Tobias Westling

Fredagskrönikan: Conor McGregor vs. Floyd Mayweather – cirkusen är äntligen över

Jag har aldrig tyckt om film eller serier så särskilt mycket. Självklart blir det någon Hollywoodrulle ibland, men jag har alltid tyckt att idrott är mycket roligare att titta på. Filmer följer ett manus, huvudpersonen hamnar i trubbel, men det slutar nästan alltid lyckligt. Jag tycker att dessa förväntade slut tar bort charmen i det hela. Idrott på elitnivå bjuder oftast på “riktig” spänning där vi många gånger inte har någon aning om hur det kommer sluta. Det finns såklart solklara fall även inom idrotten (det såg vi i lördags), men mismatches är lika ointressant som en Hollywoodrulle om du frågar mig. Det finns få sporter som bjuder på lika mycket spänning som MMA, där ett misstag kan kosta dig hela matchen. Jag skriver det här efter att ha sett sista avsnittet av senaste säsongens Game of thrones, den enda serien jag verkligen gillar. Jag tror att seriens framgång bygger på samma princip som idrotten, du vet aldrig hur det slutar. Huvudkaraktärer i serien har dött vid ett flertal tillfällen och därav kan man aldrig känna sig helt trygg. Däremot ger det ett djup i serien som gör det mer spännande och känslan av lycka blir betydligt starkare om och när den kommer.

Det var precis därför jag hade svårt att förstå mötet mellan Mayweather och McGregor. Frågan var aldrig om McGregor skulle vinna eller inte, utan snarare hur länge han skulle klara sig. Showtime och UFC har gjort ett fantastiskt jobb med att marknadsföra matchen och många trodde att McGregor skulle kunna chocka världen. Jag tror alla var rörande överens om att han inte hade vad som krävdes för att boxa ut Mayweather, men det fanns några som argumenterade för att irländarens enda och lilla chans var att han skulle kunna knocka honom i de tidiga ronderna. Skulle någon som går sin första professionella boxningsmatch kunna knocka den bästa defensiva boxaren genom alla tider?

Nu har vi fått reda på svaret som egentligen redan på förhand var självklart. McGregor är en fantastisk fighter, men han var aldrig i närheten av att sänka Mayweather. Nu pratas det om antalet träffar McGregor lyckades få in och även om antalet vid första anblick är imponerande måste man ha i åtanke hur Floyd Mayweather valde att agera. Det är få matcher där Mayweather har valt att gå framåt och utnyttja sin offensiva förmåga och precis som han själv sa innan matchen “if you give it, you must be able to take it.” Mayweather ville nu bjuda på show och hade han valt att likt sina tidigare matcher lita på sin defensiva förmåga hade McGregor inte träffat lika mycket.

Jag vill vara tydlig med att McGregor faktiskt stod för en imponerande insats. Jag hade honom som segrare av de tre första ronderna vilket är en stor skalp för irländaren, men efter det tog framgångssagan slut. Precis som vi sett i UFC tröttnade McGregor och Mayweather kunde ta hem en komfortabel seger. Det är inte ovanligt att Mayweather startar långsamt. Hans boxningsstil bygger lika mycket på intelligens som på fysisk förmåga. Amerikanen har en fantastisk analytisk blick under sina matcher och även om det vid många matcher kan ses som tråkigt så boxas han för att vinna snarare än underhålla

Cirkusen är äntligen över. Boxningsmatchen är avklarad och vi kan återgå till att lägga fokus på MMA. Efter matchen har McGregor fått ta emot både hyllningar och kritik. Jag tycker som sagt att McGregor gjorde det bra. Bättre än vad Mayweather skulle lyckas om rollerna var ombytta. Men låt oss sluta jämföra sporter, Mayweather är en fantastisk boxare och gav McGregor en rejäl lektion, vilket är precis vad som skulle hända ifall de möttes i oktagonen, fast då med irländsk seger. Det är svårt att kritisera McGregor, han mötte en av de bästa genom tiderna och klarade sig till slutskedet av matchen. Men enligt mig borde mötet aldrig tagit plats. Rent sportsligt var det här en mismatch som bara handlade om pengar och huruvida mötet var positivt eller negativt för sporten i stort återstår att se. Jag hoppas vi slipper se liknande matcher i framtiden. Utan den sportsliga utmaningen är det hela bara en teater och den “riktiga” spänningen försvinner. Jag vill se matcher där man inte vet hur det kommer sluta. Jag vill se “Game of Thrones”, inte “Love Actually”.

Krönika skriven av: Tobias Westling

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Bältet är till för mästare

Ett mästarbälte ska kröna och symbolisera världens bästa fighter. I kampsport på den högsta nivån är det mer vanligt med mästarbälten än pokaler och medaljer. Det materiella är såklart enbart en symbol för den verkliga betydelsen: “jag är bäst”. Någonstans är det precis det tävling handlar om, oavsett vilken sport det är. För att nå den högsta toppen behövs en vilja av att bli bäst och få äga dessa bälten, pokaler eller medaljer som en symbol för det. Nu är jag rädd att UFC håller på att förringa betydelsen av den symboliken.

Något som blivit allt mer vanligt i världens främsta MMA-organisation är “Interimbälten”. Ett tillfälligt mästarbälte som egentligen enbart ska ges ut i och med en mästarens frånvaro på grund av skada eller annat. Blir mästaren borta under flera år fråntas oftas titeln och bältet blir vakant. Interimtiteln blir egentligen ett bevis på vem som är nästa utmanare när mästaren är tillbaka. Ett exempel på när interimbälten används på rätt sätt är Renan Barao. När Dominick Cruz ådrog sig en ordentlig skada 2012 blev en match mellan Urijah Faber och Renan Barao aktuell. Vinnaren fick interimbältet i väntat på Cruz. När det senare blev klart att Cruz blir borta en längre tid befordrades Renan Barao från interimmästare till den “riktiga” mästaren. Att i detta fall utse en interimmästare var ett viktigt beslut för att inte låsa hela viktklassen trots Cruz frånvaro.

Det finns tyvärr ett flertal exempel på när interimbälten används i onödan. Conor McGregor mot Chad Mendes är ett sådant. När Jose Aldo fick dra sig ur mötet mot McGregor med enbart två veckor kvar till matchen hoppade Chad Mendes in. Mötet mot Aldo skulle schemaläggas till ett senare tillfälle, men trots att Aldos skada inte var långvarig, så kom matchen mellan Mendes och McGregor att handla om ett interimbälte.

I en sådan fysisk sport som MMA är skador något man måste räkna med och i Aldos fall var frånvaron kort vilket gör att användandet av ett interimbälte var helt onödigt. Matchen hade inte minskat i värde om inte ett bälte stod på spel. Jag tror att UFC valde att göra matchen till en titelmatch för att behålla McGregor som main event. Det känns som en kortsiktig lösning att ge ut ett mästarbälte enbart för att behålla main event platsen.

Även om det vid första anblick inte har stor betydelse finns det en viss problematik med interimbälten. Det är viktigt att ha i åtanke att när matchen är avgjord och vinnaren ska koras delas ett mästarbälte ut trots att personen inte besegrat den regerande mästaren. När bälten delas ut på ett sådant sätt minskar det riktiga bältets betydelse. Att få stå ensam på tronen och koras som världens bästa fighter är det största man kan uppnå inom MMA och bältet blir en slags symbol för det hårda jobbet den regerande mästaren har gjort.

Jag tycker att i många fall är användningen av interimbälten helt onödig. Betydelsen av matchen står inte och faller med interimbältet, utan det viktiga tycker jag är att bli no:1 contender och ha vetskapen att man står näst på tur mot mästaren. När matchen handlar om ett interimbälte används samma regelverk som vid en vanlig titelmatch, dvs att matchen görs om till fem ronder. Men detta skulle lösas ändå eftersom interim-titelmatcher som oftast är stora mediala matcher blir huvudmatch som per automatik också avgörs i fem ronder istället för tre. Även om matchen inte skulle bli huvudmatch är det bättre att låta matchen utspela sig i tre ronder och spara mästerskapsronderna till det riktiga bältet. På så sätt blir även den sportsliga ansträngningen större vid titelmatcher och bältets betydelse ökar. UFC väljer att använda sig av interimbälten för att visa betydelsen av matchen. För de fans som inte följer sporten speciellt noggrant förstår man direkt att matchen är viktig när ett bälte ska delas ut. Jag tror dock effekten blir motsatt. När man förminskar det riktiga bältets betydelse kommer personer som inte följer MMA att ha svårt att peka ut vem som faktiskt är mästare. Många mästare i UFC har valt att visa sitt missnöje med alla dessa interimbälten. När Tyron Woodley medverkade i “The MMA Hour” angående kritiken från Dana White var han tydlig med sitt budskap gällande en tillfällig mästare:

“And if anybody says, utters, mumbles, accidentally says the word ‘interim,’ I’m going to lose my sh*t. Because I fought four world title fights in 12 months, and I was prepared to fight five in 18 months coming out in November. So, I dare somebody to say anything about a goddang interim title. I will lose my top, because I’ve seen athletes injured for years, months, never defended — how many belts has Conor McGregor defended?”

Det har alltså gått så pass långt att mästare blir oroliga så fort de får en skada. UFC behöver se över sitt användande av dessa bälten och tänka mer långsiktigt på vad som faktiskt gynnar sporten. Detta långsiktiga tänkande tycker jag organisationen har saknat den senaste tiden.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Fredagskrönikan: When you strike at the king, you must kill him

Nu har det snart gått en vecka sedan UFC 214 och titelmatchen mellan Daniel Cormier vs Jon Jones. Matchen som kom att betyda Jones återkomst till tronen i den lätta tungvikten. Det går inte att vara annat än imponerad av Jones insats. Efter enbart en match på två och ett halvt år gjorde han det ingen tidigare lyckats göra, nämligen att avsluta Cormier. Även om Jones visade upp små portioner av ringrost i matchen stod han för en mycket imponerande insats i sin återkomst.

Senare under veckan kunde vi se att Jones återigen tagit första platsen i UFC:s “pound for pound” ranking, före Demetrious Johnson och Conor McGregor. Vissa hävdar till och med att Jones inte bara är den bästa i dagsläget utan kanske också genom alla tider.

Att få titulera sig som GOAT (Greatest of all time) är kanske den största äran överlag i kampsport. Eftersom de tävlande i MMA tillhör olika viktklasser är det svårt att jämföra olika atleter med varandra och därför bedöms man utifrån sina insatser och vilket motstånd man möter. För att vara den bästa någonsin måste man också ta sig an de svåraste motståndarna. En enstaka insats är för lite för att definiera en hel karriär.

Det är därför det för mig innebär en viss frustration att se Conor McGregor så pass högt i UFC:s P4P (pound for pound) ranking. Irländaren har i sina två titelmatcher stått för helt enastående prestationer men han har enormt mycket mer att bevisa.

Innan man ens kan börja tänka på McGregor som den bästa någonsin så måste han försvara sin titel vid ett flertal tillfällen. Detta gäller inte Jon Jones. Sedan Jones tog bältet av “Shogun” Rua har han mött de bästa i sin viktklass och vunnit övertygande. Matcherna mot Daniel Cormier och mot Alexander Gustafsson var svåra test, men Jones lyckas alltid hitta en väg att stå som segrare.

Så här i efterhand är det ännu mer imponerande med tanke på hans förflutna. Jones har medgett att han vid flera av sina matcher inte tog träningen på allvar och spenderade mycket av sin tid på annat. Trots det har han visat sig vara numret för stort för samtliga utmanare.

Det visar vilken otrolig talang amerikanen besitter och därför kan alla problem Jones som han har haft faktiskt ha hjälpt honom att utvecklas rent sportsligt. Denna gång känns Jones motiverad att bevisa hur bra han faktiskt är samtidigt som han verkar vilja visa hur han har förändrats utanför oktagonen vilket borde resultera i att han tar sin träning på allvar.

Nästa steg för Jones är i dagsläget oklart. Efter matchen mot Cormier skickade han iväg en utmaning till Brock Lesnar i vad som skulle kunna beskrivas som en “superfight”. Dock är den matchningen inte aktuell i dagsläget eftersom Lesnar fortfarande har drygt sex månader kvar på sin avstängning. Dessutom är han pensionerad vilket betyder att hans strafftid har pausats.

Om Lesnar vs Jones ska ske behöver han först komma tillbaka från sin pension för att sedan avtjäna resterande tid på sitt straff. Därför känns det mer relevant för Jones med en returmatch mot Alexander Gustafsson eller ett eventuellt möte mot Anthony Johnson ifall Johnson väljer att komma tillbaka. Två enormt tuffa motståndare som kommer ge Jones tillfälle att bevisa varför han är mästare.

Självklart hoppas jag att Gustafsson är näste man. Returmatchen har varit på tapeten väldigt länge och det känns som tiden är inne. Det återstår att se hur UFC väljer att göra men jag kan med säkerhet säga att Dana White sitter med ett leende på läpparna över att ha fått tillbaka en av sina största stjärnor.

Jon Jones har alla ingredienser. En fantastisk talang, ett bra team runt omkring sig och nu också rätt motivation. Så länge han kan hålla sig borta från ytterligare misstag utanför oktagonen borde framtiden vara ljus för amerikanen. Fortsätter Jones att vinna övertygande mot toppmotstånd kommer det inte längre finnas tvivel om vem som är “Greatest of all time”.

Vi ska dock inte glömma hur nära Alexander Gustafsson var i den första matchen. Efter sin insats mot Glover Teixiera har Gustafsson alla möjligheter att sätta käppar i hjulet för mästaren. I dagsläget råder det dock ingen tvekan om att Jones återigen är kung och bibehåller han samma motivation och koncentration kommer det krävas något enastående för att ta hans plats.

Något jag hoppas Alexander Gustafsson kan åstadkomma. Den motiverade Jon Jones besitter för mycket vapen för att Gustafsson ska vinna ett jämnt domslut. Jag tror Gustafsson måste göra vad han gjorde senast mot Teixeira, avsluta honom.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Fredagskrönikan: Gåtan Jon Jones

Jon Jones har under sina år i UFC setts på flera olika sätt. Det går inte att förneka hans fantastiska talang för MMA och vilka otroliga egenskaper han besitter. Samtidigt går det inte blunda för alla misstag han gjort. Rattfylleri, kokain och nu senast blev han flaggad av USADA för två olika substanser som blockerar östrogen. Dessa substanser är vanligt förekommande efter användning av anabola steroider. Även om Jones hela tiden antytt att han varit oskyldig och fått i sig substanserna av misstag fick den tidigare mästaren en ettårig avstängning och blev den första någonsin att bli fråntagen två stycken mästarbälten. Det första var hans mästarbälte som UFC valde att ta ifrån honom efter en bilolycka där Jones kört på en bil och sedan flytt platsen. Nu senast tog UFC hans interimtitel som han vann mot Ovince St Preux på UFC 197.

Nu har Jones avtjänat sitt straff och han kommer i augusti att göra upp med sin största rival Daniel Cormier om bältet han aldrig förlorat i matchsammanhang. En match som aktualiserats vid ett flertal tillfällen men på grund av Jones agerande utanför oktagonen så  har returmatchen aldrig blivit av. Nu håller fansen tummarna att matchen äntligen ska bli av.

Jones var den yngste någonsin att ta ett mästarbälte. Vid 23 års ålder dominerade han Shogun Rua och sedan började en imponerande vinstsvit över fighters som bland annat Alexander Gustafsson, Daniel Cormier och Rashad Evans. Jones var totalt överlägsen mot samtliga motståndare förutom mot Alexander Gustafsson som lyckades pressa mästaren till det yttersta. Tyvärr för svensk del räckte inte Gustafssons prestation till. Däremot var situationen i den lätta tungvikten tydlig. Ingen var på samma nivå som den talangfulle Jones och frågan var vem som egentligen hade förmågan att stoppa honom.

Sedan gjorde Daniel Cormier debut i den lätta tungvikten. Den förre detta tungviktaren hade bytt viktklass och hade siktet inställt på Jones. Efter att ha dominerat Patrick Cummins och Dan Henderson så bokades mötet mot Jones. Det som skulle visa sig vara en av de största rivalmöten i UFCs historia tog sin början. Uppbyggnaden till matchen innehöll mycket, bland annat en mediadag som slutade i slagsmål efter att Jones tryckt sin panna mot Cormiers i och med en ”face off”. När matchen väl tog plats vann Jones en övertygande seger. Han lyckades inte dominera Cormier på samma sätt som mot tidigare motståndare, men det var ingen tvekan om vilken hand domaren skulle lyfta mot taket efter matchen. Trots en övertygande seger började det pratas om ett returmöte. Cormier menade att han inte presterat efter sina förmågor och att nästa gång han får stå öga mot öga med Jones skulle han gå segrande ur striden. Alltsedan dess har Cormier längtat efter returmatchen. Efter att Jones blev fråntagen bältet har Cormier lagt beslag på det och nu är förutsättningarna annorlunda. Nu ska Jones agera som utmanare trots att han aldrig förlorat sitt bälte och dessutom redan har en vinst mot den regerande världsmästaren.

Personligen har jag svårt att bestämma mig för hur jag vill att historien om Jones ska sluta. Jag har alltid tyckt amerikanen är fantastisk i buren och de flesta matcher är en fröjd för ögat att titta på. Däremot är det svårt att respektera någon som inte verkar ta sin plats på toppen på allvar. Jones var i många ögon sedd som den bästa genom tiderna men hans rykte inom UFC har vid ett flertal tillfällen fått utstå rejäla skador. Det finns två sätt som historien om Jon Jones kan gå vidare på. Antingen kommer han tillbaka och bevisar varför han fortfarande är klassad som en av världens bästa MMA-atleter. Eller så slutar historien för Jones på sämsta möjliga sätt. Frågan vi fans måste ställa oss är hur vi vill att historien ska sluta? Antingen ser man Jones som hjälten eller skurken. Ser man den tidigare mästaren som en av de bästa eller en person som sumpade allt han slitit för. Oavsett vad man tycker måste vi få ett avslut på historien. Vi vill inte ha fler avbrott utan denna gång vill vi få frågan besvarad: vem är egentligen Jon Jones och hur kommer hans historia sluta? Jag har min uppfattning. Som alla vet, skurken förlorar nästan alltid i slutet.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Lördagskrönika: Den största matchen någonsin?

Jag förstår, det börjar vara tröttsamt med de kontinuerliga artiklarna om McGregor vs Mayweather men jag hoppas ni orkar läsa ännu en om dessa två. För jag är orolig, inte för själva mötet men hur detta möte kommer påverka framtiden för MMA och Boxning.

Igår kväll var den sista presskonferensen inför deras möte den 26 augusti och personligen känner jag en stor lättnad. För de sista två konferenserna kunde vi gärna varit utan. Syftet med deras “world tour” var att marknadsföra matchen och sälja fler Pay Per Views. Jag tror det var fler än jag som på förhand trodde att presskonferenserna skulle likna dem vi ser i UFC, där båda utövarna finns tillgängliga för frågor från media och fans. Istället fick vi ett annat format där de turades om att hålla varsitt tal för att sedan bjuda på en “face off”. Hela formatet kändes framtvingat och ibland höll talen så låg nivå så att jag nästan ville stänga av TV:n och bojkotta matchen fullständigt. Jag tror Showtime hade missat i vilka situationer McGregor brukar skina med sitt trashtalk. De hade behövt ta inspiration av uppbyggnaden av Aldo vs McGregor och utformat sina presskonferenser på liknande sätt. McGregor är som bäst när han får frågor som han kan vinkla och använda i sitt trashtalk och det gick vi miste om i formatet som Showtime valt att utgå ifrån.

Jag kunde bara tänka en sak under dessa presskonferenser. Ingenting kändes äkta. Allting som gjordes och sades kändes inövat och förskrivet och det fick mig verkligen inte att längta efter matchen. Men någonstans är dessa presskonferenser en perfekt bild av vad denna match egentligen är, ett spektakel. Det finns inget sportsligt värde i denna matchning och därför finner jag det näst intillt otacksamt att detta ibland nämns som den största matchen någonsin inom kampsport. Inte otacksamt mot mig eller mot fansen, men otacksamt mot alla atleter som tagit sig an stora utmaningar i sina karriärer och kämpat för att hålla sig på topp både inom UFC och boxningen. När det inte finns något sportsligt värde handlar matchen enbart om en sak, pengar. Alla parter vet vilken otrolig summa pengar matchen kommer generera. Det är därför detta är problematiskt, Mayweather kommer få sin största belöning någonsin trots att den sportsliga utmaningen inte finns där, för McGregor kommer förlora, så är det bara. Vi kan prata om “punchers chance” och visst, det finns alltid en möjlighet men han står inför den bästa defensiva boxaren genom alla tider. Chansen är nästintill obefintlig.

Jag vill vara tydlig med att det inte går att kritisera McGregor för att han valt att ta sig an Mayweather. Precis som han själv sa när han medverkade i Conan, “Who wouldn’t like to dance around the ring for $180 million?”. Det går inte att göra annat än lyfta på hatten för den unge irländaren. Tack vare sin vassa personlighet kommer han tjäna en enorm summa pengar och han gjort ett fantastiskt jobb med att få till att matchen blir av. Han har ingenting att förlora, skulle han få stryk går allt som det ska, vinner han chockar han hela världen. Oavsett hur matchen slutar så kommer McGregor att kunna gå skrattandes till banken efter den största ekonomiska vinsten i hans liv.

“Den största matchen någonsin”, isåfall har proffsboxningen och MMA mycket att jobba med. Om en obesegrad mästare med 49-0 tar sig an en motståndare utan någon som helst erfarenhet blir den största matchen någonsin är det dags att se över sin verksamhet. För vi vill inte se mer av dessa matcher, iallafall inte jag. Jag vill se matcher där den sportsliga utmaningen är stor. Där mästare behöver bevisa sin tuffhet för att vinna. Denna matchen må vara den största matchen någonsin rent ekonomiskt, men ifall den sportsliga utmaningen inte speglar den ekonomiska aspekten går kampsporten hand i hand med WWE. Det återstår att se om McGregor får mig att äta upp mina ord. Däremot kommer jag aldrig vara ett fan av teatern, utan ser hellre att de bevisar vad man de går för i ringen då det i slutändan är den sportsliga prestationen man blir ihågkommen för.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Fredagskrönikan: Rätt beslut vid fel tillfälle

Den kvinnliga fjädervikten har sedan dess uppstart fått utstå mycket kritik på grund av de få antal atleter som tävlar i viktklassen. Viktklassen skapades mer eller mindre tack vare Cyborg men när brasilianskan började etablera sig i UFC flaggades hon för doping. UFC valde att inte vänta på Cyborg utan istället annonserades ett möte mellan Holly Holm och Germaine De Randamie om den vakanta titeln. De Randamie gick segrande ur den striden även om domslutet kan anses som kontroversiellt. De Randamie hade nu blivit UFC:s första kvinnliga fjäderviktsmästare, och nästa steg för henne borde varit självklart. Ett möte mot en av de tydligaste No:1 contenders sporten har att erbjuda. Cristiane “Cyborg” Justino.

Så blev inte fallet, utan istället gick De Randamies team ut med ett uttalande gällande Cyborg. De var absolut inte intresserade av ett möte eftersom Cyborg enligt dem var en erkänd fuskare och inte borde fått en plats i UFC från början. UFC försökte göra det tydligt för De Randamie att Cyborg var den enda motståndaren hon skulle bli erbjuden men jag tror inte holländskan hade väntat sig att via Twitter se annonsen om en titelmatch gällande hennes bälte. Efter endast fyra månader som mästare hade UFC valt att frånta De Randamies titel och istället var en match mellan Cyborg och Megan Anderson bokad om den vakanta titeln. UFC motiverade sitt beslut genom att de agerade för att skydda integriteten av sporten och ifall man som mästare vägrar att möta den som är rankad nummer 1 är det omöjligt att inneha titeln.

Jag håller med, en mästare borde definitivt möta den som anses vara No:1 contender. Däremot känns det nästan komiskt när UFC beskriver sitt beslut som ett skydd för sportens integritet. Den integriteten har de redan bevisat att de inte bryr sig speciellt mycket om. UFC har låtit andra mästare styra och ställa på samma sätt som De Randamie ville göra gällande Cyborg. De lät Michael Bisping komma undan Yoel Romero först genom en match mot en avdankad Dan Henderson sedan genom ett planerat möte mot GSP. De låter till och med en av sina mästare byta sport och ingen vet om Conor McGregor kommer tillbaka överhuvudtaget. Jag vet om att jag ofta använder McGregor och Bisping som exempel men deras position visar väldigt tydligt den väg UFC har valt att gå, en väg där pengar och show alltid går före det sportsliga, helt utan undantag. Bisping och McGregor generar en annan nivå av pengar jämfört med De Randamie så deras tyglar sitter inte lika hårt. Dessutom är Cyborg en större medial dragningskraft än mästarinnan så det råder ingen tvekan vem de vill ha som mästare, i en division som skapades enbart för henne.

Jag kan någonstans tycka att beslutet är rätt, men att det är orsaken som irriterar mig. De Randamie borde inte fortsätta som mästare ifall hon inte tar sig an sin största utmanare. Någonstans är det vad den innebär att vara mästare. Det är de svåra utmaningarna som definierar vilken mästare du blir ihågkommen som. Samma sak borde gälla på samtliga titelhållare, sedan McGregor visade vilka summor som kunde genereras har den sportsliga biten försvunnit mer och mer och dagens mästare vill tjäna så mycket som möjligt. Utvecklingen är inget man ska beskylla atleterna för, självklart vill de utnyttja sin position för att tjäna mer pengar men det gäller för UFC att sätta riktlinjer. De kan inte använda sig av den sportsliga integriteten i ett fall samtidigt som den aspekten inte används i nästa.

Vi vill se de bästa möta varandra. En titelhållare ska sträva efter att tysta alla kritiker och bevisa varför man är den bästa i sin respektive viktklass. UFC börjar gå mer och mer mot WWE vilket är förargligt. När UFC kom på tapeten i början av 2000-talet fick de kämpa hårt för att anses som en riktig sport. När de äntligen tagit sig in i finrummet och blivit en mer accepterad sport känns det som utvecklingen går åt fel håll. För mig är en mästare inte någon som duckar sina största utmaningar utan frågar efter dem. Den kortsiktiga lösningen om att tjäna så mycket pengar som möjligt under kort tid kommer i slutändan skada sporten, det kan jag garantera.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Lördagskrönikan: Den mäktiga musen förtjänar respekt

Demetrious Johnson, den bäste flugviktaren någonsin, kanske till och med den främsta MMA-fightern genom alla tider. Med 10 raka titelförsvar så är han lika med Anderson Silva och behöver bara en vinst till för att stå ensam som den bästa mästaren i UFC:s historia. “Mighty Mouse” har sedan 2012 varit kungen av en något bortglömd division. Flugvikten väcker inte speciellt stort intresse trots att Johnson utan tvekan är den mest tekniskt kunniga mästaren och med en oerhörd kapacitet som allt som oftast resulterar i att Johnson ofta lyckas avsluta sina motståndare, vilket är ovanligt i en sådan lätt viktklass. Johnson får inte fullt ut den respekt han egentligen borde erhålla från fansens sida och kanske kan detta grunda sig i att publiken hellre önskar att se större atleter med större knockoutkraft. Nu har flugviktsmästaren hamnat i blåsväder eftersom han har valt att tala ut om den avskyvärda behandling som hans arbetsgivare, UFC, har utsatt honom för.

Demetrious Johnson var inställd på ett möte mot Ray Borg, en match som de båda, enligt Johnson, hade valt att acceptera. När sedan Cody Garbrandt ådrog sig en ryggskada stod hans motståndare, T.J Dillashaw, plötsligt utan motstånd. Dillashaw förmedlade till UFC att han mer än gärna ville gå ner till flugvikt och stoppa “Mighty Mouse” från att tangera rekordet om flest titelförsvar i rad. Johnson hade inget intresse av detta möte och menade då istället att nästa match för honom var mot Ray Borg. Sedan dess har (enligt Johnson) UFC hotat med att stänga ner hela flugviktsklassen ifall han inte accepterar matchen. UFC med Dana White i spetsen har gjort tydligt att mästarens nästa match kommer att vara mot Dillashaw, något som Johnson inte är enig kring och menar samtidigt att han blivit illa behandlad av organisationen genom hela hans karriär. Som ett exempel på detta nämner Johson hur han aldrig har fått ta del av Pay Per View points, dvs en procent av summan från försäljningen av Pay Per View.

Dana White har själv sagt, när han medverkade i podcasten “Unfiltered”, att det är galenskap av “Mighty Mouse” att inte ta matchen. Dana menar att en match mellan Dillashaw och Johnson utan tvekan vore den match som flest fans skulle visa intresse för, och att det därför också skulle vara den mest lönsamma matchen för Johnson rent ekonomiskt. Dana White sa också att i och med denna matchen så skulle Johnson få ta del av de tidigare nämnda PPV-points. I jakten på rekordet måste han våga ta sig an en större motståndare som kommer med många hot och som har en stor chans att besegra honom. Det må så vara att Johnsons väljer att avböja matchen mot Dillashaw, men oavsett anledning till detta så tycker jag att behandlingen som han får ta från UFC är helt horribel. Som en MMA-älskare vill jag självklart också se en match mellan dessa herrar men jag håller inte med om att Johnson undviker Dillashaw i den mening att han inte vågar möta honom. Johnson vill självklart få tangera sitt rekord och stå ensam på prispallen. Sedan tycker jag matchningen är en kortsiktig lösning. T.J har en chans att gå segrande ur striden och hur skulle framtiden för honom se ut om så vore fallet? Ska han lägga bantamvikten bakom sig och börja försvara i flugvikten eller går han tillbaka till sin naturliga vikt och på så sätt uppehåller en hel viktklass likt en känd Irländare? T.J skulle absolut kunna gå ner till flugvikt i sin nästa match men inte mot mästaren. Ta en match och bevisa att vikten inte är några problem och sedan kan en matchning mot “Mighty Mouse” diskuteras.

Även om Johnsons historia skulle visa sig innehålla låg sanningshalt, vilket jag personligen betvivlar, så är det inte försvarbart att uttala sig så pass negativt om sin mest framgångsrike mästare. UFC har valt att låta andra mästare som t ex Conor McGregor och Michael Bisping, vara med i valet av motståndare, samt att det saknas skäl till att hindra Johnson från att göra detsamma, och borde därmed låta Johnson fått möta Borg istället för Dillashaw. Även om jag förstår hur den ekonomiska faktorn väger in i UFC:s resonemang i och med att det ligger större pengar i potten för alla parter i en match mellan Johnson och Dillashaw, så borde UFC se Ray Borg som en värdig utmanare i Johnsons jakt efter rekordet.

Jag tycker att Johnson förtjänar betydligt mer respekt från sin arbetsgivare än den som han ges idag. Han har under hela karriären ställt upp på allt som har förväntats av honom, han har gjort sina mediaintervjuer, respekterat sina motståndare och aldrig missat vikten. Johnson är den ultimata definitionen av en dominant mästare. Han har mött samtliga motståndare som UFC har presenterat för honom utan några klagomål eller dispyter, och när han denna gång vill stå fast vid den match som först presenterades måste UFC bete sig proffsigare. Låt Johnson få chansen att ta sitt rekord utifrån den först fastställda planen, så kan vi därefter börja prata om supermatcher. Det är dags för UFC att städa upp i deras organisation- det stinker rejält.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Fredagskrönikan: Låt sporten växa ifred!

Alexander Gustafsson stod för en fantastisk insats i Globen på söndagskvällen då han tack vare ett otroligt fotarbete och snabbhet besegrade Glover Teixeira. Stämningen i arenan var fantastisk under alla matcher och nådde sin absoluta höjdpunkt när det var dags för Gustafsson. Det råder ingen tvekan om att han är vår absolut största svenska stjärna inom MMA. Det är alltid något speciellt när Alexander tävlar i Sverige och denna gång behövde vi inte lämna arenan eller stänga av TV:n i besvikelse utan kvällen kröntes med euforisk glädje.

Hyllningarna till Gustafsson har varit många och även personer utanför kampsportsfären har visat sin uppskattning och fascination för Alexanders prestation. Däremot följer det hela ett mönster, att varje gång Gustafsson tävlar och MMA därmed syns lite extra i svensk media, så kommer också alltid kritiken. Kritik både mot Gustafsson och mot sporten i sig. Ingen sport eller idrott slipper undan kritik, men mycket av den kritik som riktas mot MMA tycker jag personligen är både ogenomtänkt och problematisk. Förra gången Gustafsson tävlade i Sverige så kom kritik både från krönikörer på de stora nyhetstidningarna i landet och inte minst från hjärnforskaren Martin Ingvar. Martin sparade inte på högtravande akademiska ord för att komma till slutsatsen att slag mot huvudet inte är hälsosamt. Även om kritiken mot MMA har minskat avsevärt med åren så höjde återigen en hel del kritiker sina röster även efter söndagens gala. Min uppfattning är att den huvudsakliga kritiken kommer från personer som har lite eller ingen insyn i sporten och som genom marknadsföringen av Alexander Gustafsson har hamnat framför TVn.

Jag tycker att kritiken mot MMA mestadels består av ogenomtänkta argument. Det kanske mest vanliga argumentet mot MMA brukar vara att sporten ses som  legaliserad misshandel.

Misshandel enligt riksdagens definition är följande:

“Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).”

Enligt riksdagens definition kan man absolut se MMA som misshandel. Men då tycker jag att man ska vara konsekvent och även bedöma andra sporter utifrån samma kriterier. Då bör även tacklingar i fotboll, hockey, handboll m.m som leder till kroppsskada räknas in i kategorin legaliserad misshandel. Jag förstår att eftersom MMA i mångt och mycket handlar om slag och sparkar så tycker kritikerna att det är mer logiskt att se på MMA som misshandel än ovan uppräknade sporter. Men det är inte så enkelt. Efter nästintill varje avblåsning i hockeyn sker någon slags eftersläng, och i den nordamerikanska hockeyligan NHL får man bara ett litet personligt straff om handskarna kastas och slag utdelas. Detta tycker jag är mer riskfyllt, då utövarna saknar UFC-kämparnas proffsighet vad gäller slag och sparkar. Inom UFC finns stor kunskap hur man undviker slag och hur man ska behärska och utföra sina egna slag respektive sparkar. Allt sker inför ögonen på en domare och det finns läkare på plats. Utövarna sysslar med en idrott de älskar och har gått in i den utifrån givna premisser. Så länge inga slag eller sparkar delas ut utanför själva sportplanen så faller enligt mig alla argument om misshandel.

Ett annat vanligt argument mot MMA brukar vara slag som utdelas mot en liggande motståndare. Detta gör att MMA ses som mer farligt jämfört med andra kampsporter. Även detta tycker jag bygger på okunskap. Ground and pound är en del av sporten och långsiktiga skador inom MMA kommer nästan aldrig efter slag på liggande motståndare. Frank Mir och Ronda Rousey är bara två exempel på atleter som brutit armen på motståndare i matcher men grappling aspekten i MMA brukar klara sig från kritiker. Skulle kritikerna se ett par matcher skulle de förstå att slag mot en liggande motståndare ser mer farligt ut än vad det i själva verket är.

Att MMA på något sätt skulle glorifiera våld är ytterligare ett argument som personligen gör mig riktigt irriterad och frustrerad. Kampsport i allmänhet handlar om respekt. Även om slag och sparkar är en del av sporten finns det absolut ingenting som stödjer kritiken att MMA på något sätt leder till ökat våld. Självklart finns det utövare inom MMA som utsatt andra för våldsbrott, men inte mer än vad fallet är inom andra idrotter. Därför kan man inte peka på ett specifikt fall och använda sig av det i sin argumentation utan bör se till bilden i stort innan man drar slutsatser. Om man har spenderat tid i kampsportsgym vet man att träningarna erbjuder en enorm personlig utveckling och lär ut mycket som stärker självförtroendet och får dig att växa som människa. Om kritikerna nu hävdar att MMA glorifierar våld bör samtliga kampsporter få samma typ av kritik. Proffsboxning har haft liknande problem för ett antal år sen, men tack och lov är både MMA och proffsboxning lagligt i Sverige idag.

Även om denna krönika handlar om den kritik som MMA får, så vill jag återigen lyfta fram det glädjande i att kritiken under senare år har minskat. Men eftersom sociala medier och andra forum når så många fler och så mycket längre idag, så krävs det inte mycket kritik för att det ska få stora konsekvenser för en idrott. Så därför väljer jag i min krönika att bemöta den kritik som kommer så att inte orättvis kritik ger en felaktig bild av sporten. Jag älskar MMA och vill absolut inte att människor får fel intryck av sporten. Självklart får man tycka precis vad man vill, men så länge din kritik bygger på begränsad kunskap om sporten, så tycker jag att du ska hålla den för dig själv. Jag vill avsluta med ett tips till alla MMA-kritiker som förfasades framför tv-rutan i söndags. Det finns en avstängningsknapp även på din tv.

Låt vår sport växa ifred.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Fredagskrönikan: McGregor-syndromet

MMA är en ung sport. Ibland glömmer man bort hur ung den egentligen är. Det finns fortfarande så mycket som kan utvecklas och bli bättre och de stora organisationerna försöker hitta framgångsrika vägar både för sin egen del och för sporten i stort. I dagsläget finns det en person som tydligt sticker ut från mängden och som var och varannan MMA-hemsida skriver om dagligen. Conor McGregor, den kaxige irländaren, har verkligen fått MMA-scenen och sporten att explodera och nå nya höjder. Det råder ingen tvekan om att McGregor har haft en positiv inverkan vad gäller sportens publicitet. Det känns som att tittarsiffrorna stiger och når nya rekordhöjder varje gång McGregor går match. Men frågan är om Conors frammarsch bara är av godo vad gäller sportens utveckling?

Det är tydliga skillnader mellan de olika viktklasserna i UFC. Oavsett bakgrund i brottning eller i stående kampsport, så har det nu blivit allt vanligare att Mästare byter viktklasser för att få fler bälten runt midjan. Efter att McGregor blev den första någonsin att vara mästare i två viktklasser samtidigt, så är det flera fighters som uttryckt sin vilja att gå i irländarens fotspår. Amanda Nunes har pratat om fjädervikt, Joanna Jedrzejczyk om flugvikt, McGregor om weltervikt och Jon Jones har talat om att eventuellt gå upp till tungvikt om han lyckas återta bältet i lätt-tungvikt. Efter McGregors vinst mot Eddie Alvarez har UFC valt att återta hans bälte i fjädervikt vilket man skulle kunna se som en indikation på att organisationen inte ser positivt på den nya trenden som florerar inom organisationen.

Jag vill vara tydlig med att jag tycker “supermatcher” mellan de olika viktklasserna är otroligt underhållande och det är alltid något speciellt med att se den absoluta toppen mötas. Däremot är jag helt enig med UFC i beslutet av att frånta McGregor fjäderviktsbältet, då han valde att inte försvarade bältet på över ett år. Det verkar inte som om Conor har bråttom med att försvara sin titel i lättvikt heller. En mästare som för egen del inte är beredd att försvara sin titel eller att ge övriga i viktklassen chans på titelmatch, kan i mina ögon inte klassas som en riktig mästare. I dagsläget så är McGregor mer intresserad av att få till en boxningsmatch mot Floyd Mayweather. Detta skulle otvivelaktigt resultera i ett för honom ordentligt lönekuvert, men också ytterligare fördröja hans återkomst i UFC. Även om det finns ett stort marknadsvärde i en boxningsmatch mellan dem, så ser jag det som en bedrövlig handling av en mästare att uppehålla en hel division. Detta har McGregor gjort i snart två år. Även om han är en unik och framgångsrik individ som tagit sporten till nya höjder, så fasar jag för samma scenario i fler viktklasser. Jag tycker att titelhållare bör ha fullt fokus på den viktklass de är mästare i och om de vill testa lyckan i en annan division bör bältet bli vakant och leda till en ny titelfight mellan två andra utmanare.

McGregor har även ekonomiskt lyckats nå nya höjder. Han sätter nu press på UFC genom sitt ekonomiska värde och har därför fått klättra före kön i rankingen och även fått vissa förmåner som andra fighters inte får. Han har gjort det hela till en del av sin image och skäms inte med att visa och berätta om den ekonomiska tillväxten UFC har honom att tacka för. Det råder ingen tvekan om att McGregor genom sin popularitet får och kanske även förjänar vissa förmåner, men jag anser att han tillåts utnyttja sin position mer än vad som borde vara acceptabelt. Det är fortfarande inte bokat någon titelmatch i lättvikt trots att det finns en solklar utmanare i Tony Ferguson. Allting har skjutits upp dels på grund av irländarens nyblivna föräldraskap, och dels på grund av McGregors jakt på en boxningsmatch, som jag för övrigt ser honom som chanslös i.

Som en följd av detta har även andra fighters börjat sätta press på UFC vad gäller sina egna marknadsvärden och därigenom höja sina aktier för att tjäna mer pengar. Det är positivt att fighters inser sin viktiga betydelse för sporten och att de har rätt att ställa vissa krav. Däremot finns det exempel på fighters som börjat argumentera för sitt värde alldeles för tidigt, innan de har byggt upp ett stabilt varumärke som argument för en löneökning. Det gäller för yngre fighters att se UFC som en chans att bygga upp sitt varumärke, och därigenom få publicitet och för att i framtiden kunna tjäna stora summor pengar.

Genom McGregors framgångssaga har vi också sett en tydlig ökning av s k “trash talk”. Irländaren är ett fullblodsproffs vad gäller mental krigföring före match. Även hans rappa ord och repliker har ökat hans marknadsvärde. Ni som läst mina tidigare krönikor vet att jag är ordentligt trött på att genomlida presskonferenser där de förnedrande orden, som inte alls har med själva matchen att göra, flyger åt både höger och vänster. Självklart kan man inte klandra de som försöker efterlikna irländaren eftersom “trash talk” och rivalitet har visat sig vara tydliga framgångsfaktorer. Det känns osmakligt att förolämpningar och osportslighet i marknadssyfte betalar bättre än respekt. Denna tendens går att se i allt fler sporter, men det är glädjande att utövarna i MMA mestadels är oerhört sportsliga efter matcherna. Ökningen i “trash talk” har fått UFC att gå mer mot WWE och även om det finns gott om pengar att tjäna är det matcherna och själva sporten som måste vara i huvudfokus. Allt annat kommer skada sporten i det långa loppet.

McGregor och hans framgång betyder oerhört mycket positivt för MMA, men det finns också alarmerande tendenser och konsekvenser som UFC måste ta på allvar. Det är viktigt med stora stjärnor som fångar den stora massans intresse, men för sportens överlevnad så måste också alla de andra få det fokus och det rampljus som de förtjänar.

McGregor – det kanske största namnet inom UFC – som med sin framåtanda och kaxighet har bidragit till sportens allt mer ökande intresse. Men nu vill jag se honom försvara sin titel och våga bli utmanad. Allt för att jag även i fortsättningen ska se honom som en värdig mästare.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Fredagskrönikan: I am what I am – Reebok

I början av december 2014 meddelade UFC via en presskonferens att ett stort samarbete med Reebok skulle ta sin början. De två företagen hade skrivit på ett sexårigt avtal där Reebok fått uppdraget att förse alla fighters med kläderna som skulle bäras under matchveckorna.

Låt oss börja med en snabb genomgång av vad Reebok-dealen egentligen innebär:

● Fighters får inte bära något annat än Reebok på matcherna och under “fight week”.
● Reebok designar unika uniformer för alla fighters under kontrakt med UFC med deras namn på shorts och tröja.
● Fighters får mer betalt beroende på hur många matcher man gått inom organisationen. Själva tabellen lyder:
– 1-5 matcher = 2500 $
– 6-10 matcher= 5000 $
– 11-15 matcher= 10 000 $
– 16-20 matcher= 15 000 $
– 21 eller fler matcher= 20 000 $
– Titelutmanare= 30 000 $
– Mästare= 40 000 $
– (Dessa summor är det lägsta Reebok behöver betala ut)
● Tanken med avtalet är att få fighters att se mer professionella ut, på samma sätt som NBA jobbade med Adidas tidigare, numera Nike.
● Fighters får 20 % av alla produkter som säljs med deras namn på.

Avtalet har sedan det undertecknades mottagits med blandad kritik, även om majoriteten av synpunkterna varit negativa. De flesta fighters ser negativt på Reebok-dealen och beskriver situationen som orättvis eftersom de kommer att förlora oerhörda sponsorpengar på avtalet.

UFC Reebok Fight Kit Launch

Sponsorers konkurrens
Är kritiken rättmätig? En aspekt att ha i åtanke är det faktum att fighters inte längre får möjlighet att visa upp andra sponsorer under matchveckan. Uniformerna får visserligen sporten att se mer professionell ut, men för mindre sponsorer inom kampsport försvinner möjligheten att synas i det stora rampljuset. Detta påverkar direkt företagets förmåga att utvecklas. Fighters får fortfarande teckna avtal med andra sponsorer men inte visa det på något sätt under själva matchveckan. Självklart är det inte lika lockande för företag att ingå avtal när de inte längre kommer att synas på matchen, då när allas ögon är på fightern. Fördelen med Reebok-dealen är att mindre kända fighters nu slipper leta sponsorer. Utan bra management kan sponsoravtal vara svåra att teckna men den bördan lyfts nu från nykomna fighters axlar.

Nolltolerans mot andra sponsorer känns som fel väg att gå. I en intervju i samband med att avtalet presenterades pratade Dana White om att alla pengar från Reebok skulle gå till de som tävlar. Det låter såklart positivt men trots det har de flesta förlorat stora pengar. Därför behöver nolltoleransen ses över.

Jämför vi med sporter som exempelvis basket finns det där möjlighet för proffs i NBA att teckna speciella sponsoravtal med skoföretag som kan resultera i stora intäkter. Varför inte göra något liknande i UFC? Ge fighters möjlighet att bära andra sponsormärken under invägningen men enbart Reebok vid själva matchen. Det känns orättvist mot både fighters och andra företag att ta bort möjligheten till ytterligare sponsorer. Jag förstår behovet av att se mer professionell ut men andra sporter har mer trygghet att falla tillbaka på. NBA spelare har även andra förmåner vad gäller fackförbund som kan se till deras rättigheter på ett annat sätt. Därför är en jämförelse mellan de två sporterna svårare än vad det kan låta.
Reebok outfit

Identitet
Det är omöjligt att tänka på den tidigare lätt-tungviktsmästaren Chuck Liddell utan att se hans blå fighter-shorts. “The Iceman” hade alltid sina blå shorts med isbitar på sidorna precis som Tito Ortiz hade sina eldsflammor. Många fighters har en speciell koppling till sin utrustning som i och med Reebok-dealen försvinner. George St Pierre kommer inte kunna gå in med sin klassiska GI overall utan måste, precis som alla andra, möta publikens jubel i Reeboks utstyrsel. Variationen på de kläder som Reebok erbjuder fighters kommer dock att utvecklas vidare, något som man redan nu kan se. När dealen började gälla fanns enbart svarta och vita shorts som nu har utökats till flera andra färger, ofta för att spegla nationaliteten hos utövaren. Om Reebok tar detta på allvar finns garanterat utrymme för utveckling så identiteten hos fighters inte behöver försvinna. Varför inte tillverka en speciell GI till GSP så han inte behöver ge upp en tradition han associerats med så länge?

UFC tjänar alla pengar
På presskonferensen sa Dana White att UFC inte skulle tjäna några pengar på avtalet, alla pengar från Reebok skulle gå till fighters direkt. Hur stor sanningshalten i det påståendet är vet jag inte men oavsett låter uttalandet bättre än vad verkligheten har visat. Även om det White säger stämmer måste man ha i åtanke att alla sponsorer som vill synas i samband med UFC inte längre kan använda sig av fighters utan måste nu ta kontakt med företaget direkt, vilket gör att pengasumman också hamnar i nävarna på UFC. När man ser en gala avbryts det kontinuerligt för reklam. Bruce Buffer behöver alltid nämna ett par sponsorer innan han presenterar de som ska göra upp och näst intill alla funktioner i sändningen, som repriser och dylikt, presenteras av någon form av sponsor. Detta får fighters inte en krona för. Så även om Reebok betalar de tävlande är det tydligt vilka som verkligen tjänar stora summor på avtalet när alla andra sponsorer måste teckna avtal med UFC istället för med individuella fighters.

Det är inte första gången UFC visar ett slags förakt mot atleternas tidigare sponsorer. Innan Reebok-dealen började gälla införde företaget en sponsorskatt som innebar att alla företag som ville visa upp sitt varumärke på atleternas utstyrsel först måste betala en summa till UFC. För att inte se sig omsprungna av andra MMA-organisationer i framtiden måste UFC börja se till sina fighters rättigheter. Företaget kommer inte ha problem med sponsoravtal även om reglerna blir mindre strikta. Därav kommer också en stor frustration över att alla pengar som kan tjänas hamnar i orätta händer.

Nöja sig med lite
Trots att de flesta mött Reebok-avtalet med stark kritik finns det även en annan sida som menar att fighters borde nöja sig med det de får. Flera UFC fighters talar om en tid när de tävlade gratis och menar att det nu har blivit en klar förbättring. Däremot ser jag situationen som högst problematisk. Jag tycker absolut inte att fighters bör nöja sig utan alltid se till att de blir kompenserade på rätt sätt. Många av de som valt att gå över till Bellator har pratat om Reebok-avtalet och hur orättvist det är. Även om UFC fortfarande med råge är nummer ett kan de behöva tänka om för att säkra sin förstaplats i framtiden.

Reebok startade med misstag
Med tanke på att detta är den största sponsorsatsningen i MMAs historia, så tycker jag att Reebok verkligen borde ta detta på allvar. Tyvärr fick man motsatt känsla när företaget till en början gjorde några ordentliga slarvfel. Vissa namn på fighters var felskrivna och de tröjor som delades ut till polska fighters var prydda med en svart örn, en symbol som var känd i forna Sovjetunionen. Reebok fick snabbt rätta till sitt misstag och förändra färgen på örnen till vit vilket de borde gjort från början. Visst, misstag kan alltid ske men flera misstag i början av ett stort avtal gav en känsla av nonchalans.

Reebok kommer säkerligen växa in i rollen och mycket kommer att förbättras. Däremot är det stor sanningshalt i den kritik som avtalet fått och UFC kommer behöva se mer till fighters bästa i framtiden. Personligen anser jag det vara viktigare att fighters trivs inom organisationen och bjuder på många bra matcher, istället för att de ska tas ifrån sina sponsorer och förlora pengar bara för att se mer professionella ut.

Vad tycker ni? Var Reebokdealen bra för MMA?

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy