Under många år var han i det närmaste onåbar. Han avverkade motståndare på löpande band och få lyckades ge honom påtagliga problem i buren. Han dominerade viktklassen, först i WEC och sedermera även i UFC. Hela nio gånger försvarade han bältet. Sen hände det – 13 sekunder som förändrade världen. Men det är inte vad vi ska fokusera på här. Det har skrivits spaltmeter om hur Aldo förlorade sin titel. Hur han detroniserades på det mest brutala och förödmjukande sätt man kan föreställa sig. Vi ska istället kika på hur han kom tillbaka efteråt.
Återkomsten
Efter förlusten mot Conor kom Aldo tillbaka med ett delvis förändrat game, åtminstone hans strategi var ny. Det låter kanske inte som något märkvärdigt men faktum är att det var just det. I över tio års tid hade han utvecklat och förfinat en fightingstil som var mycket tätt sammankopplad hur han fightades rent strategiskt. Strategi och stil var alltså två sammanlänkade delar av det som gjort Aldo till den mest framgångsrike fjäderviktaren genom alla tider. Allt från hur han positionerade sin kropp när han slår eller sparkar, till val av tekniker var valda med stor omsorg och med hänsyn till hans strategi i buren.
Han hade under många år använt sig av en strategi som till stor del byggde på att han pressade framåt – han stalkade motståndaren – och bröt ner dem med sin brutala muay thai-orienterade striking. Det var ett framgångsrikt koncept och trots att alla visste hur han fightades – de hade studerat honom i åratal – var det ingen som rådde på honom.
Inte förrän Conor McGregor klev in i handlingen. Irländarens prestation är något som förtjänar en egen text, men vi kan nöja oss med att konstatera att det han lyckades med var något utöver det vanliga. Den kvällen, den 12 december 2015, förändrade McGregor mma-historien på ett mycket påtagligt sätt. Han besegrade en gigant. Tretton sekunder var vad som krävdes. Tretton sekunder som förändrade världen, i synnerhet för Jose Aldo.
Men som i alla andra sammanhang går livet vidare. Även efter svåra nederlag måste man plocka upp bitarna och gå vidare. Det gäller att lära sig hantera den nya verklighet som infinner sig. Det är ingen tvekan om att förlusten mot McGregor tog hårt på Aldo. Konstigt vore det annars. Därför var det många som, med stor spänning, följde hans återkomst till buren när han tog sig an Frankie Edgar, drygt ett halvår efter att han förlorat titeln till McGregor. Det var inte tal om någon tune up fight för Aldos del utan han kastade sig in i hetluften på nytt.
Det bör här påpekas vem och vilken sorts fighter Frankie Edgar är. Han kom in till matchen med 5 raka vinster – mot namn som Cub Swanson, Chad Mendes och Urijah Faber. Faktum var att Edgars senaste förlust kom mot just Aldo, i februari 2013. Han förlorade ett enhälligt domslut efter att ha spenderat 25 minuter i oktagonen tillsammans med Aldo. Edgar och hans briljante coach Mark Henry hade alltså haft över tre år på sig att förbereda sig inför en rematch med Aldo. Det var alltså en optimalt förberedd Edgar som klev in i buren för att ta sig an Aldo. Förberedd med motmedel mot Aldos aggressiva och pressorienterade muay thai-stil.
Men det var inte samme Aldo som mötte honom i buren. Det var en delvis förändrad version av Aldo han ställdes inför. Borta var de brutala bensparkarna och den hårda pressen. Istället var det en mer boxningsorienterad counter striker som väntade Edgar den kvällen. Aldo pressade inte framåt utan utnyttjade sitt fina fotarbete och sina explosiva, blixtsnabba slag för att kontra Edgar genom hela matchen. Han lockade Edgar att initiera och kontrade sedan med precision och kraft. Hans nedtagningsförsvar vad excellent och det blev en stående fight trots Edgars upprepade försök att ta ner det på marken. Matchen slutade med ett enhälligt och bombsäkert domslut för Aldo som i och med det åter blev mästare (interim) i fjädervikt.
Det var dock inte det centrala. Inte utifrån mitt sätt att betrakta och bedöma Aldos prestation. Det intressanta var sättet på vilket han kom tillbaka efter den största sportsliga motgång han någonsin mött. Aldo hade knappt sett någon motgång på närmare tio års tid innan de ödesdigra 13 sekunderna med McGregor. Men nu kom han tillbaka, mot en motståndare av absolut yttersta världsklass, som han besegrade med en helt ny strategi. Det är imponerande och det säger något om personen Jose Aldo.
Kan han göra det igen?
Frågan är nu om han, efter att ha åkt på den näst största motgången i sin karriär, än en gång kan komma tillbaka. Om han kan återuppfinna sig själv och göra de förändringar som krävs för att ta tillbaka tronen.
Aldo har hunnit bli 31 år gammal, vilket i och för sig inte behöver vara något problem, inte för den genomsnittlige fightern. Det är en ålder då många fighters når sin prime. Aldo är dock inte som den genomsnittlige fightern. Han har levt ett tufft liv, ett som från tidig ålder präglades av fattigdom och familjetragedi. Kampsport kom att bli en väg ut ur fattigdom. Han gjorde professionell debut den 10 augusti 2004, blott 17 år gammal. Från det att Aldo besegrade Mike Brown och blev WECs fjäderviktsmästare i november 2009 var han titelhållare fram till förlusten mot McGregor i december 2015. Georges St-Pierre har vittnat om pressen och den stress som kommer med att inneha bältet. Att ha det som alla andra strävar efter. Att ständigt vara jagad och att aldrig kunna slappna av. Så måste tillvaron under många år ha sett ut även för Aldo.
Han har alltså många mil på mätaren den f.d. mästaren. Frågan är därför om han har vad som krävs för att ännu en gång komma tillbaka och återta det bälte han höll under så många år. Om han har motivationen som krävs för att besegra den fantastiske Max Holloway. Att han har kunskapen och de verktyg som behövs råder det inga tvivel kring. Men det räcker inte, man måste leverera – topprestera – också och för det krävs motivation och otroligt fokus. Om Aldo har detta får vi svar på om mindre än en vecka, när han utmanar om titeln i vad som sannolikt är hans sista chans att återta sin titel.
____________________________________
Text: Kimuraredaktionen
