Näste titelutmanare i lättvikt

Ingen torde ha missat turbulensen i lättviktsdivisionen på senaste tiden. Det är UFCs mest talangfyllda division och i toppen har vi ett veritabelt getingbo. En rad riktigt vassa fighters har blandat sig i titeldiskussionen. Problemet är att det, på grund av olika omständigheter, inte finns någon enskild tillgänglig fighter som kvalificerar sig som självklar näste titelutmanare. Det finns alltså, vid första anblick, inte någon självskriven titelkandidat. Det finns en rad fighters som ligger bra till och har starka argument för sin sak. De senaste veckorna har vi fått se dessa fighters argumentera för varför just de förtjänar nästa titelchans. Vi har dessutom en helt nybliven mästare som vann bältet genom att besegra nummer #10 på rankingen, vilket påverkar hur man uppfattar mästarens legitimitet. Det kommer alltså troligen krävas ett titelförsvar mot topprankat motstånd – topp 5 – för att de som ifrågasätter Khabibs legitimitet ska bli nöjda.

Vi på Kimura tänkte göra ett försök att bringa lite klarhet. Det finns som vi ser det en handfull namn som förtjänar att vara med i titeldiskussionen. Vi tänkte rangordna dessa för att utröna vem som kan anses ha starkast anspråk på en titelfight. Det handlar alltså om att utse vem som är mest värdig. Vid bedömningen bortser vi från vem som är tillgänglig. Om den mest värdige inte är tillgänglig går titelchansen till näste man på Kimura-rankingen.

Vid vår bedömning värderar vi varje fighter utifrån tre parametrar:

1. Sportsliga meriter (sport)
2. Känslomässiga skäl (känsla)
3. Kommersiella skäl (komm)

Varje fighter ges en poäng mellan 1 och 5 för var och en av dessa tre parametrar – alltså maximalt 15 poäng. Det hela är mycket enkelt. Den som får högst sammanlagd poäng är mest värdig titelchans.

Conor McGregor
”The Notorious” vann bältet på ett spektakulärt sätt genom att fullständigt utklassa Eddie Alvarez. Han var mästare men blev fråntagen bältet pga inaktivitet. Det bör nämnas att han endast hade en vinst när han fick titelfight. Nu står han på två (2) vinster. Att inte försvara bältet, låsa upp divisionen och dessutom ägna sig åt allvarlig misskötsamhet, det drar ned poängen när det kommer till den sportsliga biten.

Conor är trots allt Conor, vilket innebär att det finns starka känslomässig skäl att vilja se honom mot Khabib. Hans fightingstil utgör ett mycket intressant hot mot mästaren. Hans personlighet gör honom självfallet till ett lockande val och få lämnas oberörda av hans personlighet och hans upptåg. Det kommersiella behöver vi inte ens gå in på – han är Mr. Money.

Sport: 2 (mycket svårbedömd)
Känsla: 5
Komm: 5


Tony Ferguson
”El Cucuey” har ett UFC-record på 13-1 med osannolika 10 raka vinster. Han har besegrat en rad rankade fighters och vann dessutom interimbältet. Hans sportsliga meriter är alltså utmärkta. Ingen kan ifrågasätta legitimiteten i hans anspråk på titelchans.

Ferguson erbjuder, genom sin vilda och oortodoxa stil, en mycket intressant utmaning för mästaren. Efter att de har bokats in för fight hela fyra gånger finns det, minst sagt, en uppdämd längtan efter den fighten. Själv grät jag som ett litet barn – där jag satt på tunnelbanan – när jag nåddes av nyheten om Fergusons knäskada. Kommersiellt är det såklart inte lika stort som McGregor, men det är heller inte någon förlustaffär. Ferguson är inte karismatisk på det sätt som McGregor och Lee kan sägas vara. Han har ändå någon sorts märklig, aningen obehaglig, utstrålning som gör honom intressant som fighter.

Sport: 5
Känsla: 5
Komm: 3


Eddie Alvarez
”The Underground King” var inte särskilt underground när han, trots mycket snack om att han skulle vara redo att hoppa in på UFC 223, ändå inte tog chansen. När möjlighet till titelfight väl dök upp skyllde han på vikten och tackade nej. Alvarez har en vinst och en No Contest sedan förlusten (förnedringen) mot Conor McGregor. Att han vägrat en rematch mot Poirier stärker inte direkt hans sportsliga meriter.

Han är en tuff fighter och visst kan hans starka bas inom brottning vara ett intressant inslag i en fight mot Khabib. Någon stark längtan efter att få se honom mot mästaren kan jag dock inte påstå att jag känner. Han är f.d. mästare och det kan UFCs marknadsavdelning säkert bygga en story kring, men det hela känns ganska ljummet om vi ska vara ärliga. Kommersiellt är det alltså, på sin höjd, en okej matchning inte mer.

Sport: 2
Känsla: 3
Komm: 2


Dustin Poirier
”The Diamond” har samlat ihop 3 vinster och en No Contest sedan hans senaste förlust. Han har ställts mot bra motstånd, om än inte i nivå med Fergusons motståndare. En intressant omständighet är att han visar fin utveckling från match till match och han börjar bli en väldigt komplett fighter.

Vi måste ändå vara ärliga och erkänna att vi inte suktar efter att få se honom mot Khabib. Man kan så klart aldrig räkna ut någon på förhand men få ser nog honom som ett reellt hot mot den dagestanske örnen. Marknadsvärdet är inte heller särskilt starkt. Poirier är en duktig och underhållande fighter. Men han väcker inte starka känslor.

Sport: 3
Känsla: 3
Komm: 2


Kevin Lee
”The Motown Phenom” är en ganska underhållande och mycket kaxig ung man. Han visade dessutom, i matchen mot Barboza, att han är en sju helvetes fighter. Han har en mycket imponerande vinst sedan sin senaste förlust. Det var en förlust mot Tony Ferguson vilket har betydelse för hur den bör värderas. Innan dess hade han fem raka vinster mot bra motstånd.

Lees stil gör honom till en intressant utmaning för mästaren. Det vore intressant att se hur hans amerikanska fristilsbrottning skulle stå sig mot Sambo-mästaren. Han har dessutom utmanat Khabib vid otaliga tillfällen de senaste åren vilket skänker extra krydda. Lee är kaxig och har inte dragit sig för att dela med sig av sina åsikter om ’allt’. Han har karisma och är rapp i käften. En ung kaxig amerikan mot en stoisk ryss, det kan nog sälja en del. Jag är övertygad om att UFCs marknadsavdelning kan koka ihop en kommersiellt gångbar anrättning med dessa ingredienser.

Sport: 3
Känsla: 4
Komm: 4

Summering
Sådär, då har vi poängsatt de fem fighters som vi anser bör vara med i diskussionen. När vi räknar samman poängen får vi följande resultat:

1. Tony Ferguson – 13 poäng
2. Conor McGregor – 12 poäng
3. Kevin Lee – 11 poäng
4. Dustin Poirier – 8 poäng
5. Eddie Alvarez – 7 poäng

Den fighter som kan anses ha starkast argument för sin sak är alltså Tony Ferguson. Tätt följd av den irländske vildingen. På en hedrande tredjeplats återfinner vi Kevin Lee, ungtuppen med den stora käften. En bit bakom dessa tre hittar vi Dustin Poirier och Eddie Alvarez. Vem som i slutändan faktiskt får nästa titelchans är en annan femma. Med tanke på knäskador och potentiella avstängningar är det svårt att sia. Men för det fall att någon är förhindrad att gå match om titeln mot Khabib så har vi nu gjort jobbet åt UFC. Det är bara att köra på näste man på listan.

Hur ser er ranking ut, vem anser ni vara mest värd nästa titelchans mot Khabib Nurmagomedov?
________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
+11
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: The McGregor Show

Conor McGregor har gjort det igen. Han har skapat enorm massmedial uppmärksamhet, kring sig själv och kring sporten mma, av helt fel orsaker. Vi har sett det tidigare men den här gången tog han det till en ny nivå.

McGregor och en grupp av hans entourage dök oannonserat upp vid Barclays Center i Brooklyn kort efter att UFC 223:s mediadag hade avslutats. Väl på plats sökte de efter Khabib Nurmagomedov och de fann honom sittande i en buss tillsammans med en rad andra fighters från lördagens kort. Det hela ska ha varit en hämndaktion för att Khabib och hans grupp konfronterade Artem Lobov häromdagen.

Dana White intervjuades under torsdagskvällen och berättade då att han och UFC var; ”disgusted with Conor McGregor”, och att det var det värsta som har hänt i UFC’s historia. Dana säger i vanlig ordning det han måste säga utifrån ett PR-perspektiv och därför är det svårt att värdera det som sägs. UFC beslutade omgående att plocka bort Artem Lobov från matchkortet på grund av att han deltog i attacken mot bussen.

Michael Chiesa befann sig i den attackerade bussen och fick skärsår i ansiktet av glassplitter. Därför har kommissionen beslutat att inte låta honom tävla och matchen har plockats bort från matchkortet. Detsamma gäller för Ray Borg som även han träffades av splitter. Borg har dessutom fått påverkan på synen pga det inträffade och även han har plockats bort av medicinska skäl. Båda dessa matcher ställs alltså in och sammanlagt är det tre matcher som har gått om intet på grund av bussattacken.

En arresteringsorder utfärdades för McGregor på torsdagen, vilket sedermera ledde till ett anhållande. Enligt uppgift ska Conor McGregor frivilligt ha överlämnat sig till de rättsvårdande myndigheterna och har därefter anhållits. Den preliminära brottsrubriceringen sägs omfattar flera åtalspunkter – tre fall av ”assault” och ett fall av ”criminal mischief”. Dessa två juridiska begrepp går inte att översätta rakt av till svenska då de inte har någon exakt motsvarighet i svensk rätt. Assault, det amerikanska begreppet, innebär ett olagligt hot om våld, eller försök till våld riktat mot person. Det kan alltså sägas inbegripa två olika svenska brottsrubriceringar: olaga hot och försök till misshandel. Criminal mischief kan närmast likställas med skadegörelse. Assault är ett relativt allvarligt brott och klassificeras efter svårighetsgrad. Första och andra graden kan under vissa omständigheter leda till hårda straff – 3 till 25 års fängelse. Assault av tredje graden ses som mindre allvarligt och kan ge fängelse upp till ett år. Tidiga mediauppgifter gör gällande att det i McGregors fall rör sig om tre fall av ”misdemeanor assault”, vilket i så fall betyder att det rör sig om den mindre allvarliga varianten.

Vad innebär det inträffade?

Incidenten i sig kommer på kort sikt leda till ökad medial uppmärksamhet för eventet. Det betyder ökad publicitet och att UFC kan sälja fler ppv’s. Det är alltså positivt för UFC. Det finns emellertid även negativa konsekvenser – för UFC och inte minst för sporten mma. Den här sortens incidenter (huliganliknande beteende) kan få sponsorer – befintliga och potentiella – att inte vilja förknippas med UFC eller sporten. Det kan alltså få ekonomiska konsekvenser för organisationen alla som på ett eller annat sätt ägnar sig åt mma.

Det kan bli en kostsam historia för McGregor. Det är rimligt att anta att han kan se fram emot att bli stämd av personer som anser sig drabbade av det inträffade. Det blir då fråga om civilrättsliga processer som kan bli såväl utdragna som mycket kostsamma. Nu drabbar det i och för sig inte någon fattig, men det skulle nog svida att behöva betala någon miljon i skadestånd pga ett pinsamt och onödigt tilltag som bussattacken.

Om McGregor fälls för de brott han står anklagad för kommer det med stor sannolikhet innebära svårighet att få inresevisum till USA i framtiden. Även det vore ett hårt slag mot UFC som är beroende av sin största stjärna för att sälja sin produkt på sin viktigaste marknad, dvs. den amerikanska. McGregor är i synnerhet viktig för UFC just nu då de under inga omständigheter vill, eller har råd att, förlora sin största stjärna när man förhandlar om ett nytt tv-avtal värt hundratals miljoner dollar. Conor kan alltså lugnt räkna med att Dana White och WME-IMG kommer att använda allt sitt inflytande och alla resurser som krävs för han ska kunna fortsätta gå matcher i USA.

Kommissionen kommer helt säkert att agera mot bakgrund av det inträffade. Det kan bli fråga om böter och möjligen även en avstängning. Även här kan vi anta att UFC, likt vad som gäller vid eventuella visumbekymmer, kommer att använda allt sitt inflytande för att säkerställa att en eventuell avstängning inte blir alltför lång, det skulle bli alltför kostsamt för organisationen.

Efter incidenten på Bellator 187 i Dublin gick UFC ut och fördömde McGregors agerande. De sade rätt saker, men i slutändan gjorde man ingenting för att bestraffa beteendet. Detta trots att deras ’Code of Conduct’ ger dem möjlighet att straffa fighters som beter sig olämpligt – i eller utanför oktagonen. De kunde alltså ha vidtagit åtgärder men valde återigen att inte göra det. Det var inte första gången. Efter kaoset som uppstod i samband med presskonferensen inför UFC 202, när McGregor och Nate Diaz kastade vattenflaskor på varandra, bötfälldes McGregor av NSAC. Han dömdes att böta 5 procent av sin lön från matchen vilket uppgick till $150,000. UFC fördömde beteendet och meddelade att de var mycket besvikna på McGregor. När det väl kom till kritan vidtog man dock inga egna åtgärder trots att man hade kunnat göra det. UFC har alltså upprepade gånger valt att låta McGregor slippa undan utan straff när han agerat på sätt som klart strider mot UFCs egen ‘Code of Conduct’. Man kan inte göra annat än att konstatera att organisationen, genom sin undfallenhet, bidragit till att skapa situationen den befinner sig i.

Varför händer detta?

Även om detta är den överlägset allvarligaste incidenten så är det alltså inte första gången McGregor hamnar i trubbel på grund av sitt agerande. Det har spekulerats en hel del kring om han möjligen har någon form av missbruksproblem. Av hans beteende att döma kan det mycket väl vara så. Än så länge rör det sig dock endast om spekulationer. Om vi skulle få trovärdig information om att det faktiskt finns en missbruksproblematik kan det ändå svårt att värdera sådan info. Det är nämligen inte ovanligt att kändisar, efter att ha trampat i klaveret, skyller sitt agerande på missbruk. Det är en väl beprövad PR-strategi. En viss Jon Jones skrev in sig på rehab efter att ha testat positivt för kokain. Han spenderade sammanlagt en (1) natt i rehab innan han skrev ut sig igen – botad och full av insikt. Om det är missbruk, omogenhet eller “fuck-you-pengar” som ligger bakom McGregors beteende kan vi inte veta. Det skulle kunna vara en kombination av alla tre. Lägg därtill UFCs oförmåga (ovilja) att sätta gränser så har vi receptet på ett garanterat misslyckande.

Avslutningsvis kan vi konstatera att UFC och McGregors intressen i allt väsentligt sammanfaller. Därför kan vi anta att UFC, trots hårda ord, kommer att göra vad som krävs för att inte förlora sin största stjärna. Vi har sett det förr – med Jon Jones och Brock Lesnar – hur UFC, i skarpa ordalag, fördömer deras beteende. Det hindrar dock inte att man, gång på gång, välkomnar dem tillbaka med öppna armar. Samma sak kommer ske med McGregor. Det kan jag sätta samtliga mina besparingar på. Det rör sig inte om några ”fuck-you-pengar” på mitt sparkonto, men sedan jag slutade snusa har det blivit en liten slant. Så mycket tror jag på att UFC ännu en gång kommer göra sitt bästa för att inte straffa McGregor.

________________

Fransisco

Missa inte supererbjudandet från Unibet där ni får 10x pengarna och en Khabib T-shirt. Erbjudandet gäller endast via denna länk.

Läs mer
-1
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Förbannelsen

Så kom det till sist. Beskedet vi alla, till varje pris, ville slippa. För fjärde gången i rad har UFC tvingats ställa in en fight mellan Khabib Nurmagomedov och Tony Ferguson. Mindre än en vecka innan match har vi alltså ännu en gång ställts inför en fullständig katastrof. Såväl UFC som mma-fans drabbas hårt av det inträffade. Detta var den mest efterlängtad fighten på mycket länge. En fight som hade allt ett mma-fan kunde önska sig. Två exceptionella fighters med fantastiska records och mycket intressanta ’skill sets’. Att matchen hade bokats tre gånger tidigare gjorde att förväntningarna hade hunnit nå direkt ohälsosamma nivåer. Vilket gjorde att besvikelsen blev desto större när vi tvingades konstatera att vi än en gång skulle gå miste om matchen.

khabib-nurmagomedov-tony-ferguson-staredown-ufc-209.1

Vid 12.48 lokal tid släppte Ariel Helwani nyheten på Twitter, att matchen hade ställts in på grund av att Ferguson var knäskadad. Många trodde att det rörde sig om ett dåligt aprilskämt men det skulle snart visa sig att så inte var fallet. Kort efter det ursprungliga beskedet meddelade Ariel att UFC jobbade på att få in Max Holloway som ersättare för Ferguson. Drygt två timmar senare fick vi detta bekräftat. Journalisten Brett Okamoto släppte en kort intervju med Dana White där vi fick den information vi behövde. Dana berättade om Fergusons skada och att Max Holloway skulle kliva in och möta Khabib Nurmagomedov om lättviktsbältet. Tony Ferguson kommer att fråntas interimbältet och matchen mellan honom och Khabib kommer aldrig mer att bokas. Det var vad Dana hade att bjuda på.

Tony Ferguson 3

I och med detta var det alltså officiellt. Bossen har talat och nu visste vi vad som gällde. Historien har lärt oss att man bör ta Danas ord med en rejäl nypa salt. Det har nämligen hänt tidigare att han har ändrat sig. När det kommer till en match mellan Khabib Nurmagomedov och Tony Ferguson är det dock annorlunda. Efter fyra misslyckade försök framstår det alltmer som att det vilar någon sorts förbannelse över just den här matchen. Som att någon högre makt har beslutat att mma-fans inte ska få uppleva och avnjuta denna mma-pärla. Kanske är det  någon form av straff för våra synder. Nåja, oavsett hur det förhåller sig med eventuella högre makters inblandning kan vi konstatera att det ser mycket mörkt ut. Vi får helt enkelt acceptera att denna match inte kommer att bli verklighet.

Vad får vi istället? 

Istället för den skadade Tony Ferguson får vi alltså se fjäderviktsmästaren Max Holloway ta sig an den dagestanske örnen. Vi vet sedan tidigare vilken sorts fighter Holloway är och därför var det inte alltför överraskande att han accepterade fighten på kort varsel. Han var troligen inte heller helt oförberedd. Inför en så högprofilerad fight brukar UFC se till att ha reservplaner och Holloway var sannolikt en del av dessa. Holloway berättade redan för drygt en månad sedan att han var intresserad av att möta Khabib Nurmagomedov i lättvikt. Det är alltså en inte alltför vågad gissning att Holloway har förberett sig åtminstone lite grann för att kunna hoppa in på kort varsel.

Max Holloway UFC

Holloway har egentligen ingenting att förlora på att hoppa in på kort varsel, kliva upp en viktklass och ta sig an Khabib – en till synes ostoppbar fighter, en naturkraft. Om han skulle förlora har han ändå stärkt sitt varumärke som fighter genom att visa mod och stort hjärta. Han har gjort UFC en tjänst, vilket brukar betala sig i längden. Han kommer dessutom inkassera en rejäl slant för besväret. När han besegrade Jose Aldo tjänade han $400,000 plus ppv’s och $40,000 i ersättning från Reebok. Han kommer troligen tjäna ännu mer denna gång.

Äran och pengarna till trots så är det inte riskfritt att ta matchen. Holloway har inte förlorat sedan den 17 augusti 2013 när han förlorade mot Conor McGregor. Den då 21-årige Holloway förlorade via domslut mot irländaren. Holloway har sedan dess vunnit 12 raka matcher och han sätter nu sin vinstrad på spel mot en betydligt större och tyngre motståndare. Holloway är den något längre av de två men Khabib är tyngre, starkare och kraftigare byggd. För en utpräglad brottare och grappler som Khabib är storleksskillnaden definitivt en fördel.

khabib-nurmagomedov-glad

Det finns fler frågetecken kring Holloways medverkan. Det är inte alltför länge sedan han pga en vristskada tvingades dra sig ur ett planerat titelförsvar. Han skulle den 3 mars, på UFC 222, ha mött Frankie Edgar men en skada satte alltså stopp för det. Vi vet inte hur allvarlig denna skada var men den kan inte ha varit helt obetydlig då den tvingade honom att dra sig ur titelfighten. Vi vet alltså inte vilken form han är i inför denna fight. Holloway är känd för att ha god kondition och för att kunna hålla högt tempo. Han slipper nu den tuffa bantning som fjädervikt innebär, vilket bör gynna hans kondition. Han ställs dock mot en större, tyngre och betydligt starkare motståndare vilket i sig är energikrävande. Han gör det dessutom utan ett ordentligt ’fight camp’.

För Khabib innebär bytet av motståndare givetvis en omställning. Att mindre än en vecka före fight tvingas byta motståndare är aldrig bra. Det kunde dock ha varit värre. Han har förberett sig för en relativt lång motståndare med mycket lång räckvidd. En striker med oortodox stil, giftiga submissions och mycket bra kondition. Nu ställs han mot en annan lång striker fast med betydligt kortare räckvidd (ca 18 cm kortare än Ferguson) och inte alls lika avig stil. Khabib är dessutom en utpräglad specialist och hans gameplan ändras inte nämnvärt från match till match. Alltså kan vi anta att bytet av motståndare inte kommer medföra några större strategiska förändringar för Khabib.

Khabib i sin palsmassa

Det har varit ett kaotiskt och omtumlande dygn sedan vi nåddes av beskedet om Fergusons skada. Från känslor av förtvivlan och uppgivenhet har vi åtminstone delvis återhämtat oss sedan vi fick veta att Holloway skulle hoppa in som ersättare. Utifrån vad vi vet om honom som fighter vet vi att han kommer att gå in och bjuda upp till dans. Vi måste dock vara realistiska beträffande förutsättningarna. Detta är en mycket tuff uppgift för fjäderviktsmästaren. Han ställs inför sitt livs svåraste match och han gör det kort efter skada och med begränsad träning. Han gör det dessutom i en tyngre viktklass och mot en betydligt större (tyngre och kraftigare) motståndare. Oddssättarna har satt Holloway som kraftig underdog till 4.25 gånger pengarna. Det talar sitt tydliga språk.

Men om han mot förmodan skulle lyckas besegra Khabib – ge örnen dennes första förlust – och samtidigt knipa lättviktstiteln så skulle han ta klivet upp bland de största någonsin. Han skulle bli närmast odödlig och i sin nästa fight skulle han sannolikt, på hemmaplan i Hawaii, försvara sitt lättviktsbälte mot den man som år 2013 gav honom hans senaste förlust. Det vore något att se fram emot.

_______________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönika: UFC och löner

Att försörja sig som mma-fighter är inte som vilket arbete som helst. Det är på många sätt en nischad och annorlunda sysselsättning. Trots stora skillnader finns det även områden där mma-fighters inte skiljer sig från arbetstagare i allmänhet. Så är fallet när det kommer till arbetsvillkor. Samma behov av trygghet och stabilitet som arbetstagare har i allmänhet, samma behov har mma-fighters. Rättvisa och schyssta arbetsvillkor bygger vanligen på att båda parter – arbetsgivare och arbetstagare – har ett någorlunda jämlikt förhållande när det kommer till maktfördelning. Normalt sett har sammanslutningar av arbetare – fackförbund – utgjort balanserande faktor och säkerställt schyssta villkor på arbetsmarknaden. Fackförbundens närvaro och det underliggande hotet om stridsåtgärder (tex strejk) har tvingat arbetsgivare att anpassa arbetsvillkor i enlighet med de anställdas behov och önskemål. Inom idrotter som fotboll, hockey, basket, m.fl. har spelarsammanslutningar – dvs. fackföreningar – bidragit till att utjämna maktbalansen mellan de anställda och arbetsgivaren.

En sak är säker, det är att UFC inte är någon vanlig arbetsgivare. De har en unik helt monopolposition vilket ger dem otrolig makt. Deras absurt starka förhandlingsposition ger dem ett fullständigt övertag i relation till kontrakterade fighters. Bortsett från vad som gäller för ett fåtal riktigt stora stjärnor kan UFC ensamt diktera villkoren. Det är också precis vad de ägnar sig åt.

Dana-White2-1-640x360-1

Monopol

Tack vare sin unika position har UFC genom åren kunnat diktera villkoren i relation till sina kontrakterade fighters. Som marknadsledande har deras praktiker till stor del även kommit att bli normsättande för övriga branschen. Utan några som helst vetenskapliga belägg vågar jag påstå att intäktsfördelningen mellan arbetsgivare och anställda i UFC (ca 85/15) är unik inom professionell idrott. Inom många stora sporter är fördelningen snarare 50/50.

Uppdelningen mellan vad som vanligen benämns som ”show money” och ”win money” är ytterligare ett exempel på en praktik som endast torde vara möjlig tack vare UFCs monopolposition. Denna har dessutom kommit att bli något av en standard i branschen. Det är en mycket arbetsgivarvänlig standard. Att dela upp ersättningen till fighters är i första hand ett sätt för UFC att spara (tjäna) pengar.

Nate Diaz med Dana White

Uppdelningen mellan ”show money” och ”win money” har även sagts stimulera offensiv fighting och viljan att ta risker. Det tror jag är ett svepskäl då sannolikheten är minst lika stor att fighters väljer att ta mindre risker och istället fightas ”tryggt”. Systemet, som är väldigt omodernt, implementerades i en era när mma som sport såg väldigt annorlunda ut än idag. På den tiden var det främst specialister inom en specifik disciplin som ställdes mot varandra. Sedan dess har sporten utvecklats och gjort otroliga framsteg. Villkoren har dock inte utvecklats över huvud taget.

Det paradoxala är att intäktsmöjligheterna, för fighters, på senare tid snarast har försämrats. Tidigare såg de helt annorlunda ut bl.a genom att fighters tilläts ha egna sponsorer vars loggor de kunde synliggöra såväl under fight week som i oktagonen. Med införandet av Reebok-avtalet fråntogs man i praktiken möjligheten att dra in egna sponsorer. UFC har envist hävdat att flertalet fighters har tjänat på Reebok-avtalet men det är inte vad fighters själva uppger.

Fler problem

Orättvisa och godtyckliga domslut får genom ersättningsmodellen – win/show – orimlig inverkan på fighters löner och därigenom deras försörjningsmöjligheter. Poängsättning inom mma har länge varit ett problem. Kanske är nuvarande system, trots dess brister, ändå det bästa – eller det minst dåliga. Om man tog bort vinstbonusarna skulle det åtminstone förhindra att de stundtals usla domarinsatserna leder till att fighters förlorar halva lönen.

Det finns besläktade lönefrågor värda att lyfta. En sådan är att fighters borde få inskrivet i sina avtal att de har rätt till lön när de har inställt sig och klarat vikten. När en fighter har levererat vad hen är förpliktigad till enligt avtal borde hen vara garanterade lön. Det är inte rimligt att en fighter riskerar att förlora hela sin ersättning pga att motståndaren missar vikten, blir sjuk, skadar sig eller liknande.

Kevin Lee ledsen

UFC betalar ibland ut – hela eller en del av – ”show money” till en fighter som drabbas av inställd fight. Det är dock vanligt att man pressar fighters till att ta matcher trots att motståndaren missar vikten. Det förekommer även att man pressar dem till att acceptera byte av motståndare i sista sekunden. Genom att hota med utebliven lön och ofördelaktiga matchningar (eller att det kan komma att dröja mycket länge innan de får en ny fight) kan de pressa fighters till att fatta karriärmässigt usla beslut. Det händer regelmässigt att fighters, utan egen förskyllan, får vänta så länge på att få en fight att de blir närmast desperata – att de av ekonomiska skäl måste ta första bästa fight. Många fighters har familjer att försörja och har alltså ett tungt ansvar vilande på sina axlar.

Tänk dig att en fighter har lagt ut $5,000-10,000 på ett fight camp. Det är ingen ovanlig summa. Dagen före fight får han veta att motståndaren har missat vikten riktigt grovt, men UFC pressar honom ändå att ta matchen. För besväret får han 20 procent av motståndarens ”show money”. Sedan blir han dessutom bortdömd av usla poängdomare i matchen och går miste om sin vinstbonus. Lägg därtill det faktum att mma-fighters har relativt kort karriär. En genomsnittlig UFC-karriär är kanske 5-7 år lång. De sista 2-3 åren är vanligen den period då en framgångsrik fighter kan “casha in” och tjäna sig en hacka.

conor-mcgregor-eddie-alvarez-ufc-205

Reflektioner

Sammantaget kan man konstatera att UFC har otroligt mycket makt i förhållande till sina fighters. Fundamentet i deras starka ställning är deras absoluta makt när det kommer till att över huvud taget ge fighters matcher. Detta är en mycket viktig komponent i deras maktövertag. Om du som fighter inte är en lojal och lydig anställd riskerar du att erbjudas dåliga, eller inga, matchningar. Det är först när fighters har byggt ett hyfsat stort namn och etablerat sig i toppen som de får en något starkare förhandlingsposition. Även som rankad fighter, med ett känt namn, kan det vara svårt att klara sig som UFC-fighter. Al Iaquinta är ett tydligt exempel på en känd fighter som fick nog och kritiserade UFC offentligt för hur de behandlade honom. Han är dock långt ifrån ensam om att hysa dessa känslor. Det är dock relativt få som vågar säga vad de verkligen känner. De anser sig ha för mycket att förlora på att vara ärliga.

al-iaquinta-ufc217-photo-per-haljestam-02

UFC-fighters skulle sannerligen vara betjänta av ett fackförbund som kunde stärka deras förhandlingsposition i förhållande till arbetsgivaren. Det ser dock inte särskilt ljust ut på den fronten. Tvärtom har alla sådana initiativ misslyckats och intresset bland fighters verkar nästan vara obefintligt. Alltså kan vi lugnt räkna med att UFC även framgent kommer åtnjuta absolut makt i förhållande till fighters. En makt de utnyttjar enväldigt och godtyckligt. Det vi kan hoppas på är att ‘The Muhammad Ali Extension Act’ blir verklighet och förbättrar förutsättningarna. Det är dessvärre inte särskilt troligt. Om lagförslaget mot förmodan skulle bli godkänt i den lagstiftande församlingen måste det i slutändan även godkännas av presidenten. Donald Trump råkar vara kompis med Dana White. White råkar dessutom vara en uttalad och högprofilerad Trump-supporter. Under republikanernas partikonvent inför presidentvalet närvarade Dana White för att ge Trump sitt stöd. Den typen av investeringar brukar betala sig. Ja, ni fattar vart jag vill komma. Det är en orättvis värld vi lever i och UFC-fighters är inte förskonade.

____________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

UFC Fight Night London: Eftertankar – ”ingen bra svensk kväll”

 

Igår lördagen den 17 mars besökte UFC än en gång O2 Arena i London, England. Det var ett på förhand mediokert kort. Få stora namn och många fighters som kom från förluster. Även själva matchmakingen lämnade en hel del att önska. UFC visade alltså återigen att man inte vill slösa krut på den europeiska marknaden. – Bastards!

Det var dessutom ett otursdrabbat kort och i torsdags nåddes vi av beskedet att matchen mellan Jack Marshman (Wales) och Brad Scott (England) hade strukits pga viktproblem för walesaren. Det redan svaga kortet hade förlorat en potentiellt underhållande match med brittisk rivalitet. Eländet slutade dock inte där. Någon timme före galan förlorade vi ytterligare en match när Nasrat Haqparast plockades bort från matchkortet pga en ögoninfektion. Det var ändå tur att det var den matchen och inte någon av de mer högprofilerade matcherna som föll bort. Så, nu har vi gnällt klart så låt oss kika närmare på hur matcherna utspelades.

Underkort

265 lbs.: Mark Godbeer vs. Dmitry Sosnovskiy  

Engelsmannen Mark Godbeer och ryssen Dimitry Sosnovskiy bjöd oss på riktigt medioker mma. Godbeers groundgame är ungefär lika uselt som Sosnovskiys striking och då är det illa. Att Sosnovskiy lyckades avsluta Godbeer i slutet av andra ronden var snarast en gåva från engelsmannen. Vi lämnar detta och går vidare.

155 lbs.: Kajan Johnson vs. Stevie Ray

Två duktiga lättviktare gav oss en teknisk men avvaktande första rond. Andra ronden höjdes tempot rejält och vi fick se fin och jämn mma. I tredje ronden var Ray den pådrivande men det räckte dessvärre inte. Två av domarna gav segern till Johnson som tog hem sin fjärde raka seger. Vi gratulerar kanadensaren och tackar för underhållningen.

205 lbs.: Magomed Ankalaev vs. Paul Craig

Dagestaniern Ankalaev var en obesegrad och mycket hypad UFC-debutant. Han visade att det var motiverat. För att endast ha gått 9 matcher visade han upp ett välutvecklat game. Han dominerade den mediokre skotten i 14 minuter och 59 sekunder. Då slängde Paul Craig helt plötsligt upp en blixtsnabb triangel och submittade Ankalaev. Med EN sekund kvar av matchen – en match han skulle ha förlorat stort. Någon bör köpa en lott ikväll.

145 lbs.: Hakeem Dawodu vs. Danny Henry

Hakeem Dawodu var ytterligare en hypad debutant. Som vi såg i förra matchen var det ingen fördel mot skottar. Den kraftigt nederlagstippade Danny Henry submittade nykomlingen efter 39 sekunder av första ronden. Det hela började med en hård högerhand som fällde Dawodu, därefter visade han fin ’killer instinct’ när han ströp ut kanadensaren med en giljotin. Vi gratulerar Skottland till kvällens andra raka submissionvinst.

170 lbs.: Oliver Enkamp vs. Danny Roberts

I kvällens femte match var det äntligen dags för vår svenske talang. Oliver Enkamp såg fokuserad men lugn ut när han äntrade buren. Tyvärr blev det ingen bra svensk kväll. Enkamp blev tidigt träffad av en fin vänster av southpaw-fightern Roberts. Svensken lyckades överleva genom att låsa upp Roberts mot buren. Efter 2.12 av första ronden träffade han än en gång med en stenhård ”counter left” som fällde Enkamp. Då var kvällen slut för den unge svensken. Oliver är ung och relativt oerfaren men han kommer att komma tillbaka starkare.

185 lbs.: Charles Byrd vs. John Phillips

Två debutanter ställdes här mot varandra. Walesaren Phillips är känd för sin brutala KO-kraft. Amerikanen Byrd var väl medveten om förutsättningarna och slösade ingen tid utan tog omedelbart ned Phillips och etablerade full mount. Han dominerade fullständigt från topposition och visade fin positionell medvetenhet. Efter 3.58 av rond 1 avslutade Byrd fighten med en fin rear naked choke. Det var en imponerande insats av den 34-årige debutanten.

Huvudkort

170 lbs.: Leon Edwards vs. Peter Sobotta

Matchen startade i hyfsat tempo. Edwards träffade och skakade Sobotta med en lång högerkrok och följde med honom ner på mattan. Sobotta var mycket aktiv från rygg och hotade med submissions. I andra ronden fick Edwards en nedtagning men Sobottas aktivitet från rygg gjorde återigen så att Edwards fick mycket lite uträttat. I tredje ronden tog Edwards tag i fighten och i slutet av ronden gjorde han en del skada. Tillräckligt mycket för att domaren skulle avbryta fighten vid 4.59 av rond 3. Det var en måttligt imponerande insats av Leon Edwards och det blev inte bättre när han utmanade Darren Till i oktagonintervjun.

135 lbs.: Tom Duquesnoy vs. Terrion Ware

UFC hade verkligen handplockat gynnsamt motstånd för den talangfulle Duquesnoy. Ware är en mycket tuff men relativt lättläst fighter. Själva matchen höll högt tempo. Duquesnoy visade sin fina striking plockade poäng med kombinationer. Ware visade sin tuffhet och höll konstant press framåt trots fransmannens träffar. Amerikanen har hyfsade händer men saknar kraft för att göra ordentlig skada. Det ska Duquesnoy vara tacksam för då amerikanen träffade honom en hel del. Det var en okej match men känslan vi lämnades med efteråt var att vi hade väntat oss mer av den hypade fransmannen. Han fick förvisso med sig domslutet – ett mycket tveksamt sådant – men han imponerade inte.

205 lbs.: Jan Blachowicz vs. Jimi Manuwa

Så var det dags för kvällens co-main event. Dessa herrar hade mötts en gång tidigare och den gången vann Manuwa via domslut i en trist match. Nu möttes de igen och vi hoppades på en annorlunda matchbild. Det blev det också – det blev en riktigt bra fight. Manuwa pressade framåt och letade lägen för sina stenhårda slag. Blachowicz inledde aningen avvaktande, han var defensivt fokuserad och väntade på kontringslägen. Knappt 3 minuter in i matchen träffade Blachowicz med en fin kombination som fällde Manuwa. Hemmafightern lyckades överleva men polacken tog över momentumet och vann ronden klart. I andra ronden fortsatte Manuwa pressa framåt och avlossade stenhårda tekniker. Polacken var dock fortsatt farlig med sina kontringar. De bytte slag och blev båda träffade upprepade gånger. Det var en jämn och mycket intensiv rond som kan ha gått åt endera håll. Tredje ronden var jämn men Blachowicz jabb var skillnaden. Han träffade kontinuerligt och plockade poäng. I slutet av ronden fick han en dessutom en nedtagning och skingrade alla eventuella tvivel. En mycket fin vinst för Blachowicz som genomförde en bra match.

265 lbs.: Fabricio Verdum vs. Alexander Volkov

Nummer #3 mot nummer #7 ställdes mot varandra i kvällens huvudmatch. Den f.d. mästaren Fabricio Werdum tog sig an den svåre ryske strikern Alexander Volkov. Det tog inte många sekunder innan Werdum fick en single leg och tog ned ryssen. Från topp kontrollerade han och jobbade med ground and pound. I slutet av ronden kom Volkov upp och gjorde en del skada med sin striking.

I andra ronden sjönk tempot och vi fick se avvaktande ’stand up’ tills Werdum fick en ny nedtagning. Han jobbade med ground and pound och gjorde vad som krävdes för att ta hem ännu en rond. I tredje ronden svullnade Werdums öga upp och han återgick till sin gamla strategi att ”kasta-sig-på-rygg-så-fort-tillfälle-ges” – okej det var kanske en överdrift. Volkovs striking gav honom rond 3. I fjärde ronden gjorde Volkov mer skada med sin striking. Werdum försökte dra guard men ryssen ställde sig upp och fortsatte jobba metodiskt med sin striking. I slutet av ronden fick han in några fina träffar och fällde brassen till marken. Han klev in och avlossade några hårda slag som fick domaren att avbryta fighten. Efter 1.38 av rond 4 vann Volkov via KO. Mycket imponerande och en tung skalp för ryssen.

Sammanfattning

Kortet levererade över förväntan. Det kan väl i någon mån hänga samman med att förväntningarna var väldigt lågt ställda. Hur som helst blev det en småtrevlig mma-kväll. Vi tv-tittare och 16,274 åskådare på plats fick trots allt lite valuta för pengarna.

John Gooden och Dan Hardy lotsade oss genom kvällen. De gjorde en stabil insats. De är samspelta och kunniga.

Upsets

Upsets skulle kunna sägas vara kvällens tema. Kajan Johnson och två hårt nederlagstippade skottar – Paul Craig och Danny Henry – inledde trenden med överraskande vinnare. Jan Blachowicz och Alexander Volkov fortsatte trenden när de tog riktigt imponerande segrar mot topprankade motståndare.

Förlorarna

Fabricio Werdum åkte på en tung förlust och det dröjde inte länge innan Colby Covington häcklade honom på Twitter – salt i såren från den alltid lika sympatiske Covington. Trots att tungviktsdivisionen är väldigt tunn kan detta mycket väl ha varit spiken i kistan för Werdums titelambitioner. Vid 40 års ålder och en lång mma-karriär bakom sig är oddsen inte alltför gynnsamma. Detsamma skulle kunna sägas om den 38-årige Jimi Manuwa som åkte på ytterligare ett tungt nederlag.

Två hypade debutanter i form av Magomed Ankalaev och Hakeem Dawodu åkte även de på tunga förluster.   Unge Dawodu fick inte mycket uträttat innan han somnade i en giljotin. Ankalaev han åtminstone visa – i 14 minuter och 59 sekunder – att han är en kompetent fighter.

Oliver Enkamp förlorade tyvärr sin andra raka UFC-fight. Han ställdes förvisso mot tufft motstånd i form av engelsmannen Danny Roberts, men att åka på en KO-förlust efter drygt 2 minuter in i matchen är riskabelt för jobbtryggheten. Det finns gott om exempel på fighters som har fått gå med 0-2 i record. I synnerhet i en tuff division som weltervikt. Vi håller dock tummarna för att Oliver ges ytterligare (minst) en chans att bevisa sig i UFC.

Vinnarna

Jan Blachowicz och Alexander Volkov får ses som kvällens stora vinnare. De fick dessutom $50,000 i bonus för sina insatser. Paul Craig är också en stor vinnare då även han fick $50,000 i bonus och dessutom räddade jobbet med en (1) sekund kvar av en fight som han var på väg att förlora stort. Nu återstår bara för skotten att utveckla alla delar av sitt game – rejält – så kanske han trots allt har en framtid i UFC.
___________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Lördagskrönika: Frankie Edgar – sista chansen

Den 36-årige Frankie Edgar gör på lördag sitt 23:e framträdande i UFC. Första gången han klev upp i oktagonen var 2007 när han tog sig an den vid tidpunkten högt ansedde Tyson Griffin. Griffin sågs av många som en potentiell mästare men den okände unge mannen från New Jersey satte stopp för det. Edgar som nyligen hade nekats att delta i säsong 5 av ”The Ultimate Fighter”, visade UFC att man hade underskattat honom rejält. Efter vinsten mot Griffin var det inte längre någon som underskattade den kortvuxne ynglingen från Jersey.

Bakgrund

Den 10 april 2010 besegrade han fenomenet, den regerande mästaren, BJ Penn och lade beslag på bältet. Han försvarade det sedan vid tre tillfällen innan han förlorade titeln till Benson Henderson i februari 2012. Ett halvår senare fick han sin rematch mot Henderson men även denna gång slutade det med förlust.

Frankie-Edgar-1025x640-PH

Edgar har idag ett record på 16-5-1 i UFC. Det är ett imponerande facit han har lyckats skrapa ihop genom åren. Då ska man ha i åtanke att Edgar, som mäter blott 168 cm, under de första fem åren i UFC tävlade i lättvikt. Det var först efter den andra förlusten mot Benson Henderson som Edgar beslutade att kliva ner en viktklass till fjädervikt. Det var dock inte tal om någon mjukstart i den nya viktklassen. I sin första fight ställdes han mot den regerande mästaren Jose Aldo. Han förlorade dessvärre matchen men fick åtminstone med sig en bonus för Fight of the night. Faktum är att, sedan förlusten mot Benson Henderson i augusti 2012, har han endast förlorat mot en fighter och det är Jose Aldo Junior (vid två tillfällen). Under samma period har han besegrat i stort sett samtliga i toppen av fjäderviktsdivisionen vars efternamn inte är Aldo.

När Edgar tävlade i lättvikt vägde han knappt 160 lbs. mellan matcher. Han behövde alltså i praktiken inte ens banta för att ta sig ned till viktgränsen på 155 lbs. Hans tränare har i intervjuer sagt att han inte skulle ha några som helst problem att gå ned till 135 lbs. och tävla i bantamvikt. Trots att Edgar har varit ’undersized’ i varenda match i sin mma-karriär har han aldrig blivit avslutad.

Var befinner han sig idag?

Edgar har alltid, i någon mån, varit en fighter som flyger under radarn. Han är högt respekterad av fighters och fans men han har aldrig på allvar lyckats slå igenom och nå ut till de breda lagren. Det hänger troligtvis samman med att han är en tystlåten och ödmjuk person som helst undviker att synas i media. Han är en otroligt begåvad fighter och dessutom respektfull. Men han uppfattas möjligen som en aning slätstruken som person. Tycka vad man vill om WWE-ifieringen av mma, det leder dock till att fighters som Frankie Edgar hamnar i skymundan.

Frankie Edgar glad

Det finns de som hävdar att Edgar sedan några år inte har utvecklats som fighter. Många av dessa tvivlare använder den andra förlusten mot Jose Aldo som bevis för sin ståndpunkt. Jag kan till viss del förstå varför man, vid en mycket ytlig betraktelse, kan få den uppfattningen. Den håller dock inte vid närmare granskning. Edgars game och hans taktik bygger på effektiv användning av hans styrkor. Grovt förenklat (mycket grovt) skulle man kunna beskriva det som att hans fina brottning, boxning och fotarbete är de grundläggande styrkorna i hans game. Hans unika förmåga att mixa dessa element gör honom till en fighter med ett oerhört välintegrerat game – på ett sätt som påminner om Demetrius Johnson. Likt ”Mighty Mouse” har han inga uppenbara hål eller svagheter i sitt game. Sett till hans fightingstrategi har denna, på ett övergripande plan, varit ungefär densamma sedan länge. Om man istället väljer att fokusera på detaljer är det dock tydligt att Edgar kontinuerligt har utvecklats som fighter. Han har vässat samtliga delar av sitt game och lagt till nya och förbättrade tekniker inom samtliga delmoment. Hans stora erfarenhet och lugn i buren gör honom dessutom till en mycket klok fighter. Lägg därtill fantastisk cardio, oöverträffad arbetsmoral och ett mycket stort fighterhjärta så har du en fighter av yttersta världsklass.

Huruvida detta räcker mot supertalangen Brian Ortega ska vi låta vara osagt, men det finns en anledning till att oddsmakarna håller Edgar som klar favorit i matchen. Den f.d. mästaren har dock, på sätt och vis, kniven mot strupen. Han har länge varit på jakt efter en ny chans på fjäderviktsbältet. En sista chans att sälla sig till den exklusiva skara som har hållit titlar i två viktklasser. Efter förlusten i titelmatchen mot Jose Aldo 2013 tvingades han vänta 3 år och samla ihop 5 raka segrar mot toppmotstånd innan han fick en ny möjlighet. I juli 2016 föll han än en gång på målsnöret, återigen mot Jose Aldo. Denna gång i en match om interimtiteln i fjädervikt. Sedan dess har han kämpat för att ta sig tillbaka till positionen som rättmätig titelutmanare.

Frankie Edgar

Titelmatchen mot Max Holloway har nu ställts in två gånger på 3 månader. Det är illavarslande för Edgar. Om den idag 36-årige Edgar skulle förlora mot Ortega på lördag kan han lika gärna släppa sina titelförhoppningar. Detta är med allra största sannolikhet hans sista chans och det gäller att ta vara på den. Förr eller senare hinner åldern ikapp oss alla. Det gäller även för den otrolige Herr Edgar som är inne på sluttampen av sin långa karriär.
_________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Kimura matchmaker: UFC on Fox 28:

aldo stephens

– UFC on FOX 28

Lördagens vinnare behöver nya utmaningar och vi på Kimura hjälper mer än gärna till att ta fram förslag. Än verkar inte Sean Shelby ha tagit till sig av våra råd (önskemål), men skam den som ger sig. Så vi gör ett försök även denna vecka.

145 lbs. Jeremy Stephens vs. Jose Aldo   

Jeremy Stephens besegrade Josh Emmett #4 och tar sannolikt över dennes plats på rankingen. Nästa helg möts Frankie Edgar #2 och Brian Ortega #3 i en match som avgör vem som ska få nästa chans att utmana mästaren Max Holloway.

Om Stephens, som gått 3 matcher på ett halvår, vill ta en paus och därefter utmana om titeln har jag inga problem med det. Om han vill hålla sig aktiv bör han möta Jose Aldo #1. Stephens har tidigare – efter sin vinst på UFC 215 i september 2017 – berättat att han hemskt gärna skulle vilja möta Aldo. Om han fortfarande är intresserad ser vi inga hinder för detta.

andrade namajunas joanna NYTT
115 lbs. Jessica Andrade vs. Namajunas/Jedrzejczyk

Jessica Andrade #2 besegrade Tecia Torres #5 och befäste sin position i toppen. Andrade har sett oerhört imponerande ut i sina två senaste matcher. Hon har bevisat att hon är den överlägset mest värdiga titelutmanaren och därför bör hon ställas mot vinnaren av Namajunas/Jedrzejczyk. Dessa möts den 7 april på UFC 223 och vinnaren torde, efter några månaders vila, vara redo att ta sig an Andrade framåt juli/augusti.

ilir latifi glover
205 lbs. Ilir Latifi vs. Glover Teixeira

Ilir Latifi #8 besegrade Ovince St. Preux #5 och tar troligen över femteplatsen på rankingen. Då Ilir tränar tillsammans med fjärderankade Jimi Manuwa återstår egentligen bara två alternativ. Volkan Oezdemir och Glover Teixeira ligger på delad andraplats på rankingen. Volkan fightades nyligen om titeln och därför är min gissning att en vinst mot Glover skulle väga något tyngre i jakten på titelchans. Således bör Latifi ställas mot Glover Teixeira.

griffin luque
170 lbs. Max Griffin vs. Vicente Luque

Max Griffin tog en överraskande men mycket fin vinst mot Mike Perry. Det är en tung skalp och han stjäl sannolikt en del (lite grann) av den hype som omgärdat Mike Perry. Griffin bör ställas mot någon lovande fighter strax utanför topp 15. Gärna någon med hyfsat momentum och på väg uppåt. Jag skulle vilja se honom mot Vicente Luque. Brassen har vunnit 5 av sina 6 senaste matcher – samtliga via avslut. Han är en wellrounded power-puncher med bra markgame. Det vore intressant att se hur boxaren Griffin står sig mot en fighter som Luque.

– Vad tycker ni om dessa förslag? Låt oss gärna få ta del av era förslag och synpunkter i kommentarsfältet.

_________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

UFC Fight Night 126: Eftertankar från Austin

Söndagen den 18 februari (lokal tid) välkomnades vi till Frank Erwin Center i Austin, Texas. Det var ett ganska bra matchkort för att vara en Fight Night-gala. Således hade vi förhoppningar om en bra kväll i Texas.

Gamla regelverket tillämpades i vanlig ordning. Obegripligt att inte fler delstater och länder har implementerat de nya ’unified rules’. Jimmie Smith och Brendan Fitzgerald i kommentatorsbåset kändes tryggt och bra. Ja, det var på det hela taget bra förutsättningar.

Underkort

185 lbs.: Oskar Piechota vs. Tim Williams

– TKO

Polacken och grapplern Piechota såg inte alltför trygg ut i de inledande slagväxlingarna. Han fick också ta emot några hårda träffar innan han fick träff med sin tunga höger. Efter 1.54 av första ronden träffade han rent och fällde Williams till marken. Efter några sekunders ground-and-pound hade domaren sett tillräckligt och stoppade matchen. Imponerande vinst för den mycket ödmjuke Piechota.

170 lbs.: Josh Burkman vs. Alex Morono

– Adjö Burkman.

Burkman tog fighten på kort varsel och med facit i hand borde han nog ha avstått. Han inkasserade sin femte raka förlust och nu kommer han inte att få fler chanser.

Den 27-årige hemmafightern (Houston) träffade med en vänster som fällde Burkman och kort därefter kopplade Morono en mycket tight giljotin. 2.12 in i första ronden tvingades Burkman klappa och Morono kunde skrika ut sin glädje.

135 lbs.: Sarah Moras vs. Lucie Pudilova

– Bra underhållning!

Grapplern Moras tog snabbt och förvånansvärt enkelt ned fighten på marken. Vi bjöds på fin ground-and-pound innan de ställdes upp igen. Då gick tjeckiskan till attack och sänkte Moras. Slutet av ronden var ’all action’. Andra ronden var det Pudilova som fick toppkontroll och gjorde viss skada. Moras hotade hela tiden med submissions och det var nerv i matchen. I tredje ronden mattades tempot en aning men båda fighters kämpade in i det sista. Pudilovafick domslutet och tog en meriterande seger. Starkt jobbat av 23-åringen, men hon har väldigt mycket att jobba på i sitt game.

125 lbs.: Roberto Sanchez vs. Joby Sanchez

– Rear-naked choke!

Hemmafightern Roberto Sanchez slösade ingen tid utan gick genast in för nedtagningar. Ganska snart lyckades han få rygg på motståndaren och säkrade en tight kroppstriangel. Därefter tog det inte lång tid innan han säkrade avslutet. Rear-naked choke vid 1.50 av första ronden. Imponerande.

170 lbs.: Geoff Neal vs. Brian Camozzi

– Rear-naked-ish choke.

Geoff Neal gjorde UFC-debut inför hemmapubliken på bästa möjliga sätt. Neal visade att hans kraftfulla southpaw-striking måste tas på allvar. Han skakade Camozzi och sedan tog han vara på en öppning och slängde på en tight rear-naked choke.

155 lbs.: Jared Gordon vs. Diego Ferreira

Gordon satte i vanlig ordning hög fart från början. Ferreira som gjorde comeback efter två års avstängning pga doping visade dock inga tecken på ringrost. Han är en mycket duktig grappler men stod upp bra i strikingen mot amerikanen. Så pass bra att han träffade med en fin vänsterkrok som fällde Gordon. Ferreira klev in, tog full mount och bombarderade med slag tills dess att domaren Dan Miragliotta hade fått nog och stoppade fighten.

Huvudkort

155 lbs.: Sage Northcutt vs. Thibault Gouti

Den handplockade fransmannen träffade tidigt med hårda slag och Northcutt svarade med att ta ned motståndaren och grinda honom med toppkontroll. I andra ronden träffade Gouti igen och tog, obegripligt nog, topposition istället för att hålla det stående mot den kraftigt skakade Northcutt. Resten av ronden blev fransk burpress till publikens missnöje. Tredje ronden blev ett sömnpiller.

Northcutt fick med sig ett tight domslut. Det blev dock uppenbart att 21-årigen har mycket att jobba på i sitt game. Hans ringhörna har även de en del att jobba på. De gav ett kaotiskt och illa koordinerat intryck. Nåja, han vann åtminstone.

145 lbs.: Steven Peterson vs. Brandon Davis

Davis är en striker och tog fighten på mindre än två veckors varsel. Det var en chansning som betalade sig. Peterson är sannerligen inte någon striker. Han är motsatsen till en striker. Problemet är bara det att han inte heller är brottare eller grappler. Han tok-pressade framåt från första stund och blockerade så många slag han kunde med sitt ansikte. Peterson visade ofattbar tuffhet men var hopplöst på efterkälken matchen igenom och såg inte särskilt bra ut. Hans defensiv var bland de sämre vi sett. Davis tar en säker poängseger. Av någon outgrundlig anledning beslutade UFC att ge dessa två herrar bonus för ’Fight of the night’. Ett mycket märkligt beslut måste jag säga. 

170 lbs.: Thiago Alves vs. Curtis Millender

– Knee KO!

Millender som gjorde sin UFC-debut är en muay thai-striker på 190,5 cm med ett 18 cm övertag i räckvidd. Att ställas mot Thiago Alves i sin första match i UFC är inte någon lätt uppgift. Nykomlingen gjorde emellertid bra ifrån sig. Han var mycket nära att avsluta Alves i första ronden men brassen är tuff och lyckades överleva ronden. I slutet av andra ronden fanns det inget som kunde rädda Alves. Han träffades av ett klockrent knä och domaren avbröt matchen efter 4.17 av rond 2. Imponerande debut av Millender som belönades med $50,000 i bonus för sin insats.

155 lbs.: James Vick vs. Fransisco Trinaldo

James Vick (#12) och Fransisco Trinaldo (#14) bjöd på en intensiv och mycket underhållande första rond. Vick utnyttjade sin längd och jobbade effektivt från utsidan. Trinaldo var inte ofarlig och hans ’overhand vänster’ var nära att träffa. I andra ronden mattades tempot men Vick fortsatte på inslagen linje och plockade poäng från distans. Tredje ronden bjöd på mer av samma. Amerikanen gjorde precis vad som krävdes, inte mer. Han visste att han ledde med 2-0 i ronder och cruisade hem segern i tredje – 29-28 hos alla tre domarna.

Vick berättar i oktagonintervjun att han siktar på toppen och fighters som Khabib och Conor. Han har dock en del att jobba på innan dess. Han har tex en obehaglig tendens att hålla hakan högt samtidigt som han tappar guarden med högerhanden. En bättre fighter än Trinaldo hade kunnat släcka honom.

265 lbs.: Derrick Lewis vs. Marcin Tybura

– The Black Beast!

Texasbaserade Derrick Lewis (#7) är en stor tungviktare. Det blev en svängig första rond där Lewis gjorde en del skada men Tybura (#9) hade mer toppkontroll och tröttade ut jätten. I andra ronden fick polacken tidigt en nedtagning. Lewis nedtagningsförsvar såg riktigt mediokert ut. Tybura fick inte jättemycket uträttat från topposition men han stängde ned amerikanens offensiv. Tredje ronden blev tempofattig och ganska tråkig. Ända fram tills ”The Black Beast” blixtrade till och sänkte Tybura med några hårda svingar i pocket.

Derrick Lewis gjorde inte någon bra match men lyckas ändå få träff i slutet av tredje ronden och stjäl segern – avslut via KO vid 2.48 i tredje ronden. Bonus till Lewis för avslutet dessutom.

170 lbs.: Donald Cerrone vs. Yancy Medeiros

Yancy Medeiros (#15) och Cowboy Cerrone (#11) var på mycket gott humör när de äntrade oktagonen. De visade varandra stor respekt och kramades innan matchen startade. När fighten väl startade var det omedelbar action. Medeiros inledde starkt och landade en del fina träffar. Cowboy kom dock tillbaka i slutet av ronden. Han fick koll på Medeiros timing och använde sin fina teknik för hitta in med sina slag. Med några få sekunder kvar av första ronden träffade han med en hård rak höger och fällde hawaiianen. Just före gonggongen kliver Herb Dean in och avbryter matchen. Cowboy är tillbaka.
Summering

Vi bjöds på riktigt trevlig underhållning från Austin. Hela 8 avslut fick vi bevittna och det kan man inte klaga på. Nivån på den mma vi bjöds på var stundtals svajig, men det vägdes i någon mån upp av underhållningsvärdet.

Hemmapubliken hade all anledning att vara nöjd då flertalet Texas-fighters levererade. Inte minst den väldige Derrick Lewis. ”The Black Beast” är en strategiskt begränsad fighter med usel cardio. Han har dock en portion tur, vass ’killer instinct’ och fullständigt brutal kraft. Det gör det underhållande att kolla på hans matcher. Man vet aldrig vad man får med den karismatiske jätten.

Cowboy Cerrone visade att han fortfarande hör hemma i oktagonen. Jag är dock inte övertygad om att han hör hemma på topp 10. Faktum är att Medeiros har en stil som passar Cowboy någorlunda väl. Mot flertalet på topp 10 skulle den åldrande ’kobojsaren’ få det svårt. Men UFC är överlyckliga när deras mångåriga publikfavorit och kassako håller sig relevant.

Det var allt vi hade att bjuda på för stunden. Nästa helg har vi ytterligare en intressant gala att se fram emot, en med svenskintresse dessutom. Missa inte att besöka Kimura under veckan då vi bjuder på material inför galan.
_____________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Talanger och återväxten i UFC 

Genom åren har vi sett ett antal talanger komma fram i UFC. Historiskt sett kom flertalet från de tyngre viktklasserna. Numera förhåller det sig annorlunda. Återväxten i de tyngre viktklasserna har länge varit dålig. Över tid har det lett till att viktklasser som tungvikt och lätt tungvikt har blivit allt tunnare. Tungvikten, som inom kampsporter brukar ses som flaggskeppsdivision, har blivit så tunn att många åldrade fighters lyckas hänga kvar betydligt längre än vad som egentligen är önskvärt. Medelåldern på topp 15 i tungvikt är drygt 36 år. Just för stunden finns det några intressanta talanger i tungvikt. Det är emellertid inte normaltillståndet och med tanke på åldersstrukturen skulle det behövas minst ett tjugotal talanger för att sparka liv i viktklassen. Detsamma gäller för lätt tungvikt som även den har varit oerhört tunn sedan några år tillbaka. Där är det tyvärr än sämre beställt med talang.

I de lättare divisionerna är det annorlunda. Där är återväxten mycket god. Namn som Conor McGregor, Khabib Nurmagomedov, Cody Garbrandt, Max Holloway, m.fl. håller fanan högt. Bakom dessa finns en uppsjö hungriga talanger som inom kort kommer ta sig uppåt i rankingen. Alla har kanske inte Conors eller Codys karisma, men de kan fightas och det är vad denna text handlar om.

cody-garbrandt-ufc217-fight-night-photo-per-haljestam-02

Låt oss titta på hur det ser ut avseende återväxten i UFC år 2018. Nedan går vi igenom viktklasserna och kikar på talanger som sticker ut. Det är svårt att hitta en exakt definition av vad en talang är. Men, om man har gått titelfight är man inte längre en talang, då har man redan nått toppen. I övrigt sätter vi inga specifika begränsningar utan vi fokuserar på den utvecklingspotential vi ser i olika fighters – det handlar alltså om de vi tror har förutsättningar att utvecklas ytterligare och nå långt i sin mma-karriär.

I varje viktklass lyfter vi fram och berättar om de klarast lysande talangerna. Vi nämner också fighters med tydlig talang, men som vi av olika anledningar är lite tveksamma till. Det kan tex bero på att de åkt på en förlust eller att de enligt vår bedömning ligger relativt nära sin maximala potential. Dessa har vi valt att kalla för bubblare.

Tungvikt:

Curtis Blaydes (9-1) är endast 26 år och har ett record på 4-1 i UFC (1 NC pga marijuana). Han besegrade igår den mycket farlige veteranen Mark Hunt och kommer troligen ta över Hunts femteplats på rankingen. Han är troligen bara en vinst från titelchans mot vinnaren av Stipe Miocic och Daniel Cormier.

Tai Tuivasa Glad

Tai Tuivasa (9-0) är blott 24 år och har ett record på 2-0 i UFC. Han besegrade igår Cyril Asker via TKO. Den f.d. professionelle rugbyspelaren Tuivasa är en mycket stabilt byggd herre. Han är oerhört explosiv och slår vansinnigt hårt. Han har alltså rätt fysiska förutsättningar för att ta sig till toppen. Han är dock oerfaren och behöver tid att utveckla sitt game. UFC anger hans record till 9-0 medan Sherdog anger 7-0 med samtliga vinster via T/KO. Oavsett vilket som är det korrekta så är det imponerande siffror. Med rätt matchning kan han gå långt.

Justin Willis (6-1) är 30 år gammal och har ett record på 2-0 i UFC. Han besegrade senast Allen Crowder via KO. Willis tränar på AKA tillsammans med bl.a. Cain Velasquez och Daniel Cormier.   Willis förlorade sin första match men har därefter 6 raka vinster. Han är blott 185 cm lång och bär på många ”dåliga kilon” runt midjan. Han är dock förvånansvärt explosiv och rörlig med tanke på hans kroppshydda.

Bubblare:

Justin Ledet (9-0, 3-0 UFC)

Junior Albini (14-3, 1-1 UFC)

Lätt tungvikt:

Dominick Reyes (8-0) har 7 avslut på 8 segrar. Han är 28 år med ett UFC-record på 2-0 och han besegrade senaste Jeremy Kimball. Reyes är en atletisk och mycket välbyggd lätt tungviktare. Han har alltså de rätta fysiska förutsättningarna för viktklassen och ett wellrounded ’skill set’.

domnick reyes

Tyson Pedro (7-1, 3-1 UFC) är 26 år och besegrade igår Saparbek Safarov via en utsökt submission. Pedro har fin striking och mycket farliga submissions. Han har även fysiken för att bli en utmanare i viktklassen. Bortsett från en motgång, när han förlorade mot Ilir Latifi, har han sett imponerande ut under sina framträdanden i oktagonen.

Mellanvikt:

Paulo Costa (11-0) är 26 år ung och byggd som en bodybuilder. Han är en oerhört kraftfull striker med ett record på 3-0 i UFC. I sin senaste match besegrade (manglade) han Johny Hendricks. Han har avslutat samtliga motståndare – 10 KO OCH 1 submission.

paulo-costa-ufc217-fight-night-photo-per-haljestam-01

Israel Adesanya (12-0) är 28 år gammal och en striker av yttersta världsklass. Han har avslutat samtliga sina motståndare via T/KO. Han besegrade i sin UFC-debut igår australiensaren Rob Wilkinson via TKO. Adesanya är lång och atletiskt byggd med stor fightingerfarenhet från sina över 60 professionella kickboxningsmatcher. Det är en kaxig och mycket självsäker herre vars karriär ska bli intressant att följa.

Bubblare:

Eryk Anders (10-1, 2-1 UFC)

Ramazan Emeev (16-3, 1-0 UFC)

Weltervikt: 

Darren Till (16-0-1, 4-0-1 UFC) är endast 25 år ung och rankad sjua i viktklassen. Han är en mycket stor och kraftfull welterviktare. Han är en giftig striker på god väg att slå igenom på allvar – dvs att slå sig in i yttersta toppen. Allt som fattas är en vinst mot topprankad motståndare.

kamaru Usman

Kamaru Usman (11-1, 7-0 UFC) är 30 år gammal och rankad nummer 9. Han har ett UFC-record på 7-0 och är en fantastiskt duktig brottare/grappler. Svårighet att få matcher har länge bromsat hans karriär i UFC. Nu när han har slagit sig in på topp 10 är det svårare för topprankade fighters att ducka för honom.

Bubblare:

Kelvin Gastelum (15-3, 9-3 UFC) – när han får ordning på disciplinen och klarar vikten för sin naturliga viktklass kommer han att kunna nå sin fulla potential. 

Santiago Ponzinibbio (27-3, 8-2 UFC)

Mike Perry (11-2, 4-2 UFC)

Lättvikt: 

Gregor Gillespie (11-0, 4-0 UFC) är 31 år gammal och en ytterst kompetent brottare som tagit steget över till mma. Han har ett väldigt starkt toppgame som bygger på en kombination av stark brottning (’folk style’) och fin positionell grappling. Hans striking är under utveckling men han har visat prov på förbättring från match till match. Detta är en fighter värd att hålla koll på för han kan gå långt.

Mairbek Taisumov 15

Mairbek Taisumov (26-5, 6-1 UFC) är en 29-årig striker med 5 raka vinster via T/KO – han har alltså ett fint momentum. Hans dominanta vinster har gjort det svårt för honom att få matcher då många rankade fighters ser honom som en fara för deras karriärer.

Bubblare:

Kevin Lee (16-4, 9-3 UFC)

James Vick (12-1, 8-1 UFC)

David Teymur (7-1, 4-0 UFC)

Al Iaquinta (13-3-1, 8-2 UFC)

Paul Felder (15-3, 7-3 UFC)

Islam Makhachev (15-1, 4-1 UFC)

Fjädervikt:

Zabit Magomedsharipov (14-1) är 26 år och har ett record på 2-0 i UFC. Han är en fullständigt komplett fighter med bländande teknik. Hans coach Mark Henry (coachar Edgar, Alvarez, Moraes, Barboza, m.fl.) ser så stor potential i Zabit att han lär sig ryska för att kunna ge instruktioner till sin fighter. Killen är något alldeles speciellt.

Brian Ortega (13-0) är 26 år och en livsfarlig grappler som utvecklat ett funktionellt stående game. Han har ett record på 5-0 (1 NC) i UFC. I sin senaste match besegrade han Cub Swanson och om drygt 3 veckor ställs han mot Frankie Edgar. Vi minns vad som hände med Yair Rodríguez, en annan hypad talang, när han utmanade Edgar. Oavsett hur den matchen slutar är detta en framtidsman.

Josh Emmett (13-1) är 32 år och tränar sedan många år på Team Alpha Male. Han har ett UFC-record på 4-1 och besegrade i sin senaste match den högt rankade Ricardo Lamas via KO. Emmett gick sina 3 första UFC-matcher i lättvikt. Därefter gick han ner till fjädervikt och har sett riktigt vass ut.

Yair-Rodriguez-ufc-22

Yair Rodríguez (11-2) är 25 år och har ett UFC-record på 6-1. Han är en mycket underhållande striker med bra submissiongame. Trots att han blev grundligt manglad av Frankie Edgar i sin senaste fight får han ses som en talang med mycket god framtidspotential.

Bubblare:

Mirsad Bektic (12-1, 5-1 UFC)

Calvin Kattar (18-2, 2-0 UFC)

Arnold Allen (12-1, 3-0 UFC)

Alexander Volkanovski (17-1, 4-0 UFC)

Bantamvikt: 

Jimmie Rivera (21-1) är 28 år och har ett record på 5-0 i UFC. Han har vinster mot bl.a Urijah Faber, Pedro Munhoz och Thomas Almeida. Han har sett väldigt stabil ut under sin resa mot toppen av divisionen. Just nu befinner han sig sannolikt en vinst från titelchans.

Brett Johns (15-0) är 25 år och har ett UFC-record på 3-0. Han har ännu inte ställts mot toppmotstånd, men den obesegrade walesaren har sett lovande ut i sina vinster. Hans fina grappling och brottning är en intressant kombination.

brett-johns-ufn113-photo-per-haljestam

Ricardo Ramos (11-1) är endast 22 år och har ett record på 2-0 i UFC. I sin senaste match besegrade han den hypade Aiemann Zahabi via KO. Ynglingen är en som vi bör hålla ögonen på framgent. 

Bubblare:

Cody Stamann (16-1, 2-0 UFC)

Tom Duquesnoy (15-2, 1-1 UFC)

Bantamvikt damer: 

Ketlen Vieira (9-0) är 26 år och 3-0 i UFC – senast besegrade hon den erfarna och tuffa Sara McMann.

aspen-ladd-ufc-gdansk-01

Aspen Ladd (6-0) är blott 22 år och 1-0 i UFC – senast besegrade hon svenskan Lina Länsberg. Ladd är oerfaren men har sett lovande ut. Hon är fysiskt stark och relativt wellrounded med hänsyn till ålder och erfarenhet.

Flugvikt: 

Matheus Nicolau (13-2-1, 3-0 UFC) är en 25-årig man som har har imponerat rejält i oktagonen. Tyvärr har han redan, trots sin unga ålder, hunnit avtjäna en ettårig dopingavstängning. I sin senaste fight fullständigt utklassade han Louis Smolka.

Bubblare:

Deiveson Figueireredo (14-0, 3-0 UFC)

Flugvikt damer:

Katlyn Chookagian (10-1) är 29 år och 3-1 i UFC – hennes enda förlust kom via split decision mot veteranen Liz Carmouche. Senast besegrade hon Mara Romero Borella.

Stråvikt damer: 

Tatiana Suarez (6-0) är 27 år och 2-0 i UFC – senast besegrade hon Viviane Pereira. Hon har mycket bra brottning, är stor för viktklassen och börjar visa prov på skaplig stand up. Fortsätter hon utvecklas i samma takt kommer hon att bli en utmanare i viktklassen.

cynthia-calvillo-ufn113-photo-per-haljestam

Cynthia Calvillo (6-1) är 30 år och 3-1 i UFC – senast förlorade hon mot f.d. mästarinnan Carla Esparza. Trots förlusten är den oerfarna rookien en stor talang. Hon är en mycket farlig grappler men saknar brottning för att kunna dra full fördel av sitt submission-game.

Bubblare:

Tecia Torres (10-1, 6-1 UFC)

Sammanfattning

Som framgår ovan ser det inte särskilt ljust ut beträffande återväxten i de tyngre viktklasserna. Detsamma gäller dessvärre även för damernas divisioner. I dessa divisioner krävs det betydligt mindre för att ta sig till toppen än i tex herrarnas lättvikt. Följaktligen krävs det även lite mindre för att anses vara en talang, men trots att ribban är lågt satt finns det få av den varan. Det är oroande inför framtiden.

I herrarnas weltervikt, lättvikt och fjädervikt är återväxten däremot mycket god. Topp 15 i respektive division innehåller en bra mix av ungt och gammalt – av hungriga nykomlingar och erfarna rävar. Även där bakom finns det gott om lovande fighters. När man går igenom dessa viktklasser finns det många namn att välja på och det blir närmast problematiskt att avgöra var man ska dra gränsen. Man kan alltså sammanfatta läget med att det inom knappt hälften av viktklasserna ser riktigt bra ut, men att det inom den andra hälften ser bekymmersamt ut. Vi får nog finna oss i att kvaliteten kommer att vara fortsatt ojämn mellan olika viktklasser.

Vi har garanterat missat fighters som ni ser som talanger och ni får därför gärna dela med er av era förslag på talangfulla fighters – eller andra tankar ni har rörande ämnet – i kommentarsfältet.

_______________________

Kimuraredaktionen 

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Veckan som var i MMA

conor mcgregor vs floyd mayweather

Nedan tar vi en titt på veckan som gått. På vad som har hänt i mma-världen. Se det som en sammanfattning av nyhetsveckan, en som syftar att spara er tid för det fall att ni har missat något under veckan. Vi vill redan här höja ett varningens finger. Om du vet med dig att du är känslig, att du inte gillar (medioker) humor och syrliga kommentarer är detta inget för dig.

Hänt Extra

Rykten om Conor McGregor vs. Floyd Mayweather i en mma-match har åter cirkulerat i media. Denna gång är det, den en gång i tiden trovärdige, John Kavanagh som i en intervju med The Mac Life ger liv åt ryktet. Alla vet såklart att det är en fullständigt absurd idé – alla utom cheferna på Fox Sports. De chefer UFC befinner sig i kontraktsförhandlingar med. Som tack för hjälpen från Team McGregor fick Artem Lobov (13-47-1) ytterligare en fight i UFC. Det är så det funkar nuförtiden – som ett mycket litet, men inflytelserikt, irländskt fackförbund.

På tal om fackförbund har Leslie Smith (10-7-1) i veckan lanserat ett nytt försök att få mma-fighters att sluta sig samman och stå upp mot UFC. Ja, jag tänkte detsamma som er när jag läste om det – 500 stenhårda machomän och ändå krävs det en tjej för att våga stå upp mot UFC. Initiativet kallas ”Project Spearhead” – låter som en hemlig CIA-operation. En intressant detalj är att Smiths smeknamn är ”The Peacemaker”. Vi får väl se hur mycket peace hon lyckas skapa med sitt initiativ. Med tanke på hur tidigare initiativ (PFA och MMAAA) har utfallit ser det inte alltför ljust ut för Smith och ”Project Spearhead”. Men vi önskar henne och de övriga 2 medlemmarna lycka till.

Will Brooks UFC

Will Brooks (18-4), den f.d. Bellatormästaren, har efter tre raka förluster fått sparken från UFC. Chicago-fightern fick inte förnyat förtroende av organisationen och får nu se sig om efter nytt jobb. En annan Chicago-fighter vars jobb är fortsatt ohotat är den otroligt talangfulle 39-årige (det är inget skämt) CM Punk (0-1). Härligt att se att UFC satsar på sina unga talanger.

Tyron Woodley 14

The Champ is here

Tyron Woodley medverkade i The MMA Hour i måndags och pratade länge och väl. Han berättade (i vanlig ordning) att han är champ, att han som champ behandlas illa, att alla är orättvisa mot the champ, att man inte borde vara taskig mot the champ. Att han inte alls är en gnällig champ. Att the champ inte klagar – he’s just keepin’ it real”. Att han inte bryr sig om kritiken som riktas mot honom, att han är ”above” sådant. Han påminde oss även om att han är ”on a path to greatness” – att han i praktiken redan är den bäste welterviktaren genom alla tider. Han avslutade med att berätta att han ska sätta sig ned med Dana White och diskutera kritiken som han inte bryr sig om, för den måste upphöra. Allt som vanligt med andra ord.

Chuck-Liddell-UFC-Light-Heavyweight-champ-05

The Iceman

När ni läser ”Iceman” tänker ni troligen på någonting mycket gammalt, något som forskare grävt upp ur den sibiriska tundran och daterat med hjälp av kol-14-metoden. Det är inte långt från sanningen men det är tyvärr fel. Nä, det handlar om Chuck Lidell som efter att ha blivit utröstad från Celebrity Big Brother säger sig vara redo för comeback. Han har inte fightats sedan 2010, när han blev KO’ad av Rich Franklin. Det var hans tredje raka KO-förlust och Dana White fick bokstavligen tvinga honom att pensionera sig. Nu känner den 63-årige Lidell att han är redo för comeback. Det är ett beslut han fattat i samråd med sin geriatriker* och vi önskar ismannen all lycka till i Bellator.

jon-jones-ledsen-7

Dopinghörnan

Jon Jones fick nyligen sitt datum för när han ska framträda inför CSAC – den kaliforniska kommissionen. Den 27 februari ska han återigen dra på sig sin finaste pullover och sitt allra mest oskyldiga ansiktsuttryck. Sedan ska han tok-ljuga inför kommissionen, berätta om sin starka gudstro och svära på sina barn att han aldrig har tagit några förbjudna substanser. Att allt han gjorde var att dra ett par riktigt feta linor som måste ha varit kontaminerade, men det kunde han ju inte veta. Hans manager, den oändligt trovärdige, Malki Kawa berättade dessutom nyligen att Jones kommer tävla i UFC innan årets slut. UFC som har ett helt team som hjälper Jones att bevisa sin oskuld (läses; lura USADA) väntar otåligt på att få tillbaka sin ’poster boy’. Visst är det härligt när rättvisan segrar!

Det rapporterades även att Ruslan Magomedov och Zubaira Tukhugov accepterade 2 års avstängning för brott mot USADAs regelverk. De hade båda två byggt sina försvar på en argumentationslinje som blivit mycket populär i dopingkretsar – ”kontaminerade kosttillskott”. Det höll dock inte – ingen jävel trodde på försvaret – och de fick 2 års avstängning. UFCs kommentar var; ”Vi samarbetar med USADA för vi vill inte ha några fuskare i vår organisation – om de inte säljer ’shit loads’ med ppv’s”.

Alexander Gustafsson 15

The Mauler 

Alexander Gustafsson (18-4) har varit i farten på sociala medier igen. Denna gång var det Luke Rockhold som fick smaka på äkta svenskt ”trash talk”. Enligt Daniel Cormier, som nyligen kritiserade och häcklade Alex för att han var alltför inaktiv på sociala medier, var det riktigt taskigt att ge sig på Rockhold efter att denne just hade blivit tok-knockad av Yoel Romero. Det var dock en ganska snäll ”varning” Alex skickade till Rockhold.

Vad Cormier missade var att den alltid lika ödmjuke Rockhold själv talat om att han vill gå upp till lätt tungvikt. Detta eftersom att det är mycket sämre motstånd där. Gustafssons inlägg var alltså närmast att betrakta som ett svar på Rockholds eget uttalande. Det gick alltså inte hem hos Cormier som blev sur på Alex för tilltaget. Mission accomplished.

Det var allt vi hade att bjuda på för denna gång. Vi hoppas att ni har överseende med att vi tog ut svängarna en aning och att inga läsare har lidit irreparabla skador. Humor och fake news är något högst vanskligt och när man kombinerar de två kan det sluta precis hur som helst. Trevlig helg önskar vi på Kimura!

*Geriatrik – är läran om åldrandets sjukdomar. Specialistläkare inom detta område benämns geriatriker och är inriktade mot äldre patienter.

_________________________

Kimuraredaktionen

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy