Följ min resa under UFC International Fight week och UFC 276.
Nicklas Drömresa till Las Vegas och UFC 276
Någon gång under 2007 var jag på återbesök i min gamla hemkommun Sunne för att göra comeback på krogen. Krogbesöket minns jag inte mycket av men jag förmodar att det på sin höjd var högst mediokert. Efter att kvällen lidit mot sitt slut så staplade jag hem mot svärmor gissningsvis med kebabsås i mungipan och hittade min svåger sittandes framför TVn och det var den här kvällen då mitt ”sportintresse” förändrades radikalt.
Han satt nämligen och tittade på UFC och Andersson Silva skulle precis gå in i oktagonen när jag kom hem. Jag hade sett på UFC tidigare men det var på den tiden när man fick hyra en VHS som det dessutom ryktades skulle vara ”olaglig” och sett några fighter men hade inte fastnat. Matcherna var för långa och som de flesta av er känner till mer bisarra än underhållande.
Jag minns att jag blev helt tagen av hur Silva rörde sig i buren och fick en oerhörd mersmak. Jag hade tidigare låtsas tycka att hockey är kul för är man från Värmland så hör det till att du ska älska Färjestad. Alla mina kompisar följde allt som hade med Premier League att göra vilket gjorde att jag trots att jag inte alls var intresserad snappade upp så mycket fotboll att jag kunde ta en diskussion med de flesta fotbollsfansen på krogen och få det till att låta som att jag hade koll på läget men det var först nu efter den här kvällen jag äntligen hittat ”min” sport.
Jag började ladda hem det som gick att hitta och upptäckte till min förtjusning att det fanns en realityserie. Jag har alltid och är fortfarande pinsamt nog väldigt svag för realityserier i alla former och i ”the ultimate fighter” hittade jag min första favoritfighter nämligen ingen mindre än Michael The Count Bisping. TUF hade allt enligt mig, drama, fylleskandaler och bra fighter precis som det ska vara i en dokusåpa.
Den morgonpigga soffpotatisen
Viktigt att veta är att jag är en soffpotatis och har aldrig utövat någon kampsport utöver att jag fått välförtjänt stryk vid något tillfälle utanför den lokala puben i Sunne i mina yngre år men jag anser mig ändå kunna bedöma matcher hyfsat bra. Sporten växer dock oerhört och UFC som organisation därmed så det blir svårt att hänga med och ha koll på alla fighters. Går man tillbaka 10 år i tiden så hade jag koll på allt och alla men numer kan fighters (för mig) smyga under radarn och jag kan missa deras framfart tills de tillhör topp 5 i sin viktklass. I dagsläget har jag till och med svårt att räkna upp respektive champ för sin viktklass. Den stora skillnaden är att jag för 10 år sedan bara hade mig själv och tänka på men sedan två barn tillkommit i mitt liv så har mitt intresse fått begränsats något och numer ser jag nästan bara på main card om inte någon av våra svenska hjältar fightas på underkortet.
Inte nog med att sporten växer så utvecklas den också något enormt, jag tänker till exempel på Conor i hans senaste match mot Dustin. När såg ni senast någon få in en RNC från den positionen han var i? för 10 år sedan hände det ganska ofta och folk förlorade matcher på Triangle choke men det händer knappast längre (om man inte möter Khabib eller Paul Craig) för alla har blivit för allround för dom ”enkla” tricken.
Jag gillar när det är krig i buren men jag vill också ha ett tekniskt krig. Om man tittar på matchen mellan Bigfoot Silva och Mark Hunt så är det underhållande och självklart tekniskt men jag har sett liknande fighter utspela sig bredvid korvkiosken i Sunne när någon grottbjörn från grannkommunen tagit sig an en liknande grottbjörn. Kul att se såklart men jag gillar när det är lite finess i fighterna.
Jag ser 95% av alla galor live och det finns knappt något bättre än att ha klockan ställd på 03:55, smyga upp och på med hörlurarna för 3 timmars underhållning helt för mig själv. Min sambo Erika tycker också att det är toppen att det går nattetid då det på så vis inte inkräktar på något annat och skulle någon av barnen vakna under galans gång så tar hon hand om det trots att jag är vaken då hon vet hur viktigt det är för mig.
It’s TIME!!
I söndags den 26 juni fyllde jag 40 och är nu i Vegas för närvara på International Fight Week som en liten present till mig själv. Jag började sälja in det till min sambo för flera år sedan genom att som ett mantra säga ”när jag fyller 40 då ska jag åka själv till Vegas för att vara med under ”Fight Week” nån gång varje månad. Hon tog det nog inte på allvar först men efter att ha hört det så pass många gånger så har hon insett att det kommer att ske. Ni som eventuellt jobbat med försäljning eller varit i en lång relation vet att det handlar om att först så ett frö för att sedan i rätt tid kunna skörda.
Jag kommer att åka själv då ingen av mina vänner har ett så pass stort MMA-intresse att de skulle vilja följa med för att gå på de aktiviteter som erbjuds och eftersom jag har en oerhört svag karaktär så skulle jag lätt kunna övertalas att i stället för att gå på en Q&A så går vi på casinot och tar en dagsfylla.
Jag vet inte riktigt vad jag kommer att kunna bjuda er på från min resa men min förhoppning är att kanske kunna få snacka lite med aktuella fighters men framför allt ge er min syn av allt som är runtomkring själva galan. Det ni dock måste komma ihåg är jag ingen MMA-expert och heller ingen journalist. Jag är bara en simpel tvåbarnsfar som ska kryssa av en dröm från min bucket-list.
Jag vill sända ett stort tack till Kaveh och Daniel som tyckte att det lät som en ”kul idé” när jag mailade dem förra sommaren och att de hjälper mig att komma närmare ”the action” än vad jag skulle ha kommit utan deras hjälp. Vill ni följa med mer än vad som publiceras på Kimura får ni gärna följa med via min Instagram @Nichaeng. Där kommer ni förmodligen få se mer än UFC-relaterat material som t.ex. mina pokerförluster och allt annat jag tänkt göra. Efter att ha fantiserat om den här resan i ett par år kan jag äntligen säga som Bruce Buffer skulle ha sagt ”Its TIME!!!”
Skriven av Nicklas Engström
