Utan någon egentlig erfarenhet gick svenske Göran Jettingstad in i ringen för att ta sig an legendaren Ikuhisa ”Minowaman” Minowa i vad som kom att bli hans enda match i karriären. Vi kontaktade Göran för att komma till botten med den mystiska händelsen. I en exklusiv intervju berättar han hur det hela gick till och skräckskadan som följde.
Göran Jettingstad debuterade mot ikonen – Hur gick det till?
För snart åtta år sedan kom nyheten om att en okänd svensk fighter skulle gå sin debutmatch mot en av Japans mest legendariska fighters. Göran Jettingstad skulle möta Ikuhisa Minowa, mer känd som ”Minowaman”. Där och då uppstod ett av svensk MMAs största mysterium. Ett bisarrt händelseförlopp som idag, från A till B, känns mer som en feberdröm än någonting annat. Vi tog kontakt med Göran, för att för första gången få höra om händelsen från hans egna perspektiv.
Det hela började när Göran flyttade från Österbybruk, utanför Uppsala, till Japan. Först av ren äventyrlighet, av en vilja att se världen.
Österut – Mot Japan och Sydkorea
Görans första möte med kampsporten var när en kompis i Uppsala tog med honom till en karatedojo. En fascination uppstod för Kyokoshin och dess många intriger. Teknik, taktik och sparring fångade Görans intresse på ett sätt som andra sporter misslyckats med.
Han drog med mig dit, så var jag väl fast där i ett år i alla fall. Jag tyckte det var skitkul. Det var första gången jag hade någon träff med kampsport. Jag hade testat på det vanliga, fotboll, bandy… Men det här var mycket roligare.
Därefter började han jobba som skyddsvakt och tid för nöjen blev allt mindre. Här någonstans började tillvarons monotoni nöta på Göran. Han ville bort från Uppsala, bort från Sverige. Kort därefter bestämde han sig för att flytta till Japan, där han tog en språkkurs. Ett nytt land, med nya intryck.
Väl utomlands föll han för den japanska kulturen och människorna. Bara en månad efter flytten sökte han sig till klubben Abi Ani Combat Club (AACC). Ett välkänt MMA-gym med särskilda framgångar på damscenen. Bland tränarna fanns veteraner som Hiroyuki Abe samt forne UFC-mästaren Josh Barnett. Dessutom höll Megami Fuji, som då var pound-for-pound etta i världen på damsidan, pass med jämna mellanrum.
Där höll jag på hårt i ett och ett halvt år. Tyckte det var svinkul, var där tre-fyra dagar i veckan.
Två år hann passera innan ännu en flytt ägde rum. Göran tog sitt pick och pack och drog uppåt Sydkorea. Här testade han på Taekwondo, för att sedan gå till MMA igen och hittade slutligen International Gym i Seoul. Vad som skulle varit en tre månader lång språkkurs utvecklades till två år. Göran blev mer och mer stadgad i stan, samtidigt tränade han mer än någonsin tidigare. Det var under denna tiden han, under ett helt vanligt pass, fick frågan om han var intresserad av att tävla.
Träningen börjar
En av hans tränare gick fram till honom för att presentera idén om att gå match.
Det var väl en dag när jag tränade, så kom coachen till mig och sa att ’Göran du har inte funderat på att prova gå in i matcher och sånt?’. ’Ja det skulle vara kul’ sa jag till honom. Att hitta någon man kan matcha sig med någorlunda. Men då kom han och sa ’vi har en person som vill möta dig’. Fråga mig inte hur, men jag antar att dom har någon connection mellan klubbarna i Asien. Så dom vet ungefär vilka medlemmar som finns och så.
Personen som ville möta honom var Ikuhisa Minowa. Minowa var ett stort namn på scenen under 00-talet, känd för att ofta matchas mot fighters med enorm fördel i vikt och längd. Under sin karriär hade han bland annat mött fighters som Paulo Cesar ”Giant” Silva (ca 175 kg, 218 cm lång), Eric ”Butterbean” Esch (171 kg) och Hong Man Choi (219 cm lång). Själv är Minowa 175 cm lång, med en matchvikt kring 90 kg.
När Göran fick erbjudandet hade Minowa gått över 100 matcher, men var ändå intresserad av en svensk debutant. Varför dom just valde Göran är något han än idag är osäker på.
Jag vet ju fortfarande inte exakt varför dom valde mig. Men dom ifrån den klubben där han tränade hade väl antagligen sett mig. Jag gissar på att de hade med längden att göra, som ni vet är han känd för att möta långa motståndare.
Göran är 193 cm lång, alltså har han ungefär 18 cm på Minowa. Men det är långt ifrån den enorma skillnad i storlek Minowa blivit känd för att ta sig an.
Så min coach frågade mig, ’Det är upp till dig, men jag tror att du har en, inte en stor chans men en liten’. Han litade väl lite på min snabbhet och varpå han tyckte att Minowaman hade blivit långsammare senaste matcherna.
Vi kollade igenom alla hans senaste matcher. Han fick väl lite mig att tro att ’jag har en chans’.
Jag fick ju gå hem och tänka på det såklart. Det var ju inte ett självklart beslut. Visst, jag hade tränat ett tag och kände mig någorlunda säker tekniken och sånt men det är en helt annan grej.
Matchmässigt fullständigt grön spenderade Göran kvällen grubblandes. En möjlighet hade presenterat sig, som förmodligen aldrig skulle upprepas. Genom sina inre debatter fanns en ständig känsla av att han skulle ångra sig om han inte tog matchen.
Jag sa till coachen att ’jag tar matchen’, men jag vill att ni sätter mig på hårt schema där ni tar in folk som kan förbättra mina bitar så att jag har en chans mot hans brottning.
Förfrågan kom runt årsskiftet från 2013 till 2014. Redan i April var det dags att gå match. Han blev tvungen att balansera den intensiva träningen med sin fortfarande pågående utbildning.
Det var skola nio till tretton, hem, käka något kort, sen direkt iväg till träning i fem -sex timmar.
Ekonomin bestod av sparade pengar, CSN-bidrag från Sverige och utspridda betalningar från tidigare statistjobb.
Knappt tre veckor innan den stora matchen blev Göran tillsagd av sina tränare att gå upp några kilon. Träningen hade lett till en vikt på cirka 80 kg, en siffra de fann något liten jämfört med den tio kg tyngre Minowa.
Då vägde jag bara 80-81 (kg). Då kanske jag låg på nio-tio procent fett, så det var egentligen det jag kände mig mest bekväm med för det var det jag hade tränat och känt mig nöjd med. Jag fick höra från min coach senast typ sista tre veckorna att dom ville att jag skulle gå upp några kilon. Det där vart en stor utmaning för mig. Jag hade ju skitsvårt att gå upp i vikt fortfarande. Jag käkade hur mycket som helst men med tanke på att jag hade ganska snabb ämnesomsättning och om det var på grund av längden. Så jag fick ju typ käka som vanligt och sen innan jag gick och la mig fick jag typ trycka i mig en pizza bara för att jag skulle gå upp i vikt.
Jag kände att det tog på mitt psyke, att så fort för första gången gå upp typ tre kg på tre veckor. För mig då hade jag aldrig varit med om att gå upp så mycket.
Nervositeten – Galan skulle äga rum på den legendariska sumoarenan
Inför matchen kom nervositeten krypande. Eventet skulle äga rum i Ryogoku Kokugikan, en arena som läts byggas under Meiji-eran för att hålla tävlingar i Sumobrottning. Med en kapacitet på 20 000 åskådare har den blivit en legendarisk plats med lång tradition i kampsporten. Inte nog med det skulle Görans match vara co-main event under kvällen. Alltså det sista mötet innan galans huvudmatch.
Det är så svårt att förklara. För mig, jag vet inte hur andra hanterar att ställas i rampljuset, men för mig… Jag menar jag var en helt vanlig skolpojke kändes det som då.
Det var några japanska klasskompisar som fick reda på det i klassen. Och bara ’va i helvete’ när dom fick höra att jag skulle gå i just den fightingarenan. Den var ju känd som sumoarena där det är ganska stor ära att slåss på.
Mot Japan – Sista dagarna innan matchen
Träningen var avklarad, matchen bara några dagar bort. Trots det berättade Göran att han lyckades hålla nerverna i schack, i alla fall tills han tre dagar innan matchen reste till Japan.
Innan jag åkte till Japan, det var typ tre dagar innan matchen, innan dess var det lugnt. Då var det bara att träna på hårt och köra på i Sydkorea. Det var ingen som visste att det var något på gång liksom.
Bara dagar innan resan till Japan fick Göran ett rejält bakslag. Hans coach som hade varit med honom under hela träningen inför matchen meddelade att han inte skulle följa med. Istället fick en annan tränare som Göran inte riktigt kände ta över och agera ringhörna.
Jag kände ju ingen. Jag skulle åkt till Japan ifrån Korea med min coach var planen. Som jag ändå tränat med och lärt känna lite och som jag litade på. Men det vart inte så, han cancelade att åka med mig typ någon dag innan. Så sa han att ’vi skickar med en annan snubbe som är från vår klubb’. Så jag hade aldrig träffat den personen. Så det vart lite såhär ’okej, ja hej på dig’ typ (skrattar).
Vi körde lite coachning, strategisnack innan men han visste ju inte vilka mina svagheter och styrkor var. Det kändes inte heller helt rätt.
Jag försökte ju bli lite vän med honom, men det kändes som att han liksom inte försökte bli nära vänner. Så jag kände mig lite ensam när jag kom dit.
Nervositeten började växa vid ankomsten. Affischer för matchen fanns runt om i stan, han fick gå in i den tomma arenan för att känna på mattan och såg då just hur mycket folk det faktiskt skulle bli.
Men när jag kom till Japan då var det lite posters här och där för fighten.
Han kom till hotellet de skulle vara på inför presskonferensen. Här började den något overkliga känslan leta sig fram ännu mer.
Det var rätt absurdt. Det var väldigt många människor som ville komma fram och ta bild, det var någon som ville ha en signering. Det var weird. Jag kände ju inte att jag förtjänade det alls.
Att debutera under strålkastarljuset bidrog till en unik upplevelse med många nya intryck. Han var tvungen att tala inför massa folk på presskonferensen, samtidigt ville han hålla sig professionell då han representerade sin klubb i Seoul. Hans mellannamn Ulf tyckte dom var så häftigt för att de lät som engelska ”wolf”, så det blev hans smeknamn.
Genom allt detta ansträngde sig Göran för att inte överrumplas av allt som hade med själv showen att göra, ständigt försökte han hålla på fokus på matchen.
Jag gick inte in mentalt för att förlora matchen såklart. Jag gick ju in för att jag skulle göra mitt bästa liksom. Hur det än går ska jag lämna med nån sorts… nånting. Jag ville ju ändå komma ut där på ett bra vis. Vilket det inte riktigt vart. Ja… Sen kom matchdagen.
Göran Jettingstad vs. Ikuhisa Minowa
Än idag har han inte riktigt kunnat smälta det som faktiskt ägde rum där i Japan för åtta år sedan. Hela tiden kände han sig oförtjänt av den chans han nu hade framför sig.
Jag tycker att någon som förtjänade den mer borde ha varit där. Lite så kände jag hela tiden.
På matchdagen utförde han vanliga rutiner under ovanliga förhållanden. Frukost på hotellet, omringad av fighters och främmande ansikten. Sedan runt klockan ett kom bussar och hämtade alla fighters föra att köra dom till arenan. Här följde flera timmars väntan då Görans match inte var förens på kvällen. Så fram tills dess satt han backstage, ständigt påmind om av en TV som visade alla matcher innan hans egna.
Jag hade ingen erfarenhet av hur man skulle förbereda sig för en match egentligen.
Under tiden lyckades han knyta kontakt med lite folk omkring honom. Bland annat var den brittiske fightern Philip De Freis där, han skulle gå huvudmatchen mot Satoshi Ishii. Göran berättade att De Freis, som tävlat i UFC, var en stor hjälp timmarna innan matchen.
Hans gäng var supertrevliga mot mig. Så de vart la mina vänner inför fighten som jag kunde hypea lite med, snacka med och så. Hans (De Freis) coach, jag minns inte vad han heter, han gav mig lite pointers. Jag var nyfiken på hur mycket man ska käka inför matchen, ska jag ta något att äta precis innan eller brukar man köra på en tom mage? Jag hade inget förberett, ingen hade ju sagt att ’du behöver ta med det här och det här’. Jag kom ju dit på tom mage och satt där hungrig i timmar innan.
Min coach försökte köra lite sparring med mig, värma upp mig lite precis innan det var min tur att gå upp. Men han körde lite udda tävlingstekniker och alla andra fighters som hade sina moves i närheten där, dom tyckte det var lika mystiskt att jag var där. ’Vem är den här snubben’ liksom, inget record. Så det var några som stirrade på mig och jag kände att jag fick lite av en illa vibb.
Han fick även ta del av lite råd från en av sina förebilder, kickboxningslegendaren Peter Aerts. Aerts gick fram när Göran höll på att värma upp med sin coach och gav honom och sa till coachen:
’Nä, nä nä. Gör inte sådär, gör såhär istället’ så tog han över lite. Så han var också sjyst.
Gonggongen går
Nu var det dags. Timmarna hade gått, arenans eviga surr hade byggt upp pirret inom Göran. Väl på väg ut mot ringen fick han sig en överraskning, låten han gick ut till var en helt annan en den han själv valt. Han förväntade sig att höra ”Wake Me Up” av Avicii, istället dundrade en för honom okänd metallåt ut i högtalarna. Trots debuten hade han fått en del hype via presskonferensen. Publiken applåderade när han kom gåendes mot ringen. Det sista rådet han fått av sin coach var att han skulle undvika att sparka i hela första ronden.
Vi snackade ju som sagt lite taktik innan och han sa till mig, vilket jag ångrar att jag lyssnade på då jag borde följt mitt eget hjärta, att ’i första ronden, kör inga ben’. Det var där jag tappade lite identitet i matchen då det var min styrka, att kunna köra ganska höga och snabba sparkar.
Inuti ringen, på andra sidan Ikuhisa Minowa.
Jag fick så mycket bra lägen kände jag under matchen. Att när han rörde sig dra iväg en ganska snabb spark. Men jag tror att hans (coachen) tanke var att i och med att han (Minowa) är en så bra brottare så kommer han fånga den. Det var hans motivering, men för mig blev det så himla akut innan. Jag tror också man ser att jag tvekar ganska många gånger, att jag vill göra något men sen bara ’nä, jag ska inte chansa’.
Matchbilden såg ut så att Göran började gå framåt, finta lite med jabben medans Minowa stod utan gardering, cirkulerandes i ringen. Minowa prickar med en hård benspark. Efter ännu en benspark dyker Minowa och lyckas ta ner Göran.
Jag hade för mycket tunnelseende, jag var så sjukt locked på hans ögon under matchen. Han fick in några sparkar på mig och jag såg dom inte komma alls.
Man kan se att jag försöker närma mig honom långsamt, men jag är väldigt stel ser man. Erfarenheten hade ju han så sjukt mycket av, så man ser att han är väldigt avslappnad.
Jag tror att jag var lite rädd för att ta i med full kraft. När man kör amatörmatcher, eller sparringmatch, då tar man ju inte i allt. Man liksom försöker vara lite sjyst, man markerar… Så gick det från det till att jag nu skulle plötsligt gå och mata fullt på en snubbe. Det tog mentalt lite stopp på mig.
Minowa, som är mycket meriterad grappler kontrollerade Göran på marken. Till slut började han jobba in en udda submission, ett ledlås som bröt mot lårbenet. Det hela gick fort. Plötsligt bröt domaren matchen. Göran låg kvar på marken, med benet helt förstört.
Det var ju många som skrev i kommentarerna på youtube att ’varför tapa han inte?’. Det var väl det jag ville addresera mest sen när folk frågade varför jag inte tapa (gav upp). Jag låg på marken, jag kommer ihåg att jag stirrade honom i ögonen. Men jag försökte ju ändå, jag hade ju tränat en del BJJ så jag kände mig säker då iallafall på att det finns alltid någonting man kan göra för att ta sig loss. Så jag tänkte inte ge upp förens jag hittade den vägen eller att det känns livsfarligt. det var inte livsfarligt, han höll liksom min fot och slog mig lite, jag tänkte att ’jag ska försöka hitta en väg, jag måste kunna greppa tag i honom och hitta en väg upp’. Jag satt liksom och tänkte på 100 olika pusselscenarion. Sen gick det så fort… Vad jag minns är att jag tittade in i hans ögon innan han gjorde sitt bryt. I blicken såg jag typ att han verkade tvekade, som att han visste att han skulle göra någonting som kan vara farligt. Men att han tvekade lite på det.
Sen gick det liksom från ingenting till att han började snurra in mig och la all vikt på lårbenet och så gick det från ingen smärta till att det var av.
Mardrömsskadan
Matchen var över. Göran låg kvar på golvet, på andra sidan ringen stod Minowa och tittade lite avvaktande på honom. I sin allra första match drabbades han av en karriärdödare.
Jag kände ju bara hur benet låg snett. Jag kände ingen smärta för det var så mycket adrenalin i kroppen.
Lårbenet hade gått av helt och hållet på två ställen. Liggandes på marken kom läkarna in för att bära ut honom på en brits.
Det kändes ju som en evighet, men det var väl säkert bara några sekunder tills dom kom och plockade upp mig. Sen var det den mest bisarra känslan jag någonsin känt när dom skulle lyfta mig från marken upp på britsen. För dom lyfte benet, alltså dom insåg att det var helt av, så dom lyfte liksom ena delen av benet innan dom lyfte den andra. Så det var där första gången jag kände smärtan.
Jag tror att jag skrek. Jag vet inte om man hör det i klippet när jag skrek primalt.
Så dom fick upp mig på britsen och jag bara sa ’ge mig något smärtfriande’, liksom ’painkillers, please, please’. Något sånt sa jag.
Som tur var låg ett av Japans främsta sjukhus inom området idrottsskador precis i närheten av arenan. Så en ambulansfärd på två till tre minuter förde honom direkt in till akuten. Där krävdes hastiga beslut för att underlätta Görans smärta. Han fick bedövande medel, sedan satte dom in en skruv för att kunna stabilisera benet temporärt för att hålla igenom natten. Dagen efter kom mannen som hade anordnat eventet och bokat matcherna till sjukhuset för att prata med personalen.
Han snackade japanska bakom min rygg ganska mycket, jag tror inte han insåg att jag förstod en del. Men han pratade rätt så mycket med läkaren och han försökte få dom att inte ge mig så mycket dyr painkiller (bedövning). Han ville liksom få dom att ’nej lägg inte så mycket dyr painkiller på han, han är fighter, han är van’.
Det var organisationen som skulle stå för räkningen i kombination med Görans försäkring. Problemet var att Göran inte hade någon försäkring. Så sätt ville representanten inte behöva lägga för mycket pengar på Görans sjukhusvistelse. Men läkaren lyssnade som tur var inte på detta och fortsatte ge Göran den behandling som ansågs nödvändig för en lyckad återhämtning.
Några dagar efter matchen kom Minowa och besökte Göran på sjukhuset.
Han sa inte så mycket. Jag tror att han kände lite skuld eller vad man ska säga. Han kom inte in och sa ’Hej! Hej!’ utan han tittade ju ner och kände väl att han inte ville säga för mycket.
Jag fick ändå känslan av att han var en sjyst kille liksom. Jag tror inte riktigt att han ville det där men att han kanske själv blev förvånad över hur stark den där rörelsen är.
Med skadan medräknad kunde man ha hoppats på en relativt stor peng till Göran, något som han tydligen blev utan. För sin match fick han ungefär 3000 kr. Japan som annars är kända för att ta ganska bra hand om sina fighter, i alla fall lönemässigt.
Jag tror att min coach fick ganska mycket mer än vad jag fick. Våran klubb tror jag fick betalt ganska mycket. Men att jag bara fick 3000 då. Så sa han att om ’Ja men går det bra eller om du visar kämpaglöd så att folket vill se dig igen’, då kommer jag få mer betalt.
Göran stannade på sjukhuset i två veckor, operationen hade gått över förväntan. Han hade blivit omhändertagen av ett meriterat läkarteam och en av Tokyos bästa kirurger var den som genomförde operationen. Därefter var man osäker på om han skulle skickas till Sydkorea där han bodde, eller till Sverige som han är född i. I slutändan rekommenderade dom att han skulle åka hem till Sverige så att han skulle kunna bos hos familj eller någon annan som kan hjälpa honom återhämta sig. Han själv var lite osäker då han hade träffat en tjej i Sydkorea som han blivit tillsammans med.
Hon vart ju förstörd såklart när hon fick reda på hur det hade gått i matchen.
Vi hade typ dejtat i ett halvår.
MMA-organisationen ville bli av med honom, så de kom överens om att skicka hem Göran till Sverige. På flyget bokades tre platser så att han skulle kunna ha stöd för benet. Men just som man inte kan tro att det blir värre så visade det sig, väl framme på flygplatsen, att biljetten hade ändrats.
När jag väl kom in på flyget, eller precis innan kanske det var, så sa dom att ’nej det här är din plats’. Och då var det mitt i såhär fem platser och där var jag tvungen att sitta. Jag fick sitta med benet utsträckt hela tiden för annars var det ju extrem smärta.
Efter ett tag lyckades dom flytta en hel rad så att han kunde ligga ner resten av resan. Sedan kom han hem till Sverige. Då bodde han hos sina föräldrar när benet fortfarande höll på att läka. De svenska läkarna sa, till skillnad från de japanska, att han skulle försöka stödja på benet lite försiktigt. Detta så att han kunde förhindra att det växte igen.
Två månader från att jag kom till Sverige kunde jag gå någorlunda på benet själv.
Där började det äntligen vända lite, Göran fick medvind efter allt kaos. Tjejen reste från Korea och hälsade på i Sverige. Där de båda bor tillsammans idag. Göran började plugga och kom in på en ny karriär, gifte sig och är idag stadgad i Uppsala.
Trots allt berättade han att än idag finns det en liten längtan tillbaka till MMA och kampsport. Även om tävling inte finns på kartan får han då och då suget tillbaka för att snöra på sig handskarna. Skuggboxas i vardagsrummet, följer och tittar på sporten. Dessutom avslöjar han att han snart ska bli pappa och berättar om drömmen att kunna introducera sitt barn för kampsporten.
Jag har en dröm liksom att i framtiden, med grabben liksom, ta in han lite på kampsport. Det skulle vara jävligt kul att träna, ja men Taekwondo eller nåt tillsammans.
Där har vi Görans äventyr. Från Österbybruk, till en av japans mest legendariska arenor och sen hem till Sverige igen.
Det var den matchen. Men det blir nog tyvärr inga mer matcher i mitt liv.
