Den svenska tungviktaren Irman ”The People’s Champion” Smajic (3-0-0) fann sig i en olustig situation då han under ett träningsläger i Spanien fick en infektion i vaden som nästan kostade honom benet. ”Att gå från att precis ha vunnit en match till att någon pratar med mig om att imorgon kanske vi kapar ditt ben. Då var jag lite skraj”.
Från jetski och träning till penicillin och kisseflaska.
Den tvåfaldiga IMMAF-världsmästaren från Västervik hade precis kammat hem sin tredje raka proffsvinst och blev nedbjuden till ett träningsläger på Gran Canaria där spanska UFC-tungviktaren Juan Espino (10-1-0) skulle förbereda sig för match på Fight Island.
Men från träning sol och bad tog det inte lång tid innan Smajic fann sig inlagd på sjukhus med tankar på hur han skulle behöva handikappanpassa sin bil. Jag fick en pratstund med den numera lättade tungviktaren där han berättar om skräckupplevelsen i Spanien.
Jag kommer ner på lördagen och de första tre dagarna har vi det bra. Vi åker lite jetski och han tog väl hand om mig, allt var bra, inga problem.
Sen sätter vi igång och tränar måndag, tisdag och onsdag. Och på onsdag kväll börjar jag känna att det är något med vaden. På torsdag morgon har vi sparring och på kvällen ska vi köra lite stretching och fys. Då börjar jag känna av benet mer och börjar undra vad det kan vara. Vaden hade börja svullna upp och det var lite lätt rodnad.
Dagen efter vaknar jag av att benet har svullnat ganska ordentligt. Men jag drar till träningen ändå och tänker att det nog blir bra bara jag får värma upp lite. Jag kanske har fått en smäll eller något. Tänker inte så mycket mer på det men det blir inte bättre. Jag kan knappt värma upp benet för det gör så jävla ont. Juan säger åt mig att vila lite. Så jag gör det och tänker att jag kan köra igång imorgon igen.
Under natten mår jag så dåligt, jag mår illa, jag svettas och har feberfrossa. Jag hade haft benet i högläge och så fort jag sänker ner det börjar göra det göra så jävla ont. Då känner jag att jag måste söka vård. Så Juan kommer och hjälper mig till ett allmänsjukhus.
Vi kommer dit, de tittar på benet och jag blir inlagd på sjukhuset. Allmänsjukhus i Spanien är inte som allmänsjukhus i Sverige. Jag sitter där i en korridor och har får min första medicin av något slag och sen blir jag satt i en sal med 26 andra personer. En hostar, en nyser, en skiter och en gör det ena och det andra.
Senare så ligger jag i en säng och är kissnödig och säger till en sjuksköterska att jag behöver gå på toa. Ingen pratar varken engelska, svenska, tyska eller något annat språk jag försöker med. Men jag lyckas kommunicera att jag behöver kissa och då ser hon sig omkring och ser en gubbe bredvid mig med en urinflaska. Så hon tar den från honom, häller ut innehållet och ger den till mig. Och jag bara ”NO!”, varpå hon svarar, no problem, urine sterile.
”Sprider sig infektionen måste vi amputera.”
Därefter blir Irman utskriven från sjukhuset med en kur penicillin. Men redan efter ett par timmar blir smärtan så outhärdlig att han behöver söka upp vård på nytt. Tills dess har Irman kommit i kontakt med SOS International tack vare efterforskningar gjorda av hans familj. Genom försäkring ska han ha tillgång till privatvård nere i Spanien och blir då inskriven på ett privat sjukhus.
Där testar de ett annat penicillin som ska fungera och det går någon dag men det hjälper inte. Mina infektionsvärden stiger med jämn takt. Varje dag ritar de på benet för att visa hur långt infektionen sprider sig och för varje dag som går så hamnar det här strecket högre och högre upp på benet.
Då känner jag att jag måste få prata med någon. Benet gör ont, de har provat att blanda ihop två olika penicillinsorter med varandra men det blir inte bättre. Så det som händer är att jag löser en tolk på egen hand som berättar för mig att sprider sig den här infektionen mer upp mot genitalierna så måste man eventuellt amputera. Det är risk för trombos (blodpropp), sepsis (blodförgiftning) och sånna här saker. Och tänker jag vad fan är det som händer, vart ska jag ta vägen.
På sjukhuset kommer en läkare in och säger, congratulations, you have record. Highest infection value I’ve ever seen! Klart att man ska ha det rekordet om man nu ska ha ett rekord.
Då börjar man prata om ifall man ska göra amputation nere vid låret eller under knät och då blir jag riktigt rädd. Min dotter ringer mig och säger att vi ska gå på JUMP och i mitt huvud så tänker jag att nja, kanske inte. Jag kommer på mig själv att jag satt dagen efter och googlade på benproteser. Jag ska inte säga att livet var slut, men det var inte så jävla roligt. Att gå från att precis ha vunnit en match till att någon pratar med mig om att imorgon kanske vi kapar ditt ben. Då var jag lite skraj.
Operation och var.
Vid den här tidpunkten har man inte sett några som helst förbättringar och infektionen fortsätter sprida sig upp för låret. Svullnaden når till sist bristningsgränsen, bokstavligen. Och Irmans ben börjar spricka upp på sidan och var börjar flöda ur benet.
Då säger läkarna att vi måste operera dig. Och jag säger vadå operera? Jag är liksom inställd på att de ska kapa mitt ben. Läkaren kommer med två papper och ber mig skriva på. Och jag vägrar, jag tänker inte bli av med mitt ben, flyg hem mig till Sverige eller vad som helst.
Men han lyckas förmedla till mig att de inte ska kapa benet utan bara öppna upp och rensa. Så de rullar ner mig till läkaren som ska operera och han välkomnar mig med ett ”hello sir”. Och jag tänker, äntligen någon som pratar engelska.
Jag frågar läkaren, does it look bad?
-Yes yes yes.
– But you’re not going to cut the leg off?
– Yes yes yes.
– Do you understand what I’m saying?
– Yes yes yes.
– You don’t understand what I’m saying, right?
– Yes yes yes.
Han förstår inte ett ord av vad jag säger och han ska fucking skära i mig. När narkosläkaren kommer och ska sätta en spruta i mig lyckas han träffa en jävla ven så det svullnar upp som en golfboll. Och det är rena rama mardrömmen, jag vill bara hem.
Som tur är går operationen bra och så fort jag vaknar tittar jag ner och ser två ben och skriker YES! Blir skitglad att jag har alla tår kvar som viftar där framme. De tömde benet på 660ml var. Det i kombination med att jag fick en fjärde sorts penicillin gör att benet börjar bli lite bättre.
Sjukhusbyte och hemfärd
SOS International har en egen läkare som ska godkänna de ingrepp och procedurer som läkarna på plats i Spanien utför men när Irman får ett samtal från SOS visar det sig att det spanska sjukhuset har struntat i att kommunicera om operationen. Det får som följd att SOS vill att Irman flyttas till ett annat sjukhus där man har bättre kontakt med en svenskspråkig läkare.
Där i sjukhuset får jag prata med läkaren som pratar lite svenska som berättar för mig att vi ska testa en ny starkare penicillinsort. Den kommer att göra så du kommer få problem med magen så du kommer att få blodförtunnande men jag tror att den kommer fungera. Vid den här tidpunkten har man fortfarande inte konstaterat vad det är som har orsakat den här skiten.
Jag får det nya penicillinet och han säger att det i samband med operationen bör ge effekt. Och helt rätt så blir det så. Redan efter första dagen känner jag att jag mår bättre och när de tittar till benet ser man att svullnaden har sjunkit och att benet inte längre är lika rött. Och nästa dag går svullnaden ner med ytterligare 10 centimeter. Och då känner jag att det går åt rätt håll.
Jag är sedan inlagd på det sjukhuset i sex dagar. Sen fick jag flygas hem med sjuktransport vilket också var en helt ny upplevelse. Jag fick lyftas in med hiss i flygplanet och hade så jävla ont under hela resan. Så det var den största mardrömsresan någonsin. Kom hem och åker ner till västervik och läggs in där. Där böjar jag gå på lite omläggningar och personalen säger till mig att det ser ut som att jag blivit opererad med en slö sked, så det var ju roligt att höra. Därefter tar man alla prover som existerar för att försöka reda ut vad orsaken är men man hittar ingenting.
Vägen tillbaka.
Irman skrivs sedan ut från sjukhuset med antibiotika och blir sedan tipsad av en vän om en klinik som är experter på att ta hand om sår. Därefter går det undan och tungviktaren är tillbaka på benet tidigare än väntat.
Via en polare kommer jag i kontakt med en klinik i Linköping som heter S2. De jobbar bara med sårläkning allt från konstiga sår till långvariga sår som inte läker. och jag skulle verkligen vilja ge dem jättecred och hatten av. De är helt privata och har gett helt enastående resultat. Det är bland den bästa vården jag fått i mitt liv. Och från att jag skulle vara sjukskriven i 4-6 månader så tror jag att jag kommer kunna återgå till jobbet om två veckor. Jag har till och med kunnat träna lite lätt med lite boxning och jag kan röra på benet och slipper kryckorna nu. Det har gått jättebra tack vare S2 kliniken.
Så från första augusti då jag kände att shit snart börjar dom stora organisationerna ringa till att tre veckor senare nästan bli av med ett ben till att ytterligare tre veckor senare kunnat börja träna igen. Det handlade inte om, utan när kapar dem benet. Jag tänkte på fantomsmärtor och vad fan jag ska göra med mitt liv till att kunna boxas igen. Förstå vilken glädje i kroppen. S2 garanterar att inom fyra månader så kommer jag att vara helt återställd till precis hur jag var utan att det ska synas eller märkas någonting
Storleken har betydelse.
Irman vet fortfarande inte vad som orsakade infektionen. Testerna man tagit i Sverige visar inte på någonting då all antibiotika troligtvis har dödat bakterierna som var orsaken men läkarna har sina gissningar. Smajic har också tur i oturen då genom att han är såpass stor så har det tagit längre tid för infektionen att sprida sig. Hade någon i min storlek (en blygsam f.d. fjäderviktare) åkt på samma grej så hade jag nog inte kommit hem med båda benen i behåll.
Man har tagit prover men de har inte visat något konkret. Man behöver proverna från sjukhus nummer två i Spanien som har prover tagna direkt från såret innan jag fick i mig en massa penicillin. Problemet är att de vägrar lämna ifrån sig dem, troligen är det en pengafråga. Så jag har gett fullmakt till SOS International att kunna hämta ut mina journaler men byråkratin fungerar inte på samma sätt där nere som det gör här hemma i Sverige så de vägrar fortfarande.
Man misstänker att det kan röra sig om ett spindelbett som har orsakat detta. Det har gjort att benet reagerat kraftigt och att mitt eget immunförsvar har försökt stöta bort det här tills benet sprack och man tömde och först då började penicillinet verka och kroppen förstod att det skulle hantera skiten. Så det behöver inte röra sig om någon jättegiftig spindel utan det kan ha varit något litet som har spårat ur.
Bakterier sprider sig i en viss takt och ju större du är och desto starkare immunförsvar du har desto längre tid tar det för infektionen att sprida sig. Läkaren här säger att det var tur att jag har den kroppshyddan jag har och att jag har en relativt bra grundfysik. Och jag tror att alla min Wim Hof-kallbad och sånt som jag håller på med spelade roll. Läkaren sa, du har det högsta infektionsvärdet jag någonsin har sett och ändå sitter du här och pratar med mig ganska normalt utan att ha för ont.
Hade du inte varit i den storleken du är och det hade spridit sig såhär fort upp i organen och visat minsta tecken på sepsis då hade vi kapat det berättade läkaren för mig. Det är en sak att kapa ett ”bara” ett ben men det är en annan sak om det går upp i genitalier och sprider sig i organ. Då är det inte lika lätt att stoppa. Så det kanske var bra att jag är lite tjockis.
Tacksamhet över ett normalt liv.
Totalt var Irman satt ur spel i nästan en månad. Han åkte ner till Spanien i mitten av augusti och blev fast där i drygt tre veckor innan han äntligen fick komma hem. Under den tiden hinner många tankar gå igenom ens huvud.
Det är bisarrt. Att jämföra bilderna från de första operationssåren till hur det ser ut idag, jag är lyckligast i hela världen. Vet du hur mycket grejer man har i huvudet? Hur ska jag köra bil? Behöver jag handikappanpassa bilen på något sätt? Jag kommer aldrig nånsin köra motorcykel igen. Jag kommer aldrig någonsin kunna göra det här eller det här. Det är ganska många saker som gör en ganska oglad.
Jag hade jättegärna velat veta vad som orsakat allt men just nu är jag bara jävligt glad att kunna fortsätta med ett normalt liv. Det har gått mellan absoluta ytterligheter till ett lyckligt slut. Slutligen vill jag säga att jag är så tacksam för min familj som hört av sig flera gånger varje dag med Alexandra i spetsen som flög ner till mig och alla andra som hört av sig och stöttat, är jättetacksam tusen gånger om.
