Krönika

Hegevalls High-Kick: UFC borde skämmas

Chael Sonnen är rolig.

Jag har träffat honom tre gånger och skrattat hejdlöst åt alla de tokerier som hoppat ut den karlns väldigt välsmorda trut de senaste åren. Sist jag pratade med honom berättade han att han aldrig haft en ”training camp” eftersom han varken var medlem i pojkscouterna eller var nio år gammal. Han informerade mig även om sin patenterade specialdiet som mestadels bestod av ostbollar och hamburgare. En lögn såklart, men lika roligt för det (eller kanske ännu roligare bara därför). Han avslutade vårt samtal med att försäkra mig om att han verkligen hade planerat att resa till Rio för att bryta sig in i Wanderlei Silvas hus. Men blotta tanken på att se honom i sänghalmen med Big Nog, Vitor och Anderson gjorde att han till slut ångrade sig. Barnsligt trams, såklart. Men lika roligt för det.

Sporten behöver Chael Sonnen. Det förstod den före detta lokalpolitikern efter sin vinst över Nate ”Da Great” (UFC 109) då han i en intervju med Sherdog för första gången testade sin nya personlighet; den okrönte Trashtalk-Kungen®. Chael har sedan dess byggt, byggt och byggt på sin vräkiga persona som sportens största snackpåse. Han har sedan länge gått om och förbi Koscheck, Leben, Rampage och Bisping. En smart strategi som tillsammans med hans effektiva brottning gjort honom till en av UFC:s allra största stjärnor.

Sällan har jag varit så laddad inför en UFC-match som jag var inför den andra matchen mellan Chael och Anderson. Jag var alldeles svettig. Andfådd. Skakig i hela kroppen. Att Anderson krossade den snacksalige brottarbrallan tidigt i andra ronden hade jag ärligt talat inte förväntat mig. Jag hade tippat på vinst för Sonnen via lay-and-pray. Jag hade väntat mig att han skulle knipa bältet.

Efter den andra förlusten mot Spider trodde jag tveklöst att Chaels aktie skulle sjunka, och det markant. Att han skulle svalna, tyna bort och i framtiden ses som en fighter vars trut alltid var betydligt mer imponerande än hans fighting-skills. Men Sonnens marknadsmässiga snilleblixt slog till igen och kort efter förlusten började han istället jaga Jon Jones, 14 kilo tyngre (walk-around-weight) och mest troligt ett ännu svårare berg att bestiga än mellanviktsmästaren Silva. Sonnen började kalla Bones allt möjligt nedrigt via Twitter, han började attackera 205 pounds-champen i diverse intervjuer och drog igång en högljudd kampanj för att i framtiden kunna roffa åt sig en ny titelfight, i en ny viktklass.

Att han inte tog ens minsta lilla hänsyn till klubbkamraten och träningskompisen Dan Hendersons kommande möte med Jones eller ens brydde sig om att säkerställa åtminstone en liten vinst i lätt tungviktsklassen gjorde Internet-kampanjen för en framtida titelfight löjeväckande enligt många. Chael hade gått över gränsen och det skulle bara handla om en tidsfråga innan han tynade bort för evigt enligt mågen uppretad UFC-fanatiker. Men icke. Det har under den gångna veckan istället visat sig att Sonnens ivriga skitprat riktat mot den alltmer irriterade Bones lett till ytterligare en guldsits.

Chael tackade ja till en fight mot Jones med endast åtta dagars framförhållning när Hendo skadade sig inför UFC 151. Och tydligen är detta det absolut bästa man som fighter kan göra när det kommer till renodlad favorisering från Dana Whites sida. Jag förstår grundtanken. Som chef älskar man när ens personal är villiga att bita ihop och offra allt för företaget. Det är ett tydligt och handfast bevis på maximal lojalitet. Samtidigt borde man kanske som chef för världens största MMA-organisation inte uppmuntra titelfighter där en av parterna varken legat i hårdträning innan match eller gjort sig förtjänt av ett ens äta lunch med titelhållaren i fråga. I min värld är detta inte den bild av UFC som Dana White borde försöka sprida. Istället borde Jones mogna och genomtänkta val att inte slåss mot en motståndare som han inte hade haft tid att förbereda sig inför – uppmuntrats och applåderats av herr White.

När man avser att bidra till maximal tillväxt för en sport som trots allt fortfarande befinner sig i något slags tonårsstadium rent mognadsmässigt anser jag att det kanske kan vara smart att försöka marknadsföra hela biten med fighters vars smarta strategier, grundläggande planeringsarbete och fokus på ordentliga förberedelser ger dem vinsten, i slutändan. En smart atlet är en framgångsrik atlet, att man sedan givetvis dessutom behöver en himla massa skicklighet och mental styrka har samtliga fans liksom redan begripit.

Det är därför direkt sorgligt att se hur Chael nu lyckats snacka sig till en titelfight mot Jon Jones, trots att han inte ens gått en enda match i den viktklass där Bones regerar. Precis som Dan Henderson anser jag att detta är lite av ett lågvattenmärke för sporten i allmänhet och för UFC i synnerhet. Dana White pratar om att detta är fighten som fansen vill se. Jag undrar: Vilka fans då?

Det naturliga valet skulle självklart ha fallit på Hendo. Han skulle ha fått avsluta sin fantastiska karriär som en av sportens allra, allra främsta med att coacha ett lag motsatt Jon Jones i den 17:e säsongen av The Ultimate Fighter. Säsongsavslutningen skulle sedan (givetvis) innehålla ett mästarmöte mellan Bones och Henderson likt den fight som först var inplanerad innan Hendo skadade sitt vänstra knä. Visst kommer Chael att göra betydligt bättre TV-underhållning än vad den tystlåtne och ofta överdrivet ödmjuke Henderson någonsin skulle lyckas med, men någonstans får det också lov att vara nog på WWE-fasonerna. Vi älskar trots allt UFC för fightingens skull, inte för att vissa inblandade har en större fallenhet för att förolämpa sina motståndare än andra…

Föregående artikel

Sanny Dahlbeck gör sig redo för kvartsfinal i Glory World Series

Nästa artikel

UFC 155: Forrest Griffin har fått en motståndare

Skriven av

kimura

Relaterade Artiklar

Sök