Nicklas är på presskonferensen, Hall of Fame invigning och upprätthåller Sveriges heder mot jänkarna i Beer Pong!
Drömresan – Presskonferens & Hall of Fame
Vaknar med tungt huvud och torr i munnen så frukosten får bestå av
en ”Advil” och en flaska vatten. Jag hängde nämligen med två
amerikaner igår och fick äntligen prova på ”beer pong” och jag kan
glädja er med att det står 1-1 i landskampen mellan USA och Sverige
trots att de enligt egen utsago spelat extremt mycket i college och
det här var min första gång.
På schemat idag står den officiella presskonferensen och invigningen
i Hall of Fame för bland annat DC och Khabib. Jag är på plats ganska
tidigt som vanligt då jag på riktigt aldrig någonsin i mitt liv försovit
mig eller varit försenad. Redan när jag var 7 år hade jag som rutin att
gå upp och varva (med fusk) super Mario Bros 1 innan jag behövde gå
till bussen och även där fick jag vänta ett tag innan den kom. Jag har
aldrig riktigt förstått mig på folk som ska ”snooza” och kommer
försent, dessvärre är min sambo en sådan så t.ex. om vi ska flyga
nånstans vill jag gärna vara på flygplatsen 3 timmar innan avresa
medan hon helst glider in en minut innan boarding. Trots det så har
vi hållit ihop i 19 år så det kanske stämmer att ”opposites attract”.
Nog om det. Jag börjar prata med två trevliga killar som jobbar för en radioshow
åt ESPN och de berättar för mig att det är mer än dubbelt så mycket
media som det brukar vara så än en gång får jag vatten på min kvarn
att det är bra att komma i tid. Efter en stunds väntan får vi komma in
i arenan och stämningen är på topp.
Om ni vanligtvis inte tittar kollar på presskonferenser så måste ni
göra ett undantag och se denna. Sean Strickland är hela
presskonferensens behållning, han ger sig på Sean O Malley, Izzy och
publiken inklusive mig själv älskar det. Han drar hela racet om att Izzy
onanerar till ”cartoons” och allt annat så att det snudd på hettar till
ifrån Izzys sida. Fantastisk underhållning och publiken är på tårna och buar ut Volkanovski så fort de får chansen så att Max kommer att ha
störst stöd på lördag är det ingen tvekan om.
Jag blir så uppslupen så att än en gång får bilderna stryka på foten.
Som jag berättade i inlägget innan så är jag väldigt dålig på att ta bra
bilder men jag är också dålig på att komma ihåg att ta bilder. På en
resa till New York för många år sedan tog jag sju bilder varav en var
på en ganska korpulent amerikan med en stor plånbok i bakfickan. Av
någon anledning så är det en typisk bild för mig att ta när jag reser.
När jag var på UFC i Rotterdam tog jag en bild på en äcklig bulle vi fick
på flyget och en bild på min kompis när han satt på toa eftersom
badrumsväggarna var av glas. Thats me..
När presskonferensen är slut ber de oss som ska på Hall of Fame att
följa med en trappa upp där den röda mattan är riggad. Jag har ingen
plats vid röda mattan utan är förpassad till ett område 20 meter bort,
men jag hinner i alla fall knäppa en bild på Max och önska honom
lycka till i fighten.
Jag sätter mig vid ett bord och börjar skriva och efter en stund
kommer två herrar som är betydligt äldre än mig och sätter sig
mittemot. Vi börjar prata och när jag berättar att jag är från Sverige
så kommer det plötsligt ett ”I have a Swedish friend” varpå jag tänker
att här kommer det, nu måste jag förklara att det faktiskt bor 10
miljoner i Sverige så jag känner dessvärre inte ”Sven” ifrån Kalmar.
Döm om min förvåning när det visar att hans kompis är ”Mikkey Dee”
från Motörhead och de hade nyligen varit på en Scorpions konsert
tillsammans. Med på den här spelningen hade också Randy Couture
varit och han hade satt Mikkeys son i ett RNC, på skoj naturligtvis och
Randy och Mikkey hade tydligen ”klickat” och utbytt telefonnummer.
Det visar sig att de jag sitter med är Randy och Steve ifrån ”Knock out
Radio”. Randy är gammal i gemet och var med redan ifrån UFC 1. Jag
sitter lyssnar när de berättar en massa sinnessjuka stories från t.ex.
när Conor kastade pirran i bussrutan och om gamla bråk från det tidiga skedet och det är uppenbart att Randy känner i stort sett alla
man kan känna. Båda två var oerhört bjussiga och jag kände mig
trygg i deras sällskap för jag har varit oerhört vilsen under de här
dagarna och mest försökt följa strömmen.
Jag får en plats nere på golvet när invigningen ska dra igång cirka 6
rader från scenen. Efter en liten stund kommer ”Justin Gaetje” och
sätter sig på samma rad och även Gilbert Burns sätter sig i närheten.
Cub är märkbart tagen över att bli invald och jag kan inte hjälpa att
bli berörd när han håller sitt tacktal. DC håller också ett väldigt starkt
tacktal och han får stort jubel när han avslöjar att han faktiskt höll i
handduken när han skulle gå sin match mot Rumble. Khabib verkar
inte direkt ha förberett nånting inför sitt tal men han gör det bra
trots sin något knackiga engelska. Jag har inga bilder från invigningen
tråkigt nog eftersom UFC skickade 3 mail om att man inte fick ta
några bilder. Det sket resten av publiken i så de hade alla sina
telefoner framme men jag är för rädd om mitt ”presspass” så jag
vågade inte ens smyga med mobilen.
Allt som allt så var det en väldigt rolig dag men det jag tar med som
mest är mötet med Randy och alla sjuka stories han berättade.
Dagen har varit ganska intensiv så jag har inte ens hunnit att dricka
någon form av alkohol så till min sambo Erika vill jag säga, jag är inte
alls rädd för att prova nya saker. Nu har jag testat att vara nykter i
Vegas men det var faktiskt inget för mig så nu vet jag det.
Imorgon är det Fan expo, presskonferens och slutligen den
ceremoniella invägningen så det blir en heldag. Rapport från det
kommer imorgon.
