ytterligare en klar rondvinst för Emeev. Tredje ronden likaså. Underhållningsvärdet var väl ingen höjdare men ryssen gjorde vad som krävdes för att ta hem en säker seger. Emeev imponerade trots att matchen inte var det mest upphetsande vi sett.

185 lbs. Thales Leites va. Jack Hermansson

Leites, den brasilianske veteranen, tävlade i sin hemstad och hade följaktligen publiken på sin sida. Jack verkade ändå lugn och fokuserad. Själv hade jag en vilopuls på 160 redan innan matchen startade.

Jack öppnade aggressivt och satte högt tempo. Leitesgillade inte Jacks striking och satsade stenhårt på att få  nedtagningar. Jack försvarade sig framgångsrikt. I inledningen av andra ronden såg Jack ut att skada sig när Leites tog ned honom. Han grimaserade kraftigt och såg ut att ha rejält ont. Jack kämpade tappert med den giftige grapplern över sig men det blev sannolikt en 10-8-rond till brassen. I tredje ronden satsade den skadade Jack allt på ett kort. Han visade otroligt mycket hjärta som uthärdade några submissionförsök från Leites. Jack lyckades kämpa sig till topposition och fick full mount. Därifrån lät han sin fina ground-and-pound tala. Han träffade med några riktigt hårda slag och Marc Goddard valde att gå in och avbryta. Fullständigt fantastisk prestation av Jack som trots skada lyckas kämpa sig kvar i matchen och dessutom avsluta den duktige brassen. Majestätiskt.

170 lbs. Sultan Aliev vs. Warlley Alves

Alves inledde starkt i första ronden och stängde effektivt ned Alievs attacker. Han såg stark ut och gjorde en del skada. Andra ronden såg ut ungefär som den första. Det var mestadels clinchkamp mot buren. Den vanligen så underhållande Warlley Alves drogs in i Alievsclinchmatch. I andra ronden svullnade Alievs vänstra öga upp och han var nu helt igenmurad. Det fick ringdomaren att fatta beslutet att avbryta matchen i rondpausen. Snopet, men det var ett helt korrekt beslut. Om vi ska vara helt ärliga så var vi inte alltför besvikna över det förtida stoppet. Fem minuter ytterligare av clinchkamp mot buren klarar vi oss utan.

170 lbs. Elizeu Zaleski dos Santos vs. Sean Strickland

Dos Santos och Strickland bjöd på trevlig striking i första ronden. Amerikanen utnyttjade sin fina jabb och brassen svarade med hårda svingar. Efter ca 3.30 av första ronden träffade dos Santos med snurrspark som fälledeamerikanen. Dos Santos klev snabbt in och avslutade med ground-and-pound och domaren hade inget annat val än att avbryta matchen. Dos Santos tog sin femte raka seger och han tog dessutom en fin skalp.

155 lbs. Davi Ramos vs. Nick Hein

Detta var två tanks som ställdes mot varandra. Hein är kompakt byggd och väldigt muskulös. Bredvid Ramos såg han nästan smal ut. Brassen är nämligen byggd som en 155 pounds bodybuilder. Matchen inleddes något avvaktande i det stående men bägge fighters fick in några träffar. Drygt 2 minuter in i första ronden fick Ramos en nedtagning. Han visade prov på sin fantastiska grappling och det dröjde inte länge innan han hade fått rygg på tysken. Därifrån var det bara en tidsfråga. Brassen jobbade mycket metodiskt och vid 4.15 av första ronden klappade Hein. Rear-naked choke.

265 lbs. Junior Albini vs. Aleksei Oleinik

Albini (#14) är en storvuxen herre med stockar till ben. Han är trots sitt ursprung främst en striker. Matchen hann knappt starta innan Oleinik (#10) hade blivit cuttad vid ena ögat. Han såg, i vanlig ordning, bedrövligt långsam ut i sin striking. Följaktligen försökte han låsa upp den explosive ynglingen. Efter 1.45 av första ronden gjorde Oleinik vad han gör. Han drog ned Albini i sin halvguard och applicerade en tight Ezequiel choke – hans ’go to move’. Visst var det oerhört imponerande av Oleinik att lyckas få till ytterligare ett Ezequiel choke. Men Albini måste ju ha vetat vad ALLA andra vet, att ryssen alltid söker just sin Ezequiel. Att han inte lyckades försvara den är därför ganska dåligt av honom.

185 lbs. Karl Roberson vs. Cezar Ferreira

Mutante Ferreira äntrade oktagonen till tonerna av filmmusiken från Rocky. Det uppskattades av den brasilianska publiken. Roberson öppnade aggressivt och satte press på Ferreira som svarade med att ta ned amerikanen och etablera toppkontroll. Brassen kontrollerade skeendena från toppkontroll och jobbade sakta för att förbättra sin position. I slutet av första ronden fick han full mount och jobbade fint med ground-and-pound innan han låste en fin armtriangel. Han placerade sig snabbt i side guard och åstadkom fullt tryck i strypet. Roberson hann inte ens klappa innan John Blund kom på besök. Fin prestation av Mutantesom avslutade med att ännu en gång utmana Paulo Costa.

Huvudkort

185 lbs. Lyoto Machida vs. Vitor Belfort

Dessa två veteraner och f.d. UFC-mästare behöver ingen närmare presentation. Vi fick se en avvaktande inledning av dessa två kontringsfighters. Machida jobbade med frontsparkar mot kroppen och Belfort gjorde några halvhjärtade blitzar som Machida undvek relativt enkelt. Det blev en händelsefattig första rond och publiken vädrade sitt missnöje.

I andra ronden fortsatte Machida att frustrera från distans. Frontkickarna från första ronden betalade sig genom att Belfort underskattade faran när Machida lyfte frontsparken mot ansiktshöjd och träffade klockrent. Efter 1.00 av andra ronden avslutade Machida sin landsman via KO. I oktagonintervjun utmanade han Michael Bisping – respektfullt såklart.

Belfort gjorde sin sista UFC-fight någonsin och fick möjlighet att tala direkt till mma-fansen efter matchen. Han tackade för sig och rundade av vad som har varit en fantastisk karriär. En av de allra största har lämnat sporten.

135 lbs. John Lineker vs. Brian Kelleher

Så hade det blivit dags för en spännande drabbning i bantamvikt. Två aggressiva och underhållande fighters med fint momentum.

Lineker (#6) gjorde ungefär som vanligt. Han vandrade framåt och avlossade bomber mot kropp och huvud. Bortsett från en nedslagning halvvägs in i första ronden stod Kelleher upp bra mot den kraftfulle brassen. Det var dock inget tvivel om vem som tog hem första ronden. Andra ronden liknade den första. Lineker pressade framåt och skickade iväg bomber mot huvud och kropp. Alla kroppsslag saktade ned amerikanen.

Lineker är inte någon dynamisk striker men han är ofattbart kraftfull och bryter ned sitt motstånd med stenhårda slag. Det är så han jobbar och det var vad han gjorde mot Kelleher. I tredje ronden kom amerikanen tillbaka och vred upp tempot samtidigt som Lineker såg aningen trött ut. I slutet av ronden vaknade Lineker och pressade med stenhårda svingar. Det betalade sig efter 3.43 av sista ronden när han träffade med en stenhård vänsterkrok. Lineker vann via brutal KO.

115 lbs. Mackenzie Dern vs. Amanda Cooper

Dern som missade vikten rejält och vägde in på 123 lbs. såg stor ut. Stor på det sätt Johny Hendricks ser stor ut när han missat vikten. Det var alltså inte ”för mycket muskler” som var problemet.

Efter 2.30 av första ronden svingade Dern och träffade med en hård höger som fällde Cooper. Väl på marken tog det inte många sekunder innan hon hade satt en tight rear-naked choke. Imponerande insats av Dern som visar framsteg i sin striking mot en duktig boxare i Amanda Cooper. Om Dern bara kan få ordning på sin disciplin och på sitt fokus kan hon bli farlig.

185 lbs. Ronaldo Souza vs. Kelvin Gastelum

I kvällens co-main event fick vi se brassen Jacare Souza mot amerikanen Kelvin Gastelum. Jacare slösade ingen tid utan stängde omedelbart avståndet och tog ned Gastelum. Väl på marken visade Jacare sin fina grappling och dominerade totalt. Gastelum jobbade smart och lyckades överleva den utsatta positionen samtidigt som Jacare gjorde av med en hel del energi.

I andra ronden tog Gastelum över och var mycket avslappnad i sin striking när han pressade Jacare bakåt. Brassen så lite trött ut och det blev uppenbart att amerikanens snabbhet och precision var bättre. Drygt halvvägs in i ronden träffade han hårt och fällde Jacare som kämpade för att överleva. Han tog sig tillbaka upp men såg rejält sliten ut. Slutet av andra ronden blev en härlig slugfest men efter ronden kunde Jacare knappt ta sig till sin hörna.

I tredje ronden var det två mycket trötta kämpar som gav allt de hade kvar i tanken. Jacare, som såg död ut efter andra ronden, lyckades komma tillbaka i tredje och bjöd på stenhårt motstånd. Det blev en jämn tredje rond men två av domarna ansåg att Gastelum gjorde tillräckligt för att vinna ronden. Således tog han karriärens viktigaste seger när han, på bortaplan, besegrade andrarankade Jacare Souza. En seger som möjligen kan innebära nästa chans på titeln mot vinnaren av Robert Whittaker och Yoel Romero.

135 lbs. Amanda Nunes vs. Raquel Pennington

I kvällens huvudmatch fick vi se Amanda Nunes mot Raquel Pennington. Mästarinnan tog omedelbart initiativet och satte hård press på Pennington med tung striking. Hon jobbade framför allt med tunga bensparkar vilket påverkade Pennington. I andra ronden fortsatte den hårda pressen och Nunes bytte strategi och jobbade effektivt med frontsparkar mot kroppen. I slutet av ronden fick Pennington en nedtagning men fick inte mycket uträttat. Tredje ronden bjöd på ungefär samma som de två första. Nunes fick en nedtagning och kontrollerade från topp. Hon ledde nu med 3-0 i ronder. Fjärde ronden blev mer eller mindre en kopia på tredje ronden. Femte ronden likaså – fram tills dess att Nunes lyckades hitta ett avslut via ground-and-pound. Nunes vann via TKO vid 2.36 av femte ronden.

Det var på det hela taget en ensidig och aningen platt titelmatch vi bjöds på. Det blev aldrig riktigt spännande och vi gillar ju spänning. Nunes gjorde vad som krävdes för att vinna och visade att hon är nummer 1 i viktklassen.

Sammanfattning

Jimmy Smith och Jon Anik vägledde oss tryggt genom natten. Kompetent och stabilt som vanligt. Vi bjöds på hela 11 avslut denna kväll i Rio. Det kan man inte klaga på som mma-fan. Sammantaget blev det en bra gala och vi fick vad vi önskar oss i form av spänning, teknik, hjärta, aggressivitet och avslut.

Mackenzie Dern revanscherade sig efter den pinsamma viktmissen genom att köra över Amanda Cooper. Det tyder på mental styrka. Att hon var talangfull visste vi redan, nu väntar vi bara på att hon ska ta tag i sin mma-träning och livsföring. Då först kan hon nå sin potential.

Old boys – Lyoto Machida gav Vitor Belfort en påminnelse om dennes förlust mot Anderson Silva när han fällde honom med en frontspark mot hakan – den ömtåliga men ledendariska hakan. Som tur väl var för Belfort var det sista besöket i oktagonen. Han rundade av en fantastisk karriär och åtminstone vi lite äldre fans minns hans framfart i UFC i början av 2000-talet. Tack Vitor för alla minnen.

Machida fick dessutom $50,000 för sin insats. Samma summa fick Aleksei Oleinik för sitt 104:e Ezequiel-choke. Gastelum och Souza fick dela på $100,000 för underhållningen de bjöd på. De tog hem Fight of the night.

Kelvin Gastelum fortsatte övertyga i fel viktklass när han besegrade Jacare Souza. Det var en viktig seger som mycket väl kan innebära titelchans. Själva matchen blev väldigt underhållande och det skadar ju inte att bjuda på actionfyllda matcher när det ska delas ut titelchanser.

Amanda Nunes gjorde vad som förväntades av henne när hon besegrade den kraftigt nederlagstippade Raquel Pennington. Vi vet att hon är en duktig fighter men hon behöver en seger, eller åtminstone en stark insats, mot Cyborg Santos för att ta nästa steg i sin karriär. PPV-siffrorna kommer troligen landa på ca 150,000-200,000 vilket är bedrövligt utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Konkurrensen i damernas bantamvikt är dessutom så dålig att den får herrarnas lätta tungvikt att se riktigt hyfsad ut.

Det starkaste minnet vi tar med oss från denna kväll är ändå Jack Hermanssons fantastiska comeback. Vilken krigare! – Vi skickar ett stort jävla Kimura-grattis till Jack och önskar honom ett skyndsamt tillfrisknande.

______________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+16
Dana Sad
Dana Happy

Bellator 199: Genomgång Bader vs. King Mo

Den 12 maj besöker Bellator SAP Center i San José. Det är ett starkt huvudkort med ett flertal intressanta matcher. Förutom huvudmatchen kommer vi bl.a. få se Paul Daley vs. Jon Fitch, Aaron Pico vs. Lee Morrison, Cheick Kongo vs. Javy Ayala och Adam Piccolotti vs. Carrington Banks. I den här texten kommer vi att fokusera på och gå igenom kvällens huvudmatch. Det är tredje matchen i första rundan av Bellators tungviktsturnering (nåja, det är uppenbarligen inte enbart tungviktare).

Ryan ”Darth” Bader (24-5)
Ålder: 34 år
Längd: 188 cm
Reach: 188 cm
Stance: ortodox

Bader har ett record på 2-0 i Bellator. I sin första match i organisationen besegrade han Phil Davies och tog samtidigt bältet i lätt tungvikt. I sin nästa match försvarade han bältet mot britten Linton Vassell. Totalt sett står Bader på fyra raka vinster vilka inbegriper en seger mot Ilir Latifi. Baders senaste förlust kom i januari 2016 mot den vid tidpunkten ostoppbare Anthony ”Rumble” Johnson. Det är inget att skämmas över. Av hans vinster är 9 KO och 4 submissions.

Bader är i grunden en mycket kompetent brottare och både i high school och på college tillhörde han de allra främsta i hela landet – bl.a. flerfaldig NCAA Division I All American. Bader började träna mma år 2007 på Arizona Combat Sports. Han kom in i UFC genom att vinna säsong 8 av The Ultimate Fighter. Han gick sammanlagt 20 matcher i UFC (15-5) och tillhörde länge toppen i lätt tungvikt.

Styrkor:
+ brottning
+ kardio
+ förbättrad striking
+ aggressiv
+ atletisk

Svagheter:
– vissa luckor i striking defense
– mottaglig för bensparkar

Muhammed ”King Mo” Lawal (21-6)
Ålder: 37 år
Längd: 180 cm
Reach: 201 cm
Stance: ortodox

”King Mo” Lawal är i grunden en mycket kompetent brottare – NCAA Division I All American. Han började brottas i high school och fortsatte sedan till Universitetsnivå. Han är trefaldig nationsmästare och har även representerat USA internationellt som en del av landslaget. År 2008, efter att ha missat en plats i OS-laget, bytte han sport till MMA. Han blev mästare i lätt tungvikt i Strikeforce och har även vunnit Rizins Grand Prix i tungvikt. Han har ett facit på 10-4 i Bellator.

Lawal har inte tävlat sedan den 31 mars 2017, när har besegrade Rampage Jackson via enhälligt domslut. Matchen dessförinnan förlorade han via TKO mot Mirko Cro Cop. Han är en erfaren fighter som trots sin storlek (180 cm) har tävlat en hel del i tungvikt. Av hans 21 vinster har 13 kommit via KO och 8 via domslut. Han har ett record på 2-2 på sina fyra senaste och det finns en och annan som hävdar att King Mo är nära slutet av sin karriär.

Styrkor:
+ brottning
+ slagkraft
+ tuffhet / orädd
+ erfarenhet

Svagheter:
– nära slutet av karriären
– strategiska brister

Matchning
Detta är två mycket erfarna och kompetenta fighters som ställs mot varandra. Bader har sett mycket bra ut på senare tid och kan nog sägas befinna sig i sin ’prime’. Lawal har varit aningen ojämn i sina prestationer och befinner sig sannolikt något närmare slutet på karriären. Inte desto mindre är han en mycket tuff utmaning.

Lawal är i grunden en suverän brottare. Han har under sin mma-karriär successivt utvecklat sin striking. Denna har kommit att bli helt okej men fortfarande tämligen endimensionell och inte särskilt tekniskt avancerad. Det ska dock påpekas att han har bra klipp i slagen. Han är orädd och tvekar inte att kliva in och slagväxla. Lawal använder sin starka brottning främst för att styra matcher. Han behöver i praktiken knappt oroa sig för att bli nedtagen utan kan fokusera på sin striking och på att pressa motståndaren. Hans defensiva brottning är mycket stark men offensivt är han inte längre ett lika stort hot. I förlusten mot Phil Davies, som även han är en stark brottare, blev det tydligt att Lawal inte längre var lika dominant i sin brottning. Om han lyckas ta ned Bader kommer han sannolikt att försöka kontrollera eller möjligen jobba med ’ground-and-pound’. Lawal har inga vinster via submission och hans markgame är ganska basic.


Bader har även han sin bakgrund inom brottning. Som f.d. All American har han tillhört nationstoppen på collegenivå. I sin offensiva brottning jobbar han oftast med sin ”power double” och han inleder gärna attacker med en lång höger för att öppna för nedtagningen. Han är en tekniskt duktig brottare med bra explosivitet och kraft vilket gör honom till en mycket duktig mma-brottare. Från att ha varit en brottare med en hård överhandshöger har Bader utvecklats till en komplett mma-fighter. Han har mycket bra kardio, han är aggressiv och mycket kraftfull. Hans striking är den del som har utvecklats mest. Han har bra basics och jobbar effektivt utifrån en fin jabb. Han har bra balans och rörelse. Han har dessutom lagt till kraftfulla sparkar till sin arsenal. På det hela taget är han numera en kompetent striker. Det har han visat i såväl UFC som i Bellator. Det bör påpekas att Bader har ställts mot tuffare motstånd än King Mo. Han är dessutom tre år yngre än sin motståndare – men i mma-år är skillnaden snarare 10 år. Det kan vara en anledning till att oddsmakarna har satt Bader som mycket klar favorit i denna match.

En inte alltför vågad gissning är att detta huvudsakligen kommer att bli en stående match. När två mycket kompetenta brottare ställs mot varandra tenderar de att stänga ned varandras brottning. I det stående ger jag ett litet övertag till Bader. Han har aningen bättre teknik och är bättre på att hålla sig till sin planerade strategi. Det är förvisso underhållande att se på när King Mo kliver in och slagväxlar vilt men det är en riskabel taktik. I synnerhet mot en disciplinerad och kraftfull striker som Bader.

Skulle fighten mot förmodan hamna på marken så gissar jag att Bader kommer hamna på topp. Han har ett bättre markgame än King Mo men om han kan hålla nere honom är en annan femma. Hur som helst kommer Bader ta hem segern. Det blir sannolikt en poängseger och avancemang till nästa runda i turneringen.

_______________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+1
Dana Sad
Dana Happy

UFC 224: Genomgång av Jack Hermansson vs. Thales Leites

På underkortet på lördagens gala hittar vi en match av extra stort intresse för alla svenska och norska mma-fans. Det är den duktige och genomsympatiske Jack Hermansson som tar sig an brassen Thales Leites. Det är en match som går i mellanvikt mellan två kompetenta herrar. Leites börjar sannolikt närma sig slutet av sin karriär men han är erfaren och fortfarande farlig. Med hemmapublikens stöd kan han bli riktigt svår att handskas med. Hermansson har två förluster mot brassar i Brasilien så detta är tredje gången gillt. Oddsmakarna håller Jack som favorit och vi håller tummarna för att deras förutsägelse ska visa sig stämma.

185 lbs.: Jack Hermansson vs. Thales Leites

Jack Hermansson (16-4)
Ålder: 29 år
Längd: 185 cm
Reach: 197 cm
Stance: ortodox

Jack började träna brottning vid 9 års ålder. Han började med mma 2008 och två år senare gjorde han professionell debut. Han tävlade för olika organisationer och blev mellanviktsmästare i Cage Warriors innan han tog sig till UFC (2016). Han har samlat ihop ett record på 3-2 i organisationen. Hans två förluster har kommit mot brasilianska fighters på brasiliansk mark. Det är alltså tredje gången gillt för Jack när han nu ställs mot ytterligare en brasse, i Brasilien. Han gick sin senaste match i oktober och det blev tyvärr en förlust mot den duktige Thiago Santos. Det blev ett olyckligt slut på 2017, ett år som Jack hade inlett med två fina vinster.

Styrkor:
+ wellrounded
+ ground-and-pound
+ bra kardio

Svagheter:
– kan bli avvaktande och lite statisk
– håller ibland hakan högt

Thales Leites (27-8)
Ålder: 36 år
Längd: 185 cm
Reach: 198 cm
Stance: ortodox

Leites är en veteran som gjorde professionell debut redan 2003. Han har sin bakgrund inom grappling och är svartbälte av tredje graden i bjj. Han är mycket erfaren och har hela 19 UFC-matcher på sitt record. Av dessa har han vunnit 12 stycken (12-7 UFC). Han kom till UFC 2006 men efter två raka förluster släpptes han 2009 av organisationen. Efter att ha gått 6-1 i andra organisationer tog han sig, i augusti 2013, tillbaka till UFC. Efter återkomsten inledde han med fem raka vinster och såg ut som en ’pånyttfödd’ fighter. Leites som en gång i tiden utmanade Anderson Silva (april 2009) om mellanviktstiteln har dock haft det motigt på senare tid. Han har gått 2-4 på sina 6 senaste matcher och förlorade senast via domslut mot Brad Tavares. Av hans 27 vinster är 4 KO’s och 15 via submission.

Styrkor:
+ grappling
+ kraftfull högerhand
+ erfarenhet

Svagheter:
– tveksam kardio
– frågetecken kring motivation

Matchning
Detta är en intressant ’match up’ mellan två duktiga mellanviktare. De är väldigt lika sett till storlek men det finns också skillnader. Leites är sannolikt något starkare rent fysiskt men Jack är mer rörlig och har bättre uthållighet. Leites börjar närma sig slutet av karriären medan Jack är nära sitt ’prime’. Låt oss kika på deras respektive skill set.

Leites är i grunden en mycket duktig grappler. Om han lyckas ta ned motståndaren har han ett mycket stabilt markgame. Han har bra toppkontroll, fina passeringar och hotar hela tiden med submissions (15 submissionvinster). Han har en bred repertoar när det kommer till submissions men hans ’go to move’ måste ändå sägas vara hans ’arm triangel-choke’. Han har avslutat 8 (!) motståndare via denna metod och med tanke på Jacks förlust mot Cezar Ferreira är detta ett orosmoment. Leites är, som tur väl är, en ganska medelmåttig brottare. Han har en skaplig ’double leg’, men föredrar att söka nedtagningar från clinch, och då helst mot buren. Där jobbar han helst med trips från clinch. Jack som har bakgrund inom grekisk-romersk brottning är stark i denna position och bör kunna stå upp bra mot Leites nedtagningsförsök. Det blir viktigt då brassen har ett övertag på marken – i synnerhet om han får topposition.

Leites har aldrig varit någon framstående striker, men har genom åren utvecklat ett ganska effektivt Muay Thai-baserat strikinggame. Han gillar att fightas i måttligt tempo – att pressa motståndaren bakåt och söka öppningar för sin kraftfulla högerhand. Detta öppnar dessutom för möjliga nedtagningar. Han har hårda bensparkar och hyfsad clinch – jobbar bra med knän och armbågar. Brassen har dessutom en solid haka och har aldrig, under 35 mma-matcher, blivit KO’ad. Han är trots allt fortfarande en ganska endimensionell striker och Jacks rörlighet och mer varierade striking bör ge svensken ett visst övertag. Krzysztof Jotko använde sitt fotarbete och konstant rörlighet för att stänga ned Leites striking-offensiv. Det var en framgångsrik strategi.

Jack har en bra jabb och fina raka slag – han gillar att cirkla på utsidan och jobba med vinklar. Han är rörlig, lätt på fötterna och jobbar med relativt hög slagvolym. Han växlar även in fina sparkar. Just rörelse i sidled blir viktigt mot Leites som är aningen tungfotad och oftast rör sig linjärt, rakt framåt eller rakt bakåt. Jack har solid brottning och bra nedtagningar. Hans brottning (och även fotarbete) kan bli viktig för att undvika tidiga nedtagningar. Han vill inte hamna under brassen.

Om Jack kan sätta ett högt tempo och ’stick-n-move’ så har han goda chanser. Leites är som farligast tidigt i matchen men tröttnar efter hand. Från rond 2 och framåt, när svett och trötthet är påtagliga faktorer, är det inte riktigt lika farligt att försöka ta ned Leites och etablera toppkontroll. Jotko plockade poäng från topposition och det borde även Jack kunna göra då han har riktigt bra ground-and-pound.

Jack har ganska bred stance vilket kan vara riskabelt mot en fighter med hårda bensparkar. Om han äter för många hårda ’low kicks’ finns det risk att det begränsar hans rörelse, vilket är en viktig komponent i hans game. Om Jack kan sätta tempot i matchen och undvika tidiga nedtagningar har han alla chanser att ta hem detta. Ungdom, hunger och atleticism talar till hans fördel. Men det gäller att han presterar och levererar i enlighet med gameplan – något som sviktat lite i hans två förluster i Brasilien.

En faktor som bör beaktas är att matchen går just i Brasilien. Publiken kommer självfallet att helhjärtat stötta hemmafightern. Det tror jag inte att Jack några problem att hantera. Vad som däremot kan vara vanskligt är om det blir en jämn match som går till domslut. Brasilianska domare tenderar att (ganska ogenerat) favorisera hemmafighters. Det gäller alltså att fightas smart. Allra helst avsluta Leites men även om det inte lyckas så gäller det att plocka poäng – tydliga poäng – för att göra det svårare för domarna att vara alltför kreativa i poängsättningen.

Detta är tveklöst en match som Jack kan vinna. Han har de verktyg som krävs för att besegra Leites, men han måste också få det att stämma i buren. Jag vågar nog inte satsa hela lönen på att svensken tar hem detta – Leites är trots allt en mycket erfaren rackare – men jag ser ändå Jack som trolig vinnare. Låt oss hoppas på att detta blir matchen då Jack dödar den brasilianska förbannelsen – tredje gången gillt!

_______________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy