Att rivalitet skapar ett ökat intresse råder det ingen tvekan om. Rivaliteten mellan Jon Jones och Daniel Cormier ger en extra nyans av sporten och en längtan hos fansen till ögonblicket då de står öga mot öga i oktagonen. Under åren har vi fått uppleva flertalet matcher där de tävlande inte haft mycket till övers för varandra. Det hela startade med Tito Ortiz och Chuck Lidell, som gick från att vara vänner och träningskamrater till att bli riktiga rivaler. Lidell gick segrande ur båda matcherna där deras rivalitet skapade éxtra stort intresse. Lidells avslut av Ortiz har blivit en klassiker där “The Iceman” som besatt matade slag mot Ortiz som till slut inte kunde fortsätta.
Rivalitetet och derbykänsla är något som finns i de flesta sporter. Oftast är det matcherna mot en äkta rival som fansen och atleterna mest ser fram emot. MMA är en unik sport där den mentala förberedelsen är minst lika viktig som den fysiska. Förberedelsen inför en match mot en motståndare man inte gillar ger i många fall en positiv effekt på träningen. Jon Jones har flera gånger beskrivit hur träningen inför det första mötet mot Daniel Cormier var det bästa träningslägret han haft, tack vare att Cormier lyckades skapa en extra frustration och laddning hos Jones.
Det blir allt vanligare att fighters använder sig av “trash talk” för att marknadsföra sig. Chael Sonnen och Conor McGregor har blivit kända för sitt snack som helt klart gett upphov till ökad medial uppmärksamhet. Däremot är det en stor skillnad mellan vanligt trash talk och äkta rivalitet. Jämför vi McGregors match mot Jose Aldo och Eddie Alvarez är skillnaden enorm. Aldo var känslomässigt engagerad på ett helt annat sätt än Alvarez tack vare månader av skitsnack. När matchen mellan Aldo och McGregor väl tog plats fick vi bevittna något av ett antiklimax när matchen sedan avgjordes så snabbt. Vi är nog många som hade föredragit att få känna av och uppleva deras rivalitet i en något längre match. Vi får se om det eventuellt kan bli aktuellt med en returmatch i framtiden.
Rivalitet kan helt klart ge en extra krydda, men riskerar ibland att gå för långt. Vem minns inte presskonferensen mellan Cormier och Jones där det hela slutade med ordentligt handgemäng. Detta är den mörka sida av rivalitet, som möter oss allt oftare inom många idrotter. Två mästare som börjar fightas före match är oacceptabelt. Som mästare är det viktigt att föregå med gott exempel, något Jon Jones verkligen inte lyckats med. Jag har personligen väldigt svårt för att tävlande utnyttjar familjemedlemmar eller andra personer som inte har något med själva matchen att göra. Det känns som ett billigt och fult knep att använda mot sin motståndare och som tur är hör fortfarande denna typ av skitsnack till undantagen.
Efter att ha sett de två första avsnitten på säsong 25 av The Ultimate Fighter är det tydligt att UFC försöker applicera framgången även i reality serien. Cody Garbrandt och TJ Dillashaw har redan hamnat i luven på varandra och det finns inte mycket som tyder på att stämningen mellan dem kommer lätta. Programmet har sedan tidigare haft stor framgång genom val av tränare som visat sig vara riktiga rivaler. Säsong tio med Rashad Evans och Rampage Jackson är ett exempel på detta.
Oavsett sport, derby mellan AIK och Djurgården eller Jones vs Cormier, så ser vi det uppenbara: rivalitet säljer. Före match och under match får rivalitet gärna ge extra bränsle och kämparanda. Men det måste alltid finnas med en ömsesidig respekt bland alla inblandade. När motståndaren är besegrad och matchen är slut så hoppas jag att respekten tar över. Utmana hellre en ny motståndare efter seger istället för att trycka ner den du precis besegrat, oavsett vad du tycker om personen i fråga.
Det finns inga hinder för UFC att även i fortsättningen använda sig av rivalitet i marknadsföringssyfte, så länge det går hand i hand med den ömsesidiga respekten.
