Det har blivit dags för den stora finalen av Drömresan. UFC 276 Fight Night, here we go!
Drömresan Del 5 – The Grand Finale!
Vaknar runt 06 som övriga dagar och även den här morgonen får det bli en flaska vatten och Advil till frukost. Det har ju blivit tradition nu och om jag bara börjar kombinera det med att kräkas så har jag nog hittat en bantningsmetod som fungerar.
På kvällen igår fick vi ett Mail som informerade oss om att det var en strikt klädkod som var ”business casual” och bröt man mot det så hade de rätten att avisa oss från platsen. Jag tar då på mig kostymbyxor och skjorta eller ”finbyxor” som min käre far skulle ha sagt. Här i Vegas är det ju 40 grader nu så det är precis det man vill ha på sig när man rör sig utomhus.
Insläppet för mediamänniskor börjar klockan 14:00 men eftersom jag varit på plats innan så vet jag att kommer man inte i tid så hamnar man i den delen av kön som får stå i solen. Jag är på plats klockan 13:00, jag är inte först men kan iallafall vänta i skuggan tills de öppnar. När andra journalister börjar anlända så inser jag att det endast är ett fåtal som faktiskt brytt sig om klädkoden om inte ”business casual” i USA betyder ”illasittande t-shirts och shorts”. Jag pratar med en kvinna som jag kanske borde känna till vem hon är men jag har ingen koll alls på MMA-journalister från andra länder, jag har dock känt igen ett par stycken från olika event men vilka de representerar eller vad de heter har jag inte en susning om. Hon berättar för mig att man får reda på vart man blir placerad först när man får sitt kort.
Luckan öppnas och jag får mitt kort av en av tjejerna som jobbar med press åt UFC. Jag tittar på kortet och läser ”on floor”, under tre sekunders tid hinner jag bli sjukt glad tills jag förstår att det står ”no floor”. Sånt här har hänt mig förut, t.ex. i Stockholm innan ett möte så passeras jag av tre vackra kvinnor som tittar på mig och ler och jag hinner tänka ”Nicha still got it” tills jag inser att jag har ketchup på hakan från cheeseburgaren jag åt i bilen precis innan.
Först blir vi förpassade till mediatältet där det bjuds på lunch och kaffe. Jag känner mig mer bortkommen här än innan då jag inte vet vad som ska ske eller hur vi tar oss till våra platser. Vi har tidigare under dagen fått svårtydda instruktioner i ett Mail om hur man tar sig dit. I ärlighetens namn kanske de inte är så svårtydda men jag har aldrig i mitt blivit anklagad för att vara smart så det är förmodligen bara jag som har svårt att ta in informationen. Jag ser plötsligt två bekanta ansikten så jag går över till dom och följer efter när det är dags.
Vi är satta på medialäktaren och det är så högt upp som man tar sig i arenan. Man har riktigt bra översyn och en massa skärmar att kika på så jag kommer kunna se galan ordentligt men det var kanske inte är där jag hade önskat att jag hamna.
När första fighten drar igång är arenan halvfull men man känner ändå av att stämningen glöder. Första matchen mellan Julija Stoliarenko och Jessica Rosé-Clark går fort och sättet Julija får Jessica att klappa framkallar nästa spy-känslor hos mig. Benbrott och armbrott i MMA är så jävla obehagligt så jag klarar knappt att titta på klipp när Anderson Silva bryter benet eller Chris Weidman bryter sitt, ”karma is a bitch”.
Fighten mellan Eye och Barber tycker jag inte det finns så mycket att säga om, Barber vann och jag känner ingen större sorg över att Eye lämnade handskarna på mattan.
Fighten mellan Hall och Muniz då blir jag lite besviken för jag gillar Hall men känner att han lyckades inte komma igång eller ens försökte. Ikväll blev han helt enkelt skolad av en bättre fighter.
Fighten mellan Tavares och Du Plessis var väldigt underhållande. Jag höll Tavares på grund av att jag vill minnas att jag gillade honom när han deltog i TUF.
Jag uppskattade fighten mellan Ian Garry och Green och jag ser fram emot att se mer av Garry i framtiden.
När Cowboy sedan glider in i arenan är stämningen snudd på magisk och jag tycker nästan lite synd om honom när Miller får honom att klappa ut. När Cowboy sedan släpper handskarna på mattan och publiken jublar tror jag att jag är mer berörd än honom. Jag har blivit så sinnessjukt blödig de senaste 15 åren och det har inte blivit bättre sedan jag fick barn.
Jag känner inte till varken Brad Riddell eller Jalin Turner och förstår först idag att det var han jag kissade i båset bredvid när vi var på Apex i onsdags. Coolt ändå, hur många i Sverige har gjort det? Som ni förstår så hoppar jag på Turner-tåget efter ikväll och det ska bli väldigt intressant att vad han kan göra i sin division.
Om stämningen var magisk när Cowboy gick in så är den nästan bättre nu när det är dags för O’Malley och Munhoz. Tråkigt nog så slutar ju den i en riktigt antiklimax men om man frågar mig så ledde Munhoz den tills den bröts.
I första ronden mellan Lawler och Barbarena känner jag att det kan gå vägen för Robbie då han slår de hårdaste slagen medan Barberena i stället har volymen. Det visar sig att jag har fel och till publikens förtvivlan får vi se Robbie bli utarbetad från start till slut.
Matchen mellan Strickland och Pereira har jag sett fram emot. Under den gångna veckan har ju Strickland glidit upp och blivit en av mina favoriter och det har inget med hans fightingstil att göra alls utan att han verkar vara en komplett idiot vilket jag uppskattar något enormt. Utgången blir ju därför inte som jag hoppats och jag börjar inse att Pereira kan bli ett hot för Izzy. Han avslutar ju Strickland på ett brutalt sätt och hinner till och med landa två slag till innan Sean slår i mattan. Gåshud.
När Holloway kommer in så exploderar nästan hela T-Mobile. Volkanovski möts mestadels av burop. Nu har vi sett 15 ronder herrarna emellan och vi kan konstatera att Holloways haka är legendarisk och jag frågar mig själv om det inte är dags att tala om Volkanovski i diskussionen om geten? För att förklara för min käre far som jag vet läser detta så med diskussionen om ”geten” så menar jag det engelska ordet ”GOAT” som i de här sammanhangen är en förkortning för ”greatest of all time” så där sparar jag pappa några sekunders förvirring och förlänger er andras läsare med några.
Förresten är det bara jag som inte tycker om när fighters ”touchar gloves” innan de får frågan ”if you wanna touch gloves do it now”? För mig tar det bort lite av magin.
Jag har hela tiden trott att Izzy kommer att köra över Jared så jag har nästan sett fram lika mycket mot hans ”walk in” som själva fighten och tur är väl det. Hans ”walk in” var magisk då han gick in som ”The Undertaker” gjorde i WWF som det faktisk hette på den tiden jag såg på det och inte WWE som det heter idag. Izzy gör det han lovat hela veckan och får det att se enkelt ut men han tar heller inga större risker vilket gör att matchen lämnar ett ganska ljummet intryck.
Sammanfattningsvis så kan jag rekommendera alla UFC-fans att åka på Fight Week. Det här är ett minne för livet på många sätt och det enda tipset jag kan ge är att om ni ska åka hit så gör lite research. Jag hade inte kollat upp någonting alls och vilket har gjort att jag har missat en massa om jag inte nu hinner beta av det de sista två dagarna.
Jag vill än en gång tacka Daniel och Kaveh som gjorde att jag fick en helt annan upplevelse av resan än vad jag skulle ha fått om jag rest hit utan er hjälp. Jag vill också tacka alla som tagit er tid att läsa och speciellt ni som också orkat kommentera inläggen, det uppskattas enormt mycket. Jag vill tacka min kära sambo Erika för att du släppte iväg mig och älskling jag vet att jag kommer att få ta alla eventuella fighter med barnen de närmsta två månaderna.
Nu är klockan 01:06 här och jag är helt slut efter en fantastisk dag men nu mina vänner är det dags för mig att kasta in handduken. Adios amigos.