Francisco

UFC 232 Gustafsson vs Jones: Eftertankar – 2 GOAT:s?

LA Forum blev till sist, efter mycket strul, platsen för årets sista UFC-gala. Ett på pappret bra matchkort med potential för god underhållning. Inte minst för oss svenskar var intresset stort med inte mindre än två högt rankade deltagare – den ene i en titelfight mot Jon Jones. Jon Anik, Joe Rogan och Dominick Cruz styrde skutan från kommentatorsbåset. Det är en kompetent laguppställning och de gjorde vad de skulle. 

Underkort

135 lbs.: Brian Kelleher vs. Montel Jackson 

Brian Kelleher ställdes mot Montel Jackson som visade att hans favoritskap var befogat när han avslutade Kelleher i första ronden. Hann vann via d’arce choke och tog en meriterande seger mot den tuffe Kelleher. 

170 lbs.: Siyar Bahdurzada vs. Curtis Millender 

Siyar Bahdurzada är en herre med dynamit i nävarna. Han tog sig an den långe och tekniske Curtis Millender. Amerikanen tog tidigt tag i taktpinnen. Han utnyttjade sin längd och kontrollerade effektivt distansen. Bahdurzadakom tillbaka och gjorde det både spännande och riktigt underhållande men i slutändan gick ändå segern till Curtis MillenderBahdurzada har en jäkla haka, men på den här nivån räcker tyvärr inte det. Han behöver röra mer på huvudet.

185 lbs.: Uriah Hall vs. Bevon Lewis 

Uriah Hall (#14) är en erfaren men ojämn striker. Han ställdes mot den obesegrade debutanten Bevon Lewis. Detta var en match up mellan två giftiga strikers och avslutare. Debutanten öppnade offensivt och satte hård press på Hall. Han stängde effektivt ner Halls game och var på god väg mot en klar poängseger när Hall än en gång visade varför han aldrig kan räknas bort. En stenhård högerkontring satte stopp för Lewis debut och domaren avbröt omedelbart matchen.

135 lbs.: Andre Ewell vs. Nathaniel Wood

Amerikanen Andre Ewell mot engelsmannen NathanielWood var en matchning mellan två lovande fighters. Den 25-årige Wood visade att hypen är befogad genom att ta en säker seger. Han hade bra kontroll på matchen och var själv aldrig hotad. Stark insats av engelsmannen som säkrade segern via rear-naked choke vid 4.12 av rond nummer tre. 


155 lbs.: Ryan Hall vs. B.J. Penn 

Ryan Hall är en exceptionell grappler som inte hade fightats sen 2016. Han tog sig an veteranen, legenden och den f.d. mästaren B.J. Penn. Hawaiianen har hunnit bli 40 år gammal och det var många – väldigt många – år sedan han fick uppleva framgång i oktagonen. Alla vet att Ryan Hall är den främste benlåsspecialisten i UFC, och de känner till vad de måste göra för att undvika faran. Trots det lyckas han gång på gång men sin specialteknik. Denna gång var det Penns tur att erfara hur snabbt det går när Hall attackerar och veteranen tvingades omedelbart att klappa vid 2.46 av rond 1 – ’heel hook’. Det var antingen det eller knäoperation.

135 lbs.: Douglas Silva de Andrade vs. Petr Yan 

Douglas Silva de Andrade (#14) är en aggressiv och mycket hårdslående brasse. Han ställdes mot den talangfulle unge ryssen Petr Yan. Den sistnämnde är en mycket teknisk striker. Den hypade ryssen tog tidigt initiativet i matchen och satte hård press med sin striking. I andra ronden vred han upp tempot ytterligare och brassen hade till sist inget motmedel och tvingades ge upp i rondpausen. En imponerande seger för Petr Yan som stormar vidare i viktklassen. I intervjun uttryckte han önskemål om att få möta John Lineker. Det kan vi leva med!

145 lbs.: Cat Zingano vs. Megan Anderson 

Den erfarna amerikanskan Cat Zingano klev upp en viktklass och tog sig an den långa australiensiskan Megan Anderson. Kompakt brottare mot lång striker är ofta intressanta förutsättningar. Detta blev en märklig match. Vid 1.01 av rond klev domaren in och stoppade matchen efter att Zingano hade träffats av en tå i ögat. KO via huvudspark för Megan Anderson. 

265 lbs.: Andrei Arlovski vs. Walt Harris

Veteranen Andrei Arlovski (#13) har inte direkt imponerat på senare tid. Han tog sig an den hårdslående och mediokre amerikanen Walt Harris. Själva matchen blev inte heller någon höjdare. Den var relativt jämn och bestod uteslutande av striking, men kanske inte av den sorten man vill minnas. Publiken i Los Angeles buade i slutet av matchen när det hände för lite. Det summerar ganska bra vilken sorts match detta var. Harris fick segern via delat domslut 

Huvudkort 

145 lbs.: Chad Mendes vs. Alexander Volkanovski 

Chad Mendes (#5) är en kraftfull amerikansk brottare med rejäl kraft i händerna. Australiensaren Alexander Volkanovski (#10) är även han en kraftfull herre med bra slagkraft. Två aggressiva fighters med snarlik fightingstil. Matchen höll bra intensitet och tempo. I andra ronden släppte de loss ordentligt och bägge blev träffade. Det blev en mycket underhållande rond och Volkanovski ökade trycket allt mer med sin tunga striking. Mendes var långt ifrån ofarlig men i slutet av ronden kunde han inte längre stå emot och sjönk ihop på marken. Domaren klev in och avbröt vid 4.14 av rond 2. Vinnare via TKO blev Alexander Volkanovski som tog en tung skalp i nummer 5-rankade Chad Mendes. Han närmar sig toppen med stormsteg.

205 lbs.: Corey Anderson vs. Ilir Latifi 

I andra matchen på huvudkortet hade vi svenskt deltagande. Amerikanen Corey Anderson (#10) ställdes mot vår egen Ilir Latifi (#). En lång brottare med hyfsat teknisk striking ställdes mot en hyperexplosiv svensk brottare med fruktansvärd slagkraft. Det blev tyvärr inte någon bra kväll för Latifi. Han inledde starkt men tröttnade rejält i andra ronden och Anderson kunde ta över allt mer. Han använde sin starka kondition för att pressa svensken och det betalade sig. Tredje ronden bjöd på mer av samma och i slutändan gav alla tre domarna segern till Corey Anderson. 

170 lbs.: Michael Chiesa vs. Carlos Condit 

Michael Chiesa klev upp en viktklass och tog sig an veteranen Carlos Condit. Chiesa är en vass grappler och visade tidigt att han inte ville stå upp längre än nödvändigt med den giftige strikern Condit. I andra ronden gjorde Chiesa processen kort med sin motståndare. Han tog tidigt ner Condit och isolerade en arm för ett fint avslut via kimuravid 0.56 av rond 2. Stark insats av Chiesa i welterviktdebuten. Condits motgångar fortsätter och frågan är om det kanske ändå är dags att ta sig en funderare. Han har haft problem med motivationen och det är inget bra tecken. 

145 lbs.: Cristiane Justino vs. Amanda Nunes 

I den första av två titelmatcher på kortet fick vi se CristianeJustino mot Amanda Nunes i en match om fjäderviktsbältet. En superfight mellan två mästarinnor som har kört över motståndet i sina respektive viktklasser. Cyborg var precis som vanligt klar favorit inför fighten. Hon hade dock inte ställts mot någon motståndare med Nunes kvaliteter och det gjorde detta intressant. Det smällde omedelbart. Cyborg öppnade i vanlig ordning aggressivt men Nunes visade både kraft och precision när hon prickade med hårda träffar. Cyborg visade tuffhet och svingade vilt trots att hon var hårt träffad. Det räckte dock inte då Nunes behöll lugnet och skickade iväg en överhandshöger som fällde och tilldelade legenden hennes första KO-förlust. Fantastisk insats av Nunes som skrev in sig i historieböckerna denna kväll. 

205 lbs.: Jon Jones vs. Alexander Gustafsson

Jon Jones var än en gång tillbaka från avstängning. Än en gång omgärdad av och upphov till kontroverser. Han gjorde upp om titeln i lätt tungvikt med ingen mindre än Alexander ”The Mauler” Gustafsson. Nerverna var verkligen på helspänn inför denna match, en match vi väntat på i 5 långa år. Själva fighten blev dessvärre inte vad vi hade hoppats på. Jones styrde effektivt distansen, jobbade med sparkar och förhindrade Alex från att komma igång ordentligt med sin boxning. Jones jobbade metodiskt och luckrade upp Alex försvar med stor variation och oförutsägbarhet. I tredje ronden fick Jones en nedtagning och jobbade sig till ’back mount’. Därifrån släppte han loss med tung ground-and-pound och domaren tvingades kliva in och bryta fighten. En fulländad comeback för Jones och ett mycket tungt nederlag för Alexander Gustafsson. Livet är tyvärr inte rättvist.

Sammanfattning 

Vi tvingas summera en dyster kväll för svensk mma och för svenska mma-fans. Galan som helhet var helt okej men det hamnade tyvärr lite i skymundan pga svenskarnas förluster. Ännu en gång hade vi chansen att få en svensk världsmästare. Än en gång fick vi se våra förhoppningar krossade. För ett litet land som Sverige är det glest mellan titelchanserna och det gör gårdagens resultat ännu svårare att smälta.

Vi fick dock njuta av en del fina prestationer från andra. Kvällens bonusar gick till Ryan Hall för hans blixtsnabba benlås mot BJ Penn. Amanda Nunes fick även hon $50,000 för sin KO-vinst. Alexander Volkanovski och Chad Mendes fick även de $50,000 som tack för den underhållning de bjöd på. 

Ilir Latifi förlorade mot nummer 10-rankade amerikanen Corey Anderson. En förlust som sannolikt innebär att Ilir måste samla ihop 3-4 segrar för att på nytt kunna blanda sig i titeldiskussionen. Det är såklart fullt genomförbart, men det smärtar att han skulle falla på målsnöret. 

Amanda Nunes tog karriärens tyngsta seger när hon – till mångas förvåning – lyckades avsluta den till synes oövervinnerliga Cris Cyborg. Att besegra Cyborg är stort. Att göra det via KO i första ronden är ännu större. Som tack för besväret inkasserade hon ytterligare ett bälte och är nu dubbel mästarinna. GOAT?

Jon Jones gjorde vad Jones gör. Han ställer till det, blir avstängd, sen kommer han tillbaka och vinner. Nu gjorde han det igen. Han gjorde en stark insats och besegrade en av viktklassens absolut bästa fighters. Nu måste vi avvakta efterspelet till Jones senaste dopningrelaterade bekymmer innan vi börjar blicka framåt. För om historien har lärt oss något så är det att ingenting är vad det framstår som när det kommer till Jon Jones.

Alex räckte tyvärr inte riktigt till ikväll. Han såg ut att vara väl förberedd och i god fysisk form. Tyvärr var det inte tillräckligt mot Jon Jones. Amerikanen drog än en gång det längsta strået och denna gång efterlämnade han inga tvivel. Han avslutade svensken via KO i tredje ronden och höll därigenom domarna utanför utgången av fighten. Frågan är vad Alex nästa karriärsdrag kommer att bli. Precis som sin träningspartner och vän Ilir Latifi hamnar han nu i något av ett ingenmansland. Frågan är om han än en gång har energin och motivationen för en ny satsning mot titeln. Vi hoppas självklart på det men efter några skadetyngda år är det tyvärr inte någon självklarhet. 

______________________ 

Kimuraredaktionen 

 

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy
Alexander Gustafsson vs Jon Jones staredown

UFC 232 Alexander Gustafsson vs Jon Jones 2 – Breakdown

Inatt smäller det. Jon Jones gör efterlängtad comeback efter avstängning och tar sig an Alexander Gustafsson. Som vanligt när Jones är inblandad så får man vara beredd på överraskningar, så även denna gång. Galan som skulle ha hållits i T-Mobile Arena i Las Vegas har på mycket kort varsel – samt stor olägenhet för samtliga inblandade – flyttats till Los Angeles. Än en gång är det Jones blodvärden som skapat problem. Vi är dock glada att matchen och galan över huvudtaget blir av och väljer därför att fokusera på det sportsliga.

205 lbs. Jon Jones vs. Alex Gustafsson

Jon Jones (23-1, 1 NC)

Ålder: 31 år
Längd: 193 cm
Reach: 213 cm
Stance: ortodox

Jones har en bakgrund inom brottning. Han var en framgångsrik brottare i såväl high school som på college. Han slutförde inte sina collegestudier utan valde istället att satsa på en karriär inom mma. Han gjorde professionell debut i april 2008 och på blott några månader samlade han ihop 6 raka vinster. I augusti samma år gjorde han UFC-debut på kort varsel och besegrade veteranen Andre Gusmao. Därefter fortsatte han köra över allt motstånd och i mars 2011 blev han UFCs yngste mästare genom tiderna när han KO:ade Shogun Rua i tredje ronden. Han kom att försvara bältet hela 8 gånger innan dess att hans agerande utanför buren ledde till att han fråntogs mästartiteln. På senare år har hans karriär tyvärr dominerats av kontroverser och skandaler i och utanför oktagonen. När han väl har fightats har han visat varför han av många sågs som den största talang sporten har skådat.

Styrkor:

+ striking
+ brottning
+ clinch
+ fight-IQ
+ kreativitet

Svagheter:

– möjlig ringrost

Alex Gustafsson (18-4)

Ålder: 31 år
Längd: 195,5 cm
Reach: 200 cm
Stance: ortodox

Alex började träna boxning i de tidiga tonåren och var relativt framgångsrik. Sedermera valde han att släppa boxning och ta steget över till mma. Han gjorde professionell mma-debut 2007. Alex var alltså ung och relativt oerfaren när han gjorde UFC-debut redan 2009. Han har sedan dess samlat ihop ett record på 10-4 i organisationen. Redan i sin andra fight åkte Alex på en motgång som kom att bli viktig för hans karriär. Han förlorade via submission mot den duktige amerikanske brottaren Phil Davies. Efter matchen valde Alex att börja träna tillsammans med Davies, något som lade grunden till hans idag mycket starka brottning. Av Alex 18 vinster har 11 kommit via T/KO och 3 via submissions. Alex har pga skadebekymmer matchat sparsamt på senare tid. I sin senaste match visade han emellertid varför han ses som en av de allra främsta. Han gjorde det genom att köra över den duktige brassen Glover Teixeira.

Styrkor:

+ boxning
+ fotarbete
+ KO-kraft
+ nedtagningsförsvar
+ kondition

Svagheter:

– möjlig ringrost

Matchning

 

Nu ställs de alltså än en gång mot varandra. Den första matchen blev för många en överraskning, men samtidigt ytterst minnesvärd. Alex var den förste som över huvudtaget lyckades hota den till synes oövervinnerlige Jones. Frågan är hur det kommer gå när man lägger till 5 års mma- och livserfarenhet, blir utgången densamma? Det får vi veta på lördag natt.

Jon Jones UFC invägning

Bones

Jones har sin bakgrund inom brottning men har ändå kommit att bli känd som i första hand en striker – en dynamisk och livsfarlig striker. Han har bra långa tekniker och är effektiv på distans. Han har ett mycket varierat och kraftfullt sparkgame. Med sparkar kan han störa motståndarens rytm och även prickskjuta stenhårda tekniker tack vare sin långa räckvidd. Han kompletterar sina sparkar med branschens bästa clinchgame. Han kombinerar effektivt giftiga knän och armbågar med trips och svep. En specialitet för Jones är att greppa motståndarens händer och använda det för att avlossa sylvassa armbågar. Hans unika förmåga att kontrollera distansen gör honom till en mycket svår nöt att knäcka. Sammantaget håller hans striking yttersta världsklass.

Jones är därutöver en av de mest effektiva mma-brottarna i UFC. Han har ett mycket varierat och svårstoppat nedtagningsgame men är själv svår att ta ner. När han tar ner motståndaren har han dessutom ett fruktat toppgame. Hans kroppsbyggnad och räckvidd gör att han kan göra stor skada även i motståndarens guard, inte minst med sylvassa armbågar. Vi har inte sett jättemycket av Jones grappling, men av vad vi sett vet vi att han har bra teknik, är opportunistisk och har en naturlig fallenhet för markfighting. Han har dessutom tränat mycket grappling under de senaste årens avstängningar. Således är det nog klokt av Alex att undvika grapplingdueller med den f.d. mästaren.

The Mauler

Alex är i grunden en mycket kompetent striker med sin grund från boxningen. Han har fin teknik och är duktig på att utnyttja sin längd och räckvidd. En av Alex främsta styrkor är hans utmärkta fotarbete – han rör sig närmast som en welterviktare. Med hjälp av finter och ständig rörelse är han svår att komma åt för motståndaren, något som Jones fick erfara när de möttes. Alex har en effektiv jabb som är central i hans striking. Han använder den bl.a. för att sätta upp sin fina raka höger eller sin patenterade uppercut. Genom åren har han utvecklat såväl sina sparkar som sitt clinchgame. Framförallt har han använt sina knän framgångsrikt. Mot en livsfarlig clinchfighter som Jones kan några välplacerade knän möjligen ha viss avskräckande effekt för amerikanen vilket vore önskvärt.

Alex visade mot såväl Jones som mot Cormier att hans brottning håller riktigt hög klass. Han har ett utmärkt nedtagningsförsvar och han har dessutom förmågan att överraska med egna nedtagningar. Om Alex mot förmodan skulle hamna på rygg så är han duktig på att använda buren för att ta sig upp till stående. Han är inte någon supergrappler men har solida grunder och ett stabilt försvar. Det kan komma att bli värdefullt mot Jon Jones av 2018 års modell.

För Alex gäller det i fighten att använda sin räckvidd och konstant rörelse för att inte låta Jones styra matchen. Hans fotarbete och hans långa jabb var viktiga verktyg i första mötet och kommer att vara det även denna gång. Om Alex kan undvika att bli nedtagen och att fastna i utdragen clinchfighting så har han mycket vunnet. Då kan han utnyttja sin fina boxning och plocka poäng från distans. Det var nära att räcka till seger förra gången.

Alexander Gustafsson fightas mot Jon Jones

För Jones del gäller det omvända. Han vill inte ha en boxningsmatch med den långe och rörlige svensken. Jones kommer vilja styra avståndet och stänga distansen. Clinch och nedtagningar är hans mest uppenbara väg till framgång. Den långe amerikanen har dock visat att hans kreativitet och fight-IQ gör att han hittar vägar till framgång även när hans ursprungliga plan låser sig. Det är en del av hans storhet.

Detta är en oerhört viktig match för bägge fighters. För Jones är det viktigt för hans arv och eftermäle som fighter att han tar vara på denna möjlighet, i synnerhet som han de senaste 4-5 åren lyckats skapa fokus på helt fel saker. En förlust här skulle sannolikt placera honom i något av ett ingenmansland.

För Alex är det tredje gången gillt på titeln efter att ha misslyckats två gånger. Det är dessutom en fight han har efterfrågat och kampanjat för i fem års tid. Nu är det alltså upp till bevis. Hur han presterar i denna fight kan komma att få stor inverkan på hur hans karriär bedöms i efterhand – var det Alex talang, eller Jones festande, som var förklaringen till den jämna fighten 2013? Det är givetvis en förenkling men det vore tråkigt om den fina insatsen – som var det som gjorde Alex till en stjärna – skulle komma att förminskas i efterhand. Låt oss därför hoppas på ytterligare en minnesvärd insats från vår svenske mma-stjärna.

_________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy
UFC 232 Alexander Gustafsson vs Jon Jones staredown

Krönika inför Alexander Gustafsson vs Jon Jones 2 – Sista chansen

De har redan mötts en gång, de delat oktagon en gång. Det var en septemberkväll för drygt fem år sedan. Förväntningarna var lågt ställda inför matchen. Det blev emellertid bättre än någon hade kunnat föreställa sig. Jones och Gustafsson bjöd på fem jämna och ytterst minnesvärda ronder. De bjöd på vad som har beskrivits som den bästa fighten i viktklassens historia. Nu ska de mötas igen och denna gången är förutsättningarna helt annorlunda.

Det har blivit dags för UFC att runda av mma-året 2018. Man gör det genom att slå på stort med ett riktigt höjdarkort med dubbla titelmatcher. Den 29:e december rundar man av året med en gala som ursprungligen planerades till T-Mobile Arena i Las Vegas Nevada. Kvällens huvudmatch är av synnerligen stort intresse för mma-fans. Jon Jones gör comeback efter en längre avstängning och ställs mot Sveriges främste, Alexander Gustafsson. De två gör upp om det lätta tungviktsbältet, i en match som har potential att bli något utöver det vanliga.

Men i vanlig ordning när Jon Jones är inblandad så går det aldrig att vara säker. För bara några dagar sedan blev det känt att han, pga spår av otillåtna substanser, inte kommer hinna beviljas matchlicens i Nevada, vilket tvingar UFC till drastiska och mycket kostsamma åtgärder. Man har beslutat att flytta galan och ny plats blir Inglewood i Kalifornien. Tack och lov ser den, åtminstone i nuläget, alltså ändå ut att bli av. Av historien att döma är det riskabelt att vara alltför säker på sin sak. Till dess att Bruce Buffer har presenterat respektive fighter och burdörren har stängts avvaktar vi med att ta ut något i förskott.

UFC 165 och åren därefter

Jon Jones och Alexander Gustafsson har som sagt redan mötts en gång. Den 21 september 2013, på UFC 165, möttes de i vad som har kommit att utses till den bästa titelfighten i lätt tungvikt genom tiderna. Inför matchen sågs Jones som närmast oövervinnerlig. Han hade kört över allt motstånd och ingen förväntade sig att den blyge och relativt anonyme svensken skulle kunna hota mästaren. Tvärtom var Jones skyhög favorit inför matchen, något som tydligt återspeglades i oddsen. Alla skulle dock motbevisas av den tystlåten killen från Arboga. Alex gav Jones dennes tuffaste fight någonsin, när han tvingade mästaren till fem jämna och stenhårda ronder. Jones lyckades, med nöd och näppe, få med sig domslutet men det var inte helt okontroversiellt. Efter matchen var det nämligen väldigt många inom mma-världen som ansåg att Alex borde ha tilldömts segern. Trots förlusten gick Alex över en natt från relativ anonymitet till att bli en erkänd och mycket respekterad fighter. Det i sig var en vinst, men det kunde ändå inte mäta sig med en mästartitel.

Av olika anledningar har såväl Jones som Alex varit relativt inaktiva sedan holmgången på UFC 165. Jones inaktivitet har främst berott på ogenomtänkta beslut och dåligt uppförande, samt avstängningar som varit konsekvenser av hans agerande. Pga detta har han endast gått 4 matcher sedan UFC 165. Har har i dessa fyra matcher besegrat Glover Teixeira, Daniel Cormier och Ovince St. Preux. Därefter besegrade han än en gång Daniel Cormier men resultatet ändrades i efterhand till en No Contest. Den andra matchen mot Cormier gick han i slutet av juli 2017. Jones, en aldrig tidigare skådad talang, var år 2013 på god väg att bli den störste genom alla tider. De gångna åren har han dock lyckats svärta ned sitt namn och för all framtid förstöra sitt eftermäle som fighter.

I Alex fall har inaktiviteten främst berott på skadebekymmer. Sedan september 2013 har han endast gått 5 matcher. Han inledde med att besegra Jimi Manuwa innan han förlorade mot Anthony Johnson och Daniel Cormier. Därefter har han besegrat Jan Blachowicz och senast, i maj 2017, knockade han Glover Texeira. Det är alltså Jones som är den som fightades senast av de två. Detta trots dopingavstängning och efterföljande rättsprocess.

Sista chansen

Den 29 december kommer Alex att få sin tredje chans på titeln. En förlust skulle sannolikt innebära att svensken får vänta mycket länge på en ny chans. Med tanke på hans skadebenägenhet och hur sällan han har gått match de senaste åren kan det inte uteslutas att detta är sista chansen att vinna bältet.

Alexander Gustafsson och Jon Jones staredown
Foto: Meddi

Även för Jones kan detta sägas vara sista chansen, om än på ett helt annat vis. Efter de senaste årens turbulens och skandaler är det troligt att Jones inte har råd med fler misstag. Han kan skatta sig väldigt lycklig som, trots dubbla dopningsavstängningar, givits ytterligare en chans att återuppta mma-karriären. Det råder inget tvivel om att Jones är en fantastisk fighter. Det råder dock inte heller något tvivel om att han inte har råd med fler usla beslut. Låt oss därför hoppas att han inte ställer till det för sig igen. Åtminstone inte alltför snart. Vi vill nämligen gärna se honom i oktagonen. Detsamma gäller för övrigt även beträffande Alex och därför hoppas vi innerligt att hans skadebekymmer är ett avslutat kapitel. På UFC 232 har vi en bättre chans än någonsin att få en svensk UFC-mästare, men då måste han ta sig förbi en till synes motiverad Jon Jones. Det är något som är lättare sagt än gjort.

_________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy

UFC 231: Eftertankar – Vi tackar båda Holloway och Ortega för en helt makalös fight

Det hade hunnit bli lördag den 8 december och platsen var Scotiabank Arena i Toronto, Ontario, Kanada. Efter en höst dominerad av halvintressanta matchkort hade vi längtat efter UFC 231. Vid kommentatorsbordet hade vi Jon Anik, Joe Rogan och Paul Felder. Det var alltså upplagt för bra mma-underhållning.

Underkort

 

205 lbs.: Aleksandar Rakic vs. Devin Clark

Aleksandar Rakic var skyhög favorit när han ställdes mot amerikanen Devin Clark. Rakic är en lång kickboxare och Clark är en kort och explosiv brottare. Rakic blev hårt träffad tidigt i ronden men lyckades vända på det hela. Han visade sin fina striking när han sänkte och avslutade amerikanen i slutet av första ronden. En fin backfist var vad som öppnade för avslutet. Rakic vinnare via TKO (slag) vid 4:05 av rond 1.

155 lbs.: Diego Ferreira vs. Kyle Nelson

Brassen Diego Ferreira hade fått se två motståndare dra sig ur pga skada. Kanadensaren Kyle Nelson klev in på mycket kort varsel och gjorde UFC-debut. Nykomlingen inledde respektlöst och satte hård press med tung striking. Halvvägs in i rond ett tröttnade kanadensaren rejält och Ferreira tog över initiativet. Det dröjde inte länge innan brassen säkrade back mount och avslutade via ground-and-pound. Ferreira vann via TKO vid 1.23 av rond 2.

170 lbs.: Chad Laprise vs. Dhiego Lima

Hemmafightern Chad Laprise tog sig an den dubble TUF-finalisten Dhiego Lima. Efter två raka förluster i UFC var Lima piskad att vinna för att inte få sparken för andra gången. Pressen funkade som motivation och Lima träffade klockrent med en vänsterkrok vid 1.37 av rond 1. Knockout, and that’s all she wrote.

135 lbs.: Brad Katona vs. Matthew Lopez

Kanadensaren Brad Katona är en striker som tog sig till UFC genom att vinna TUF. Vinsten kom i 145 lbs. men nu gick han ner till sin rätta viktklass. Han ställdes mot den tuffe amerikanske brottaren Matthew Lopez. Detta var något av en striker vs. grappler. Vi fick se en jämn stående match. Med sekunder kvar av fighten fick Katona in en rear-naked choke som sövde Lopez. Ronden tog slut men domaren borde nog ha dömt detta som ett avslut. Som tur var så ansåg domarna att Katona hade vunnit matchen så han fick nöja sig med en poängseger.

185 lbs.: Eryk Anders vs. Elias Theodorou

Kanadensaren Elias Theodorou (#14) är en avig och svårläst fighter. Han tog sig an amerikanen Eryk Anders. Theodorou gjorde som han brukar. Han studsade runt i oktagonen och gjorde livet surt för såväl motståndare som fans. I andra ronden fick Anders fäste med sin tunga striking och gjorde rejäl skada. I tredje ronden var Theodorou aktiv och plockade poäng. Anders var ineffektiv och alltför avvaktande, något han stundtals tenderar att bli. Det kostade honom segern och istället fick hemmapubliken glädjas åt ytterligare en kanadensisk vinst.

115 lbs.: Katlyn Chookagian vs. Jessica Eye

Det hade blivit dags för damerna att äntra oktagonen och vi fick se Katlyn Chookagian (#3) mot Jessica Eye (#9). Vinnaren av denna fight skulle ta ett stort kliv närmare en framtida titelchans. Eye hade två raka vinster sedan hon gick ner till flugvikt. Chookagian hade tre raka vinster. Vi fick se en mycket jämn stående fight i bra tempo. Efter tre ronder låg det i domarnas händer och de hade en tuff uppgift framför sig. Vinnare via delat domslut blev Jessica Eye som i oktagonintervjun krävde sin chans på titeln. Det vetefan om mma-världen längtar efter att få se henne mot Valentina Shevchenko – men vi låter det vara osagt.

155 lbs.: Olivier Aubin-Mercier vs. Gilbert Burns

Kanadensaren Olivier Aubin-Mercier ställdes mot den brasilianske grapplern Gilbert Burns. Två kraftfulla lättviktare med bra slagkraft. Själva matchen blev intensiv och relativt jämn. Brassen låg dock mestadels steget före och var något mer effektiv. I slutändan var det inget snack om saken utan det blev en klar poängseger för Gilbert Burns. Därmed tog han sig tillbaka till vinstkolumnen efter nederlaget mot Dan Hooker.

115 lbs.: Nina Ansaroff vs. Claudia Gadelha

Nina Ansaroff (#11) mot Claudia Gadelha (#3) var en fight mellan en amerikansk striker och en mycket stark brasiliansk grappler. Gadelha som länge tillhört toppen i stråvikt utmanades av en fighter med fint momentum och på väg uppåt. Matchen inleddes i högt tempo och det blev snabbt tydligt vem som ville göra vad. Gadelha jobbade för att göra detta till en grapplingmatch medan Ansaroff ville hålla det stående. Brasilianskan inledde starkt men i vanlig ordning tröttnade hon i andra ronden och Ansaroff tog över initiativet i den jämna fighten. Domarna belönade henne med segern via enhälligt domslut.

Huvudkort

205 lbs.: Jimi Manuwa vs. Thiago Santos

I första fighten på huvudkortet fick vi se engelsmannen Jimi Manuwa (#7) som ställdes mot brassen Thiago Santos. Två mycket kraftfulla och hårdslående herrar med aningen tveksam förmåga att ta smällar. Det var alltså upplagt för ett avslut i förtid. Det tog inte många sekunder innan det smällde rejält. Santos träffade hårt och Manuwa fick kämpa för att överleva. Det blev en fullständigt galen fight. Två KO-punchers som satsade för avslut i varje teknik. De träffade varandra och båda var stundtals illa ute – upprepade gånger. I andra ronden träffade Santos klockrent med en slagkombination som fick Manuwa att ramla framstupa och därmed var det slut. Ytterligare en KO-vinst för brassen. Under normala omständigheter hade detta varit kvällens match men det skulle visa sig att detta inte var någon vanlig kväll.

145 lbs.: Kyle Bochniak vs. Hakeem Dawodu

Amerikanen Kyle Bochniak är en tuff och scrappy fighter. Han ställdes mot hemmafightern, den hypade strikern, Hakeem Dawodu. Det blev en match som mestadels utspelades i det stående. Dawodu är den bättre och mer tekniske av de två vilket han visade. Amerikanen är dock en tuffing och stod upp bra matchen igenom. Två domare gav, helt korrekt, segern till Dawodu. Den tredje domaren såg en annan match än resten av oss och ville se Bochniak som segrare, men som tur var inverkade det inte på resultatet.

170 lbs.: Gunnar Nelson vs. Alex Oliveira

Gunnar Nelson (#14) gjorde comeback efter ett längre skadeuppehåll och ställdes mot den livsfarlige brassen Alex Oliveira (#13). Det blev inte någon mjukstart för islänningen. Efter att ha tagit rygg på brassen hamnade han själv på rygg och fick erfara Oliveiras brutala ’gnp’. I andra ronden kom Nelson tillbaka och tog kontroll över matchen. Han tog ner Oliveira och jobbade metodiskt från full mount. Han sökte submission men när öppning uppstod avlossade han några armbågar som fick blodet att forsa över brassens ansikte. Det i sin tur gav honom öppningen han hade väntat på och då var han blixtsnabb. Gunnar Nelson vann via rear-naked choke vid 4.17 av rond 2. Grymt fin insats mot en tuff motståndare efter långt uppehåll.

125 lbs.: Valentina Shevchenko vs. Joanna Jedrzejczyk

Valentina Shevchenko (#1) ställdes mot den f.d. stråviktsmästarinnan Joanna Jedrzejczyk i en match om titeln i flugvikt. Två fantastiska strikers skulle göra upp om bältet i den unga viktklassen. Man såg tidigt i fighten att detta var något utöver det vanliga. Nivån på det vi fick se höll yttersta världsklass. Teknik, snabbhet och precision hos dessa fighters var en fröjd att se. Även om det var en jämn och bra fight så var det Valentina Shevchenko som hade övertaget matchen igenom. Alla tre domare gav segern till henne med siffrorna 49-46. Hon vann alltså 4 av 5 ronder och är den nya flugviktsmästarinnan. En mycket välförtjänt seger för ”The Bullet”.

145 lbs.: Max Holloway vs. Brian Ortega

I kvällens huvudmatch fick vi se en titelfight i fjädervikt mellan Max ”Blessed” Holloway (C) och den giftige utmanaren Brian Ortega (#1). Mästaren med 12 raka vinster, mot den obesegrade utmanaren. Matchen inleddes en smula avvaktande men tempot drevs snart upp och vi bjöds på mycket fin mma. Holloway visade upp sin otroligt fina striking och träffade med många fina tekniker. Ortega fick äta åtskilliga smällar men visade både hjärta och tuffhet. Han var hela tiden farlig. I mitten av matchen kom Ortega in i matchen på allvar. Holloway blev aningen mer stillastående och blev hårt träffad. Mästaren svarade med att vrida upp tempot och lät slagen regna. Det svängde fram och tillbaka och Ortega visade osannolik tuffhet som lyckades överleva anstormningen. Det var en fantastisk mma-fight. Fullständigt fantastisk.

I rondpausen inför sista ronden beslutade ringläkaren att avbryta fighten pga medicinska skäl. Då hade Ortega tag emot omänskligt många smällar. Vinnare blev alltså Max Holloway som försvarade bältet mot den tuffaste utmanaren hittills. Han visar än en gång att han är den rättmätige mästaren. Holloway och Ortega fick $50,000 vardera för ”Fight of the night”.  Mästaren fick ytterligare $50,000 för ”Performance of the night”.

Sammanfattning

Den uppmärksamme tittaren noterade säkert att publiken i Toronto förgyllde tillställningen med härliga fylletjut – jävla otyg. Lyckligtvis var det inte alla i den 19,000 personer starka publiken som fyllebrölade och tack vare det fina underhållningsvärdet att vi kunde stänga ute eländet. Det blev en mycket sevärd tillställning. Vi bjöds på många fina avslut och bra matcher. Precis så vi vill ha det.

Thiago Santos besegrade Jimi Manuwa i en fullständigt vild slugfest. Det var en minst sagt svängig och underhållande fight som slutade med en fin KO. Santos stannar sannolikt i 205 lbs. ett tag med tanke på resultatet. Oavsett vilket så kan han glädja sig åt $50,000 för ”Performance of the night”.

Gunnar Nelson var inledningsvis illa ute i sin återkomst till oktagonen, men han lyckades vända på steken. Han säkrade segern via rear-naked choke vid 4.17 av rond 2. Det var dock de isländska armbågarna som öppnade för segern.

Valentina Shevchenko tog mma-karriärens största seger när hon säkrade flugviktstiteln genom att besegra Joanna Jedrzejczyk. Det var en stark insats i en högklassig match. Det är svårt att se vem som ska kunna utmana henne om bältet. Jessica Eye tyckte sig vara förtjänt av nästa titelchans men efter att ha sett hennes insats är det – diplomatiskt uttryckt – svårt att se hur hon skulle kunna hota Shevchenko.

Max Holloway visade oss alla att han fortfarande är en fantastisk fighter och välförtjänt mästare. Spekulationer rörande hälsoproblem, viktproblem och motivationsproblem visade sig vara obefogade. Det visade han genom att besegra den otroligt duktige Brian Ortega. Vi tackar båda dessa fighters för en helt makalös fight.

Vi mma-fans kan inte annat än vara nöjda efter en sådan gala. Med det tackar vi för denna helg.

_________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

UFC Fight Night Adelaide: Eftertankar – Shogun Rua fortsätter att bjuda på underhållning

I lördags natt besökte UFC Adelaide Entertainment Center i Adelaide. Australien har utvecklats till en pålitlig marknad för UFC som regelbundet besöker landet. Matchkortet fick inte direkt blodet att koka i ådrorna på oss mma-fans, men det fanns ändå några hyfsat intressanta matchningar. Lotsade oss genom lördagnatten gjorde John Gooden och Dan Hardy.

Underkort

155 lbs.: Alex Gorgees vs. Damir Ismagulov

Hemmafightern Alex Gorgees hoppade in på en dryg veckas varsel och bantade ca 10 kg för chansen i UFC. Han ställdes mot tufft motstånd i form av Damir Ismagulov, en talangfull fighter från Kazakstan. Fighten blev en mycket ensidig historia och Ismagulov tog en bombsäker seger utan att ta ut sig. ´

155 lbs.: Christos Giagos vs. Mizuto Hirota 

Amerikanen Christos Giagos gör sin andra match i sin andra vända i UFC. Han ställdes mot den erfarne japanen Mizuto Hirota. Två raka förluster innebar att Hirota var piskad att vinna för att vara någorlunda säker på att få behålla jobbet. Matchen blev något av en grinder och underhållningsvärdet var väl sådär. Giagos gnuggades sig till en poängseger via press, nedtagningar och toppkontroll. Det blev (!) ingen prestationsbonus för Giagos denna kväll. Men han får nog åtminstone behålla jobbet.

125 lbs.: Kai Kara-France vs. Elias Garcia

Nya Zeeländaren Kai Kara-France gjorde UFC-debut mot amerikanen Elias Garcia som hoppade in på kort varsel och ersatte den skadade Ashkan Mokhtarian. Dessa två ynglingar bjöd på underhållande mma i högt tempo. Kara-France visade prov på riktigt fin mma när han fullständigt dominerade och körde över den tappert kämpande Garcia. En stark debut av Nya Zeeländaren. De båda fick dessutom $50,000 vardera för Fight of the night.

170 lbs.: Keita Nakamura vs. Salim Touahri 

Den erfarne japanen Keita Nakamura (45 matcher) behövde verkligen en seger efter en del motgångar på sistone. Han ställdes mot polacken Salim Touahri som gjorde sin andra UFC-match efter att ha förlorat mot Warlley Alves i sin debut. Fighten utvecklades till en ganska avslagen striking-affär. Nakamura använde sin erfarenhet och gjorde vad som krävdes för att ta hem segern via delat domslut.

125 lbs.: Ben Nguyen vs. Wilson Reis 

Amerikanen Ben Nguyen (#10) är en giftig striker som sedan länge är baserad i Brisbane och han hade alltså nästan hemmaplan. Han ställdes mot brassen Wilson Reis (#8), den f.d. titelutmanaren, som efter tre raka förluster desperat behövde vinna. Wilson Reis spenderade tre ronder på att jaga nedtagningar. Han fick med sig en handfull utan att lyckas uträtta något av värde. Även tråkiga segrar är segrar och han tog sig tillbaka till vinstkolumnen. Vi får väl se om han får vara kvar i UFC när flugvikten skrotas.

170 lbs.: Alexey Kunchenko vs. Yushin Okami

Alexey Kunchenko är en obesegrad ryss som i sin UFC-debut besegrade veteranen Thiago Alves. Nu ställdes han mot en annan veteran i japanen Yushin Okami. Det är en gåta hur Okami lyckas klara viktgränsen för weltervikt med tanke på hans storlek. Kunchenko använde sin tekniska striking och jobbade metodiskt matchen igenom. Med ett 100-procentigt nedtagningsförsvar stängde han effektivt ner Okamis game. Den duktige ryssen imponerade när han tog hem ett solklart domslut.

Huvudkort

205 lbs.: Paul Craig vs. Jim Crute 

Skotten Paul Craig ställdes mot den obesegrade australiensaren Jim Crute. Den 22 år unge Crute tog sig till UFC genom att vinna på DWTNCS. Nu var det dags för UFC-debut inför hemmapubliken. Han gjorde ingen besviken när han efter knappt 15 minuters grötig kamp lyckades avsluta den mediokre skotten via Kimura – 4.51 av rond 3.

135 lbs.: Suman Mokhtarian vs. Sodiq Yusuff 

Hemmafavoriten och debutanten Suman Mokhtarian ställdes mot en annan nykomling i Sodiq Yusuff. Den nigeriabördige ynglingen tog sig till UFC via vinst i DWTNCS. Yusuff var skyhög favorit inför fighten och det visade sig vara befogat. Nigerianen öppnade aggressivt och släppte loss med stenhårda svingar. Han visade att han har rejäl kraft i nävarna när han avslutade Mokhtarian via slag vid 2.14 av rond 1. Imponerande debut av en spännande ung fighter. Yusuff fick $50,000 extra för sitt fina avslut.

170 lbs.: Tony Martin vs. Jake Matthews

Amerikanen Tony Martin har precis som sin motståndare, australiensaren Jake Matthews, klivit upp från lättvikt och haft framgång i 170 lbs. Den 24-årige hemmafightern kom in med fint momentum efter tre raka vinster. Vi bjöds på en jämn och ganska trevlig fight. Den kraftfulle Matthews inledde matchen bra men tröttnade efter han och amerikanen kom tillbaka starkt i andra ronden. I rond 3 lyckades Martin få topposition i en scramble-situation och kopplade blixt snabbt en Anaconda choke som tvingade domaren att bryta.

265 lbs.: Mark Hunt vs. Justin Willis 

Så hade det blivit dags för de stora killarna – närmare 240 kg i buren. Det var inte många magrutor i oktagonen men fysik är inte allt – det är något som ”Supersamoan” visat genom hela sin långa fightingkarriär. Mark Hunt (#10) är en legendar och fruktad striker som är i slutet av sin mma-karriär. Han ställdes mot den kaxige amerikanen Justin Willis (#15). En f.d. amerikansk fotbollsspelare och AKA-baserad fighter.

Det blev en stående fight och tyvärr var det inte en Mark Hunt i toppform vi fick se. Han såg plattfotad och ganska orörlig ut. Det var svårt att avgöra vad det berodde på men en möjlig orsak kan ha varit den benskada Hunt ådrog sig i rond 1. Willis utnyttjade situationen. Han cirklade på utsidan och pricksköt hela vägen till en tråkig domslutsseger.

205 lbs.: Tyson Pedro vs. Mauricio Rua 

Hemmasonen Tyson Pedro (#14) är en mycket talangfull ung fighter som har haft svårt att få det att lossna i UFC. När han har ställts mot kvalitetsmotstånd har han inte riktigt räckt till. Nu ställdes han mot legenden Mauricio ”Shogun” Rua (#13). En f.d. titelhållare i slutet av mma-karriären. Den aggressive veteranen bjuder alltid på sig själv i sina matcher och denna gång var inget undantag. I första ronden var Shogun illa ute men hans legendariska tuffhet hjälpte honom att överleva ronden. I rond 2 använde han sin stora erfarenhet och säkrade rondvinst via toppkontroll. Tidigt i tredje ronden skadade Pedro ett ben eller en fot och föll till marken. Shoguns avslutningsinstinkter satte in blixtsnabbt och han lät det regna hammerfists tills dess att domaren avbröt fighten – vinst via TKO vid 0.43 i rond 3. Veteranen fick utöver lönen en extra slant på $50,000 i form av prestationsbonus. Inte illa.

265 lbs.: Junior dos Santos vs. Tai Tuivasa

Junior dos Santos (#7) är en veteran och f.d. mästare som inte behöver någon närmare presentation. Australiensaren Tai Tuivasa (#11) är en obesegrad och mycket kraftfull striker med fint momentum efter 3 raka vinster i UFC. Den unge strikern öppnade aggressivt och satte hård press på JDS. Han hade veteranen skakad vid några tillfällen. I andra ronden fortsatte Tuivasa pressa men han slarvade i defensiven och blev träffad av JDS kontringar. När Tuivasa föll till marken var brassen snabb att ta topposition och släppte loss med slag från full mount. Ynglingen är stentuff och kämpade in i det sista men det blev till sist för mycket och domaren tvingades kliva in och avbryta.

Sammanfattning

Efter den andra UFC-galan på drygt ett dygn kan vi summera ytterligare en skaplig mma-kväll (natt). För hemmapubliken blev det inte riktigt vad man hade hoppats på då många hemmafighters förlorade.

Shogun Rua må vara väldigt ojämn och något av en skugga av sitt forna jag men det hindrar inte honom från att bjuda på god underhållning. Han besegrade Tyson Pedro och visade att han fortfarande inte kan avfärdas. Man måste emellertid ha i åtanke att han fightas i en av de svagare viktklasserna.

Junior dos Santos besegrade Tai Tuivasa via TKO i en svängig och underhållande fight. Sett till respektive fighters ranking gör inte vinsten särskilt mycket för dos Santos men han befäster åtminstone sin plats i divisionen. I oktagonintervjun utmanade han Alistair Overeem och önskade en möjlighet att revanschera sig för förlusten i deras tidigare möte.

Med det var UFC Fight Night 142 avslutad och kunde läggas till handlingarna. En helt okej gala men inget vi kommer minnas särskilt länge. Nästa helg bjuds vi på mma-godis i form av UFC 231 ”Holloway vs. Ortega”. Det är fina grejer – så vi säger på återseende!

______________________

Kimuraredaktionen 

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy
Max Holloway vs Brian Ortega

UFC 231: Breakdown – Max Holloway vs Brian Ortega

På lördag är det äntligen dags. Då bjuds vi på en ytterst efterlängtad match mellan två fantastiska fighters på UFC 231. Fjäderviktsbältet står på spel när Max Holloway tar sig an den obesegrade Brian Ortega. Det blir Holloways andra titelförsvar och det kommer mot en livsfarlig motståndare. Ortega är en läskig grappler men har visat mycket fin utveckling av sin striking. Exakt hur bra hans striking har blivit får vi veta på lördag när han ställs mot Holloway som är en världsklassstriker. De två skulle egentligen ha mötts redan i juli på UFC 226 men sjukdom satte stopp för Holloway och matchen sköts upp. Nu är dock väntan slut och på lördag smäller det.

145 lbs. Max Holloway vs. Brian Ortega

Max Holloway vs. Brian Ortega UFC 231

Max Holloway (19-3)

Ålder: 26 år
Längd: 180 cm
Reach: 175 cm
Stance: switch-stance

Holloway började träna kickboxning i high school och bytte sedermera till mma. Han debuterade i UFC år 2012 vid 21 års ålder. Han var stor en talang, men väldigt färsk i sin mma-karriär, när han signades. Han hade en tuff start i organisationen och förlorade 3 av sina 6 inledande matcher. Sedan dess har det vänt, och det rejält. Han står för närvarande på ofattbara 12 raka vinster och har ett samlat UFC-record på 15-3. Han besegrade i sina två senaste matcher den f.d. världsmästaren Jose Aldo.

Styrkor:

+ striking
+ fotarbete / distanskontroll
+ nedtagningsförsvar
+ kondition
+ fight-IQ

Svaghet:

– ?


Brian Ortega (14-0)

Ålder: 27 år
Längd: 173 cm
Reach: 175 cm
Stance: ortodox

Ortega började träna bjj när han var 13 år gammal. Det blev snabbt tydligt att han var en talang utöver det vanliga. Vid 17 års ålder började han träna boxning och 2 år senare gjorde han mma-debut. Ortega är f.d. fjäderviktsmästare i organisationen RFA. År 2014 debuterade han i UFC och sedan dess har karriären pekat spikrakt uppåt. Han har ett UFC-record på 6-0 (1 NC) och vann i sin senaste match mot veteranen Frankie Edgar. Ortega står för tillfället på 6 raka vinster och har ett fint momentum med sig in till lördagens fight. Av hans 14 vinster har 3 kommit via KO och 7 via submission.

Styrkor:

+ grappling
+ boxning
+ ’killer instinct’
+ lugn / avslappnad
+ solid haka

Svaghet:

– brottning

Matchning

Äntligen får vi se dessa unga män mötas i oktagonen. Holloway har bevisat att han är en fantastisk fighter och mästare. Ortega har gått från talang till en fighter av yttersta världsklass och den självklare utmanaren om titeln. Efter hans dominanta vinst mot Frankie Edgar fanns det inte längre några tvivel. Holloway vs. Ortega är den enda rimliga matchningen. På lördag bjuds vi på en ’striker vs. grappler’ utöver det vanliga. Det ska bli oerhört intressant att se hur deras skills matchar. Det faktum att matchen har skjutits upp en gång redan gör bara förväntningarna större inför lördagen. Det reser dock samtidigt ett litet frågetecken rörande mästaren som var den som, pga en rad obehagliga symtom, tvingades dra sig ur fighten.

Max Holloway

Holloway är wellrounded men det råder ingen tvekan om att han föredrar att hålla det stående. Han är en teknisk striker med utmärkt fotarbete och hög fight-IQ. Han är snabb och bra på att utnyttja sin räckvidd. Han bygger sin striking utifrån en utmärkt och precis jabb. Han byter dessutom ofta stance vilket försvårar för motståndaren. Han är en vass ’counter striker’ och kan kontra från båda stance. Han har bra slagvariation och använder ofta kroppsslag för att bryta ned motståndaren. Holloway inleder ofta aningen avvaktande för att ge sig själv tid att läsa motståndaren. Sedan vrider han successivt upp tempot under fighten.

Holloway är inte känd för sin brottning men har ett mycket effektivt nedtagningsförsvar – 83 %. Detta tillåter honom att hålla matcher stående där han kan briljera med sin precisa striking. Holloway har solid grappling och ett skapligt submissiongame. I den här fighten bör han fokusera på att använda sin brottning och grappling för att undvika att hamna på marken. Ortega är en mycket giftig grappler och det vore alltför riskabelt att spendera tid på marken med honom. En central del i Holloways game är den hårda press han sätter på sina motståndare. Han har utmärkt kondition och sätter ofta ett högt tempo vilket successivt bryter ned motståndet.

Ortega har tränat boxning sedan sena tonåren, något man tydligt kan se i hans strikingstil. På senare tid har han visat prov på fin utveckling av sin striking. Hans KO-vinst mot Frankie Edgar var ett tydligt bevis på detta. Ortega har solid boxning med goda tekniska grunder. Han har en bra jabb och använder fakes och finter för att hitta öppningar för slagkombinationer. Han går helst framåt och äter gladeligen några slag för att pressa motståndaren. Han har KO-kraft och är väldigt avslappnad i pocket, vilket gör honom farlig. Defensivt har han vissa hål som behöver åtgärdas. Han är definitivt ”träff-bar” men har turen att ha utrustats med en haka av stål.

Ortega är ingen vanlig grappler. Han submittar erfarna svartbälten så effektivt att de inte hinner inse vad som är på väg att inträffa. Hans guard-game är livsfarligt och det är ingen slump att hans smeknamn är ”T-city”. Han har även en farlig giljotin, något som Cub Swanson fick uppleva. När det kommer till brottning är Ortega en annorlunda fighter. Han använder knappt brottning. Trots att han är en världsklassgrappler går han sällan för nedtagningar. I undantagsfall kan han söka nedtagning från clinch, men det är ovanligt. Vi vet inte mycket om hans defensiva brottning då han inte har något emot att hamna på rygg med motståndaren i sin guard.

Max Holloway vs Brian Ortega

Summering

 

Båda dessa herrar är pressfighters. De jobbar metodiskt och bryter successivt ned sitt motstånd. I Holloways fall blev detta tydligt när han, två gånger i rad, avslutade Jose Aldo i slutet av tredje ronden. Han skruvade gradvis upp tempot och slagmängden tills Aldo inte längre kunde stå emot pressen. Det är så Holloway jobbar. Han inleder med att läsa av sin motståndare och när han har koll på vilka attacker han har att vänta vrider han upp tempot i sin striking. Hans fina distanskontroll och hans förmåga att utnyttja sin räckvidd kommer att bli nyckeln till framgång mot Ortega som är mer av en boxare som gillar att hålla det på närdistans.

Ortega använder en snarlik strategi men har en dålig ovana att förlora ronder – många ronder. Han har vid upprepade tillfällen varit på väg att förlora på poäng när han plötsligt hittat ett avslut – ’killer instinct’ saknar han alltså definitivt inte. Ortega är tuff, stryktålig och har mycket solid haka. Han har inte heller Aldos historia av mångårig ackumulerad skada. Det betyder att T-city sannolikt kommer att bli betydligt svårare att avsluta. Det betyder även att han troligen kommer ha 25 minuter på sig att hitta en öppning för avslut, något han är en mästare på. Ortega kommer som sagt att vilja göra detta till en boxningsmatch. Han striking är bäst på närdistans och där finns dessutom öppningar för att göra det till en grapplingmatch vilket vore ett drömscenario för honom.

Holloway är en noggrann fighter och har god defensiv medvetenhet. Det ska därför mycket till för att han ska bli avslutad. Vi har dock sett honom bli rockad av slag – inte minst av Jose Aldo. Om den orädde och aggressive Ortega skulle lyckas träffa och skaka mästaren kan det ta slut kvickt. Rätt vad det är så sitter man fast i en submission. Det gäller alltså för Holloway att hela tiden vara på sin vakt. Att hålla distansen och jobba in och ut därifrån. Att inte lockas in i någon slugfest eller grapplingmatch. Om matchen går tiden ut kommer Holloway med största sannolikhet att stå som vinnare. Men det förutsätter att han genomför en näst intill perfekt match mot den farlige utmanaren. Om det är någon som klarar en sån sak så är det Holloway.

– Oavsett hur detta slutar så är vi mma-fans vinnare.

____________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+7
Dana Sad
Dana Happy

TUF 28 Finale: Eftertankar – Kamaru Usman visade att hypen är befogad

Pearl Theater på Palms Casino Resort i Las Vegas var platsen för fredagens UFC-event. Det var finalen på TUF 28 som skulle avgöras. I den ena av två finalmatcher hade vi en svenska vid namn Pannie Kianzad. Vid sidan av huvudmatchen var detta det mest lockande kvällen hade att bjuda på. Våra värdar genom natten var Brendan Fitzgerald och Jimmy Smith.

Underkort

145 lbs.: Raoni Barcelos vs. Chris Gutierrez

 

I kvällens öppningsmatch fick vi se brassen och storfavoriten Raoni Barcelos köra över debutanten Chris Gutierrez. Rear-naked choke vid 4.12 av rond 2. Andra raka avslutssegern i UFC för Barcelos.

170 lbs.: Tim Means vs. Ricky Rainey

Den erfarne Tim Means hade två raka domslutsförluster bakom sig och var mer eller mindre tvungen att vinna. Han slösade ingen tid utan tog snabbt ner Rainey och avslutade via ground-and-pound vid 1.18 av rond 1. Imponerande insats av Means som avslutade med att utmana Diego Sanchez.

155 lbs.: Darrell Horcher vs. Roosevelt Roberts

Darrell Horcher gjorde sin fjärde UFC-fight och hade med sig ett record på 1-2. Han ställdes mot den obesegrade nykomlingen Roosevelt Roberts, en 24-åring som tog sig till UFC via submissionseger på DWTNCS. Vi fick se debutanten göra en stark insats när han ströp ut sin motståndare med en tight stående giljotin. Vid 4.50 av första ronden tvingades Horcher klappa därmed var debuten avklarad för den långe ynglingen.

145 lbs.: Leah Letson vs. Julija Stoliarenko

Amerikanskan Leah Letson och litauiskan Julija Stoliarenko nådde inte hela vägen till final i TUF 28, men fick ändå en chans i UFC. Det var inte någon minnesvärd fight vi bjöds på och i slutändan var det Letson som tilldelades segern via delat domslut.

265 lbs.: Maurice Greene vs. Michel Batista

Amerikanen Maurice Greene ställdes mot den f.d. OS-brottaren Michel Batista i en tungviktsfight mellan två av förlorarna i TUF-huset. Batista fick en väntad nedtagning men överraskades (!) av en triangel som applicerades sakta och förutsebart av amerikanen. Det tvingade den mediokre kubanen att klappa vid 2.14 av rond 1.

125 lbs.: Joseph Benavidez vs. Alex Perez

Veteranen Joseph Benavidez (#3) tog sig an den farlige Alex Perez (#12) i en match i den döende flugviktsdivisionen. Perez var knapp favorit hos oddssättarna inför matchen men den gamle visade att han fortfarande är äldst. Matchen inleddes intensivt i högt tempo och vi bjöds på trevlig underhållning. I slutet av första ronden fick Benavidez övertaget i en ’scramble’ och lät det regna hammerfists. Domaren klev in och började sära på kämparna men valde, halvvägs in i sekvensen, att inte agera utan att avvakta. Som tur väl var fick Benavidez kort där efter ett nytt läge att jobba med ground-and-pound och denna gång valde domaren att avbryta matchen. Uselt agerande av domaren, riktigt uselt, men tack och lov vann rätt fighter. Viktig seger för Joseph Benavidez.

145 lbs.: Rick Glenn vs. Kevin Aguilar

Rick Glenn, som missade vikten, är en erfaren och lång fjäderviktare. Han tog sig an nykomlingen Kevin ”The Angel of death” Aguilar. Med ett sådant smeknamn har man en del att leva upp till och det gjorde han också. Dessa två tuffingar bjöd publiken på en blodig och mycket jämn fight. I slutet av tredje ronden fick Aguilar en nedslagning och var nära att avsluta matchen. Glenn visade hjärta och lyckades överleva ronden. I slutändan var det ändå ”Dödsängeln” som tilldelades segern med 30-27 hos samtliga domare. Stark debut av Señor Aguilar.

Huvudkort

125 lbs.: Ji Yeon Kim vs. Antonina Shevchenko

Den hypade Antonina Shevchenko är en elvafaldig f.d. världsmästare i thaiboxning. Hon gjorde sin syster sällskap i UFCs flugvikt och ställdes mot sydkoreanskan Ji Yeon Kim. Kim missade vikten grovt och vägde in på 130,5 pounds. UFC hade matchat Shevchenko mot en striker och hon gjorde vad som krävdes, men inte mer. Antonina Shevchenko tog sin första UFC-vinst i en match vi snart hade glömt.

185 lbs.: Edmen Shahbazyan vs. Darren Stewart

Den obesegrade Edmen Shahbazyan är en intressant 21-åring som gjorde UFC-debut mot den hårdslående engelsmannen Darren Stewart. Shahbazyan ville inte stå upp med Stewart och implementerade en tråkig men effektiv gameplan. Vi bjöds på burpress och grötig fighting. I slutet av tredje ronden vaknade Stewart en aning och släppte loss sin striking. Det var inte tillräckligt och en slutkörd 21-årig debutant tog sin första vinst i UFC.

135 lbs.: Bryan Caraway vs. Pedro Munhoz

Bryan Caraway (#14) är en erfaren fighter som har haft det motigt på sistone. Han ställdes mot den farlige brassen Pedro Munhoz (#9). Matchen startade i högt tempo och båda två skickade iväg hårda svingar. Munhoz var mer teknisk och precis i sin striking och gjorde mer skada. Halvvägs in i rond 1 träffade Munoz med en halvhård spark som träffade Caraway i magen och tvingade honom att gå ner. Munoz klev in med ground-and-pound och domaren tvingades bryta vid 2.39 av första ronden. En meriterande seger för brassen som såg vass ut.

145 lbs.: Pannie Kianzad vs. Macy Chiasson

I den första av två finaler på TUF 28 fick vi se svenskan Pannie Kianzad ta sig an amerikanskan Macy Chiasson. Pannie inledde starkt med sin fina boxning men den långa amerikanskan tog över initiativet. Hon satte hård press på svenskan och lät aldrig henne hitta rytmen eller utrymme för sin striking. I rond 2 fällde hon Pannie med en hård träff och följde med till marken. Svenskan hotade med en armbar från rygg men Chiasson tog sig loss och svarade med att sätta in en tight rear-naked choke som tvingade Pannie att klappa vid 2.11 av rond 2.

265 lbs.: Juan Espino vs. Justin Frazier

I tungviktsfinalen av TUF 28 fick vi se spanjoren Juan Espino mot amerikanen Justin Frazier. En lång 38-årig brottare mot en kortvuxen och aningen överviktig brottare / brawler. Man ska dock inte luras av Fraziers fysik då han är både explosiv och kraftfull. Espino gick omedelbart in för takedown och etablerade toppkontroll. Han var oerhört dominant och vid 3.36 av första ronden tvingades amerikanen klappa pga ett fint armlås.

170 lbs.: Rafael dos Anjos vs. Kamaru Usman

I kvällens huvudmatch fick vi se två mycket kompetenta fighters i toppen av den tuffa welterviktsdivisionen. Veteranen Rafael dos Anjos (#3) tog sig an nigerianen Kamaru Usman (#5) som kom in till matchen med 8 raka segrar i UFC. Det blev en intensiv och tät fight. Usman implementerade en strategi som innehöll mycket press och brottning. Han var framgångsrik men det är en energikrävande taktik och frågan var hur länge han skulle orka hålla uppe pressen och tempot. Det skulle visa sig att Usman hade all energi som krävdes och han behöll initiativet genom hela matchen och gjorde det mycket svårt för brassen. Dos Anjos är tuff och kämpade in i det sista men hade inga svar. I slutändan var det inget snack om saken. Det var en dominant insats av Usman som tog en solklar seger med siffrorna 50-43, 49-45 och 48-47.

Den domare som gav två rondvinster till brassen borde få sparken. Man får inte vara full (eller sova) på jobbet.

Sammanfattning

Det aningen bleka underkortet inleddes med tre fina avslut vilket får sägas vara en trevlig överraskning. Det blev tyvärr inte något svenskt firande då Pannie Kianzad förlorade. I övrigt var det dock en ganska trevlig kväll för mma-fans. Kvällens bonusar gick till Roosevelt Roberts, Joseph Benavidez, Juan Espino och Kamaru Usman som fick $50,000 vardera för sina insatser. Inga bonusar delades ut för kvällens match.

Den på förhand överlägset mest intressanta fight var kvällens huvudmatch. Kamaru Usman visade att hypen är befogad och han tog en mycket imponerande seger mot den tuffe Rafael dos Anjos. Usman bör i och med segern vara mycket nära en titelmatch.

________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy
Tai Tuivasa vs. Junior dos Santos UFN 142

UFC Fight Night Adelaide: Breakdown – Junior dos Santos vs Tai Tuivasa

Natten till söndagen besöker UFC Adelaide Entertainment Center i Australia för Fight Night 142. I huvudmatchen kommer hemmasonen, den karismatiske och talangfulle, Tai Tuivasa att ställas inför ett tufft test. Han ska ta sig an veteranen och den f.d. mästaren Junior Dos Santos.

265 lbs. Tai Tuivasa vs. Junior Dos Santos

Tai Tuivasa (10-0)

Ålder: 25 år
Längd: 188 cm
Reach: 190,5 cm
Stance: ortodox

Tuivasa är en råstark och hyperexplosiv före detta rugbyspelare som tvingades lägga ner rugbykarriären i de sena tonåren pga av problem med spelberoende. Istället för rugby flyttade han sitt fokus till kampsport. Han har gått matcher i såväl kickboxning som boxning. Sedan ett antal år tränar han tillsammans med Mark Hunt och får alltså riktigt bra sparring. Tuivasa gick sin första mma-fight 2012 men matchades sparsamt fram tills dess att han gjorde UFC-debut 2016. Sedan dess har han samlat ihop ett UFC-record på 3-0 och han tog i sin senaste match en poängseger mot veteranen Andrei Arlovski. Innan matchen mot Arlovski hade han 7 segrar via knockout men den sviten bröts alltså.

Styrkor:

+ KO-kraft
+ explosiv / atletisk
+ råstark
+ striking

Svaghet:

– oerfaren

Junior Dos Santos UFC invägningar

Dos Santos (19-5)

Ålder: 34 år
Längd: 193 cm
Reach: 195,5 cm
Stance: ortodox

Dos Santos började träna capoeira under tonåren. När han var 21 år började han träna bjj och vann snabbt några regionala tävlingar (han innehar numera svartbälte i bjj). Därefter började han träna boxning och sedermera även mma. Han gjorde professionell mma-debut 2006 och endast 2 år senare gjorde han UFC-debut. Den 12 november 2011 besegrade han Cain Velasquez och blev i och med det tungviktsmästare. Han försvarade bältet vid ett tillfälle innan Cain Velasquez lyckades återta bältet. Den erfarne brassen har idag samlat ihop ett UFC-record på 13-4 och i sin senaste fight vann han mot bulgaren Blagoy Ivanov. Av hans 19 vinster har 13 kommit via T/KO och 1 via submission.

 

Styrkor:

+ erfarenhet
+ striking
+ KO-kraft
+ kondition

 

Svaghet:

– slitage

Tai Tuivasa vs. Junior dos Santos UFN 142

Sammanfattning

Då har det blivit dags att sammanfatta dessa fighters och den matchning vi har att se fram emot på lördag. På ena sidan har vi en ung, orädd och hungrig fighter på väg mot toppen. Mot honom står en mycket duktig och erfaren veteran som vill försvara sin position och sitt namn mot unga utmanare.

Tai Tuivasa är i grunden en farlig striker med boxnings- och kickboxningserfarenhet. Han är mycket kraftfull och har hyfsad grundteknik. Han är en orädd och relativt vild striker som gärna skickar iväg flygande knän och armbågar. Han jobbar bra med slag mot både huvud och kropp. Han har hårda sparkar och gillar att pressa sina motståndare med sin striking. Australiern har skapligt nedtagningsförsvar men hans grappling behöver utvecklas. Han måste alltså undvika att fastna under brassen.

Tuivasa är en storvuxen och mycket kraftfull tungviktare som tvingas banta för att klara gränsen på 265 lbs. Trots sin storlek är han förvånansvärt atletisk och mycket explosiv. Han är alltså en snabb och rörlig tungviktare som är bra på att stänga distansen. Baksidan av att vara storvuxen och explosiv är att han tenderar att tröttna relativt fort. När det sker blir han långsammare och slagkraften minskar något. I sin senaste fight – domslutssegern mot Andrei Arlovski – var första gången han gick tiden ut och det såg aningen bättre ut än tidigare matcher. Frågan är dock om han är redo för 5 tuffa ronder mot den konditionsstarke dos Santos.

Dos Santos är en teknisk striker med mycket fin boxning. Han har en utmärkt jabb och jobbar bra med finter och fakes. Han har även bra fotarbete och rör sig bra i buren. Hans precisa jabb använder han för att öppna upp för att använda kraftfulla överhandshöger och höger uppercuts. Högern följs ofta upp av en snabb vänsterkrok. Brassen är inte känd för sitt sparkgame men han har bra sparkar, inte minst har han hårda bensparkar.

Junior dos Santos ufc bur

Dos Santos har genom åren utvecklat bra brottning. Han kan, även om det är ovanligt, växla in nedtagningar och använda sitt toppgame. Det är dock framför allt hans defensiva brottning som håller mycket hög klass. Kombinationen av teknik och bra kondition gör honom mycket svår att ta ner, och att hålla kvar på marken. Han har även solid defensiv grappling. Den starka defensiven – både vad gäller brottning och grappling – tillåter honom hålla matcher stående där han är som farligast.

Tuivasa bör försöka hålla detta stående och pressa dos Santos att fightas baklänges. Det var en framgångsrik strategi för Stipe Miocic och det bör vara en framkomlig väg för den explosive ynglingen. Han vill undvika att fightas på avstånd då dos Santos har fint fotarbete och är en giftig counter striker från distans.

Dos Santos vill gärna utnyttja sina precisa långa slag för att prickskjuta och plocka poäng hos domarna. Hans haka är inte lika tålig som motståndarens och han bör alltså undvika slagväxlingar på närdistans. Om han kan hitta öppningar för nedtagningar kommer han att ha ett klart övertag på marken. Brassen har bättre kondition och bör försöka tvinga Tuivasa att jobba i högt tempo. Ju längre fighten pågår ju mer kommer detta att betala sig.

Två duktiga och hårdslående strikers i samma bur brukar innebära goda förutsättningar för underhållning. Låt oss hoppas på att det blir just så.

———————————
Kimuraredaktionen

Läs mer
-2
Dana Sad
Dana Happy
UFC Kina

Kimura matchmaker: UFC Kina

265 lbs.: Francis Ngannou vs. Tai Tuivasa/Junior Dos Santos

Francis Ngannou (#4) tog en oerhört viktig seger när han, redan efter 45 sekunder, lyckades avsluta den hypade och favorittippade Curtis Blaydes (#3). Vi fick se Ngannou kliva in och vilja slagväxla, vilket var en klar förbättring jämfört med hans senaste fight. Det tog alltså inte lång tid innan han träffade med en hård höger som skakade motståndaren. Det blev början till slutet för Blaydes som tvingades inkassera sin andra förlust mot Ngannou.

Kameruniern bröt nu sin två matcher långa förlustsvit och bevisade att han hör hemma i toppen av divisionen, något som många började ifrågasätta efter den genanta förlusten mot Derrick Lewis. I sin nästa match bör Ngannou ställas mot vinnaren av nästa helgs drabbning mellan Tai Tuivasa (#11) och Junior Dos Santos (#7). Det är två intressanta och duktiga strikers som båda skulle kunna bjuda på underhållning mot en fighter som Ngannou.

UFC Kina

265 lbs.: Alistair Overeem vs. Alexander Volkov

Alistair Overeem (#6) bröt en två matcher lång förlustsvit när han besegrade den hypade ryske nykomlingen Sergey Pavlovich. Den nu 38-årige Overeem hade två brutala KO-förluster bakom sig men denna gång var det han som fick dela ut tung ground-and-pound och vinna via avslut. Det var en fin seger för Overeem som än en gång visar att han hör hemma i toppen av divisionen. Ett problem med ”The Reem” är att han har mött nästan alla andra i toppen.

En som han inte har ställts emot är den nummer 5-rankade ryssen Alexander Volkov. Den 2 meter långe strikern var på väg mot en solklar poängseger mot Derrick Lewis när han råkade vandra rakt in i amerikanens höger. Förutom detta misstag har ryssen sett bra ut på senare tid. En matchning mellan dessa två erfarna strikers vore en intressant anrättning.

UFC Kina

135 lbs.: Song Yadong vs. Louis Smolka

Den blott 20-årige kinesiske talangen Song Yadong tog sin tredje raka seger i UFC. Han ställdes mot debutanten Vince Morales som hoppade in på kort varsel istället för den skadade Frankie Saenz. Yadong är en explosiv, atletisk och kraftfull striker med underhållande stil. Nu har ynglingen i och för sig inte prövats mot bra motstånd än, men utifrån vad vi hittills har fått se kan han vara ett framtida toppnamn. Matchen mot Morales kontrollerade han från början till slut. Han tröttnade möjligen lite grann i sista ronden men han var aldrig illa ute. Alla tre domare gav honom segern med 30-27 och han tog en fin seger.

I sin nästa match vill vi se honom mot lite bättre motstånd. Ett högst rimligt namn vore amerikanen Louis Smolka som även han vann sin match i Peking. Smolka återvände till UFC efter tre raka vinster i mindre organisationer och står nu på 4 segrar. Han är med sina 11 UFC-matcher relativt  erfaren men hans ojämna prestationer har hindrat honom från att nå toppen. Hur som helst så vore han ett bra test för den unge kinesen.

UFC Kina

170 lbs.: Li Jingliang vs. Abdul Razak Alhassan

Li Jingliang lyckades, efter en stark inledning av motståndaren, ta över initiativet och kontrollera matchen. Han vred successivt upp tempot tills David Zawada inte längre kunde stå emot pressen. En välriktad sidekick slank förbi tyskens guard och träffade i magtrakten. Det blev nådastöten för den redan slutkörde Zawada. En fin seger via TKO för Li Jingliang som fick en välkommen bonus ovanpå den avtalade lönen.

Frågan är nu vem den underhållande Li ska ställas mot i nästa fight. Vi skulle inte ha något emot att testa kinesens stålhaka mot den aggressive och mycket hårdslående Abdul Razak Alhassan. Ghananen står just nu på 3 raka segrar och samtliga hans 10 vinster har kommit via avslut i första ronden. Det är alltså en mycket aggressiv man vi har att göra med. Två tuffa och hårdslående herrar som båda vägrar gå bakåt, det vore intressant att bevittna.

Läs mer
+1
Dana Sad
Dana Happy
UFC Fight Night 86

UFC Kina: Breakdown – Ngannou vs Blaydes 2

På lördag, den 24 november, besöker UFC för andra gången det kinesiska fastlandet. Det är dock första gången man landar i Peking, den kinesiska huvudstaden. Man gör det med ett matchkort designat för den kinesiska marknaden. Man har lyckats samla ihop hela 9 kinesiska fighters som ska gå match på kortet, vilket innebär att motståndet har fått anpassas därefter. Det är alltså ovanligt många dåliga fighters på ett och samma kort. I kvällens huvudmatch har man dock valt att bjuda på mma av god klass. Det blir en tungviktsdrabbning, ett returmöte, mellan Curtis Blaydes (#3) och Francis Ngannou (#4). Deras första möte vanns av fransmannen då matchläkaren stoppade Blaydes pga ett igensvullet öga. Detta var i april 2016, dvs mycket tidigt i deras UFC-karriärer och båda har utvecklats avsevärt sedan dess. Vi kan alltså förvänta oss en intressant match mellan dessa två kraftfulla jättar.

265 lbs. Curtis Blaydes vs. Francis Ngannou 

Curtis Blaydes (10-1)

Ålder: 27 år

Längd: 193 cm

Reach: 203 cm

Stance: ortodox

Curtis Blaydes började brottades under sin tid i high school. Han fortsatte brottas på college och var relativt framgångsrik även om han aldrig nådde högsta nivå. Han gick sin första amatörmatch i mma 2012 och samlade ihop ett record på 8-0 innan han, två år senare, gjorde professionell debut. Ytterligare två år senare debuterade han i UFC. I sin första fight i UFC åkte han på karriärens enda förlust och den kom just mot Francis Ngannou. Blaydes har ett UFC-record på 5-1 (1 NC) och vore det inte för illa planerat marijuanabruk så skulle han stå på 6 raka segrar. Han har dock verkligen imponerat i sina senaste matcher och ses av många som en potentiell titelhållare.

Styrkor:

+ brottning

+ atletisk

+ haka

+ kondition

Svagheter:

– fight-IQ

– striking defensiv

Francis Ngannou (11-2)

Ålder: 32 år

Längd: 193 cm

Reach: 211 cm

Stance: ortodox

Francis Ngannou har en extraordinär bakgrund. Han flydde i vuxen ålder från en tillvaro i fattigdom och mycket begränsade livsmöjligheter i hemlandet Kamerun. Han var 26 år gammal när han begav sig till Frankrike i jakt på möjligheter. I sitt nya hemland började han träna boxning vilket sedermera ledde till att han, motvilligt, halkade in på mma. Han tränade inte särskilt många månader innan han gjorde professionell mma-debut i november 2013 och endast två år senare gick han sin första match i UFC. Idag, tre år senare, är Ngannou fortfarande en relativt oerfaren fighter med behov av att utveckla vissa delar av sitt mma-game. Hans fysiska styrka och fruktansvärda slagkraft gör dock honom till ett reellt hot vem han än ställs mot. Ngannou har ett UFC-record på 6-2 och står för tillfället på 2 raka förluster. I sin senaste fight gjorde han en riktigt usel insats när han förlorade mot Derrick Lewis.

Styrkor:

+ KO-kraft

+ explosivitet

+ boxning

+ clinch

Svagheter:

– brottning

– kondition (uthållighet)

– psyke

curtis blaydes vs francis ngannoue officiell

Matchning

Det är en intressant returmatch vi har att se fram emot på lördag. Den förra fighten var Blaydes UFC-debut och han har, även om han inte på något sätt gjorde bort sig, utvecklats rejält sedan dess. Han har framför allt utvecklat sin striking och sin taktiska förmåga. Han har dessutom ett starkt momentum. Även Ngannou har utvecklats som fighter men har inte sett bra på sistone – tvärtom.

curtis blaydes blodig i buren

Curtis Blaydes har förbättrat sin striking

Blaydes är en kompetent och väldigt atletisk brottare. Hans atletiska förmåga och hans fina mma-brottning gör honom till ett ständigt nedtagningshot. Han har dessutom utvecklat ett riktigt tungt toppgame, något som Alistair Overeem fick erfara. När han har topposition prioriterar han att kontrollera och jobba med ground-and-pound. Vi har inte sett särskilt mycket av hans grappling och därför är det lite svårt att bedöma denna del av hans game. Vi kan dock vara ganska säkra på att Ngannou inte kommer att gå för särskilt många nedtagningar – sannolikt inte en enda. Vad vi däremot har fått se en hel del av är att Blaydes har förbättrat sitt stående game. Han har utvecklat såväl fotarbete som ’shot selection’ och kombinationer. Han har framför allt blivit bättre på att använda sin striking för att öppna upp för nedtagningar. Han har en bra jabb och fina raka slag. Han har skaplig slagkraft och en mycket bra haka. Det är tur för honom då hans defensiv i det stående fortfarande har en hel del luckor. Kondition är ett viktigt vapen för amerikanen – i synnerhet som detta är en femrondersmatch – och om han lyckas överleva första ronden kommer han sannolikt att ha ett klart övertag på den mycket muskulöse Ngannou. Vi har sett i tidigare matcher att fransmannen tenderar att tröttna fort och då minskar explosiviteten i hans attacker avsevärt.

Francis Ngannou är bra på att kontrollera distansen

Ngannou är en relativt oerfaren fighter men med en stor portion rå talang. Hans främsta styrka är tveklöst hans striking. Han har en naturlig fallenhet för striking och har lärt sig väldigt fort. Att han slår hårdare än vad en häst sparkar gör inte saken sämre. Han har fint fotarbete med tanke på hans storlek och han är bra på att kontrollera distansen. Ngannou jobbar mycket med finter och fakes för att locka fram reaktioner från motståndaren. När dessa kommer kontrar han ofta effektivt. Han har otroligt lång räckvidd och en fin jabb. Han har en förkärlek för att använda sin vänsterhand – såväl långa uppercuts som shovel-hooks tillhör hans favoriter. Då och då byter han stance för att störa sin motståndare. Han har hårda sparkar, framförallt bensparkar, men rädsla för nedtagningar gör att han (åtminstone på senare tid) sällan använder sparkar.

I förlusten mot Stipe Miocic blev Ngannou exponerad och vare sig hans nedtagningsförsvar, eller hans förmåga att ta sig upp från rygg, var tillräckligt bra. Tidigare i karriären hade hans explosivitet och fysiska styrka – samt motståndarnas rädsla för hans slagkraft – varit tillräckligt för att hålla matcher stående. Miocic visade att en teknisk kunnig brottare kunde ta ner och trötta ut den explosive jätten. Efter ett par nedtagningar var orken slut och hotet i stort sett neutraliserat.

Frågan är om Ngannou har lyckats göra det som krävs för att täppa till luckorna i sitt nedtagningsförsvar. I den senaste matchen, den mot Derrick, såg han väldigt tveksam ut. Som att han till varje pris var tvungen att undvika närkamp och risken att hamna på rygg. Kanske har det satt sig i hans huvud. Det ska bli intressant hur han hanterar detta. Ännu en förlust vore verkligen inte bra för vare sig karriären eller för självförtroendet.

Curtis Blaydes och Francis Ngannou

Det känns, baserat på respektive fighters form och momentum, som att Blaydes har ett mentalt övertag gentemot Ngannou. Om så verkligen är fallet får vi veta på lördag. Vinner Blaydes är han mer eller mindre garanterad en titelmatch. Om Ngannou skulle lyckas övervinna sina eventuella hjärnspöken och besegra den numera hypade Blaydes så är Ngannou tillbaka i titeldiskussionen. Sådan är verkligheten i den tunna viktklassen.

_________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+1
Dana Sad
Dana Happy