Sällan uppmärksammade, men ofta kritiserade. I den här artikelserien ställer Kimura coacherna i rampljuset. Denna gång möter vi Omar Bouiche på Pancrase Gym, huvudtränare åt toppfighters som Zebaztian Kadestam, Nico Musoke, Karl Albrektsson, Oliver Enkamp och många fler.
En livstid av fighting
Det är en vanlig förmiddag när jag besöker Pancrase Gym i centrala Stockholm. Lokalen är tom sånär som på One FC-fightern Zebaztian Kadestam, som värmer upp med att hoppa rep. Snart dyker andra upp, däribland Omar Bouiche. Grundaren och ägaren av Pancrase Gym håller passet för den avancerade gruppen idag. Slagkombinationer är dagens tema, och utgör större delen av uppvärmningen såväl som resten av passet. Gradvis byggs tempot och intensiteten upp i lokalen. Allt ackompanjeras av livlig hip hop som hörs från högtalarna. Hela tiden rör sig Omar runt omkring mellan övningsparen och instruerar. Visar på detaljer. Diskuterar hur tyngden placeras över foten när man kliver ut för att slå vänsterkroken i serien.
Efter passet sätter vi oss i ena hörnan på mattorna, en naturlig miljö för Omar. Nyss fyllda 50 år gammal (jag passar på att gratulera i efterskott) har han en livstid av kampsport och fighting bakom sig. Det började med judo som 8-åring. Därifrån spreds sig intresset till allt fler stilar, till en början många av de tradtionella kampkonsterna. Wing Chun, taekwondo och karate som exempel på dessa. Tillhörande den generationen som växte upp med Bruce Lee-filmer, kom Omar snabbt att bli intresserad av hela konceptet med MMA och fri kamp. Flitig läsning av Tao of Jeet Kune Do varvades med träning av fler stilar att väva in i repertoaren, såsom boxning och brottning.
Det är redan uppenbart att det man sett av Omar under träningspasset reflekterar någon med en besatthet av detaljer. Samtidigt finns där också ett helhetsperspektiv. Ett perspektiv som hela tiden byggts ut för att få in mer i blickfånget. Några riktiga ”Wow!”-upplevelser som vidgat vyerna kampsportsmässigt berättar han gärna om. Först var det övergången från taekwondo till boxning, där rytmen var helt annorlunda, slagserierna mer koncentrerade kring volym.
– Det går så snabbt i amatörboxning. Jag har gjort ett par amatörmatcher och det bara smäller! Tempot är helt galet, och det var något jag aldrig varit med om tidigare, säger han och ler.
En annan upplevelse som är kul och minnesvärd i efterhand, men betydligt obehagligare vid tillfället, var att bli nacksvingad av Martin Lidberg för första gången.
– Det var en mardrömsupplevelse med den kraften man kände!
När vi sedan diskuterar hans karriär som framgångsrik fighter och övergången till klubbägare och instruktör har Omar den här tonen som får det att låta ungefär som att allt ”bara hände”. Drömmen om att finna den ultimata kampkonsten tog honom till USA, där han började träna med Bas Rutten och Erik Paulson. Strax därefter fick han också erbjudanden om att slåss i Japan när organisationen Pancrase ringde. Då fanns ingen tvekan, Asien hade hela tiden varit drömmen. Året var då 1996, när Omar hemma i Stockholm öppnade en liten klubb för att ”ha några att träna med” i förberedelse för hans matcher. Givetvis fick den namnet Pancrase Gym, som än idag återstår.
Mycket har hänt nu på de dryga 20 år som klubben existerat. Idag har klubben ett flertal proffs. Omar har svårt att sätta en siffra på exakt hur många de är, men säger tio-tolv stycken med en frågande ton.
– UFC, One FC, Rizin, vi har fighters i alla stora organisationer. Ja, förutom Bellator då. Vi får väl ringa dem, säger Omar och skrattar lite.
Alla instruktörerna på Pancrase är upptränade av Omar, och följer en röd tråd av tekniker som etablerats. Just det är något som utmärker Omar och Pancrase Gym, menar han. På Pancrase är utgångspunkten alltid MMA. Visst kan man träna brottning, sanshou och snart även BJJ på klubben, men allting är riktat mot ett helhetssystem. Alla instruktörerna är MMA-instruktörer i första hand. Det är ett högst medvetet val av Omar att ha det så, han har sett många exempel på klubbar där inte alls samma röda tråd finns. Där man kan ha en boxningstränare, en thaiboxningstränare och en brottningstränare med helt olika idéer om tekniker. Utan en grundstruktur blir fighters ofta splittrade, och kan få stora luckor i sitt game, menar han på.
– Jag gillar de gymmen som exempelvis Tristar, som har ren MMA. När de gör BJJ så är det inriktat för MMA, som ett komplement. Så är det här.
Det är alltså ingen hemlighet att MMA har varit Omars livs kall. Först som fighter, och nu som instruktör. Den sistsnämnda rollen gör han enligt sig själv bäst i Sverige, när jag frågar honom. Han påpekar snabbt att det finns ett namn i den svenska kampsportsvärlden vars MMA-instruerande imponerar: Jocke Engberg, i Göteborg.
– Han är jätteduktig och vi har haft många givande diskussioner. Visst har vi olika sätt att se på vissa saker, men jag beundrar honom som tränare.
I övrigt ser Omar mycket splittring och separation av disciplinerna.
– Folk är duktiga på att instruera i thaiboxning och så, men kanske inte riktigt kan lära ut konceptet MMA. Det särskiljer nog mig från många.
Det är svårt att förneka Omars framgångar som instruktör och coach. Utöver hur hans fighters presterat, så syns framgångarna även i tillväxten som Pancrase Gym har upplevt. Antalet medlemmar har med tiden blivit allt större. Ganska snabbt växte de ur den första lokalen i Birkastan, och nu har de blivit så många att ytterligare ett lokalbyte är aktuellt. En uppgradering till en större lokal ser Omar som en av framgångsnycklarna i den närmsta framtiden, tillsammans med en lite mer affärsorienterad approach.
– Att utöka skalan på klubben lite och kommersialisera Pancrase mer gör att business kommer bli smidigare. Men återigen handlar det om en balans. Vi vill ändå behålla en sorts familjekänsla här, så vi kan väl säga att en mellanstor klubb är vad jag vill ha, säger Omar och gör det tydligt att hans livslånga fascination av kampsport inte bara gjort honom till fighter och instruktör, utan numera också en entreprenör.
En sport i utveckling
Med mer än två decenniers erfarenhet som MMA-coach har Omar sett mycket hända, inte minst med sporten i sin helhet. När han började fanns det inte på kartan att det ens skulle komma att visas på tv. Med framgångarna hos framför allt Alexander Gustafsson har allt fler svenskar introducerats till sporten. Riktigt hur mainstream MMA kan komma att bli i Sverige är Omar fortfarande osäker på, men han ser tecken på att det börjar bli en stor sport.
– Det är mycket kläder, produkter och saker omkring som marknadsförs. UFC har varit särskilt bra på den kommersiella biten, man ser ju folk som inte ens tränar kampsport gå omkring i såna t-shirts!
Det är inte bara allmänhetens syn på MMA som förändrats med tiden. Även perspektiven på hur atleterna bäst tränar och förbättrar sina förmågor varieras och utvecklas. Omar minns med fasa hur träningsupplägget kunde vara på 80- och 90-talet – i stort sett fullt slagsmål. Hård sparring så ofta som möjligt, med tanken om att det skulle fostra tuffhet. Omar har dock aldrig köpt den principen, och kallar sig ”allergisk mot hård sparring”. Även om man bortser från faktumet att slag mot huvudet aldrig kan vara hälsosamt, så menar han att man knappast blir tuffare av att ta smällar. Om något har han sett prov på motsatsen: killar som är hårda under träning, men under match inte alls kan skrämma och agera översittare mot motståndaren.
– Ytterligare ett problem är träningsvolymen. Sparras vi hårt kanske vi får iväg fem slag på tre minuter eftersom vi spänner oss. Är vi mer rytmiska och lätta kan vi få ett helt annat antal repetitioner av tekniker, och det är det du behöver för att kunna känna igen mönstren under match.
Han förtydligar däremot och säger att de sparras hårt mot kroppen och brottas med full intensitet, men mot huvudet blir det bara pet.
Stort fokus på hård sparring och fysträning kan alltså till och med vittna om dålig teknik, menar Omar. Han har spenderat tid på boxnings- och thaiboxningsklubbar av riktigt hög nivå. Där handlar det i första hand om att öva rytm och känsla i kombinationerna.
– Kubanska boxningslandslaget kör aldrig hård sparring, inte ryssarna heller. De har många av världens främsta boxare! Om de bara kör situationsbaserad, lättare sparring, och fortfarande framgångrikt kan tävla på den nivån så kan alla det, har han dragit som slutsats.
Även om hård sparring alltså inte är populärt på Pancrase, ser Omar ändå ett vanligt återkommande problem i att fighters tar onödiga smällar också under match. Avståndshantering är en underutvecklad aspekt i dagens MMA även på den högsta nivån, menar han.
– Fighters står ofta lite för nära varandra. Många har bakgrund i boxning och thaiboxning, där avstånden är ganska korta, och handskarna är tjocka. I taekwondo och karate är avståndet längre. Slagserierna är snabbare och det är mer rörelser ”in-ut”. Samma system för distans fungerar jättebra också i MMA, säger Omar och hänvisar till McGregor och Machida som innovatörer på det området.
Det finns många saker som på större skala påverkar hur fighters beter sig under match och träning. Allt handlar knappast om hur attityden till hård sparring är och hur starka influenser som finns från traditionella kampkonster. En ibland något bortglömd parameter är den moderna MMA:n regelverk. När jag frågar Omar om vilken regel eller standard han hade ändrat, har han ett snabbt svar:
– Jag skulle vilja tillåta upkicks. Det är på sätt och vis en idiotisk regel att man inte får sparka underifrån i guard! Ovanifrån får man använda armbågar med tyngdlagen helt på sin sida, men underifrån är det enda likvärdiga vapnet förbjudet.
Med tillåtandet av upkicks menar han att guard-spelet skulle bli mycket bättre och mer dynamiskt. Från topposition skulle fighters behöva vara långt mer strategiska i hur och när de slår, om risken för att få en häl i ansiktet hela tiden finns där.
– Guard-spelet skulle förändras helt. Man skulle se mycket fler trianglar och armlås, och dessutom färre skador. Visst att vi skulle se några fler knockouts till följd av sparkar, men å andra sidan skulle majoriteten av alla skärsår från armbågar försvinna.
Jag får snabbt uppfattningen om att Omar har stenkoll när det kommer till sportens tekniska utveckling. Han ser sig som en nörd som kan spendera en hel dag med att kolla på matcher för att studera tekniker och trender i buren. När det kommer till att följa trender utanför buren är han däremot sämre, erkänner han. Vi pratar om den växande betydelsen för fighters att ta ansvar för sin marknadsföring. Hur proffsen måste bygga och utveckla de varumärken som deras namn utgör. Omar konstaterar lite besviket att han är dålig när det kommer till att hålla sig uppdaterad och synlig på sociala medier. Jag pitchar skämtsamt idén att Pancrase skulle ha en timmes obligatorisk Instagram-tid efter träningspasset. Övning av tekniker innanför såväl som utanför buren i syfte att bli en mer attraktiv fighter. Inga grepp otillåtna för att bli framgångsrik i showbusiness. Omar skrattar avvisande åt förslaget, men kommenterar slutligen:
– Du måste vara intressant och kunna sälja biljetter. Det är vad det handlar om. Promotions ger inte dig pengar för att de ser det som en kul grej. I slutändan betalar de dig hundra tusen för att du kan dra in det dubbla i biljettförsäljning.
I den andra delen av serien diskuterar vi matchförberedelser och minnesvärda händelser i samband med fighter. Omar får där också tillfälle att fundera på hans moraliska ansvar som ledare och instruktör, såväl som vad han hade tagit sig till om han skulle bli totalförlamad från nacken och nedåt.