Kimura fick den hederliga chansen att hälsa på hemma hos Fernando Flores i Umeå. Där berättar han om det kommande tuffa valet som avgör hans otroligt spännande historia.
Kimura besöker den svenska veteranen Fernando ”El Toro” Flores
Fernando Flores är en 41-åring från en by utanför Umeå. En sann MMA veteran som har utvecklats till någonting mer än bara en fajter. Flores är en symbol för att allt är möjligt. Bara du ger det ditt fulla hjärta. Med sin obevekliga styrka har han krigat sig igenom 19 matcher på amatörnivån och 25 matcher som proffs och mött den svenska eliten.
Året är nu 2025 och efter en händelserik 14-års långvarig karriär, så har ”El Toro” tagit sig till toppen av Svensk MMA där han har förvandlats till ett välkänt ansikte inom den svenska scenen. Han klev in i den otroliga världen av kampsport som 27-åring utan några som helst förväntningar. I skrivande stund är ”El Toro” 41-år gammal och är i slutskedet på karriären. Efter matcher överallt i norden, och mot några av Sveriges bästa fajters, blickar veteranen tillbaka på karriären som har gett honom så mycket. Kimura fick den hederliga chansen att besöka veteran fajtern/coachen hemma hos honom i Holmsund.
Läs det övergripande reportaget nedan om en av våra allra största legendarer inom sporten.
Det här är historien om Fernando Flores
Kimuras norrländska medarbetare Vincent Aasa befinner sig i Holmsund, 25 mil hemifrån. Fernando Flores öppnar upp sina varma armar och välkomnar reporten in i hans hem. Efter en fin rundtur runt hemmet och långa konversationer om karriärens höjdpunker, sport och vardagliga beskymmer, så dyker dem in i den 35 minuter långa intervjun. Där vi tar en trip down memory lane.
Flores tar oss igenom historian. Han berättade innan intervjun om att han började med kampsport som 27-åring. Det är väldigt sent för de flesta inom sporten. Såhär startade hans karriär.
Nu när man blivit äldre kan man säga när jag var ung (skratt). Jag var verksam i en basket örening som hete Game Time. Den verksamheten grundades av Peder Westerberg, han hade hjälpt en vän till mig att få spela basket i en hall på grund av att han såg behovet och klimatet vi rörde oss i. Jag hakade på och det blev några år där. Vi vann priser från Fryshuset i Stockholm och även från Umeå kommun. Jag träffa grundaren av Fryshuset Anders Carlberg och han kunskaper, erfarenheter och samtal följer med mig fortfarande än i dag. Jag har alltid varit bra på att prata men jag vet att han fick mig nå nya nivåer och det fortsätter att utvecklas än idag. Iallafall så finns det många viktiga personer som lyfte denna verksamhet och jag var överallt i Umeå.
Jag kände inombords att jag behöver hjälpa mig själv, jag kan inte bara finnas där för allt och alla. Livet rullade på och jag och min fru fick vårat första barn. Vet inte varför, men jag satt och sökte mitt namn på internet och jag fick en sån tankeställare. Vem är jag? Vem vill jag bli ihågkommen som? Vad kommer jag att lämna för avtryck när jag inte existerar mer. Så jag och en vän hade prata om att pröva på kampsport och på den tiden var jag en gymbro. Så när vi gick ner till Renyi så tänkte jag lite som gamla filmerna att jag skulle typ ta över en Dojo (skratt). Det gick inte så bra och jag kände mig som en docka och detta gjorde att jag blev så förbannad och arg på mig själv. Varför hade jag kasta bort all tid på gymmet då jag inte kunde använda den. Jag trodde att jag skulle vara bra på att slåss, eftersom när jag var yngre lyckades jag hamna i såna situationer.
Det fick mig också att tänka, hur ska jag kunna lära mina barn självförsvar om inte ens jag kan det. Jag började iallafall lära mig och satt upp mål med allt jag gjorde. Eftersom det har jag gjort sen jag var ung. Det finns säkert mycket mer att prata om. Men första kvitto var att vinna SM i amatör MMA A-klass i lättvikt och då hade jag redan första året tagit mig till SM i grappling. Resterande delar av min karriär är minnen och historier som hoppas leder vidare.
Flores berättar ifall han hade någon tidigare koppling till kampsporten.
Jag hade ingen tidigare koppling till kampsport. Förutom att jag bråkade lite då jag var yngre. Jag var en liten bråkig kille av mig. Så det är väl den enda kampsportsöppningen. Jag gillade också kampsportsfilmerna. Framförallt med Jackie Chan. Så det är väl där fröet startade.
Fernando gjorde MMA debut 2011. Enligt Tapology sitter Flores med ett processionellt matchfacit på 12-13 och ett facit på amatörsnivå med 13-4. Men det fattas några matcher. Två stycken i Skottland. Det är inte så vanligt, nu för tiden, att man har sådär många matcher innan proffsdebut.
Det blev 19 stycken för att jag inte tyckte att jag var så bra. Jag kände att jag behövde utvecklas och gå matcher. Kollar man på matcherna så är det ganska mycket matcher på kort intervall tid. Under mitt första år så gick jag även grappling. Där tog jag mig till SM-final faktiskt. Jag ville helt enkelt bara samla på mig så mycket erfarenhet jag kunde innan jag tog steget. Redan efter tre år så vann jag svenska mästerskapet i 70-kilos viktklassen.
Då var det ett annat rankingssystem i svenska mma-ligan. Men det var ganska många i just den viktklassen. Men då hade just A-klass kommit. Då baserades det på poäng. Så ettan och tvåan mötte varandra. Jag tog mig till tvåa, så jag mötte ettan. Robin Toumi.
Flores blev svensk mästare 2013 efter att ha besegrat Toumi via domslut.
Trodde han skulle köra över alla proffs
Eftersom att det gick så bra för honom på amatörs-nivå så hade Svensken idén om att han skulle bara gå in och köra över alla i proffs.
Eftersom att det gick så bra för mig som amatör, hade jag tankesättet att jag skulle köra över allt motstånd. Men det tog stopp direkt. Första matchen blev mot han som jag besegrade i SM finalen då, Robin, och de ville ha den i 70-kilos viktklassen. Då vägde jag bara 70 kilo. Det var också efter jul. Tanken var att jag skulle in och köra. Mina coacher tänkte att det skulle bli en liknande match, men det var det inte. Det var mycket jobbigare. Han var mycket starkare.
Han hade säkert ”fläskat” på sig lite och blivit mycket större. Jag kom kanske upp till MAX 72. Då jag lyfte upp honom i första ronden på mina axlar och skulle gå med han och ”slamma” han i mitten av buren. Då kände jag att mina ben bara skaka. Det var tungt.
Umeå-fajtern har haft en väldigt aktiv MMA karriär. Med två till tre matcher per år. Det var planerat att vara så aktiv.
Jag ville gå mycket matcher eftersom att jag tyckte jag var gammal då jag började med sporten. Hade jag kört amatör i nästan tre år, så ville jag gå många matcher och se hur duktig jag kunde bli inom denna sporten. När jag väl vann SM så var det så att Sverige skulle åka till Las Vegas, alltså med landslaget. Men jag tog mig inte in i landslaget även fast jag vann SM. Vi var på Nacka Dojo på landslagsträff och där gick jag också bra mot en kille som tog sig ut. Sen sa tränarna då att jag behövde gå en match till, så det gjorde jag. I Gävle. Vann mot han och tog mig heller inte ut till landslaget. Då valde jag att köra proffs istället och då var det samma tankesätt om att jag ville gå många matcher.
Däremot så tog kroppen stryk av att vara så aktiv. Svensken berättar om både den fysiska samt psykiska biten.
Jag har dragit korsband. Mentalt så har det påverkat på ett sånt sätt att jag nu känner mig själv mycket bättre. Jag har lärt mig att våga öppna upp nya dörrar. Våga utvecklas som person. Jag har insett vart mina ”limits” är och mina styrkor. För mig är det viktigt att bearbeta allt. Inte vara rädd för att tänka på saker. I denna sporten är det mycket jobbiga känslor som kommer fram. Det är viktigt att ta tag i dem och prata om dem. Även att dela med sig om allt med ungdomar och de som tränar hos oss. För att om jag har upplevt det så har dem säkert upplevt det. Så det är viktigt att hjälpa varandra. Fysiska och mentala biten.
Flores delar med sig av sina erfarenheter på gymmet Renyi i Umeå.
Gick matcher med tuffa skador
Nu berättas det mer djupgående om korsband skadan. Samt en annan skada han hade då han gick sin titelmatch på Battle of Botnia 10 mot Edward Walls.
Jag drog korsband mot Martin Fouda. Det hände två veckor innan matchen. Jag hade precis sagt upp mig från jobbet. Jag jobbade på Kalles bud och transport, från Luleå. Men jobbade här nere i Umeå. Startade en juice bar. Därefter drog jag korsbandet på en lördag. Fick lite ont. Men fortsatte sparras. Gick och jobbade sen trots skadan. Jag kände en läkare som kom och kolla på mitt knä på kvällen. Han sa att det var av. Fick därefter en tid på magnetröntgen till veckan och då var det bekräftat att det faktiskt var av. Men jag bestämde mig för att gå match ändå. Lyckades dessutom vinna den matchen. Men det var ju en allvarlig skada om man tänker på det.
Samma år så opererade jag mig i början av juli (matchen var i maj). Sen så gick jag därefter en till match på Battle of Botnia i November.. Mot en fransman.
Under sommaren 2024 så blev Flores belönad med en titelmatch på Battle of Botnia 10 i Luleå. Där han skulle göra upp mot Finlands Edward Walls om det vakanta fjädervikts-bältet. Fernando blev avslutad. Men en vinst i tuffhet kom då han än en gång gick match som skadad. Då han inte ville ställa in.
Det var vid ett brottningsmoment innan matchen mot Walls som jag skadade mig. Många på mattan, vad som helst kan hända. Jag och en kille brottades och han landade på min fot. Jag kände direkt hur ont det gjorde. Men jag tänkte att ”ääh det är bara att köra”. Men då jag skulle springa sen efter passet för att varva ner, så gick det inte. Det gjorde för ont. Jag kollade på foten och insåg att den ser ut som en ballong. Det hände fyra veckor innan och det blev inte bättre tills matchen. Efter matchen hade jag också ont ytterligare 4 veckor. Då valde jag att göra en magnetröntgen och då sa läkaren att ”här har du en skada”. Visade på bilderna vart skadan var. Jag förstod att det var något för såhär ont brukar jag inte ha. Men det är sånt som händer i sporten. Det var på min vänster. Jag tänkte träna runt det. Att inte sparka med vänstern.
Träningen gick bra. Men inga sparkar. Lite extra försiktig att inte landa på foten. När man brottas.
Flores tillägger att skadan inte avgjorde matchen.
Hans spark blev inte värre för att jag hade gjort illa min fot. Han träffa den på rätt ställe och kroppen la bara av. Så inga ursäkter om just det. Även fast förlusten suger.
Edward Walls avslutade ”El Toro” via en magspark i första ronden.
13 matcher utanför Sverige för Svensken
Fernando Flores är en fajter som har setts på massor av olika galor. 14 olika galor. Flores har enbart fått en viktklass-titelmatch. Då i Battle of Botnia. Det blev fyra matcher för BoB. Här svarar han varför det inte blev någon satsning i en särskild organisation.
Svår fråga. Jag vet inte. Jag har alltid velat testa och tävla på olika ställen. Jag brukar se mig själv som att jag säljer mitt namn, ”Fernando, El Toro, Flores”. Jag vill vara ute och tävla på olika ställen. Hade jag varit yngre hade jag kanske satsat mer för att ta mig någonstans. UFC var aldrig målet. Jag var för gammal. Det är sällan de tar någon över 30 och jag var nästan 30 då jag började med MMA. Men det har aldrig varit målet för mig. Mitt mål har bara varit att komma till Asien och tävla. Jag vill bara tävla, träffa andra människor, och möta bra folk. Olika folk. För att se vilken nivå jag håller.
Anledningen till varför just Asien var ett drömmål besvaras.
Som jag berättade innan så har jag alltid gillat Jackie Chan. Jag tycker han är cool. Allt han gör med kampsporten osv.. Bara kolla på Bruce Lee, Jet Lee. Jag kollade mycket på sånt. Fast jag var då inte lika akrobatisk (skrattar).
Svensken är inte främmande för att slåss utomlands. Något han har gjort mycket i sin karriär. Det skiljer sig ganska rejält.
Det är ändå ganska stor skillnad att slåss utanför Sverige. Språket är inte lika bra vissa ställen. Ibland kan det vara tufft att kommunicera. Ibland ringer dem en för att ta en match där hela syftet är att ”jag ska åka in och förlora”. Enligt dem. Då är det inte lika kul då det är dålig matchning för min del. Men jag tycker det är kul att tävla utomlands. Väldigt mycket erfarenheter får man ta med sig faktiskt. Jag var i England en gång och på den tiden var de två förbund. Ett förbund är med Cage Warriors. Lite ”safe-mma” tror jag. Där gör man magnetröntgen i huvudet. Men på den organisationen jag gick på så var det definitivt inte såna saker. Det är lite mer ”Gypsy Style”, då behövde man tydligen ha med egna handskar. Men det berättade ingen för mig. Så då jag skulle tävla hade jag inga. Men jag fick låna av en Bellator veteran. Kommer inte ihåg vad han heter. Men jag fick inte behålla handskarna, för det var hans sista match i karriären. Väldigt dålig passform men det gick vägen.
I Fernandos hemmagym hänger det massor med MMA handskar som han har använt under sin karriär. För minnen och motivation. Ovanför en spegel. Dessa handskar fick han tyvärr inte ansluta till samlingen.
Tampats med psykiska svårigheter
Efter att ha börjat sin karriär med en förlust, vände han det snabbt till att vinna tre raka. Flores var väldigt dominant tidigt i sin karriär, men det har kommit med svårigheter då han har även fått smaka på att förlora flera på raken.
Väldigt bra fråga faktiskt. Jag var 5-2. Jag tävlade mot bra folk och vann mot bra folk. Jag tänkte ska jag ta mig någonstans så ska jag fortsätta vinna mot alla dessa tuffa. Det var min mentalitet. Jag tänker inte bygga något enkelt ”match-facit”. Jag mötte då Jonas Mågård, något från Tyskland Bakhtiyar (Abdulaev). Jättebra kille. Sen mötte jag en Turk där nere i Tyskland. Efter han vann mot mig så fick han en bältesmatch och vann bältet. Det var tre matcher irad jag då förlorade. Då tänkte jag bara ”shit, jag kanske inte ska köra nå mer.” Men då fick jag förmågan att köra mot Pietro Menga. Då var han 12-2 tror jag att han var. Jag var 5-5. Han hade precis blivit släppt av UFC och jag bara ”Vi kör!”.
Mentaliteten har alltid varit stark genom med att bygga upp. Den har byggts ned, men jag har alltid kommits tillbaka. Det är som matchen mot Edgar Skrivers då. Han var fett duktig. På den tiden sa man att tapology var inte så korrekta med siffror. Men jag har alltid följt tapology istället för Sherdog. Där hade han mycket bättre record. På sherdog hade han sämre. Typ 9-3. Men tapology sa 13-2. Då torska jag hemma och det var fett jobbigt. Ovetandes om jag gjorde rätt med viktminskningar på den tiden. Då tävlade jag i Bantamweight. Fyllde jag ens på rätt? Att återhämta sig efter en viktnedgång är jätte viktigt. Det har jag fått lära mig den hårda vägen då jag nästan blivit sjuk, dagen innan. Var nära på att spy. Men jag klarade att köra matcher ändå. Sen då man gjort rätt och man har haft det svårt så har jag tänkt ”Men vad är det här, jag har följt allting rätt efter protokoll. Jag gör allting rätt för att vätska på mig så jag är stor och har en chans. Så jag har verkligen fått lita på processen att tro på mig själv, och inte ge upp.
Efter att ha mött fajters från Sveriges allra elit, så som Tobias Harila, Alexander Lööf, Felipe Lima, så reflekterar nu Flores om det är någonting som har gett honom en särskild lärdom som har fått han att bli en ännu bättre fajter.
Det är många. Då jag mötte Jonas Mågård. Då var jag 5-2 och tänkte: ”Shit, nu fan ska Jonas få smaka”. Men han tog ner mig hela tiden så lätt. Då blev jag fan så förbannad på mig själv. Jag trodde vi skulle trejda lite alltså utbyta några smällar, sen kan vi brottas. Men det blev det inte. Då blev jag besviken på mig själv att jag inte kunde försvara hans nedtagningar. Då undra jag. Hur kan jag jobba på det här? På den tiden hade jag två barn hemma så det var att arbeta på ett annat sätt. Att lägga sig i dåliga situationer och träna på det mot större. Såna förluster fick mig att ändra sättet jag tränade på faktiskt.
Utöver en krigande MMA fajter så är Flores en krigande MMA-coach.
Framgångsrik som coach
Fernando Flores är ofta sedd i hörnan på några av Sveriges löften från Renyi, i Umeå. Bland annat Theodor ”Simba” Berggren som är en framgångsrik welterviktare. Har Flores som coach.
Jag började coacha redan som amatör. Till amatörerna. I stockholm. Där gick jag och coacha en del som behövde hjälp. Sedan dess har det följt med. Det är viktigt att coacha, på grund av att då jag själv tävlade som amatör så gick jag rätt mycket matcher. Men inte varje match hade jag med mig en coach. SM finalen hade jag med mig en. I finland gick jag några matcher. Fyra st. Två stycken på dagen och två på kvällarna. Då hade man med sig någon coach. Samt någon till gång på ligan. Men annars var det svårt. Några gånger hade jag med mig en kompis. Han fick coacha. Ibland fixade jag en coach på stället.
Men det var han amatörfajtern som frågade om jag ville hjälpa han faktiskt. Då körde jag med han och andra amatörer. Det var riktigt roligt. Jag anser att när man coachar. Spelar ingen roll om det är en tung, lätt. Alla har olika tekniker. Olika specialiteter. Därför älskar jag MMA. Det är så coolt att se detaljer. Plus att jag kan lära mig själv ännu mer. Sedan jag började coacha och hålla träningar så har jag själv blivit en bättre fajter. Jag tycker det är viktigt att coacha. Det behövs fler.
Jag började coacha på Renyi ganska tidigt. Hålla pass tidigt. Redan efter sex, sju månader. Jag vet inte om det var då jag började brottas där. Kan lika gärna ha varit ett år. Men jag brottades mycket där. Jag var rätt bra. Just cage-brottning. Det var jag väldigt bra på. Det var därifrån. Men med tiden så har jag velat göra andra aspekter också. Inte bara mot buren då.
Nu följer han upp mer detaljerat om hur känslan är.
Det känns fett bra då det går bra för ungdomarna. Det är skit roligt. Det är speciellt. Man förstår att det är spänt och det är tankar som flyger in i en. Vad händer om man torskar? Vad händer om man vinner? Man målar upp bilden på olika sätt. Vissa vill att man pratar innan match. Vissa vill ha helt tyst. Ibland kan vissa vela ha liv. Det är från fajter till fajter. Men jag brukar alltid försöka vara mig själv då jag åker ner. Vissa gillar det och vissa inget.
Jag tycker att jag har fått använda mig av min historia lite under coachningen. Jag började då jag var 27. Jag började med kampsporten eftersom att det behövdes i mitt liv. Jag gillade att träna. Speciellt ur min bakgrund. Det har varit många samtal. Ärliga samtal om situationer i livet. Som jag hoppas och tror har byggt styrka hos dem. Att då kunna se en större bild av livet.
Som tidigare nämnt är ”El Toro” på full rulle mellan personligt tävlande och utövande. Något han har fått hoppa emellan.
Jag tycker det är jobbigare att coacha. Det är mer svettigt. Jag kan inte vara där inne själv. Jag gillar att träna själv. Jag är lite rolig på sätt. Jag gillar den ”snart ska jag få en smäll” känslan. (skratt) Du kommer in i buren och den stängs och det är bara vi två kvar. Vi är ensamma. Man mot man. Det gillar jag. Men då jag ser någon annan där inne. Då blir det jobbigt för att jag vet inte om de har samma mentalitet som jag. Jag har en ganska stark mentalitet. Jämfört med många andra. Det är den som har gjort att jag har orkat träna och tävla så mycket. Det blir som en livstid. En livsstil som jag trivs med. Min fru trivs eventuellt också med det. Annars hade hon nog inte velat vara ihop med mig såhär länge. (skratt)
Fernando har haft möjligheten att slåss mot flera titlar i sin karriär. Det pratar han vidare om i intervjun.
Tog en match mot den finska UFC veteranen
Fajtern har haft en karriär med upp och nedgångar. Som också blev belönat med en titelmatch på Norrländska Battle of Botnia sent i i hans karriär. Men det var inte första gången han slogs om en titel.
Jag skulle tävla mot Tobias Harila. Då hade vi en titelmatch om ”Bad Boy” bältet. Eftersom att jag skulle gått en match mot Frantz Slioa. På AK Fighting Championship. Frantz hade varit med i Conor McGregor’s lag i The Ultimate Fighter. Matchen blev inte av. En timme innan match fick jag nyheterna att han drog sig ur. Då utmanade jag Harila istället. Då såg dem på FCR att det fanns intresse att skapa ett bälte.
När jag mötte Martin Fouda också. Då jag hoppa in med kort varsel med korsbandsskada. Han skulle gå titelmatch men dem ändrade till 63-kilo, då blev det inge titelmatch för att han hade titeln redan. Så då fick jag inte heller titeln.
Men det kändes fantastiskt att få faktiskt gå en rejäl titelmatch.
Det kändes bra att få gå match på BoB där. Ska inte ljuga. Roligt och spännande. Men fick en skada. Inte den som gav mig stryk. Utan det var hans fantastiska spark. Jag hade däremot fått önska att jag fick slagits mer. Jag förstår att det gick ner. Men att han får följa upp med några slag till då jag blev golvat. Då hade jag kanske kunnat krama om honom och hämtat andan igen. När domaren väl var där, så förstod jag att det var över. Det gjorde ont såklart. Men jag har blivit sänkt med sparkar på klubben och återhämtat mig väldigt fort. Så där, titelmatch, vill jag ha mera action. Att få fortsätta några slag till. Men jag är tacksam för möjligheten.
Efter det tuffa resultatet i Luleå, tog han sig an den finske UFC veteranen Makwan Amirkhani några månader senare. Där han gick in med hela sitt hjärta med att visa att vad som helst är möjligt. Där han som 41-åring tog den tuffaste fajtern i hans karriär till den tredje ronden.
Tuffaste är han på papper. Till merit. I första ronden skratta han åt mig. Jag kom ihåg det så väl. Han håna mig. Sen försökte han strypa ut mig första ronden. Men jag klara mig. Det var 30 sek till 1 minut kvar och jag var lugn. Sen då han kommer upp får han väldigt bra ground and pound. Efter rondens slut kolla jag på han och sa ”That was good shot, good job”. Sen kolla jag på han och såg han var helt slut. Då gasade jag upp lite. Jag drog på tempot men han träffade mig med en uppercut. Det är det här jag menar med Battle of Botnia. Domaren lät han slå mig med mycket slag. Jag var helt yr. Jag ställde mig upp och försökte scrambla. Låtsades gå för en heel-hook. Går på benen. Sen vände jag på steken och träffa han. Då blev den finska publiken knäppt tyst. För de trodde väl att han skulle köra över mig. Då gick jag bananas, och var ute efter att vinna. Tredje ronden vart jag trött men han var också, jätte trött. Hans coacher lyfte på hans ben. Då ställde jag mig upp och han kände att han ville göra samma. Men då tänkte jag att detta är min roll. Jag ska visa hur bra brottning jag har. Vilket jag gjorde. Sen så fick han in sin otroliga anaconda. Jag tränade på den. Väldigt mycket. Men han fick in den och den satt bra. Ett väldigt bra avslut.
Jag kände efter matchen att 1shit, jag är 41 fyller 42 detta år. Han är 36 år, haft 14 matcher i UFC på sex år. Jag vet att jag gjorde det bra. Jag är nöjd ändå. Inget fel med det här. Med tanke på att jag åker hem till hans hemplan där alla tror att jag ska få åka på dyngstryk snabbt. Men träffade mycket folk i finland som hälsade på mig. Det är rätt coolt att det kan bli såhär. Då känner jag mig rätt nöjd egentligen. Även fast jag torska.. Kanske är nöjd ändå.
Efter matchen mot Amirkhani så gick Flores in i en 16-manna grapplingturnering på AFN. Där man kunde vinna 16 tusen. Där gick det väldigt bra för honom ändå.
Vill inspirera andra med hans karriär
Trots sin ålder så är han ingen slagpåse. Han delar ut slagen och styr matcherna aggressivt. Han utvecklar om dessa två senaste matcher har fått honom och inse hur duktig han faktiskt är.
Ja verkligen. Det är en ungmans-sport. När man snart är 42 år gammal så är alla du möter yngre. Dem har andra slags muskler. De är mer explosiva på ett helt annat sätt. Jag känner att jag fan är bra. Då kanske man kan inspirera. Det behöver inte vara genom kampsporten. Det kan vara att ta tag i att plugga för sitt drömjobb. Inte vara kvar på samma jobb som man har varit på i 10 år. Där man mår dåligt över sin chef. Jag vill inspirera andra till att våga chansa och byta. Om jag kan göra det kan dem. Såna saker gillar jag med kampsporten. Därför kommer jag alltid ha kampsporten vid min sida. Det utvecklar mig så otroligt mycket.
På lördag den 19 april, kommer Fernando ”El Toro” Flores att möjligtvis göra sin sista match i karriären. Där han går in i en välgörenhetsgala på Fight For Hope. Flores gör en djupdykande analys om matchen.
Det kommer bli spännande, möta Eric Ruano. Han torkade tror jag fyra irad. Men det är en tuff kille ändå. Han är verkligen där för att fajtas. Han torskade mot Machete, från Allstars. Om jag minns rätt så vann Machete de två första ronderna. Sen så kom Eric tillbaka i tredje. Jag såg hans senaste match på UFC Fight Pass. Tyckte han torska de två första och sen var det fullt ös i tredje. Och vinner den tredje. Det är en kille som är stark i dem tredje ronderna. Gillar att swinga, lite kortare än mig.
Vill göra något för Palestina
Det som händer i Palestina är något som Flores tänker mycket på. Han har haft visioner att hjälpa dem på något sätt. Där han till och med ville åka till landet och hjälpa folk.
Jag tävlar på den här galan för välgörenhet. Jag har många Palestiniska vänner faktiskt. Så jag sa till min fru att jag vill åka dit och göra någonting för dem, I Palestina då. Men min fru tyckte inte att jag ska åka ner. Jag var där på gränsen att ta ledigt och åka ner. Kan jag göra någonting och åka ner så gör jag det. Ta med mig kläder, samla, hjälpa, göra någonting. Men risken för att själv göra illa sig är stor och jag lovade frun att inte åka ner dit nu. Men då fråga jag om jag kunde få gå en välgörenhetsgala då. Där mina pengar går till välgörenhet. Hon undrade inte om jag kunde behålla lite pengar, men jag påminde om vad mina tidigare idér var och jag vill hjälpa. Så då kom vi överens om att jag skulle gå denna matchen. Fast jag har haft tankar att sluta.
Men som sagt, jag började med kampsporten när jag var 27. Med noll kronor. Jag kan köra en match till för noll kronor. Det var inte därför jag började med sporten. Jag började för att sporten var viktig för mig och betyder mycket för mig. Jag tror att det kan hjälpa många andras liv. Så som det har hjälpt mitt.
Nu besvarar Fernando ifall detta är hans sista match. Samt ifall det hade känts bra ifall denna välgörenhetsgalan var pricken över i:et på hans karriär.
Det kan det bli. Men, vet inte hur den är uppstyrd. Välgörenhetsgala är jättefint. Men jag vet inte hur inramningen och allt sånt där funkar. Just för att ”The Good Of Cause” så känns det väldigt bra. Jag hoppas verkligen att allt går dit till dem välbehövande. Det är därför jag tävlar nu. Det kan vara sista matchen, det vet jag inte. Jag behöver se hur min kropp läker efteråt. Det är mycket skador inom denna sport. Som vi äldre så tar det längre för oss att läka våra skador.
Jag har missat mycket födelsedagar hos mina barn och familj. Jag lovade mig själv att aldrig slåss på februari då frun fyller år. Men det har varit svårt, trots att jag nekat flera matcher för det. Så det ska bli skönt att få vara delaktig på det igen.
Vi tar en tillbaka blick på hans favoritminnen i karriären.
En bra fråga också. Jag har valt att se typ alla som positiva minnen. När jag vann mot Menga, det var fan en skön känsla. Då var matchen väldigt sen. Typ halv 1 på natten. Då var jag 5-5 och jag tror han var 12-2 då tror jag. Han hade mött han från UFC (Takeya Mizugaki), på ACB i England. Så då ville dem att han skulle gå match mot mig då. De ville använda mig som slagpåse. Många engelsmän som var på lyset. Öl överallt. Att få vinna den var en fantastisk känsla. Jag gick till ett hotellrum där jag bara satt där och reflekterade.
Jag känner bara så här att vinna är skönt. Men det är en speciell känsla att alla fajters är olika. Jag går fram till varje fajter och tackar så mycket och visar respekt efter matchen. Det är inga problem. När jag förlorade mot Felipe Lima kände jag: ”Asså shit, jag fick ju fan dyngstryk här.” Gick och tacka för matchen. Tackade hans team. Pratade med hans mamma till och med. Det är inga problem heller.
Finland var coolt att vinna. När jag vann mot Sten Saaremae. Sen då andra matchen mot Markus Rytohonka, då torska jag ju. Men då träffa jag min farsa. Som jag inte träffat på 30 år, just då. Så det är mycket sånt där. Jag har så många konstiga minnen. Jag hade pratat om det för länge. När jag förlora mot Tobias Harila. När jag blev knockad med en sekund kvar. Så vann jag sen på Brave mot Michael Deiga-Scheck. Då gav jag också delar av min lön till BarnCancerFonden. Då ströp jag ut han i första ronden. Under Corona. Då hade han till och med Khamzat i hans hörna.
Flores berättar hur det har varit att tampas med att folk har bokat honom för de vet att han kan ta stryk. Det har lärt honom saker som människa.
Det är att aldrig ge upp. Att våga utmana sig själv. Våga utmana folk som är bättre. Även om de har bättre record. Stirra inte blint på det. Den fajtern kanske också är nervös och går igenom saker. Det är så man utvecklas i livet. Ta sig an tuffa uppdrag. Tro på sig själv. Det är enbart dig själv du ska imponera på.
Intervjun avrundas med planen om alla framtidsplaner efter karriärens slut.
Jag kommer fortsätta coacha. Det är svin-roligt. Min son gillar också kampsport. Vi får se hur de bär av. Mycket fokus på rörelseglädje för ungdomar och mitt vardagliga jobb som idrottslärare. Att röra sig är en del av att må bra. Det kommer jag att prata gott om för alltid.
Fernando Flores har just nu ett professionellt facit på 12-13. Kika in hans match som blir lördagen den 19 april. Där en sann MMA veteran kommer att göra en av de allra sista, om inte den sista, matcherna i karriären.
Vill läsaren följa Flores i hans vardagliga liv så kika in på hans instagram här.
Visa detta inlägg på Instagram
