Tim Tebras

Tim Tebras

Rizin FF + Conor McGregor = sant?

Tim Tebras

Nobuyuki Sakakibara, VD för japanska Rizin FF är inte direkt känd för att hålla allt så enkelt och strömlinjeformat som möjligt.

Ta bara som exempel den Rizin-organiserade uppvisningsmatchen mellan Floyd Mayweather jr och Tenshin Nasukawa förra året, som intäkt för ”Nobus” okonventionella syn på professionella kampsportsarrangemang.

Och nu verkar det som att ”Bosu” (”chefen”, Kimuras anm) har något nytt i kikaren inför 2019:s nyårsgala, traditionsenligt Rizins största, mest påkostade och mest marknadsförda evenemang.

Vid presskonferensen efter förra veckans Rizin 18, insinuerade Sakakibara att något ”udda” finns i planerna. Ett, som japanen själv uttrycker det, ”helt nytt sätt att tävla”:

Det är ganska konstigt. Det är en ny innovation. Jag känner för att skapa en ”ny tävling” som skiljer sig från MMA, kickboxning och Pro Wrestling. Jag är i ständig kontakt med många kampsportskunniga bekanta över hela världen för att utveckla detta.

(översättning från japanska via Google)

Rizin-VD:n tillade också via Twitter att det är ”osannolikt” att detta skulle involvera Mayweather eller Manny Pacquiao men däremot kanske en viss Conor McGregor och/eller forne boxningsvärldsmästaren Oscar De La Hoya.

I en intervju med japanska Tokyo Sports, bekräftar Sakakibara dels en MMA-match mellan de två japanska stjärnskott vid namn ”Mirai” och ”Umi”, och dels att han är i kontakt med såväl irländaren som ”Golden Boy”:

Mayweather överraskade oss med ett uppträdande förra året, men det är svårt att utveckla det samarbetet vidare. Pacquiao är för närvarande också heltidspolitiker (senator i hemlandet Filippinerna, Kimuras anm). Det vi söker är mer någon som både haft och kan ha påverkan på MMA:s utveckling, som Conor McGregor eller Oscar De La Hoya.

(översättning från japanska via Google)

Rizin-bossen kallar också McGregor för ”världens mest kända MMA-fighter” och menar att just detta ligger helt i linje med vad Rizin ska stå för.

Vad som än faktiskt blir av detta kan vi åtminstone vara ganska säkra på två saker:
1. Sakakibara kommer inte gå tillbaka till att tänka innanför ramarna när det gäller sina flaggskeppsarrangemang.
2. Rizins nyårsgala 2019 kommer med all sannolikhet bli väldigt underhållande.

Läs mer
+1
Dana Sad
Dana Happy

UFC 241: Ian Heinisch – från inburad till burfighter

Tim Tebras

”Gängmedlemmen rörde sig snabbt emot honom, med ett stickvapen i handen.”

 

Ian Heinisch hade precis anlänt till det ökända fängelset på Rikers Island strax utanför New York City. Fängelsevistelse generellt, var dock inget nytt för Heinisch. Den Coloradofödde medelklasskillen hade nyligen släppts ett 3,5 år långt straff för kokainsmuggling, på fängelser i norra fastlands-Spanien respektive Kanarieöarna.

Efter avtjänat straff utvisades amerikanen tillbaka till hemlandet. Vid gränskontrollen greps han dock direkt. Detta då han 2009, 21 år gammal, gripits under ett tillslag signerat den amerikanska federala narkotikapolisen Drug Enforcement Agency (DEA) och då lämnat landet innan rättegång, varpå Heinisch anhållits i sin frånvaro. Och inte hade han varit inskriven länge på den vitt kända anstalten, innan nästa problem dök upp. Amerikanen noterade en gängmedlem som rörde sig snabbt emot honom, med en så kallad shank, ett klassiskt fängelsevapen som oftast tillverkas genom slipning av exempelvis tandborste eller kort metallskaft, mot betong- eller tegelväggar, i handen.

Heinisch kände dock att han var van vid att lösa situationer i liknande miljöer, och höll sig kall. Såhär berättade han om det i en intervju med Yahoo! Sports 2017:

This dude had a rusty-looking knife, he was putting it close to my face and he was all, ‘I heard you know how to fight, this how we do it,’. I had learned a few tricks in Spain, so I put my hands up and said, ‘Hey man, no problems.’ Then when he relaxed, I caught him on the chin and rocked him.

Därigenom var det omedelbara hotet avvärjt – men då uppenbarade sig snart större problem i dess ställe:

Next day, the word was they had a hit out on me, this guy named Fingers from the Latin Kings warned me I was ‘SOS’ (Stab On Sight, alltså ”hugg direkt”) wherever I go. I pretty much stayed up all night training, shadowboxing in my cell, trying to make weapons, anything I could do. I was ready to die the next morning.

Turligt nog för Heinisch, förflyttades han till en anstalt i Colorado – där brottet han faktiskt var fängslad för begåtts – innan någon annan medfånge hann utdela några hugg.

Efter erfarenheter som dessa är det inte så konstigt om en professionell, organiserad MMA-match inte direkt får coloradianen att skaka i skorna. Tre år efter frigivning, efter fyra år som drogfri – och ett år efter att ha avtjänat den sista, villkorliga, delen av sitt straff har Henisch inte bara fått ordning på livet. Han är dessutom en av de mer intressanta talangerna – trots att han hunnit fylla 31 – i världens största MMA-organisation; UFC.

Den framgångsrike mellanviktaren (2-0 UFC; 13-1 PMMA, 1-0 AMMA) kom in i UFC via en imponerande insats i Dana White’s Tuesday Night Contender Series, där motståndaren Justin Sumter (7-3 MMA) knockades med en fin armbåge redan i första ronden. Därefter har Heinisch på ett halvår besegrat förhållandevis stora namn som Cezar ”Mutante” Ferreira och Antonio Carlos jr, båda via enhälliga domslut.

Men nu på lördag ställs den forne Rikers-internen inför sin största match i oktagonen hittills: veteranen och åttonderankade utmanaren Derek Brunson (11-5 UFC; 19-7 MMA).

Kolla in Heinischs odds mot Brunson

* * *

Ian Heinisch hade aldrig tänkt sig att bli en värsting eller kriminell. Som barn diagnosticerades han med Attention Deficit Disorder (ADD) och kämpade med dess följder, exempelvis normal skolgång:

I had so much trouble just sitting and paying attention. My parents ended up taking me out of school and homeschooling me for grade school (ungefär motsvarande nedre grundskolan, Kimuras anm).

Men den överaktive killen hittade ett sätt att kanalisera sin energi: brottning. Det stod snabbt klart att han var en naturbegåvning. Efter att ha plockat hem ett par delstatstitlar i Colorado och tävlat på riksnivå, hamnade han vid North Idaho College i Coeur D’Alene, Idaho, som år efter år stoltserar med ett av USA:s bästa brottningsprogram. Men för att få ägna sig åt collegeidrott på högsta nivå i USA, måste man först och främst sköta pluggandet ordentligt:

School just wasn’t my thing, man. I loved wrestling, but I just couldn’t focus on class and I ended up dropping out of school and going up to Vancouver.

Kort efter miljöombytet, flyttade Heinisch ihop med en gammal high school-kärlek, tog ett jobb som dörrförsäljare – och det gick ganska bra. Ett tag. Åtminstone till dess att myndigheterna kom på att utlänningen jobbade utan arbetstillstånd. Den framtida narkotikabrottslingen och proffsfightern skickades tillbaka söder om gränsen för att ha arbetat illegalt.

Den hemstad han återkom till var inte densamma han lämnat. Precis som var fallet för otaliga arbetare och tjänstemän på mellannivå runtom i USA, hade finanskrisen 2008 slagit hårt mot hans vänner och familj. Föräldrarna skildes, efter att ha förlorat huset. Även om Heinisch aldrig levt i lyx och överflöd, var fattigdom något som skrämde honom:

I came from a certain level of privilege and I kind of panicked when things fell apart with my family. I wanted to live the same lifestyle I was used to living and one thing led to another.

Ian hade redan experimenterat med droger ett tag, men nu började han även langa för att dra in pengar:

It was one of those things that just kept escalating. I was drinking and partying, I got caught up in it, making a lot of money, building up a clientele.

Men så en dag, slog DEA till och Ian Heinisch greps på en Walmart-parkering med 2000 Ecstasytabletter i väskan. Han arresterades men betalade borgen – och lämnade stan igen:

I was like, ’I’m young, there’s no way I’m going to jail and wasting years of my life. Screw this, I’m getting out of here and living my life.’

Den unge coloradiern tog sig med buss tvärs över USA till New York och lyckades lämna hela landet. Från John F. Kennedy-flygplatsen i Queens lyfte han med ett plan till nederländska Amsterdam. I Europa backpackade Heinisch runt och besökte såväl England som Belgien, innan han fann sig tillrätta i Spanien:

I spent three months living on a beach. I was pretty much homeless but I was working at a bar where they basically paid you in drinks, so I’d drink until 4 a.m. It wasn’t as fun as it sounds, almost every night I’d have nightmares about being caught. You’re always looking over your shoulder.

Från den punkten var det egentligen bara en tidsfråga innan amerikanen skulle ramla ner i droghandelsträsket igen. Från småskalig försäljning trappades det snart upp och Heinisch ”åkte skytteltrafik” mellan Spanien och Venezuela eller Colombia. Varje gång med större last än vid föregående resa.

Precis som några år senare i hemlandet, var det vid inresekontrollen efter en flygresa som det tog stopp:

It finally caught up to me. I was coming back from one of my trips, there were too many stamps on my passport, they started asking questions, they started searching and they found a kilo of coke. Game over.

 

* * *

 

I fängelset på Kanarieöarna fanns möjlighet till en närmast filmisk fritidsaktivitet: Lucha Canaria, fribrottning i en sandhög på fängelsets rastgård. Amerikanens brottningsbakgrund kom väl till pass. Och från en atmosfär där alla ville plocka ner utlänningen på jorden, blev det istället början på vändningen:

Trust me, everyone wanted to line up and take their shots at the white American. I didn’t care. It was an outlet and it involved something I was good at. I’m not going to act like I won every fight. But between proving I could defend myself and making the effort to learn Spanish and going to Bible studies, I started earning respect. That’s really where the turnaround started.

Något år senare var det dags för anstaltsbyte. Heinisch skeppades till fastlandet och ett annat fängelse – där ytterligare en turlig markering på tidslinjen uppenbarade sig:

There was a boxing program in there. Guys with legit skills who were locked up a long time who wanted to share their knowledge and do something with their craft. Everything happens for a reason. It’s not like I was taking MMA lessons but I had the wrestling, I was learning to box, I was off drugs and alcohol, my head was getting clear, and it was coming together.

 

* * *

 

Den 14 februari 2014 kunde så äntligen den i två länder före detta fängelsekunden, gå ut genom murarna som en fri man. Det tog honom bara ett par timmar att inse att fängelselivet var slut för alltid:

My very first day out, my Dad took me to a yoga class. Hours earlier I was locked up and now all of a sudden it’s me and Dad and like 60 young women, and I’m like, ‘Yeah, I am not in prison anymore.’

Men att försöka träffa någon av de ”unga kvinnorna” eller skaffa ett förhållande överhuvudtaget, föresvävade inte ex-fången. Han hade bara två mål för ögonen. Ett av dem var att öppna ett så kallat halfway house, ungefär ”övergångsboende”, med kampsportsgym – för andra med liknande erfarenheter som han själv:

There’s got to be an option, there’s got to be something for kids in the American prison system to give them a future. MMA brought discipline to my life and I want to be able to help others do the same.

Det kan ta ett tag innan det målet är uppnått. Det andra målet, att vinna bältet i en av de största MMA-organisationerna, är däremot inte helt vansinnigt långt utom räckhåll. Via bland annat LFA och WSOF – och sedan alltså DWTNCS – har coloradianen ett grymt slagläge (sic!). En seger mot Brunson i helgen, och Heinisch är och nosar på mellanviktens topp 5.

Även om det inte innebär att allt är solsken och regnbågar för UFC-fightern så har Ian Heinisch, som han själv säger ”ändå varit med om betydligt värre”:

I know I’ve already lived several lifetimes. I know I’m blessed to have a second chance. I can’t change my past, but I have the opportunity to have a platform to show everyone that you can turn it around. I want to be in the UFC, I want to be the middleweight champion, and I know I’ve already been through more to get here than anyone they can put in my path.

Mellanviktaren vet också varför det kommer gå bättre för honom än för hans konkurrenter:
I don’t have any hate for anyone I fight, we’re all trying to live our own story, but I want this more than you do.

Nu i helgen har han alltså chansen att visa världen vad han går för, Ian Heinisch. Han tar sig an en fruktad motståndare, som själv har besegrat bland andra toppnamnen Lorenz Larkin, Uriah Hall och Lyoto Machida. Och han gör det på huvudkortets öppningsmatch, under en av årets mest emotsedda galor: UFC 241 – Cormier vs. Miocic 2.

Läs mer
+5
Dana Sad
Dana Happy

Video
AK Fighting Championship tillbaka – med tunga namn på kortet

Tim Tebras

Förra hösten presenterade sig en ny, svensk MMA-arrangör med dunder och brak; AK Fighting Championship. Organisationens första arrangemang gick av stapeln i multiarenan Conventum i Örebro, hösten 2018.

Nu är det dags för en efterlängtad återkomst. AKFC 2 kommer att äga rum den 16 november i höst, i klassiska Solnahallen strax norr om Stockholm.

Hittills har fem namn presenterats som klara för galan, och det är inte vilka dussinlirare som helst:

  • Hamza Bougamza, hemmafighter från det Solna närliggande Rinkeby. Världselit i Muay Thai och 2-1 som MMA-proffs. Senast vi såg Hamza i buren var under UAE Warriors i Abu Dhabi i somras. Svensken besegrade då chilenske Will Aranguiz via enhälligt domslut.
  • Nabbe Malki gjorde vi en längre intervju med inför AKFC 1 och stockholmaren är nu tillbaka till AKFC 2. Malki kommer att gå amatörmatch i A-klass.
  • Allstars-fightern Frantz Slioa, bland annat före detta deltagare i realityserien The Ultimate Fighter (med resultatraden 1-1 i ”huset”), i det lag som leddes av megastjärnan Conor McGregor. Slioa har utöver matcherna i ”TUF” ett proffsfacit på 6-1, där karriärens enda förlust tillkom nu i juni, vid ACA 96. Slioa förlorade mot den rutinerade brassen Felipe Froes (17-4-1 MMA) – som i sin tur bland annat gått en oavgjord match mot numera topprankade UFC-utmanaren Renato ”Moicano” Carneiro – via majoritetsdomslut. Naturligtvis har vi på Kimura också ett extra gott öga till fighters som gästat MMA-panelen.
  • Det kanske tyngsta namnet av alla som AKFC presenterat får ändå sägas vara welterviktaren Jonatan Westin (10-4 MMA), senast aktuell i jungfrusäsongen av den stora organisationen PFL:s nydanande MMA-liga. Det blev dessvärre två raka förluster för Westin i turneringen som mötte mycket rutinerat motstånd i form av sexfaldige UFC-fightern Bojan Veličković (2-3-1 UFC; 16-10-2 MMA) respektive storstjärnan Khabib Nurmagomedovs talangfulle kusin Abubakar (15-2-1 MMA). Men nu är alltså Westin tillbaka för att slåss på svensk mark för första gången på nästan tre år. Senast var vid Battle of Botnia 10, då svensken gjorde processen kort med grekiske Ioannis Palaiologos (TKO i första ronden).
  • Även omskrivna och talangfulla Elin Öberg (2-0) är klar för Solnagalan. Elin kommer att gå sin tredje proffsmatch och det kan bli ”fyrverkeri” som de säger på engelska. I Öbergs proffsdebut tog det sex (!) sekunder innan hon knockat sin motståndare Anna Astvik (se själv i klippet nedan). I match två fick istället läkaren kliva in och stoppa matchen, då Anette Österbergs öga svullnat igen så pass att hon inte kunde se ordentligt. Onekligen ett spännande facit på bara två matcher!

 

Öberg knockar Astvik med första slaget

Galan sanktioneras av SMMAF. Biljetter är släppta och kan köpas via Tailor Sport. Innan själva matcherna börjar, planeras också en Meet & Greet med bland andra UFC-stjärnorna Alexander Gustafsson och Ilir Latifi.

För den som är nyfiken på Alexander Khalaf – grundare av AKFC – så rekommenderas även detta avsnitt av MMA-panelen från maj 2019, där Khalaf gästar.

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy
Daniel Cormier Stipe Miocic rematch

UFC 241: Inför Daniel Cormier-Stipe Miocic 2

Tim Tebras

I helgen smäller UFC till med en av årets tyngsta galor; UFC 241. Galan äger rum i Los Angeles-förstaden Anaheim och toppas som bekant med en match av tyngsta dignitär.

Det är titelmatch i tungvikt. Och returmöte. Den regerande mästaren, tillika före detta mästare även i lätt tungvikt, Daniel Cormier (11-1 (1 NC) UFC; 22-1 (1 NC) MMA) siktar på att försvara bältet mot samme man han tog det av för dryga året sedan: Stipe Miocic (12-3 UFC; 18-3 MMA).

Nedan bjuder Kimura på ett gäng kuriosa och fakta inför holmgången, som kan vara bra att ha när det är soffskrytsdags med polarna under galan:

  • Daniel Cormier är med sina 40 år, den klart äldste av UFC:s nu regerande mästare. Tvåa är flug- och bantamviktsmästaren Henry Cejudo på 32.
  • Cormier är en av blott fyra fighters som i UFC:s 26-åriga historia varit samtidig mästare i flera viktklasser. De övriga är Conor McGregor (fjäder- och lättvikt), Amanda Nunes (bantam- och fjädervikt) och nyss nämnde Henry Cejudo.
  • Därtill är ”DC” en av endast sju fighters som överhuvudtaget vunnit bältet i mer än en viktklass. Förutom ovanstående har även Georges St-Pierre (welter- samt mellanvikt), B.J. Penn (lätt- samt weltervikt) och Randy Couture (likt Cormier de två tyngsta viktklasserna) lyckats med bedriften.
  • Dock är Cormier den ende fightern av ovanstående sju som har lyckade titelförsvar i båda divisionerna.
  • Couture och ”DC” delar en statistisk åstadkomst utöver viktklassmästerskapen: de är också de enda två som vid två tillfällen vunnit titelmatch direkt efter en förlust eller No Contest.
  • Matchen mot Miocic i helgen är Louisianafighterns sextonde proffsmatch i tungvikt. Hans resultatrad i viktklassen är i skrivande stund femton segrar och noll förluster.
  • Cormiers fyra raka segrar i UFC:s tungviktsdivision, är viktklassens längsta aktiva segersvit.
  • I titelmatchen mot svenske Alexander Gustafsson vid UFC 192, utdelades sammanlagt 260 significant strikes, vilket är rekord för en enskild match i UFC:s 93-kilosdivision.
  • I nio matcher har den före detta olympiske brottaren fått in minst två lyckade nertagningar. I samtliga fall har han då också vunnit matchen.
  • Stipe Miocic återvänder till oktagonen för första gången sedan 7 juli förra året. Det 406 dagar långa uppehållet är det längsta i hans snart tio år långa proffskarriär.
  • Deltidsbrandmannens tre raka titelförsvar i tungvikt är den längsta försvarssviten i divisionens historia.
  • 13 av Miocics 18 proffssegrar har erövrats via knockout eller teknisk knockout.
  • Clevelandfightern försvarar 62,5% av alla significant strikes hans motståndare försöker sig på, vilket är den högsta siffran av samtliga aktiva tungviktare.
  • Åtta gånger har Miocic tilldelats prestationsbonusar vid UFC-galor. Det är mest i divisionens historia och endast Stefan Struve har lika många.

Nedan kan ni se det rådande matchkortet för hela galan:

HUVUDKORT

UNDERKORT

TIDIGT UNDERKORT

  • Stråvikt: Hannah Cifers vs. Jodie Esquibel
  • Bantamvikt: Brandon Davis vs. Kyung Ho Kang
  • Flugvikt: Sabina Mazo vs. Shana Dobson
Läs mer
+7
Dana Sad
Dana Happy
ufc 232

Regler för MMA

Tim Tebras

Det vanligaste regelverket i professionell MMA och som egentligen alla stora och mellanstora organisationer utgår från, är de så kallade Unified Rules of Mixed Martial Arts. Alltså, ungefär ”enhetliga MMA-regler” på svenska.

Att sporten, som bottnar i det brasilianska vale tudo (ungefär; ”allt går”) överhuvudtaget har det detaljerade regelverk det har, har mycket med framförallt två faktorer att göra. Å ena sidan en ökad medvetenhet om långsiktiga skadeverkningar samt å andra sidan UFC:s och Zuffas strävan att göra MMA rumsrent och kabel-TV-vänligt under 1990-talet och framåt.

De grundläggande reglerna, som beskriver oväpnad kamp man mot man eller kvinna mot kvinna; attacktekniksbegränsningar, godkänd utrustning samt tidsramar, är antagna av samtliga idrottsliga delstatskommittér (så kallade Athletic Boards eller Athletic Commissions) i USA och används inte minst inom just UFC – vilket mer eller mindre lett till att detta regelverk är MMA:s de facto-regler.

Andra organisationer som haft märkbar påverkan på dagens regler är exempelvis japanska Shooto (1985-) vilka var först att göra det obligatoriskt med handskar med stoppning. Idag är det obligatoriskt i så gott som samtliga mer framträdande organisationer – men också ett av de hetare diskussionsämnena. Det ser betydligt mer idrottsligt ut med uniforma handskar och härdade knogar river inte upp blodiga sår i motståndarens ansikte om det sitter en liten kudde i vägen när slagen träffar. Å andra sidan kan det invändas att slag mot huvuden – det som långsiktigt är det farligaste för MMA-utövare – inte skulle kunna bli lika hårda utan handskar och lindade handleder, då den som avlossar slaget lättare själv bryter handen först.

2000 var ett stort år för vandringen mot moderna MMA-regler. I april röstade den kaliforniska idrottskommittén, California State Athletic Commission (CSAC), enhälligt för en uppsättning regler och begränsningar för MMA. Dock avslogs dokumentets giltighet av en civil domstol som menade att CSAC inte kunde anses ha beslutanderätt över en nationell sport. Det innebar dock inte att reglementet kastades i papperskorgen, utan sedermera kom detta dokument att utgöra en grundläggande byggsten i dagens enhetliga regler.

I september samma började New Jerseys motsvarighet New Jersey State Athletic Control Board (NJSACB) att tillåta ett antal organisationer att arrangera MMA-galor i delstaten, något som tidigare inte tillåtits utanför statens ”spelhuvudstad” Atlantic City. Detta i syfte att observera verkliga matcher och galor för att därigenom dels kunna se om MMA fortsatt borde vara tillåtet i hela staten och dels i syfte att etablera ett rimligt regelverk för den i så fall.

3 april 2001 höll så NJSACB ett möte med flera andra beslutsorgan inom idrott, ett stort antal MMA-arrangörer, jurister med mera, där man lyckades enas om och anta ett regelverk som i viss mån också byggde på det dokument CSAC tagit fram ett år tidigare. Detta dokument blev ramverket för det som idag är standardreglemente över hela Nordamerika. 2009 antogs dokumentet enhälligt av kampsportens högsta organ i USA, Association of Boxing Commissions and Combative Sports (ABC), som regler för MMA och gavs alltså den officiella titeln Unified Rules of Mixed Martial Arts.

Från och med 2016 pågår en process där ABC vill att alla anslutna delstatskommittér ska anta de nya och uppdaterade enhetliga reglerna, där en del förändringar skett främst i fråga om rondpoäng, vad som räknas som liggande motståndare med mera. Dock har långtifrån alla delstater ännu 2019 antagit dessa uppdateringar och vissa har därtill antagit delar av förändringarna men inte alla. Detta gör idag gör de enhetliga reglerna – o-enhetliga, om man ska vara krass. Till största delen är dock regelverket detsamma i alla delstater och då exempelvis desamma under en UFC-gala i Florida, eller en Bellator-gala i samma delstat.

Sidhuvudet från den senaste upplagan av "Unified Rules of Mixed Martial Arts"

 

De enhetliga reglerna styr följande faktorer kring tävling i professionell MMA:

Ronder och matchtid

Ronderna är fem minuter långa, med sextio sekunders paus mellan ronderna. Tre ronder är standard, medan titelmatcher kan sanktioneras för fem ronder. Även andra matcher kan tillåtas vara fem ronder om fem minuter.

Utrustning

En fighter måste bära shorts av godkänd modell, stoppade lättviktshandskar som möjliggör grappling, tandskydd och suspensoar (för män). Kvinnliga tävlande måste inte bära suspensoar, men däremot godkänt plagg som täcker brösten och samtidigt tillåter full rörlighet för armar.

Skor, eller andra former av absorberande skydd för fötterna, är inte tillåtet. Inte heller tröjor, gi eller långbyxor tillåts.

Bedömningskriterier

Matcher kan avslutas innan full tid, på följande sätt:

  • Knockout: en fighter slås medvetslös eller åtminstone försvarslös.
  • Teknisk knockout: en fighter kan eller vill inte försvara sig ordentligt mot motståndarens attack och domaren bryter matchen. TKO utdöms också om ringhörna eller läkare stoppar matchen.
  • Diskvalificering: en fighter kan diskvalificeras vid grova och/eller upprepade regelbrott (se nedan).
  • Submission: en fighter ger upp, antingen genom att muntligen meddela domaren att så är fallet, eller genom gester – vanligtvis att ”klappa ut”.
  • Teknisk submission: domaren ”bestämmer” att en fighter som är skadad och/eller medvetslös, det senare exempelvis av ett stryplås, ger upp.
  • Tekniskt oavgjort: ringdomaren bedömer båda fighters som ur stånd att fullfölja matchen.

Om inte något av ovanstående inträffar, faller det på de tre poängdomarna att avgöra utfall. Poängbedömning för matcher som går tiden ut, utgår från ett Ten Point Must Scoring-system som ärvts av boxningen. Detta system innebär att den fighter som vinner ronden tilldelas tio poäng och förloraren nio eller färre. Domarna kan faktiskt döma 10-10 vid en extremt jämn rond, men ingen framträdande organisation tillämpar denna undantagsregel i dagsläget. Färre poäng än nio till rondförloraren, ska utdömas om ronden är mycket ojämn. Enligt den nyaste generella tolkningen ska det också automatiskt vara en ”10-8-rond” om den rondförlorande fightern också råkar ut för en knockdown, alltså slås till golvet. Eventuella poängavdrag räknas av från den rond de utdömts i.

Det som bedöms i fråga om vem som vunnit ronden är följande, i följande ordning:
1. Effektiv striking
Vem slår/sparkar mest och bäst? Vem tillfogar sin motståndare mest skada?

2. Effektiv grappling
Vem brottas bäst? Vem har flest lyckade nertagningar? Vem är bäst på att kämpa sig till fördelaktiga positioner på mattan?

3. Aggression
Vem rör sig framåt? Vem ”vill fightas” mest?

4. Burkontroll
Vilken fighter dikterar mest och bäst, var och hur det utspelar sig? Vem täcker skickligast av områden i buren/ringen för en motståndare som vill komma undan lite?

De officiella domarkort som Nevada State Athletic Commission använder, här från UFC 239

 

När en match som gått sina fulla ronder är slut, och poängsatts efter dessa kriterier, landar avgörandet i något av följande domslut:

  • Unanimous Decision (enhälligt domslut): alla tre domare dömer samma fighter som vinnare.
  • Majority Decision (majoritetsdomslut): två av tre domare har samma vinnare och den tredje dömer oavgjort.
  • Split Decision (Delat domslut): två domare bedömer fighter A som vinnare och den tredje har fighter B som vinnare.
  • Draw: Oavgjort.
  • Majority Draw (oavgjort enligt majoritet): Två domare dömer oavgjort och den tredje har ena fightern som vinnare.
  • Split Draw (oavgjort genom oenighet): Alla tre domare dömer olika; en dömer oavgjort och de övriga har varsin vinnare.

Slutligen kan en match också, exempelvis om båda fighters brutit mot reglerna; den vinnande fightern testar positivt för dopning eller om en skada uppstår till följd av otillåten attack, dömas som en No Contest. Matchen räknas alltså fortfarande som en officiell match, men utan resultat.

Viktklasser

ABC har idag elva viktklasser i MMA. Det förekommer också att dispens ges för fall där båda kämparna och arrangören kommer överens om att lägga gränsen mitt emellan två ordinarie viktklasser. En match anses då arrangeras i så kallad catch-vikt. Vid match utan titel på spel, godkänner samtliga kommissioner och idrottskommittéer i USA att fighters väger in med upp till 1 lb (knappt 0,5 kg) övervikt. När det är titelmatch så är den övre viktgränsen dock absolut.

De ordinarie viktklasserna är följande:

  • Atomvikt: maximalt 105 lbs (ca 48 kg)
  • Stråvikt: -115 lbs (ca 52 kg)
  • Flugvikt: -125 lbs (ca 57 kg)
  • Bantamvikt: -135 lbs (ca 61 kg)
  • Fjädervikt: -145 lbs (ca 66 kg)
  • Lättvikt: -155 lbs (ca 70 kg)
  • Weltervikt: -170 lbs (ca 77 kg)
  • Mellanvikt: -185 lbs (ca 84 kg)
  • Lätt tungvikt: -205 lbs (ca 93 kg)
  • Tungvikt: -265 lbs (ca 120 kg)
  • Supertungvikt: +265 lbs (ingen övre viktgräns)

Otillåtna tekniker och attacker

Följande utgör regelbrott som kan medföra poängavdrag:

  • Skallning
  • Ögonpetning, eller att röra utsträckta fingrar i riktning mot motståndarens ansikte/ögon
  • Bita eller spotta på en motståndare
  • Fish hooking, alltså att ”kroka” motståndarens näsborre eller munhåla med sina fingrar
  • Hårdragning
  • Spiking, vilket innebär att från luften köra motståndaren rakt ner i golvet med huvudet eller nacken först
  • Slag mot halsen eller grepp med handen mot struphuvudet
  • Rakt nedåtriktat armbågsslag (så kallad 12-to-6 Elbow, efter visares placering på en klocka)
  • Attack mot skrev
  • Knä eller spark mot huvud på liggande motståndare
  • Stampa på liggande motståndare
  • Fasthållning av motståndares kläder eller utrustning
  • Greppande av burnät eller rep med fingrar eller tår
  • Onaturliga böjningar av mindre leder
  • Kasta ut motståndaren ur buren eller ringen
  • Medvetet peta i naturlig hålighet (exempelvis öra) eller annan öppning på kroppen (exempelvis sår) med fingret
  • Klösande, nypande eller jämförbar attack mot motståndarens kött
  • Underlåtenhet att fightas (undvikande av kontakt; medvetet och/eller upprepat tappande av munskydd eller fejkande av skada)
  • Bruk av ovårdat språk i buren eller ringen
  • Ignorerande av ringdomaren och hens instruktioner
  • Osportsligt uppträdande som leder till att motståndare skadas
  • Attack på motståndare efter att tiden gått ut
  • Attack på motståndaren under rondpaus
  • Attack på motståndare då denne samtalar med domare
  • Störningar från ringhörnan eller sekonderna

Exempel på regelbrotten "spiking", ögonpetning, burgrepp och "fish hooking"

1. Ringdomare äger rätt att enhälligt besluta om diskvalificering efter grovt regelbrott, eller flera mindre regelbrott i serie eller kombination.

2. Även om felande fighter inte diskvalificeras, kan poängavdrag utdömas mot denne. Det är då tävlingens resultaträknare, inte poängdomarna, som ansvarar för att rätt poäng efter avdrag blir det officiella resultatet.

3. Endast ringdomare kan utdöma foul. Om denne inte dömer och visar eller utropar att bestraffningsbart regelbrott begåtts, ska inte poängdomarna själva avgöra detta – och heller inte låta sin egen bedömning av en situation påverka poängsättningen.

Medicinska begränsningar

Tävlanden måste slutföra samtliga medicinska undersökningar och prov som krävs av respektive sanktionerande organisation.

Den organisation som sanktionerar tävlingen ska utföra eller övervaka invägningar och kan håller eller övervaka ett regelinformationsmöte där närvaro får krävas för alla tävlande och deras sekonder.

Omedelbart efter en kampsportstävling ska varje tävlande undersökas av en i förväg utsedd läkare. Det sanktionerande organet avgör vilka procedurer och/eller prover som är nödvändiga inom ramen för denna undersökning. Målet är att avgöra den tävlandes fysiska status.

En tävlande som vägrar delta i medicinsk undersökning efter avslutad tävling, blir omedelbart avstängd från framtida tävlingar på obestämd tid.

Otillåtna substanser

Ur regeltexten (och fritt översatt av Kimura):

Bruk av något otillåtet preparat såsom drog, narkotikum, onaturlig prestationshöjare, blockerare, smärtstillare eller alkohol av en tävlande före eller under match ska resultera i omedelbar diskvalificering av den tävlande och disciplinär åtgärd ska utdömas i enlighet med sanktionerande organs regelverk.

För att kunna upptäcka otillåtna substanser måste den tävlande såväl under som efter tävling underkasta sig urin-, blod eller annat därvid jämförbar provtagning som sanktionerande organ eller dess utsedda läkare kräver.

Den största MMA-arrangören UFC har dessutom mer långtgående krav än de enhetliga reglerna i och med samarbetet med den amerikanska antidopningsbyrån USADA. Inom ramen för detta samarbete kan UFC-anslutna fighters testas när som helst, var som helst och inte bara i direkt samband med tävlingar. USADA samarbetar också i sin tur med samtliga idrottskommittéer i USA och deras testresultat anses generellt giltiga i alla delstater utan att dessa utser egna testningsläkare för UFC-galor.

En tävlande som vägrar medverka i dopningstest, blir omedelbart avstängd från MMA på obestämd tid. Därefter prövas fallet, precis som vid ett positivt test, hos sanktionerande idrottskommitté och fightern kan då dömas till tidsbegränsad avstängning. Formellt gäller en sådan avstängning endast inom den amerikanska delstat där den utdömts. Samtliga nordamerikanska kommissioner plus de flesta västeuropeiska MMA-förbund har en överenskommelse om att följa varandras rekommendationer och avgöranden. Således är det ändå inte fritt fram att tävla i exempelvis New York eller Sverige, om en fighter döms till avstängning i Nevada.

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Professional Fighters League (PFL) – allt du behöver veta om MMA-ligan

Tim Tebras

Mellan 2012-2017 var World Series of Fighting (WSOF) en av de främsta MMA-organisationerna bakom jättarna UFC och Bellator. WSOF hade en mängd framstående fighters kontrakterade, bland andra Jon Fitch, Jake Shields, Rousimar Palhares, Thiago Silva, Matt Hamill, Yushin Okami och Vinny Magalhães. Under 2017 såldes dock organisationen och varumärket till MMAX Investment Partners, som ganska snabbt beslöt att bygga om. Istället för att köra med samma struktur som i stort sett alla andra större organisationer i MMA-världen – och antagligen aldrig heller kunna gå om exempelvis UFC som herren på täppan – beslutade man att introducera ett ligaformat som mer påminner om de amerikanska bollsportsligorna NHL (ishockey), NBA (basket) och NFL (amerikansk fotboll).
Därigenom var Professional Fighters League (PFL), ”världens främsta professionella MMA-liga”, född.

Ray Sefo, VD på WSOF-tiden och fortsatt i ledningen även under PFL-flagg, beskrev de mest markanta skillnaderna i ett pressmeddelande som gick ut under våren 2017:

Dear Fighters,

As many of you know, a new ownership group purchased the World Series of Fighting a few months ago with the aim of putting fighters first and evolving the sport of mixed martial arts. Today I am proud and excited to tell you about those changes.

First: our new name. We are announcing the Professional Fighters League. We believe bringing a league format to MMA elevates it so it can proudly sit alongside other professional sports leagues.

You are all professional fighters and a league will provide increased and equitable financial opportunities.

Starting in January 2018, we will bring a proven sports format to MMA through regular season, playoff, and championship fights. Fighters will compete across seven weight classes until a champion for each is crowned. Our new league will give every fighter an equal opportunity to compete. No politics, no games. Your ability and skill, and wins, and losses in the Decagon on a world stage will determine the champion.

Professional Fighters League will be fighters-first, and has established a three-point promise to fighters in the league.

Every fighters will have regular fights, no less than three scheduled per year.

Every fighters will receive a regular paycheck each month.

Every fighter will have the opportunity to become champion.

I have been a fighter, a world champion, a coach, and a mentor to many of you. Today marks a new milestone in this sport we all love. I am thrilled and honored to launch this new MMA league alongside Carlos Silva and our fantastic staff.

We will be reaching out with more details in the coming months about the upcoming season. I’m looking forward to the debut of the Professional Fighters League in January 2018. May the best fighters win.

Regler, tävlingsformat och poängberäkning

Matcher i PFL avgörs i en dekagonformad, alltså tiosidig, bur under de enhetliga, internationella MMA-reglerna; det som på engelska kallas Unified Rules of Mixed Martial Arts. Poängberäkningen är enligt följande:

  • Vinst: 3 poäng
  • Oavgjort: 1 poäng
  • Förlust: 0 poäng

För fighter som vinner via avslut, tilldelas dessutom bonuspoäng beroende på när i matchen avslutet kom. Avslut i rond 1 ger 3 bonuspoäng; rond 2 ger 2 extra poäng och slutligen får man 1 extra pinne om avslutet kommer i tredje och sista ronden. Om avslutet sker via knockout/TKO, submission eller läkare/ringhörna spelar ingen roll.

I ligan för varje respektive viktklass deltar tolv fighters. De åtta främsta av dessa går till slutspel (där ettan efter ”grundspelet” möter åttan, tvåan sjuan, trean möter sexan och fightern på fjärde plats möter hen på femte).

Alla sex PFL-mästare från den första säsongen, 2018

 

Under grundsäsongen går varje fighter två matcher, vid två olika tillfällen. Dessa matcher löper över maximalt tre (3) femminutersronder. Kvartsfinalerna å sin sida är maximalt två femminutersronder, detta då kvarts- och semifinal är samma kväll. Vid semifinal är maximal speltid dock tillbaka på tre ronder. Finalmatcherna avgörs vid annat tillfälle och löper över maximalt fem (5) ronder à fem minuter.

Den som vinner finalen, och därmed hela säsongen, i respektive viktklass kammar utöver andra intäkter hem en miljon dollar i prispengar.

Första säsongen

Den första säsongen bestod av ”ligaspel” i sex olika viktklasser med tolv deltagare i varje, där alltså de åtta främsta gick till slutspel – alltså kvartsfinal. I såväl mellanvikt som weltervikt fanns det blågul representation: Sadibou Sy (mw) och Jonatan Westin (ww).

Tungvikt (-265 lbs / ca 120 kg)

Kvartsfinalister: Francimar Barroso, Josh Copeland, Jack May, Alex Nicholson, Philipe Lins, Caio Alencar, Kelvin Tiller, Jared Rosholt.
Slutspelsvinnare: Philipe Lins, Brasilien

Lätt tungvikt (-205 lbs / ca 93 kg)

Kvartsfinalister: Vinny Magalhães, Rakim Cleveland, Bazigit Atajev, Emiliano Sordi, Sean O’Connell, Dan Spohn, Maxim Grisjin, Smealinho Rama.
Slutspelsvinnare: Sean O’Connell, USA

Mellanvikt (-185 lbs / ca 84 kg)

Kvartsfinalister: Abuspiyan Magomedov, Gasan Umalatov, Bruno Santos, Sadibou Sy, Eddie ”Truck” Gordon, John Howard, Louis Taylor, Rex Harris.
Slutspelsvinnare: Louis Taylor, USA

Weltervikt (-170 lbs / ca 77 kg)

Kvartsfinalister: Ray Cooper III, Jake Shields, Rick Story, Handesson Ferreira, Magomed Magomedkarimov, Pavlo Kusch, Abubakar Nurmagomedov, Bojan Veličković.
Slutspelsvinnare: Magomed Magomedkarimov, Ryssland

Lättvikt (-155 lbs / ca 70 kg)

Kvartsfinalister: Natan Schulte, Johnny Case, Chris Wade, Robert Watley, Islam Mamedov, Thiago Tavares, Will Brooks, Rashid Magomedov.
Slutspelsvinnare: Natan Schulte, Brasilien

Fjädervikt (-145 kg / ca 66 kg)

Kvartsfinalister: Steven Siler, Nazareno Malegarie, Jumabieke Tuerxun, Alexandre Almeida, Andre Harrison, Alexandre Bezerra, Lance Palmer, Max Coga.
Slutspelsvinnare: Lance Palmer, USA

Tanken är att successivt ändra och/eller utöka viktklasserna, både i fråga om antal samt vilka det är. Säsongen 2019 har man exempelvis strukit herrarnas mellanvikt jämfört med 2018, men istället skapat en kvinnlig liga i lättvikt.

Ray Sefo mötte 2001 kampsportslegendaren Mark Hunt i K-1

 

Nyckelpersoner

Ray Sefo – chef över matchmaking i PFL, medgrundare och före detta VD för WSOF. Under sin aktiva karriär själv flerfaldig mästare i olika kampsporter, främst K-1 och kickboxning. 2-2 i professionell MMA.

Peter Murray – VD. Marknadsföringsproffs som tidigare haft toppositioner på såväl klädföretaget Under Armour som på NFL. Dessutom har Murray också varit vice VD på WME – företaget som numera heter Endeavor och som 2016 köpte UFC för hisnande summor.

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Rizin FF – allt du behöver veta om Prides ”barnbarn”

Tim Tebras

Historien om Rizin Fighting Federation är mer eller mindre liktydig med hela den moderna historien inom japansk MMA. Organisationen bildades 2015, av personerna som stod bakom det urstarka och välkända Pride Fighting Championship och sedermera även Dream. Företaget bakom båda dessa varumärken, liksom Rizin, är Dream Stage Entertainment (DSE). Den som får anses vara Rizins huvudgrundare är VD:n Nobuyuki Sakakibara, japansk affärsman och kampsportsentusiast.

Efter att ha tagit sin universitetsexamen började Sakakibara jobba för det japanska TV-konsortiet Fuji News Networks kanal Tōkai Television Broadcasting. En av den unge ”Nobus” huvuduppgifter var att producera kampsportsgalor, bland annat inom K-1 och pro wrestling. Efter tio år inom TV, 1997, startade han tillsammans med Hiromichi Momose och Naoto Morishita, bolaget Kakutogi Revolution Sports, vilket stod bakom Prides allra första gala. Kort därefter upplöstes bolaget men samma tre herrar bildade istället DSE. 2003 avled dåvarande VD:n Morishita och Sakakibara tog över taktpinnen. 2007 såldes varumärket och organisationen Pride, inklusive majoriteten av alla fighterkontrakt, till Zuffa LLC – UFC:s moderbolag.

Flera av topparna inom DSE, dock inte Sakakibara, startade då helt sonika upp en ny fightingorganisation, med det kanske inte helt fantasifulla namnet DREAM. Denna organisations liv varade mellan 2008-2012 och även under denna tid hann en hel del stjärnor födas. Flera som idag är aktiva inom andra stora organisationer, som exempelvis UFC eller One Championship. ”Nobu” själv såg sig som färdig med MMA, och ägnade sin tid och sina pengar åt att dels stötta sitt favoritfotbollslag FC Ryukyu och dels agera manager åt artister och skådespelare.

Men 2015 gav han sig alltså in i leken igen, i och med bildandet av Rizin FF. Om Dream var Prides barn, så är Rizin helt klart dess barnbarn. Samma anda och filosofi som gällde för Pride, skulle gälla för Dream. Och nu även för Rizin. Uppläggen rent tävlingsmässigt var och är snarlika, liksom som sagt personerna bakom.

Rizin presenteras för allmänheten

19 september 2015, faktiskt under en annan organisations gala – Bellator 142 – meddelades det att Sakakibara hade ett färdigt kontrakt med en av historiens mest ansedda MMA-fighters: tungviktaren Fedor Emelianenko. ”The Last Emperor” ska vara affischnamn för Sakakibaras kommande nyårsgala i Tokyo. Några veckor senare, 8 oktober, hölls en mer formell presskonferens där den förre Pride-VD:n meddelade sin varaktiga återkomst till MMA och det med organisationen Rizin Fighting Federation. Med på båten var också den före detta Pride-favoriten Nobuhiko Takada (2-6-2 PFC; 2-6-2 MMA) som talesperson och matchmaker samt flera andra före detta Pride- och Dream-medarbetare.

Tungviktsegendaren Fedor Emelianenko och Rizin-grundaren Nobuyuki Sakakibara

 

Som sin mission beskrev Rizin-topparna det att skapa ”en arena där alla organisationer, stilar och fighters kan mötas utan att åsidosätta sina respektive kulturer, seder eller karakteristika” samt att;

With countless promotions existing globally, RIZIN seeks to gather top competitors to determine who is the best; not competing with existing organizations as a sole promotion. Rather, to structure a federation to host, hold and operate fights.

Dessutom presenterades ytterligare fighters som skulle delta i kommande Rizin-evenemang. För singelmatcher presenterades namn som Jaideep Singh, legendaren Kazushi Sakuraba, Shinya Aoki och Gabi Garcia. Och, inte minst, återlanserades det klassiska Grand Prix-format som kanske var Prides mest populära tävlingsform. I Rizins nytappning skulle turneringen avgöras i matchvikt -100 kg med i stort sett samma regelverk som under Pride, det vill säga bland annat med en tiominutersrond som inledning, och flera av deltagarna skulle vara regerande mästare i andra organisationer som exempelvis Bellator, KSW, BAMMA och King of Kings. Den mest kände deltagaren som presenterades torde varit den dåvarande Bellatormästaren i lätt tungvikt; ”King” Mo Lawal, som också vann hela turneringen och kammade hem 500 000 dollar, omkring 5 miljoner kronor, för besväret. Bellators VD Scott Coker närvarade vid pressekonferensen och försäkrade att Rizin-projektet hade hans och företagets fulla stöd:

There was a time not long ago where the best fighters in the world fought here in Japan four or five times a year.

För singelmatcher presenterade Sakakibara också sin filosofi, och vad Rizin skulle kunna fylla för behov på den globala MMA-scenen:

My personal opinion is that athletes today don’t fight because of a few kilos. Because of two or three kilos, we can’t book a fight that could be very interesting. We want to change this mentality. Fans are missing many great fights, like Cris Cyborg and Ronda Rousey, because of a little difference in weight. We won’t force anyone to fight, of course, but if the athlete wants to fight despite a few kilos, we will promote the fight. Of course, always respecting the safety of the fighters.

De ursprungliga planerna var att hålla max fyra evenemang per år, som en motvikt till bland andra UFC:s superfrekventa schema med över 40 galor om året. Därigenom såg man större möjligheter att hajpa och bygga upp förväntningar hos fansen. Man jämförde det med exempelvis fotbolls-VM som endast avgörs var fjärde år. Planen var att det första evenemanget skulle vara en ren hyllning till Pride och från och med gala nummer två, börja bygga varumärket Rizin FF på riktigt.

Namn och koncept

Namnet Rizin är medvetet dubbeltydigt. Dels såklart från det engelska ”rising”, alltså att stiga uppåt – eller för den delen att utvecklas. Men det åsyftar också Raijin; shintoismens gud över åska, blixtar och stormar. Z:t i namnet är också grafiskt särskilt i logotypen. Detta då denna, enligt japanerna, är den sista och därmed ”ultimata” bokstaven (i det latinska alfabetet) och på så vis kan man få det till att syftet är att bli ”ultimat” men samtidigt alltid sträva efter att stiga ännu högre.

Rizins koncept står på tre ben, som all verksamhet ska utgå från:

”Fundamentet”: en möjlighet för unga, aspirerande talanger att klättra mot toppen och visa upp sig för fansen inom ramen för en stor och populär organisation.

”Finalen”: då en fighter ser karriärens skymning och är på väg ut, men behöver en plattform för en sista dunderfight, ska Rizin kunna erbjuda detta.

”Framtiden”: för att sporten MMA ska kunna bestå och utvecklas, är vilka andra organisationer som helst välkomna att tävla under Rizins fana (därav ”federation” i namnet), utan att för den sakens skull göra avkall på sina egna unika kännetecken eller sin kultur.

Organisationen ser sig själva som garanten för att alla tre delar ska få ta plats på varje enskilt evenemang de anordnar.

De första mästarna

Rizins fyra först korade mästare är inga traditionella bälteshållare – Rizins första sådana korades först på nyårsgalan 2018/19 – utan helt enkelt vinnarna av Grand Prix-turneringar:

Grand Prix 2015 (Tungvikt; -100 kg): ”King” Mo Lawal
Grand Prix 2016 (Öppen vikt): Mirko ”Cro Cop” Filipović
Grand Prix 2017 (Bantamvikt; -61 kg): Kyoji Horiguchi
Grand Prix 2017 (Superatomvikt; -47 kg): Kanna Asakura

Kända fighters

Rizin har samlat på sig en hel del kända namn i registret. Här finns/fanns fighters med meriter från såväl Pride/Dream som UFC och Strikeforce med flera organisationer. Nedan ett litet urval (2019):

  • Charles ”Krazy Horse” Bennett (Rizin 2)
  • Darrion Caldwell (Rizin 14)
  • Fedor Emelianenko (Rizin 1)
  • Mirko ”Cro Cop” Filipović (bland annat Rizin 13)
  • Takanori Gomi (Rizin 11)
  • Kron Gracie (Rizin 4)
  • Ian ”Uncle Creepy” McCall (Rizin 10)
  • Kazushi Sakuraba (Rizin 1)
  • Bob Sapp (Rizin 13)

Regelverk

Rizin utgår från de internationella, enhetliga MMA-reglerna men har en hel del saker som skiljer sig därifrån. Notera framförallt följande:

  • Attacker med armbågarna är inte tillåtna.
  • Sparkar och knän mot huvudet på liggande motståndare, är tillåtna.

Dock: Två fighters som ska mötas kan gemensamt komma överens om vissa justeringar av vad som är otillåtna tekniker eller inte, i just deras match.

För manliga fighters gäller att första ronden är tio minuter lång, där de enhetliga reglerna annars föreskriver att samtliga ronder är fem minuter. Matchen går över ytterligare två femminutersronder om den inte avslutats dessförinnan. Men ytterligare en femminutersrond kan bestämmas om efter de tre första ronderna, om fighten är för jämn för att avgöra.

En match mellan kvinnliga fighters är alltid tre ronder à fem minuter.

Om matchen efter dessa tre eller fyra ronder inte avslutats – via knockout, submission eller av domaren – går det till poängdömarna. Dessa bedömer då matchen i sin helhet snarare än rond för rond, och efter följande kriterier i prioritetsordning:
1. Åsamkad skada på motståndaren. Slag/sparkar och grappling bedöms likvärdigt och efter dess inverkan på allt som sker därefter. Ett kraftigt armlås kan alltså bedömas som mer skadande än en spark som träffar överarmen.
2. Aggressivitet. Hur offensiv och vinstsatsande respektive fighter varit under matchen.
3. Kontroll. Vem höll mest i taktpinnen? Vem hade kontrollen över ringen? Dominant positionering både stående, i clinch och på mattan bedöms.

Rizin Fighting Federation är idag (2019) Japans största MMA-organisation och väldigt lite talar emot att det kommer att så förbli under överskådlig framtid.

Läs mer
+5
Dana Sad
Dana Happy

Avslöjat: Så mycket tjänar UFC:s storstjärnor på PPV

Tim Tebras

Tack vare grupptalan mot UFC vet vi nu åtminstone ett sätt att beräkna en UFC-fighters provision på pay per view-köpen.

Ett flertal före detta UFC-fighters lämnade i december 2014 in en stämningsansökan mot organisationen. Kärandena menar att Zuffa LLC, bolaget som formellt äger UFC, medvetet skapar en så kallad monopsoni på marknaden. Monopsoni, eller ”köparmonopol”, är ett tillstånd som innebär att det bara finns en egentlig köpare av erbjudna produkter eller tjänster. Detta leder i sin tur till prisdumpning, alltså i detta särskilda fall att UFC kan betala fighters mindre än de behövt om det fanns verklig konkurrens på marknaden. Just därför strävar också Zuffa och UFC mot detta läge, menar fighter-ombuden.

Tack vare stämningsansökan har vi utanför bubblan fått en hel del insyn i hur UFC bedriver sin verksamhet. Insyn vi troligtvis annars aldrig hade fått. Några av de mer intressanta styckena går att hitta i en rapport sammanställd av kärandenas expertvittne Hal J. Singer, VD på ekonomiföretaget Econ One Research. De passager vi berör i denna text är utvalda av framförallt Jason Cruz på ekonomibloggen MMAPayout och föredrogs i ett avsnitt av kampsportssajten BloodyElbows podcast Show Money.

Ett högintressant utdrag ur Singers dokument är det som beskriver UFC:s modell för provision på pay per view-försäljningen för galor de deltar på. Det är inte på något sätt en nyhet att titelhållare i UFC får en andel av PPV-intäkterna, men beräkningsmodellen för hur exakt mycket de ska tjäna, pratas det sällan om.

I rapporten drar Singer upp konturerna för hur ett sådant provisionsavtal kan se ut:


(c) Hal J. Singer

Utdraget visar ett ”exempel” där fighters får 1 dollar, idag knappt tio svenska kronor, för varje enskilt PPV-köp om dessa totalt är mellan 200 000-400 000. Säljer galan ytterligare PPV så får fightern 2 dollar för varje köp mellan 400 000-600 000, och ytterligare försäljning därutöver renderar 2,50 dollar per köp i provision till idrottaren.

I rapporten kan vi också läsa ur förhandlingar mellan Zuffa och forna bantamviktsmästarinnan Holly Holm, angående just PPV-bonus. Det får antas att dessa diskussioner fördes vid en tid då Holm inte hade bältet, då bland annat matchmakern Sean Shelby citeras med att ha skrivit ”PPV-andel som utmanare finns inte på kartan” och VD:n Dana White i ett svar på samma mail skrivit (till Holms management) att ”PPV-bonus får hon när hon försvarar [ett bälte]”.

Motsägelsefullt nog, verkar det som att den regeln absolut inte gäller alla; alltid. Vid UFC 183, 2015, möttes Anderson Silva och Nick Diaz i huvudmatchen. Ingen av dem var regerande mästare – men båda fick PPV-provision. Singer menar att det kan ha varit så att det ingick i deras avtal att få en sådan bonus givet deras tidigare mästerskapsstatus. Silva regerade länge i UFC:s mellanviktsdivision och Diaz var tidigare welterviktsmästare i såväl Strikeforce som Zuffa-ägda WEC.

Om beräkningsmodellen ovan gällde båda två för den galan, torde det innebära att Silva och Diaz utöver sina offentliggjorda löner (800 000 respektive 500 000 dollar), tjänade ytterligare drygt 700 000 dollar vardera. Galan sålde omkring 650 000 pay per view-”biljetter”.

Jason Cruz har också utifrån samma formel beräknat PPV-intäkterna för fighters som deltagit i några av UFC:s rekordgalor enligt nedan. Om bloggaren bedömer att dessa pengar delas mellan de båda berörda eller inte, framgår inte av beräkningarna.

  • UFC 229: Khabib Nurmagomedov (c) vs. Conor McGregor. 1 900 000 PPV-köp = 3 850 000 dollar ($3,85M) i provisioner.
  • UFC 202: Conor McGregor vs. Nate Diaz 2. 1 650 000 PPV-köp = $3,225M.
  • UFC 100: Brock Lesnar (c) vs. Frank Mir (c) och Georges St-Pierre (c) vs. Thiago Alves. 1,6 miljoner köp = $3,1M.
  • UFC 196: Conor McGregor vs. Nate Diaz och Holly Holm (c) vs. Miesha Tate. 1 317 000 köp = $2,39M.
  • UFC 205: Conor McGregor (c) vs. Eddie Alvarez (c). 1,3 miljoner köp = $2,35M.
  • UFC 193: Ronda Rousey (c) vs. Holly Holm. 1,1 miljoner köp = $1,850,000.
  • UFC 158: Georges St- Pierre (c) vs. Nick Diaz. 950 000 sålda PPV = $1,48M.
  • UFC 214: Daniel Cormier (c) vs. Jon Jones 2. 850 000 köp = $1,23M.
  • UFC 182: Jon Jones (c) vs. Daniel Cormier. 800,000 sålda PPV och $1,1M till Jones.

Naturligtvis får siffrorna ovan dessutom tas med en rejäl nypa salt. Vi vet inte hur ofta just den ”exempelmodell” som nämns ovan faktiskt användes. Singer skriver också bland annat i sina anteckningar att ”bara ett fåtal fighters i den absoluta toppen” får ta del av den sortens extraintäkter.

Läs mer
-2
Dana Sad
Dana Happy

ONE Championship – allt du behöver veta

Tim Tebras

En sommardag 2011 slog den Thailandsfödde affärsmannen Chatri Trisiripisal, mer känd som Chatri Sidyotong, ner bakom podiet och öppnade presskonferensen. Tillsammans med medgrundaren Victor Cui, före detta hög chef på ESPN Star Sports, berättade han för det samlade pressuppbådet om den organisation som nu skulle startas. Med spektakulära presentationer och storslagna visioner sjösattes MMA-organisationen One Fighting Championship, eller One FC, den 14 juli.

Med på scenen var dessutom några av de fighters som från början ingick i One-stallet. Bland de mer noterbara för skandinaviska MMA-fans var bland dessa dansk-filippinske Ole Laursen samt Rolles Gracie (son respektive kusin till de kanske något mer kända Rolls respektive Renzo).

Chatri Sidyotong

One föddes ur Sidyotongs önskan om en pan-asiatisk kampsportsorganisation. Chatri, som själv har tävlat i såväl Muay Thai som brasiliansk jiu jitsu, ansåg det ovärdigt att en kontinent med en så rik historia och flora av kampsport inte hade en arrangör av och för hela världsdelen. Grundaren uttryckte det såhär på lanseringsevenemanget:

Our vision with One is to promote the sport of mixed martial arts in a different light (jämfört med hur han upplevt västvärldens kraftigt kommersialiserade arrangemang inom de större arrangörerna), and we want to build a platform to showcase values such as humility, honor, and self-improvement.

Eller som organisationen själva uttrycker det på sin websida 2019:

Asia has been the home of martial arts for 5,000 years, and it is time to unite as a continent behind our history, our culture, our tradition, and our values. Our dream is to unite the entire world by celebrating our continent’s greatest cultural treasure together in harmony.

Det som idag kommersiellt heter ONE bytte namn till just det under 2015 av ”språkliga och logistiska skäl” (vice VD Victor Cuis ord). Organisationen arrangerar idag evenemang inom inte bara MMA, utan även inom kickboxning och Muay Thai (under namnet ONE Super Series), judo, karate, kung fu, taekwondo, Kun Khmer (snarlikt Muay Thai), sanda, lethwei (”burmesisk boxning”; också likt Muay Thai men utan handskar och med tillåtna skallningar) och Submission Grappling samt – E-sport. I den här texten fokuserar vi dock enbart på Ones största gren; MMA, eller ”ONE Championship” (men även framöver i texten huvudsakligen kommer benämnas ”One”).

Organisationen höll sin första gala, döpt till just One Fighting Championship, i Singapore i september 2011. Dess huvudmatch stod mellan Eduard Folayang och A Sol Kwon, som sent ersatte nämnde Laursen till följd av en skada på den senare. Bara månader senare, i mars 2012, ägde organisationens första match mellan två kvinnor rum – nästan ett helt år innan detsamma skedde i UFC. Detta till trots att One knappt existerat i ett år – och UFC sedan 1993. Matchen slutade med att hemmafightern Nicole Chua, med bakgrund som nak muay, submittade den sjufaldiga indiska kickboxningsmästarinnan Jeet Toshi. Det var, och är än idag (2019) Chuas enda officiellt sanktionerade MMA-fight.

De första mästarna

Under hösten 2012 meddelade One att de, likt i stort sett samtliga övriga MMA-arrangörer, skulle införa mästerskapstitlar och -bälten. Därefter kröntes nya mästare på löpande band. Särskilt som också fler och fler viktklasser tillkom med tiden:

I oktober 2012 blev Kotetsu Boku Ones första lättviktsmästare och Soo Chul Kim, dito i bantamvikt.

I februari följande år blev Honorio Banario först ut som fjäderviktsmästare medan welterviktsbältet erövrades av Nobutatsu Suzuki i mars. Därefter dröjde det faktiskt ända till september innan Adriano Moraes besegrade Geje Eustaquio och därigenom blev Ones första flugviktschamp. Den ursprunglige mellanviktsmästaren korades i november, på galan ONE Fighting Championship: Battle of the Lions och det var kazakiske Igor ”Lionheart” Svirid som genom att besegra Leandro ”Lejonet” Ataides lyckades med den bedriften.

Ovanpå det infördes också stråvikt, där Dejdamrong Sor Amnuaysirichoke 2015 blev förste champ, och sedan faktiskt tungvikt – en viktklass som annars ofta är den första för nya kampsportsorganisationer att etablera. I tungvikten installerades det globalt kanske största namnet dittills när Brandon ”The Truth” Vera, med 16 UFC-fighter i bagaget, slog Paul Cheng och tog bältet.

Ytterligare ett år därpå, i maj 2016, kröntes Ones första kvinnliga mästare då Angela Lee plockade hem atomviktsbältet. Samma kväll plockade Roger Gracie hem bältet i cruiservikt (225 lbs, eller ca 102 kg) – en division som One idag kallar för lätt tungvikt.

Regler och viktklasser

One använder sig i stort sett av de globala, enhetliga MMA-reglerna men med några undantag. Den kanske största skillnaden gentemot exempelvis UFC och Bellator väl inne i ringen, är att knän mot huvudet tillåts även på liggande motståndare.

Matcherna äger rum i en cirkelformad bur och löper maximalt över tre ronder om vardera fem minuter, med en minuts paus mellan varje rond. För titelmatcher gäller maximalt fem ronder om fem minuter vardera, med samma intervall mellan ronderna.

Matcher kan brytas innan full matchtid uppnåtts om någon fighter ger upp, eller vinner via antingen knockout, teknisk knockout eller led-/stryplås (submission). Helt i enlighet med de internationella, enhetliga reglerna alltså.

Om matchen inte avslutats innan samtliga tre eller fem ronder löpt ut, avgörs via poängdomares bedömning. Här skiljer sig systemet något från det poängdomarsystem exempelvis UFC använder sig av. Framförallt bedöms matchen i sin helhet och inte varje enskild rond för sig. Därefter avgörs vem av de båda kämparna som varit ”närmast att vinna” genom att i tur och ordning bedöma följande:
1. Närhet till avslut (knockout eller submission);
2. Åsamkad skada (av enskilda rejäla angrepp och/eller ansamlad skada – såväl bedömda interna som synliga skador);
3. Kombinationer och dominanta positioner (kontroll över ringen, dominans på mattan, positionering);
4. Lyckade nertagningar och/eller nertagningsförsvar;
5. Aggression eller framåtrörelse

Angela Lee

Viktklasser

I One tävlas det i MMA i totalt tio olika viktlklasser. Namnen känns igen från andra MMA-organisationer, boxning och kickboxning men är inte exakt samma vikter:
Atomvikt (115 lbs; ca 52 kg)
Stråvikt (125 lbs; ca 57 kg)
Flugvikt (135 lbs; ca 61 kg)
Bantamvikt (145 lbs; ca 66 kg)
Fjädervikt (155 lbs; ca 70 kg)
Lättvikt (170 lbs; ca 77 kg)
Weltervikt (185 lbs; ca 84 kg)
Mellanvikt (205 lbs; ca 93 kg)
Lätt tungvikt (225 lbs; ca 102 kg)
Tungvikt (265 lbs; ca 120 kg)

Den lättaste viktklassen är förbehållen kvinnliga fighters. Strå-, flug- och bantamvikt finns det divisioner för båda könen i, medan de sex tyngsta viktklasserna är enbart för manliga fighters.

Noterbart här är också att One baserar sina viktklasser på egentlig vikt, snarare än ett nedbantat resultatmål omkring ett och ett halvt dygn före fight. One ändrade reglerna mycket snabbt efter den tragiska händelsen i december då en 21-årig kinesisk fighter avled av uttorkning, till följd av extrem viktminskning. One förbjöd i ett svep viktminskning genom dehydrering (vätskenivåminskning), för kämparnas säkerhet. Matchplanerade fighters övervakas nu under hela sina camps inför match och vätskenivån i kroppen kontrolleras under hela förberedelseprocessen, från flera månader i förväg och ända fram till tre timmar innan match. Sedan de nya reglerna infördes vid årsskiftet 2015/16 har inte en enda av organisationens fighters tvingats dra sig ur en match på grund av uttorkning eller andra viktminskningsrelaterade skador.

Nyckelpersoner

I One-galleriet finns flera personer att hålla koll på, och även en hel del kända namn. Nedan en kort genomgång av både stora och/eller viktiga namn på fightersidan samt personerna ”bakom kulisserna”:

Fighters

Den som kanske gjort mest för att sätta One på den internationella MMA-kartan är Ben ”Funky” Askren. Tvåfaldig nationell amerikansk mästare i collegebrottning, OS-deltagare och vid övergångstillfället obesegrad mästare inom Bellator. Det sågs länge som en tidsfråga innan Askren skulle krita på för UFC, men åtminstone delvis på grund av offentliga bråk med UFC:s VD Dana White, blev så inte fallet. Många år senare blev övergången ändå av, men då hade Askren också först blivit superstjärna i One med fem titelförsvar – varav ett mot mannen som plockade upp Askrens vakanta bälte efter övergången; svenske Zebaztian Kadestam – och en No Contest.

Eddie Alvarez, tidigare lättviktsmästare i såväl UFC som Bellator, var den första ur det allra översta skiktet som bytte till One från UFC snarare än tvärtom. Det satte One på kartan för fler MMA-fans än tidigare. Dock var nästa övergång i den riktningen av kanske ännu tyngre kaliber:

Demetrious ”Mighty Mouse” Johnson, av många ansedd som UFC:s eller kanske rentav MMA-historiens bäste fighter ”kilo för kilo” någonsin. Det tekniska underbarnet och den länge superdominante flugviktsmästaren i den amerikanska jätteorganisationen gick vid nämnde Askrens övergång, motsatt väg och hamnade i One. Det var en ögonöppnare för många och en riktig fjäder i hatten för One, att lyckas ”sajna” ett riktigt toppnamn. TV-spelsentusiasten Johnson, som länge hade ett unikt sponsoravtal med Xbox, är även en av frontfigurerna för Ones E-sportsatsning.

Eduard ”Landslide” Folayang var en av Ones ursprungliga åtta fighters, och är än idag (2019) på toppnivå inom organisationen. I början av augusti mötte han exempelvis Eddie Alvarez i en underhållande match, även om det förvisso blev förlust. Vid två tillfällen, 2016-17 samt 2018-19, regerade Folayang som lättviktstmästare i One.

Bibiano ”Flash” Fernandes, bantamviktsmästare i One och före detta stjärna i japanska Dream. Fernandes ska ha haft erbjudande från UFC på bordet men valt att istället skriva på för One av ekonomiska skäl. Alltså ska den asiatiska organisationen redan 2013 ha kunnat erbjuda bättre lön än UFC?

Aung La N Sang, mästare i både mellanvikt och lätt tungvikt. Har fightats för One sedan 2014. Burma/Myanmars ende världsmästare i internationell idrott någonsin. Nog för att landet ”bara” varit självständigt i drygt 70 år, men ändå.

Aung La N Sang

Ledning

Chatri Sidyotong, VD och ordförande. Miljonär efter en karriär på Wall Street och grundare av One.

Saurabh Mittal, vice ordförande i One. Kampsportsentusiast som är examinerad ingenjör från Harvard samt elituniversitetet Indian Institute of Technology och mycket förmögen efter en hedgefondkarriär. God för omkring sex miljarder kronor.

Hua Fung Teh, administrativ ordförande och trea i rang i hela organisationen efter Sidyotong och Mittal. Tidigare ekonomichef och ordförande inom Ones underorganisation för Storkina. Svart bälte i taekwondo.

Victor Cui, vice grupp-VD och exekutiv chef för One International, alltså organisationens internationella förehavanden. Chefsbakgrund på ESPN Star Sports, som täckte asiatisk sport åt den amerikanska mediejätten.

Matt Hume, operativ chef och matchmaker inom MMA. Professionell fighter mellan 1994-2002 (5-5 MMA) som mött bland andra Pat Miletich och Ken Shamrock.

Rich Franklin, chef för One Championship, alltså enbart för MMA-grenen. Riktig veteran som utövare (14-6 UFC; 20-7 (1 NC) MMA) och proffs mellan 1999-2012.

Miesha Tate, chef för One Championship bredvid Franklin men också med särskilt ansvar för organisationens kvinnliga fighters. Proffs mellan 2007-2013 och bland annat före detta bantamviktsmästarinna i UFC.

Meghan Jenkins, vice VD på One International. Ansvarig för internationella relationer. Var tidigare vice VD för kommunikation och strategi inom den amerikanska proffsbasketligan NBA.

Funktionärer

Ringdomare: Olivier Coste, Kemp Cheng, Joey Lepiten och Yuji Shimada med flera.
Kommentatorer: Michael Schiavello (utsedd till bästa sportkommentator 2018 vid ”asiatiska Emmygalan”, Asian Television Awards, och Mitch Chilson. Dock har många kända namn fladdrat förbi som gästande expertkommentatorer, bland andra Josh Thomson, Bas Rutten och Renzo Gracie.

Ekonomi

Det har länge varit ett välkänt faktum att One sitter på ett par väldigt tjocka plånböcker. Huvudgrundaren Chatri Sidyotong själv är dollarmiljonär efter en framgångsrik karriär inom den amerikanska finanssektorn. Därtill har man uppbackning av ett gäng resursstarka företag och koncerner, inte minst amerikanska Sequoia Capital som totalt kontrollerar tillgångar värda omkring 1500 miljarder dollar. Dessutom stöttas man av GIC och Temasek Holdings, båda finansbolag som ägs av den singaporianska regeringen. One har också, ända sedan starten, haft sitt säte i just Singapore. Amerikanska Variety värderade One till omkring en miljard dollar, alltså närmare tio miljarder svenska kronor, i början av 2018. Då ska ändå sägas att organisationen gick med 34 miljoner Singapore-dollar, nästan 250 miljoner kronor, i förlust bara för 2017. Totalt sett låg One omkring en halv miljard svenska kronor back vid 2017 års slut.

Löner

Till skillnad från flera amerikanska delstater, är inte lönerna i något av de asiatiska länder som One verkar i, offentliga enligt lag. Så exakt vad respektive fighter tjänar är en väl bevarad hemlighet. Ben Askren avslöjade dock i januari 2014 att han då tjänade 50 000 dollar, omkring en halv miljon kronor, för varje fight – med potentiell segerbonus på lika mycket till. Det kan alltså tänkas att lönerna är i paritet med UFC, då några av dess största stjärnor hade liknande löner omkring samma tid.

Sedan 2014 har One också en Warrior Bonus där fighters som står för imponerande insatser kan tjäna ytterligare 50 000 dollar, oavsett deras grundlön för insatsen. Såhär stod det i pressmeddelandet som Victor Cui skickade ut för att kungöra detta:

For every event, I will award US$ 50,000 to the fighter who impresses me the most in terms of:
a) thrilling the fans with exciting action,
b) demonstrating an incredible warrior spirit,
c) exhibiting amazing skill, and
d) delivering a phenomenal finish.

For every event, the bar will be very, very high. If a few fighters impress me, then I will hand out the bonus to a few fighters. If no one impresses me, then no one will get it.

One Championship sänds idag via TV och/eller strömningstjänster, inte minst via deras egen app, i 140 länder med ”potentiellt” 2,5 miljarder tittare.

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Raquel Pennington får chans till revansch på Holly Holm

Tim Tebras

Holly Holm ska åter besöka vad som måste vara en av hennes favoritstäder i världen, eller åtminstone i kampsportsvärlden. Och detta för en returmatch, dessutom. Det var i australiensiska Melbourne som Holm för snart fyra år sedan, under UFC 193, inte bara sparkade käken av Ronda Rousey utan dessutom tog mästarbältet av den forne dominanten.

Motståndare denna gång är Raquel Pennington, samma kvinna som Holm besegrade i sin UFC-debut vid UFC 184, via delat domslut. Matchningen ska vara muntligen bekräftad av båda fighters samt UFC men ännu inte underskriven. Detta enligt en källa till USA Today, efter att de första uppgifterna om den tilltänkta matchningen kommit från likaledes amerikanska ESPN. UFC väntas bekräfta matchen officiellt i veckan.

37-åriga Holm såg vi senast i oktagonen i mars då hon knockades av Amanda Nunes redan i första ronden. UFC-VD:n Dana White ifrågasatte efter matchen om den forna bantamviktsmästarinnan hade ”mer att ge” i MMA. Det menar ”prästdottern” själv att hon har.

Amerikanskan får alltså chansen att bevisa sig i ett returmöte med ”Rocky” Pennington, som senast kommer från en domslutsseger över Irene Aldana i juli. Dessförinnan förlorade coloradianskan två raka mot ytterligare regerande respektive tidigare bältesinnehavare: Amanda Nunes och Germaine de Randamie.

UFC 243 äger alltså rum på Marvel Stadium i Melbourne, Australien på kvällen den 5 oktober lokal tid (tidsskillnad +8 timmar). Huvudmatchen är en titelmatch i mellanvikt och nedan kan ni ta del av hela det rådande matchkortet:

Robert Whittaker (C) vs. Israel Adesanya (IC)
Holly Holm vs. Raquel Pennington
Nadia Kassem vs. Ji Yeon Kim
Luke Jumeau vs. Dhiego Lima
Yorgan De Castro vs. Justin Tafa
Sergey Spivak vs. Tai Tuivasa
Megan Anderson vs. Zarah Fairn Dos Santos

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy