Simon Alvhed

Simon Alvhed

Vi måste prata om ätstörningar

Simon Alvhed

Jag vill börja med att säga: Jag kan ha fel i varenda ord som följer.

Jag vill följa upp med att jag hoppas att jag har fel.

Nu när vi har det ur vägen kan vi gå på dagens ämne. Ätstörningar inom MMA. Jag kan inte allting om ätstörningar och är inte heller psykolog så jag hoppas att jag inte trampar på någons tår. Jag försöker bara nedan dela med mig lite av vad jag upplever i MMA-världen.

Jag känner att ätstörningar inom MMA, kanske framförallt amatör-MMA inte pratas om tillräckligt, eller pratas om alls. Det är enligt mig konstig, det är till och med lite obehagligt.

Sport som kräver bantning

Alla vet att ätstörningar är en allvarlig psykisk åkomma som man inte önskar någon. Det talas om ätstörningar i skolor, på arbetsplatser, hos psykologer etc. men inte i spektrumet av en sport som kräver jojo-bantning?

Med tanke på att WMMAF har börjat rulla ut och pusha för JWC (Junior world championship) för fighters i åldrarna 18, 19 och 20 så borde vi verkligen ta en diskussion om detta. Och det kanske diskuteras? Jag kanske bara har missat det, i så fall, upplys mig!

Efter matchen

Med tanke på mitt jobb och att jag själv utövar och tävlar i MMA så ser jag dagligen personer som ligger i camps. De tränar hårt och de sköter sin diet, för att vara redo både viktmässigt och styrkemässigt när det är matchdags. Alla vet om detta. Oavsett om du tränar eller bara är entusiast av sporten så vet man att det fungerar så. Vad man kanske inte vet om man inte tillhör ett tävlingsteam eller umgås med många som tävlar är hur det ser ut efter matcher och mellan matcher. Det är inte alltid vackert.

Jag kan inte tala för alla, men jag kan tala för mig själv. Jag har extremt bra disciplin när det kommer till att nå matchvikt. Jag har extremt dålig disciplin när det kommer till att ha en hälsosam inställning till ätande efter matcher. Jag vet också att detta är ett problem för andra. Egentligen är det logiskt. I flera veckor har man legat på underskott och efter matchen vill man skämma bort sig själv, som man borde. Problemet uppstår när man av någon anledning blir stressad över att man unnar sig ordentligt med mat och kanske en extra efterrätt.

Att jag sitter och räknar kalorier trots att det är långt till match samtidigt som min kropp desperat vill ha energi för att jag mördat den i veckorna fram till föregående match är inte hälsosamt. Det leder till osäkerhet, skam och dåligt mående. Så ska det inte vara.

Det är ett problem som finns på alla nivåer

Jag använder mig själv som exempel då jag inte vill tala för någon annan men en sak kan jag säga: I och med mitt jobb så träffar man de flesta inom branschen, coacher, atleter, promoters och allt däremellan. Jag har haft den här diskussionen med personer som har riktigt bra insyn i MMA på väldigt hög nivå och ätstörningar bland fighters, speciellt yngre är de facto en grej.

Jag har ingen som helst lösning eller ens ett förslag på lösning att presentera idag. Vad som oroar mig är hur detta påverkar sportens utövare närmare bestämt de yngre ( de som är kring 18,19, 20). Även de ungdomar som precis kommer in i sporten , de mellan 13 och 16 år.

Yngre tar efter äldre

Nu har de som är under 18 ingen press på sig att nå matchvikt. De ser dock upp till de äldre i klubben och tar efter beteende och ser mer än vad man tror.

Som jag sa, jag har ingen lösning på problemet, jag vill bara att det ska börja diskuteras. Vad som krävs är bra coacher som pratar öppet om det och att det inte sopas under mattan.

Coacher, det är upp till er

Min klubb har t.ex. en utomordentligt bra coach som satte sig ned med mig och några andra i tävlingsgruppen och sa ungefär “Grabbar, ätstörningar ÄR en grej bland fighters, var medvetna om det”. Mer än så krävdes inte för oss för att vi skulle ändra inställning och beteende. Inget drastiskt, bara ett erkännande för att problemet existerar och att det vi känner är “okej” men inte bra.

Som jag sa i början; jag hoppas att jag har fel. Som jag också nämnde så kan jag inte prata för alla så om du inte känner dig träffad behöver du inte ta åt dig. Om du däremot känner att du har problem med att äta och må bra så vet åtminstone att du inte är ensam.

Tack för mig!

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy

Samuel Ericsson får nya åtaganden inom Karate Combat

Simon Alvhed

Det går bra för Samuel Ericsson nu! Tidigare kunde vi rapportera att han hade skrivit under för first round management och därmed blev “kollega” med b.la. Jon Jones. Nu berättar Samuel att han ingått ett samarbete med Karate Combat, den snabbväxande organisationen för fullkontaktskarate.

Intensivt instagramande ledde till kontakt

Samuel berättar att det var efter en period med intensiv aktivitet med Karate Combat och Bas Rutten som de hörde av sig till honom och frågade om han han var intresserad av att jobba med dem.

“De tyckte att jag hade en bra profil för deras varumärke, att jag hade god kunskap och ett genuint intresse för kampsport samtidigt som jag tränat Tae Kwon Do”

Olika möjligheter

Efter det så diskuterades olika möjligheter för Samuel inom företaget.

“ De hade lite olika erbjudanden och förslag och efter ett tag kom vi fram till att det jag ska börja med är att analysera videos, göra breakdowns på matcher etc.”

Det rör sig alltså om matcher som Karate Combat skickar som Samuel sen analyserar. Han berättar att tanken är att han ska göra 2-3 videos i månaden.

Nästa fight då?

Jag frågade även Samuel om vi kunde förvänta oss någon match inom någon organisation i framtiden. Han svarade “ Jag diskuterar hela tiden med mitt team om jag ska gå fler matcher och olika möjligheter. Just nu finns dock inte tiden. Utöver detta nya samarbete så vill FirstRound flyga över mig till USA tre veckor i stöten men tyvärr finns inte tiden. Jag skulle vilja göra allt men hinner helt enkelt inte.”

Utöver Samuels åtagande som nämns ovan är han även en av huvudmännen bakom Excellence FC som håller sin andra gala om två veckor i Linköping.

Återigen önskar vi på Kimura Samuel ett stort grattis och lycka till! Det dröjer förmodligen inte länge tills vi pratar med den unga entreprenören igen om hans nästa projekt!

Läs mer
+6
Dana Sad
Dana Happy

Vi måste fundera över “självförsvarssporter”

Simon Alvhed

Karate, Judo, Krav maga etc. Numera kampsporter, en gång i tiden kampsystem utvecklat för försvar och i viss mån attack. Nuförtiden är det lätt att hitta en klubb som erbjuder någon av dessa sporter, vilket är bra. Jag säger detta med största möjliga respekt och vördnad för de som utövar olika kampsystem. Jag själv har ägnat mer än halva mitt liv i en karatedojo.

Många, inklusive mig själv som söker sig till självförsvarssporter gör det med en förhoppning om att lära sig att försvara sig i en kampsituation. Men låt oss prata allvar nu; som kamp- och självförsvarssystem lämnar dessa fantastiska kampsporter en hel del att önska.

Motiven till varför man valt att börja träna

Ett fenomen som jag stöter på ibland är personer i alla möjliga åldrar som berättar att de börjat träna någon form av självförsvarssport. Det är ju givetvis jättekul att fler och fler hittar till någon form av kampsport. Problemen börjar uppenbara sig när man kommer in på anledningen till varför de börjar. Som jag nämnde ovan är ju givetvis själva grundidén att lära sig självförsvar. Men när motiveringen är något i stil med “Jag vill känna mig trygg när jag går hem på kvällen” eller “Jag vill kunna försvara mig i skolan” borde vi kanske börja ifrågasätta.

Ställa krav

Jag menar inte att vi ska ifrågasätta personerna som börjar träna eller deras motiv till varför de börjar träna. Jag menar att vi måste ifrågasätta de som lär ut “självförsvar”. Ifrågasätta kanske inte är rätt ord men åtminstone börja granska och ställa krav.

När vi ser till t.ex. karate, måste vi börja acceptera att karate inte längre är lika med ett bra kampsystem. När någon börjar träna karate för att kunna försvara sig så måste vi börja tänka om det kanske snarare stjälper personen än hjälper?

Till poängen

“Okej, men Simon vad babblar du om?” Jo, vad jag menar är att “självförsvarsträning” ger en falsk trygghet. Denna falska trygghet kan komma att förändra hur denne person agerar i en potentiell kampsituation. Det finns en chans att personen faktiskt lär sig potenta verktyg för självförsvar och om situationen uppstår så kan denne faktiskt försvara sig. Det finns dock också en stor risk att personen är invaggad i en falsk trygghet och istället för att följa de instinkter denne förmodligen hade följt innan den började träna t.ex. att springa, så kanske den väljer att stå kvar då den anser att den har nödvändiga självförsvarstekniker. Vad händer då om det den lärt sig under sina karateklasser inte alls stämmer överens med verkligheten? Det kan bokstavligt talat vara livsfarligt.

Min poäng är att självförsvarskurser är bra, i Sverige är det betydligt bättre än McDojo-kulturen i USA. Ska folk däremot kunna luta sig tillbaka mot sin kampsportsträning och börja förvänta sig att de är bildade i kamp och kan hantera en kampsituation så måste vi börja ställa krav på dem som lär ut det. Det är väldigt svårt att göra så jag tycker att det vi istället kan och bör göra är att informera alla som väljer att träna självförsvarssporter om att det som fungerar på ett sätt på klubben förmodligen inte kommer fungera likadant i verkligheten.

Självförsvar är bra. Var dock kritiska till det. Som alla vet, det bästa självförsvaret är att se till att aldrig hamna i en sådan situation.

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Min första match

Simon Alvhed

Så, jag hade min första MMA-match förra helgen. Jag förlorade, det var inte min plan men jag köper det. Min motståndare var helt klart värd sin vinst och jag lärde mig mycket av förlusten. Om något så är jag mer hungrig efter förlusten.

Att gå en MMA-match är massor av saker och i denna krönika tänkte jag dela med mig av mina intryck, känslor och upplevelser.

Lite diet

Ca 8 veckor innan förra lördagen beslutade jag mig tillsammans med mina coacher att det var dags att stiga in i buren. Jag hade givetvis haft det i sikte länge men det var då vi spikade den sjunde september. Vi gjorde även en plan på att jag skulle prova på flugvikt (- 56,7 kg). När allt var sagt och gjort så blev det inte så då det inte fanns någon motståndare i flugvikt, så jag sa jag körde istället i bantamvikt (-61,2 kg). För att komma ned till flugvikt så var jag tvungen att dieta en del. Bara detta var den första utmaningen då jag är en glad amatörkock tillika matentusiast. Hur som haver, en diet och ett träningsschema tog form och i början var det väldigt taggande.

Det här med nervositet

Jag tränade på som vanligt och helt plötsligt var det nästan dags. Jag hade funderat mycket över hur nervös jag skulle vara och var nästan nervös över att bli nervös. Vad som förvånade mig var dock att jag aldrig blev nervös, varken en vecka eller en timme innan matchen. Det är förmodligen olika från person till person och från match till match men jag är tacksam att jag slapp nervositeten iallafall.

Oväntade faktorer

Saker som jag inte hade räknat med började dyka upp ju närmare matchdagen kom, t.ex. nervositet och/eller oro från nära och kära. Jag var inte beredd på att till exempel min mamma skulle bli väldigt orolig för i mitt huvud så är det ingen fara. Så som jag tänkte var ungefär “Jag tränar ju detta varje dag, vad har de att vara oroliga för?”. Det man glömmer, eller iallafall vad jag som är så insyltad i träningen och lever MMA är att tävlingen är de facto två tränade personer som låses in i en bur och ser vem som är bäst på att slåss. För alla oss som lever MMA, tränar varje dag, sparras, coachar osv så är det så naturligt. Man glömmer bort det ganska absurda konceptet som sporten faktiskt egentligen är.

Andras oro var nog egentligen den svåraste delen; jag var bara taggad hela vägen fram till matchen, taggad och sugen. Det var mina nära och kära som bar på oron och helt ärligt irriterade det mig lite även om jag förstod dem.

Överlag gick hela “campet” bra och när det var matchdags kände jag mig redo.

Matchdagen

Att värma upp för en match var spännande. Man har en idé eller koncept på hur man ska reagera och försöker matcha sin uppvärmning med det man ska göra, utan att trötta ut sig men tillräckligt mycket för att bli varm. En intressant upplevelse när man är omgiven av andra fighters med samma nervositet, tagg, förväntningar etc. Det var helt enkelt spännande.

Så själva matchen då?

Tja… jag hade en plan. Jag kommer från karate, jag är en duktig striker och jag hade lite längdövertag. Jag skulle hålla distans, röra mig ungefär som i en poängkaratematch och jobba systematiskt….trodde jag.

Någonting hände i buren, min motståndare var snabb och hade snabba händer och helt plötsligt finner jag mig i att jag kör en massor av takedowns, varför? Ingen aning. Det är inte det att jag inte kan grappla, jag brukar bara aldrig resorta till det frivilligt utan bara se marken som ett ställe att ta mig upp ifrån. Men just denna lördag valde jag av någon anledning att gå tungt på grapplingen. Make no misstake, min motståndare hade koll på sitt groundgame också så det var inte en walk in the park att brottas. Jag blev och är fortfarande bara fascinerad av att min hjärna valde att hantera matchen så.

Det jag vill få fram är att jag hade en plan men allt flög ut genom fönstret i buren. Att stå i buren är inte som att sparras, kroppen reagerar konstigt och jag tror det enda sättet att bli bättre är att tävla mer så man får upp en vana.

Som jag nämnde vann min motståndare på poäng och det var han värd. Jättetrevlig snubbe, vi snackade mycket efter matchen och i framtiden vore det kul att mötas igen.

Samlade intryck

På det hela taget var det bara ren och skär lycka, alltihop. Även om jag förlorade så var jag ändå glad och jag tyckte att själva matchen var så himlarns rolig. Jag fick minst sagt blodad tand och är mer taggad än någonsin på att kliva upp i buren igen. Men först några veckors grind.

Så mitt tips till er som tränar men ännu inte gått match: gör det! Det är så sjukt kul. Jag vet att jag tar upp en del grejer som låter mindre kul men själva matchen gör allt värt det. Så våga testa och gör det för att ha kul!

Om ni tycker att det är intressant med krönikor kopplade lite till skribenternas egna upplevelser så kan ni skriva det i kommentarerna så kanske det kommer fler krönikor som denna.

Tack för mig!

Läs mer
+13
Dana Sad
Dana Happy

Video
Intervju: Samuel Ericsson bemöter kritik och pratar framtid

Simon Alvhed

Jag träffade Samuel Ericsson, en av grundarna till Excellence fighting championship tillika instagramprofil. Senast vi skrev om Samuel hade han just blivit signad av First round management. Nu tre månader senare träffas vi för att diskutera framtid, First round samt hur han hanterar det hårda klimatet i diverse kommentarsfält.

Vi pratar även om hur kampsportsklimatet i Sverige blivit kyligare. Se hela intervjun nedan.

Läs mer
+12
Dana Sad
Dana Happy

Kampsport är till för alla

Simon Alvhed

Här om dagen var jag på en enklare tillställning med gott om människor jag inte träffat. Jag var där med en av mina vänner som jag fick att börja träna kampsport för ett år sedan. Fram till dess så hade jag utan någon större framgång försökt få med honom under något års tid.

Givetvis när vi satt där vid middagsbordet och konverserade så som man gör med människor som man just träffat så kom vi in på vad man sysslar med. När det var min tur så berättade jag att jag är kampsportsskribent och att jag tränar mma varpå frågorna började hagla. Detta tror jag alla som tränar kampsport känner igen.

Skeptis byts mot…

Efter att jag avhandlat alla klassikerna så som ”Gör det ont?”, ”Är det otäckt?” och ”Är det inte lätt att skada sig?” så hände det som oftast händer; skepsisen börjar sakta omformas till nyfikenhet. Istället för de mer kritiska frågorna så började frågorna vara mer i karaktär med ”Varför började du?” och ”Är det svårt att börja?”. Detta tror jag också att alla känner igen.

Vad som hände sedan var inget mindre än spektakulärt. Min vän som jag nämnde tidigare var länge avig till att följa med och träna, ofta med de två motiveringarna att det är farligt och att det bara är ”stöddiga wannabe-alphas” som tränar kampsport.

När vi sakta gled in på att jag inte alls uppfyllde de parametrar som min lilla publik hade föreställt sig för en kampsportare så började det givetvis säga att ” Men alla som tränar kampsport är väl si och så?”. Min vän tog då till orda och beskrev hur han hade upplevt det när han började. Han hade haft exakt samma farhågor som de övriga vid bordet när han för första gången följde med men vad han berättade var att de förställningarna inte kunde vara mer fel. Så som han formulerade det var inget annat än perfekt; ”inom kampsport finns det inget utrymme för ego eller dålig attityd”. Jag tycker det stämmer bra.

Alla är alltid välkomna

I min klubb har vi personligheter från alla hörn, vi har alla utbildningsnivåer, åldrar, kön, tycken och tänkande, och detta tror jag är gemensamt för alla kampsportsklubbar. Det spelar ingen roll vem man är utanför mattan, alla är lika på mattan och på mattan finns ingen plats för en kaxig attidtyd.

Givetvis finns det vid varje nybörjarstart eller vid några få tillfällen mitt i terminen personer som kommer ner för att börja med kampsport som inte alls är ödmjuka. Vi alla vet personerna, de som kommer ner för att slåss, inte för att lära sig konsten. De vill slåss. Vad jag under mina år insett är dock att de personerna aldrig stannar länge. De får inte kompisar för de har en otrevlig attityd och de tycker inte det är kul efter ett tag. De inser att det första året av mma är mer ett försök att passera guard än ett vältajmat hoppknä och en overhand. Detta leder till någon form av självutrensning.

Vad som är intressant och som jag även det tror att de flesta känner igen sig i är att alla de som aldrig tränat kampsport målar upp det som den mest ogästvänliga av sporter. Sanningen är den motsatta, inom kampsporten är alla välkomna, alla är lika och det är en av anledningarna till att så många älskar det tror jag.

Ålder eller anledning spelar ingen roll

Det spelar ingen roll om man är 15, 40 eller 65 år gammal, på ett eller annat sätt kommer du hitta någon gren inom kampsportsspektrumet som passar dig. Vill du tävla och bli proffs? Kör! Vill du bara hålla formen? Kör! Vill du hitta nya vänner? Kör!

Jag började med kampsport av en uppsjö av anledningar men kanske framförallt för att bygga mitt självförtroende. Kampsporten byggde mitt självförtroende väldigt mycket. Vad jag inte hade förväntat mig var hur det skulle komma att byggas upp. Jag trodde att jag skulle få bättre självförtroende för att jag lärde mig slåss. Vad som i själva verket byggde mitt självförtroende var konceptet kring att alla var välkomna och alla var lika. Ingen dömde någon och det blev så att jag träffade många av de finaste människorna jag träffat inom kampsporten.

Tack till er alla

Så till alla er som tränar, tack! Tack för att ni håller vårt fina community så fint och öppet. Tack för att kampsportsklubbar världen över är till för alla! Tack för att ni låter alla hitta ett hem i kampsporten och framförallt tack för att ni ser till att kampsporten är och fortsätter vara för alla!

Tack.

Läs mer
+11
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Jag är klar med Conor McGregor

Simon Alvhed

Det är väl knappast en nyhet längre att Conor McGregor slog till en äldre herre på en pub efter att denne påstås tackat nej till ett glas av superstjärnans whiskey. Om ni missat det kan ni läsa mer om det här.

Jag har alltid gillat Conor, jag har följt honom sedan hans debut i UFC, jag har sett hans framgångar, hans motgångar och hans skandaler. Jag har hejat, jublat och nästan gråtit. Jag har konsumerat allt som finns att konsumera kring irländaren. Utöver det har jag försvarat honom. Jag har försvarat hans handlingar, hans attityd, hans mindre framgångsrika matcher och allt däromkring. Jag har blivit kallad för en fanboy fler gånger än jag kan räkna, jag har fått kommentarer här på Kimura att jag är en dickrider och mycket annat. Jag kan sträcka mig så långt som att säga att det är sant…eller var sant. Jag har tyckt att Conor var det absolut bästa som hänt kampsporten sedan Bruce Lee, men det är slut nu.

Går inte att hylla

Jag har länge gått i tankarna att jag skulle skriva en hyllning till McGregor då jag upplevt att alla helt glömt bort hans bedrifter och bara fokuserat på det negativa men jag kände efter denna incident att jag inte förmådde mig göra det.
En annan som ställer sig i mitt led är youtube-profilen ”True Gordie” som efter att videon från puben släpptes la ut en video där han konstaterade ungefär samma sak som jag precis gjorde ovan. Han förklarade precis som jag att han är klar med försvarandet etc.

Oförsvarbart

Jag känner spontant att det här går inte att försvara. Det är helt omöjligt. Då är jag ändå personen som kunde motivera både bussattacken och telefondemoleringen. Vad som hände i puben är oacceptabelt och oförsvarbart, oavsett vilka ord som utväxlades.
Conor McGregor är UFCs största stjärna, med det kommer ett visst ansvar. Han är och har under många år varit en rockstar som inspirerat otaliga människor till så mycket bra. Han har inspirerat folk att börja med kampsport, att följa sina drömmar, att känna att alla kan göra vad de vill så länge de inte ger upp. Hur många unga ser inte upp till Conor? Hur många har honom inte som idol och följer allt han gör? Hur många blir influerade av hans dåliga beteende precis som de tidigare blev av hans utomordentliga bedrifter?

När ska det ta slut?

Det har varit mycket under det gångna året. Det fanns mindre incidenter tidigare också men allt började vid bussattacken. Det var där den Conor McGregor som vi alla kände och många älskade dog enligt mig. Efter det rullade det utför lavinartat, jag såg det inte då för jag var fortfarande förtrollad men jag ser det nu. Vad de jag tidigare kallat ”haters” sagt under ett års tid är nog mer sant än vad jag velat erkänna. Conor har tappat greppet och det här var droppen för mig. Jag har inte ett enda försvar för hans beteende.

Kan komma tillbaka

Jag tror helt och fullt att Conor McGregor kan komma tillbaka, både som fighter med fantastiska prestationer men också som den inspirerande goda personen han en gång var.
Jag tror verkligen det men just nu känns det så långt borta. Jag kan inte försvara honom eller hans handlingar längre.

Läs mer
+12
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Borde B-klass avskaffas?

Simon Alvhed

MMA i Sverige är onekligen väldigt populärt, både som tittarsport och som utövarsport. Det faller sig således naturligt att det finns gott om tävlingar och även gott om deltagare, vilket är fantastiskt.

Inom svensk amatör-MMA tävlar atleterna i antingen A- eller B-klass där reglerna skiljer sig något. De mest framträdande skillnaderna skulle jag påstå är matchlängden och reglerna som gäller slag på marken. En match i klass A består av tre ronder om tre minuter medan en match i klass B endast har två ronder. Det är en helt rimlig regel tycker jag; det ger atleten chans att testa sina vingar under en något kortare tid. Detta reducerar risken för skador eftersom att inte atleterna utsätter sig för skaderisken lika länge. Det finns också lite skillnader i reglerna gällande när det bryts för TKO och i B-klass kan det även bli så kallad räkning där domaren kollar av läget med en atlet som tagit ett eller flera hårda slag. Än så länge är jag helt med på noterna.
Nu till mitt problem med MMA klass B: avsaknad av slag på backen.

För att skydda atleterna

”Du kan ju inte förespråka instanser för att reducera skaderisk men samtidigt inte vilja förbjuda den mest brutala delen av sporten!” I hear you say. Enligt mig så kan jag visst förespråka alla instanser som skyddar atleterna inom den sport de valt att utöva. Däremot så förespråkar jag inte en urvattning av sporten som gör den till något annat än vad den är.

MMA klass B hette tidigare Shootfighting vilket var MMA minus slag på backen. Fine, jag accepterar det som sport. Dvs som en sport som inte är MMA för i MMA får man slå varandra även på marken.

Falsk trygghet

Problemet som jag upplever det med MMA klass B där inga slag på marken tillåts är att atleterna vaggas in i en falsk trygghet. Alla som utövat båda klasserna vet att det är en stor skillnad mellan de två. Många saker som fungerar utmärkt i B-klass kan man kasta genom fönstret i A-klass och detta ser jag som ett problem för både matcher inom klass B och klass A hamnar i ens amatör-MMA-record.

Alla landskamper går i A-klass. alla proffsmatcher har slag på backen. Kort och gott, i sporten MMA så är slag på backen en stor del och kan i många fall vara en stor del av utövarens strategi.

Till saken hör också att som utövare måste man gå ett gäng B-matcher innan man får köra A-klass vilket också är kontraproduktivt enligt mig. Man tränar och tävlar i en viss regeluppsättning som inte är förenlig med den faktiska sporten.

Borde det avskaffas helt?

Så borde klass B avskaffas? Borde den typen av sport kallas något annat, shootfighting t.ex.? Jag tycker det. Jag tycker inte nödvändigtvis att det inte ska finnas två amatörklasser, jag tycker det är bra med en instegsklass. Jag tycker till och med att den klassen kan behålla alla regler som B-klass har idag med den lilla förändringen att slag på backen är tillåtet. En lösning skulle kunna vara att på marken i klass B så ska slagen snarare markeras än att slungas med full kraft och det ger poäng därefter. På så vis har man med elementet av slag på backen samtidigt som skadan inte blir jättestor.

Kort och gott, en kontrollerad ground and pound istället för att helt ta bort det.

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Är det för många ronder?

Simon Alvhed

Det har förmodligen inte undgått någon som är någorlunda intresserad av kampsport att det skedde två tragiska dödsfall inom boxning under sommaren. Maxim Dadashev, 28 och Hugo Santillan 23 avled båda i juli till följd av huvudskador de ådragit sig under sina respektive matcher, ni kan läsa mer om det här.

Detta väckte mycket diskussion, så som sig bör när denna typ av händelser uppstår. Många av diskussionerna rörde givetvis ämnet “kampsport (mer specifikt boxning) borde förbjudas”. Normalt sätt så håller jag inte med om det påståendet och orkar sällan ens ta diskussionen men efter dessa två dödsfall så kände jag att det var en adekvat frågeställning.

Givetvis så tycker jag inte att vi ska förbjuda boxning. Jag är också medveten om att det
diskuterats bakomliggande orsaker till båda dessa unga atleters död.

Jag tycker dock att vi borde fundera på antalet ronder, både inom MMA och boxning. I denna krönika så menar jag proffsmatcher inom MMA och boxning, inte amatör.

En tanke….

Inom proffs-mma så är de flesta matcher tre ronder om fem minuter förutom (oftast) titel-matcher som är fem ronder. Inom proffsboxning är det mellan fyra och tolv ronder om tre minuter.

Jag skulle vilja lägga fram en tanke. Tänk om vi aldrig hade MMA-matcher som var fem ronder respektive om vi aldrig hade boxningsmatcher som var över fem ronder.

Inom kampsport är hjärnskador ett problem, det är ett problem kortsiktigt då atleter måste vänta ut sina hjärnskakningar för att få fightas igen men framförallt är det ett problem långsiktigt. Komplikationerna som följer efter flertalet hjärnskakningar är inte att leka med.

MMA mer skonsamt än boxning

Många, inklusive mig själv gör argumentet att MMA är mer skonat från hjärnskador än boxning tack vare tunnare handskar och en större variation på hur fighten går till. I MMA är inte slag mot huvudet den bästa taktiken och de små handskarna gör att fighters inte kan ta emot lika många smällar som i boxning. Absolut, jag tror att detta stämmer men jag vet också att MMA inte har funnits tillräckligt länge för att de långsiktiga skadorna ska ha kunnat dokumenteras på samma sätt som inom boxning.

Borde vi ha färre ronder?

Jag skulle vilja säga att MMA inte behöver ha fem ronder. Det finns ingen anledning att ha det. Det är inte alla som håller med mig om det heller, långt ifrån. När jag först hörde Chael Sonnen ta upp att fem ronder är meningslöst så tyckte jag att det var dumt sagt. Sen började jag fundera över det; varför har vi fem ronder? Jag fann det svårare och svårare att motivera de extra två ronderna hur jag än vred och vänder på det. När jag ser tillbaka på alla matcher jag sett så kan jag knappt komma på ett tillfälle där jag känt att en trerondersmatch borde ha varit fem ronder. En match om tre ronder är minst lika underhållande som en om fem ronder. Kortare tid leder till mindre avvaktande och genom det föds mer action.

När jag lyssnade på när Chael Sonnen och Big John berörde ämnet så påpekade Sonnen att av de fyra senaste femrondersmatcherna som löpt linan ut så har ingen av atleterna slagits sen dess. Detta säger något om den extra belastning de utsätts för jämfört med tre ronder.

Samma argument går att göra för boxning. Det finns ingen anledning att ha tolv ronder. Jag kan inte komma på en enda anledning. I boxning finns till och med belägg för att reducering av antal ronder lett till färre dödsfall. Fram till 1980-talet så kunde nämligen en proffsmatch gå så långt som 15 ronder vilket är absurt.

Det är för att skydda atleterna

Som jag nämnde ovan så var jag avig till tanken initialt men den har växt på mig. Vi har alla dessa instanser för att minimera både långsiktiga och kortsiktiga skador. Det diskuteras ständigt vilka skyddsåtgärder som borde vidtas för att göra sporten säkrare. Mer handskar, mindre handskar, inga handskar etc. allt tas upp. Allt förutom längden tid som atleterna faktiskt är i riskzonen. Jag tror att om det reglerades så att en proffsmatch var 15 minuter så skulle skadorna gå ner. Jag tror att det kan vara ett sätt att skydda atleterna. Jag tror verkligen att antalet hjärnskador inom kampsport skulle dala och att atleterna skulle kunna tävla oftare.

Läs mer
-4
Dana Sad
Dana Happy
Jon-Jones pressskonferens

Krönika: Jon Jones är spännande igen

Simon Alvhed

Igår lyssnade jag på när Chael Sonnen diskuterade kring Jon Bones Jones. Han tog b.la. upp att Jones ofta pratar om att han vill känna att fansen “erkänner hans storhet”. Diskussionen gick lite fram och tillbaka och Sonnen vägde in lite olika faktorer i det hela. Hur som haver så kom han in på att Jones är envis med att alla ska “erkänna hans storhet” men att han faktiskt inte har gjort lika anmärkningsvärda saker som andra fighters. Några exempel han tog upp var att Jones faktiskt fuskat sig igenom en hel del matcher samt att han aldrig bytt viktklass, något som t.ex Daniel Cormier gjort.

Att Chael Sonnen inte är Jon Jones största fan är ingen nyhet. Om man dock bortser från den uppenbara partiskheten så tycker jag ändå att han är något på spåren.

Sonnen pratade också om Santos-matchen och det är här det börjar bli intressant.

Sprickor i rustningen

Alla ni som såg matchen såg samma sak som jag; Jon Jones hade det tufft, inte så lite tufft heller. Jag har inte sett en Jones-match där jag inte känt mig 100% säker på hans vinst sedan hans första möte med Alexander Gustafsson. Den här gången var det annorlunda än Bones tidigare matcher. Det var inte en dominant Jones som körde över sitt motstånd. Värt att nämna är att Thiago Santos var en stor underdog i matchen, ingen trodde att han skulle ha en chans.

Att bryta ned matchen finns det andra som är bättre än mig på att göra så jag tänker stanna där och gå vidare till vad jag tycker är intressant med detta; i och med att Jones inte dominerade som han borde så blir han helt plötsligt mer intressant. Helt plötsligt så kan en Jon Jones-match vara spännande igen.

Att se Jones har alltid varit en upplevelse. Han gör saker som ingen annan gjort, han dominerar och ser näst intill oövervinnerlig ut. Detta är kul ett tag men efter en stund så kan man det vilket resulterat i att Bones aldrig varit ett stort dragplåster i sig själv utan vad som sålt med hans matcher har varit motståndaren. Även det har på senare år fungerat sämre och sämre eftersom att ingen verkar kunna rå på honom.

Det är en bra grej att Jones inte dominerade

Varför är det här en bra grej då? Jo, det är ju inte bra för Jon Jones per se men det är bra för affärerna. Att Jones nästan förlorade gjorde honom spännande igen, både för fighters och för publiken. Fighters i LHW såg matchen och börjar känna “jag kan nog eventuellt vara den som får Jones på fall”. Fans såg matchen och känner “Jones kan förlora, jag vill se det”.

Så som jag har förstått det så har de flesta i LHW inte velat möta Jones, de har blivit mer eller mindre tvungna att möta honom. Detta skulle eventuellt kunna förändra det beteendet och leda till att up and coming fighters blir hungriga på att försöka sig på att knäcka Jones. Det skulle bli spännande.

Vi får dock inte glömma att Jones fortfarande är en av, om inte den bästa fightern genom tiderna. Med eller utan prestationshöjande substanser. Men att se lite mer “hets” i brist på bättre ord i LHW vore välkommet. Jag tror att det skulle göra Jones kul att se igen.

Inte den första som lider av att vara “oövervinnelig”

Jones är inte ensam med problemet att hans matcher inte säljer sig själva. Vi kan se problem med Khabib Nurmagomedov och kunde se liknande problem med Mighty Mouse och tidigare med José Aldo. Att vara helt och hållet oövervinnerlig säljer inte helt enkelt. Även om man håller på den obesegrade mästaren så behöver man som publik bli given en anledning att tvivla. Publiken vill få den lilla kittlande nervositeten tror jag.

Så med allt sagt och gjort så tror jag att ur ett affärsmässigt perspektiv var nagelbitaren mot Santos det bästa som kunde hända Jon Jones.

Jag vet iallafall att jag tidigare inte varit så intresserad av Jones matcher men nu tycker jag ändå att det är lite spännande. Helt plötsligt vill jag se hur Jones står sig mot till exempel Johnny Walker, tidigare var jag bara lite intresserad av att se hur Johnny Walker stod sig mot Jon Jones.

Jon Jones är spännande igen.

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy

Ada pol adakala bahkan ribuan situs-situs prediksi bola slot online keinginan laribercempera abadi internet. Membawadiri batari bayang-bayang didalam negri berbatas luarbiasa negri angan-angan elegan Inggris.

Lamun sayangnya sangat kira-kira andaikan patutnya dibilang bohongan abolisi perkiraan gelembung adagium agen sbobet Indonesia angan-angan tampak keunggulan keinginan Sempurna Malahan bisajadi dipandang cuma dibuat Kasar Aja palsu atas bukti khayalan ada.