Prag kokar. Fyrverkerier, vrål och en bur i kvällsluften — OKTAGON har lovat domedag och levererar en saga som jag aldrig kommer att släppa. Där och då hittar jag det alla pratar om men få vågar jaga: draken.
Gästkrönika: Ikaros och draken i Prag
Fyrverkerierna smäller samtidigt som announcern Ondřej Novotný ropar ut vinnaren i den stora trilogin mellan två giganter inom MMA: Karlos Vémola och Attila Végh — en matchserie som tidigare stått lika. Vinnaren annonseras och stadion exploderar. Karlos Vémola vinner trilogin och blir ”Infinity-mästaren”.
Jag känner pulsen, publikens vrål, strålkastarna som förtrollar mig — vad i helvete har jagprecis fått uppleva? Jo, det ska jag berätta nu — när Ikaros fått följa med Kimura för att skriva en krönika om eventet.
Jag har följt Oktagon länge och alltid uppskattat hur produktionen bygger storytelling som får fansen att förstå vad det handlar om — både för den inbitne och för kompisen som inte har en aning. En solig eftermiddag landar vi i Prag. Jag vet inte riktigt var jag ska lägga mina förväntningar och förhoppningar.
Tankarna flyger medan vi åker taxi från flygplatsen till presskonferensen. Utomhus-MMA, slutsålt (25 500 personer) och Bruce Springsteen spelar i stan samma kväll på lördagen.
När vi närmar oss arenan ser man enorma affischer: KARLOS VÉMOLA VS ATTILA VÉGH
Folk köar för att se presskonferensen, och där och då inser jag att det verkligen är slutsålt.
Vid grinden står en rejält förfriskad ung man som låtsas vara vakt. Han saluterar och släpper förbi mig. Något säger mig att det inte är sista gången jag stöter på honom. När vi kliver ut på stadion och ser buren, läktarna och det febrila arbetet som pågår får jag gåshud — det känns nästan religiöst. Här ska vi alltså se MMA.
Jag spanar runt för att få en bild av publiken och ser en väldigt blandad skara fans: det äldre paret, grabbgänget, familjen, influencers — och två svenskar från Kimura.
Man hade lika gärna kunnat vara i en tunnelbana, men nu är vi på en fotbollsarena där en stor MMA-gala ska äga rum. Man kan tycka vad man vill om merch, men syftet är enkelt: reklam för varumärket och produkten. Och här har man verkligen lyckats. Det finns samlarkort exklusivt för eventet, skumfingrar med favoritfighten, och till och med en limited edition-öl i samarbete med ett välkänt bryggeri.
Sedan är det äntligen dags för huvudkortets fighters att entra scenen och svara på publikens frågor. De välkomnas av jubel och applåder, stämningen är skön och uppsluppen — tills en skrovlig, hes röst plötsligt skanderar, om och om igen: ”ATTIIIILLAAAAAA, ATILLAAAAAA!”
Visa detta inlägg på Instagram
Japp — jag visste att jag skulle stöta på den där herren igen. Han har definitivt svart bälte i Karatefylla, det är säkert. På kvällen, när vi strosar runt på Prags pittoreska gator en härlig sommarkväll, kan jag inte låta bli att höja ribban i mitt huvud — en ribba som kanske inte ens Armand Duplantis klarar. Jag har följt mediebevakningen inför eventet och vet att förväntningarna är höga. Det kan bli farligt om något går fel.
Man har till exempel haft stora avhopp, som Frederic ”Neanderthal” Vosgröne — enormt efterlängtad. Jag kan tänka mig att många tyskar rest hit bara för honom. Men det är en del av sporten: skador och sjukdomar händer, fighters är också människor.
Visa detta inlägg på Instagram
Judgement Day
Domedagen, som Oktagon har valt att kalla detta event, handlar förstås om trilogin mellan Karlos och Attila. När vi närmar oss arenan igen märker vi hur extremt mycket folk det är — kön ringlar lång och stämningen är mer lik en väckelse än en domedag. Att sitta högt upp och långt bort kan kännas nervöst på MMA — inte för höjden, utan för oron att inte se ordentligt. Lyckligtvis har jag hyfsat bra ögon, och skärmarna runt arenan hjälper onekligen till — min oro stillas, något.
När jag tittar runt kan jag inte låta bli att fascineras och bygga upp scenarier i mitt huvud: hur mäktigt det kommer bli när folket fyller läktarna. Det är nästan som en folkfest — man är här för MMA, men också för att ha kul. Det märks tydligt: folk dansar i grupper, grabbar jiddrar som bara grabbar kan, familjer håller koll på knattar som vill rymma iväg.
Det är en fantastisk känsla. En kort stund känner jag en liten avundsjuka — jag vill också ha det så här hemma i Sverige. Men mitt inre säger mig att jag är här för att njuta, inte lösa problem. Oktagon kör ofta galor i Tyskland och snart även i Hamburg. Det är nära nog — och det får duga, åtminstone för stunden. Matcherna är bra, som de alltid är på Oktagon: högt tempo, brutala brawls, grymt clincharbete och stabil wrestling.
Någonstans vill jag påstå att Oktagon påminner om Pride eller UFC:s tidiga dagar. Vi fans som följt UFC vet hur det tappat lite glans och hur Europa ofta står utan stora galor. Här fyller Oktagon en lucka och bygger smarta koncept som gör fansen hungriga på mer. Halvtidsshowen var något jag sent kommer att glömma: ljus, stämning, fyrverkerier och helikoptrar som sveper över arenan. Man har verkligen gjort allt för att skapa en minnesvärd show.
Visa detta inlägg på Instagram
Och så main event. För att höja hypen ännu mer är det ingen mindre än Jiří Procházka som bär in bältet — till tonerna av Living on a Prayer med Bon Jovi. Självklart har Jiří på sig sin samurajkavaj. Jag erkänner — jag är en fanboy, men jäklar vilken karaktär han är. Publiken älskade det.
Visa detta inlägg på Instagram
Huvudmatchen var otrolig: en kamp mellan två legendarer där Karlos hade övertaget större delen, men fick smaka på minst tre knän från Attila — man fattar inte hur han stod upp efter dem. Inte så konstigt att Karlos kallas ”Terminator”. En sådan hjälte — och publiken visade det verkligen: klappar, burop, hejarop och vrål vid varje avslut.
Visa detta inlägg på Instagram
Det gav mig ett rus jag aldrig känt förut. I folkmun säger man att man ”jagar draken” för att få uppleva samma rus igen — och det fick jag.
Jag mötte draken, och jag kommer förmodligen fortsätta jaga den. För så här nöjd vill jag alltid vara. Orimligt? Kanske. Men jag kommer aldrig sluta jaga — för kärleken till sporten vi håller kär.
/Ikaros
