En hydra är ett mytologiskt monster. Det är en sorts ormliknande varelse med minst åtta huvuden. För varje huvud som höggs av växte två nya ut. Det är vad som gjorde hydran till en så fruktad varelse. UFC förefaller ha skapat en hydra som man nu har förlorat kontroll över. Det monster man har skapat består av olika delar, eller huvuden om man så vill. Ett av dessa huvuden är Conor McGregor, men det finns fler.
I Conor McGregor fick UFC allt de önskade sig. De fick en fantastisk fighter. En oerhört karismatisk person. En intelligent (nåja, i vissa avseenden) businessman som förstår vikten av PR. De fick en frispråkig trash-talker och showman, som kunde backa upp sitt snack i oktagonen. De fick en borderline megalomanprovokatör, med oöverträffad förmåga att beröra. De fick en superstjärna och en inkomstkälla av aldrig tidigare skådat slag. Det är alltså inte konstigt att UFC har kommit att ge McGregor särbehandling och möjligheter som aldrig tidigare har givits någon fighter. Inte heller att man har (enligt lex Jon Jones) haft överseende med och överslätat hans snedsteg. Men det har varit ett mycket kortsiktigt tänk. Ett tänk som nu komplicerar tillvaron avsevärt.
Hanteringen av McGregor kan sägas vara en del av en större tendens på senare tid. Nämligen att man har blivit alltmer (kortsiktigt) pengastyrd i sitt beslutsfattande. Man rör sig mer och mer i riktning mot ett WWE-orienterat sätt att tänka och agera. Fokus flyttas mer och mer till underhållning och vilar allt mindre på de idrottsliga delarna. Conor är det tydligaste exemplet men det har funnits andra.
UFC har genom sina val försatt sig i en ytterst komplicerad situation. En situation som kan sägas ha ett flertal olika förgreningar – härav liknelsen med den flerhövdade hydran. Jag ska kort beröra två av dessa.
Den första förgreningen ser ut så här. Conor McGregor har idag nått en nivå av status och inflytande som gjort det omöjligt, eller åtminstone mycket svårt, för UFC att över huvud taget gå emot honom. I takt med att McGregors beteende blir allt mer okontrollerbart och utflippat, ställer han större krav på UFC. Han kräver equity – delägarskap – och astronomisk lön för att försvara sitt bälte. Ingen kan ha missat den senaste tidens kontroverser runt superstjärnan. Dana White som i vanliga fall är blixtsnabb att säga sitt hjärtas mening angående sina champs – fråga Tyron Woodley och Demetrius Johnson – är knäpptyst. UFC’s vanligtvismycket snabba kommunikationsavdelning är som bortblåsta.
Genom att under lång tid ha låtit McGregor hållas, låtit honom göra ”vad fan han har velat”, har man försatt sig i en situation man nu inte kan backa ifrån. Man har gjort sig så beroende av McGregor att det i praktiken är omöjligt att neka honom det han önskar. Man ärbakbunden och fast med konsekvenserna av sinatidigare beslut.
Den andra förgreningen handlar om vilken effekt UFC’shantering av McGregor – och WWE-fieringen – har fått på övriga organisationen, framför allt på andra fighters. Det budskap man har sänt till fighters har varit att; det räcker inte att vara en bra fighter. Man måste dessutom vara marknadsföringsbar och sälja. Ansvaret för att vara detta har till stor del lagts på fighters. Dvs på 20-35-åriga alfahanar som inte alla har universitetsexamen inom marknadsföring – tvärtom. Många fighters är, om man ska vara diplomatisk, aningen ”rough around the edges”.
Dessa har således tittat på McGregor, gjort sin egen högst bristfälliga tolkning och analys av vad irländaren (m.fl.) gör för att synas, och därefter försökt skapa en egen version av det. Givet förutsättningarna är det inte konstigt att det har gått som det har gjort. Att en kille som Colby Covington har skapat rubriker var och varannan dag på sistone kan inte komma som någon överraskning. Han har dock gjort det på sämsta möjliga sätt. Utifrån hans perspektiv gör han sannolikt bara vad han tror förväntas av honom. Han syns och hörs. Han skapar rubriker – allt enligt devisen att all publicitet är bra publicitet.
Covington är bara det senaste exemplet på något som blir vanligare och vanligare inom UFC. Han är ett symtom på en åkomma, en röta som UFC och WME-IMG själva har skapat och som tillåtits få fäste i organisationen. Riskkapitalisterna ligger inte sömnlösa över denna utveckling. De vet att de när som helst kan plocka ut sin pengar och investera i något annat istället. Idag är det UFC och sporten mma, imorgon solcellstillverkning i Mexiko.
– Who fucking cares!
De som bryr sig är alla de som har investerat känslomässigt i sporten mma. Fighters, tränare, fans, m.fl. har lagt tid och engagemang på en sport de uppskattar – i vissa fall till och med älskar. Det är dessa som betalar priset för att ett fåtal ska kunna tjäna snabba pengar. Det är nog dessvärre så att hydran har vuxit sig så stor och så stark att det inte längre är möjligt att döda den. Det bästa vi kan hoppas på är kanske någon form av ’damage control’, att den får fortsätta leva – tjäna pengar åt WME-IMG – men att den inte tillåts växa ytterligare. Det är kanske den kompromiss vi tvingas leva med. Åtminstone till den dag The Muhammad Ali Expansion Act träder ikraft. Men det verkar dessvärre inte vara aktuellt de närmsta åren.
_____________________
Text: Kimuraredaktionen
