Michael Gerard Tyson är en amerikansk 53-åring som varit aktiv som tungviktsboxare. Han tävlade inom sporten mellan 1985 och 2005 och har varit regerande mästare i sin viktklass. Han innehar fortfarande rekordet för att vara den yngsta boxaren som vunnit mästartiteln, eftersom han då bara var 20 år och fyra månader. Han är dessutom den första boxaren som haft titlar i WBA, WBC och IBF samtidigt. Tyson har ett professionellt record på 50–6-(2), varav hela 44 av vinsterna varit via knockout. Tyson anses vara en av de främsta tungviktarna genom tiderna.
Bakgrund
Tyson föddes 1966 i Brownsville i Brooklyn, New York. Purcell Tyson står listad som hans biologiska far, men det var Jimmy Kirkpatrick som Mike Tyson kom att tänka som sin pappa. Kirkpatrick kom från Grier Town i North Carolina. I den staden var Kirkpatrick en av de främsta basebollspelarna. Kirkpatrick gifte sig och fick en son, Mikes halvbror Jimmie Kirkpatrick. Sen lämnade han sin familj och flyttade till Brooklyn. Där träffade han Mike Tysons mamma Lorna Tyson. Kirkpatrick lämnade även den familjen ungefär när Mike föddes och Mikes mamma blev kvar själv med alla barn.
Lorna dog när Mike var sexton år gammal. Då blev det boxningsmanagern och tränaren Cus D’Amato som började ta hand om honom. Senare blev D’Amato även hans juridiska vårdnadshavare.
Under sin barndom åkte Mike Tyson ofta fast för diverse småbrott. Och han gav sig på personer som drev med honom för hans ljusa röst eller att han läspade. Som trettonåring hade Tyson blivit arresterad 38 gånger. Mike Tyson hamnade på Tryon School for Boys och det var där man började la märke till hans potential för boxning. Bobby Stewart, som jobbade där som ungdomsanstaltsrådgivare, hade tidigare varit boxare och tyckte att Mike var en fantastisk fighter. Stewart tränade honom i några månader och sedan lämnade han över Tyson till Cus D’Amato, som fortsatte träna honom. Tyson blev samtidigt även tränad av Kevin Rooney. Så småningom tog Rooney över all träning av Tyson.
Amatörboxning
Mike Tyson hade stora framgångar redan som amatörboxare. Han deltog i juniorupplagan av de Olympiska spelen 1981 och 1982 och vann guldmedaljer båda gångerna. 1981 genom att besegra Joe Cortez. Året därpå knockade han Kelton Brown redan i den första ronden.
Mot Henry Tillman gick det inte lika bra. Tyson förlorade båda sina matcher mot honom via domslut. Tillman vann senare guld i tungvikt på sommar-OS 1984.
Början på proffskarriären
Tyson var bara 18 år när han gjorde sin professionella boxningsdebut 1985. Han ställdes då mot Hector Mercedes, som Tyson lyckades besegra via teknisk knockout redan i första ronden. Hans andra professionella match blev mot Trent Singleton. Även den matchen vann Tyson via teknisk knockout i den första ronden.
Allteftersom Tyson vunnit ett antal professionella matcher började han få möta svårare motståndare som Mitch Green, Marvis Frazier, David Jaco, med flera. Det första året gick Tyson hela 15 matcher. 26 av sina 28 inledande matcher vann Tyson via knockout eller teknisk knockout. 16 av dessa vann han redan i första ronden. Hans vinststråk uppmärksammades i media och vissa menade att han skulle komma att bli nästa stora mästare i tungvikt.
Jesse Ferguson
I februari 1986 gick Tyson sedan en match mot Jesse Ferguson. Matchen ägde rum i Houston Field House i New York och blev Tysons första tv-sända match. I den femte ronden knockade Tyson Ferguson med en uppercut som bröt Fergusons näsa. I den sjätte ronden minskade Ferguson avståndet och började hålla om Tyson och gå i närkamp. I nästa rond bad domaren Ferguson att boxas, men utan resultat, vilket gjorde att domaren stoppade matchen. Först utsågs Tyson som vinnare genom diskvalificering, men sedan ändrades det till vinst via teknisk knockout. Det berodde på att Tysons hörn protesterade att en vinst via diskvalificering skulle avsluta Tysons stråk av knockoutvinster. De menade att knockout oundvikligen skulle ha blivit resultatet om matchen fått fortsätta.
Marvis Frazier
Efter ytterligare sex knockoutvinster fick Tyson gå en match mot Marvis Frazier. Frazier hade tidigare varit en utmanare om världstiteln i boxning. Matchen, som ägde rum i Glens Falls i New York, sändes på ABC Sports. Det blev en enkel match för Tyson, som attackerade Frazier så fort klockan ringde. Han träffade Frazier med en uppercut som knockade honom till medvetslöshet. Matchen varade bara i 30 sekunder.
Titel i tungvikt
I november 1986 fick Tyson sin första titelchans. Han mötte Trevor Berbick om World Boxing Councils (WBC) titel i tungvikt. Tyson vann matchen via teknisk knockout i den andra ronden. Han blev därmed, 20 år och fyra månader gammal, den yngsta tungviktsmästaren någonsin.
Obestridd mästare
Förväntningarna på Tyson var höga och det var han som blev favoriten att vinna turneringen ”heavyweight unification series”. I den turneringen utsågs den obestridda tungviktsmästaren.
I mars 1987 försvarade Tyson sin titel mot James ”Bonecrusher” Smith. Tyson vann via enhälligt domslut och förenade Smiths titel från World Boxing Association (WBA) med den han redan hade. Och hans herravälde fortsatte. I maj besegrade Tyson Pinklon ”Pink” Thomas genom teknisk knockout i den sjätte ronden. Och efter att ha vunnit mot Tony Tucker via enhälligt domslut i augusti övertog han även Tuckers titel från International Boxing Federation (IBF). Tyson blev därmed den första boxaren som hade tre stora titlar på en gång. I oktober samma år vann Tyson en match mot Tyrell Biggs, som vunnit guld i OS 1984. Tyson vann via teknisk knockout i den sjätte ronden.
1988
Tyson gick tre matcher 1988. Den första matchen som ägde rum 22 januari, var ett möte med Larry Holmes. Holmes var en legendarisk fighter som tidigare varit mästare i tungvikt. Men Tyson besegrade honom via knockout i den fjärde ronden. Holmes har gått 75 matcher som proffs men det är den enda gången som han har besegrats via knockout.
I mars mötte Tyson sedan utmanaren Tony Tubbs i Tokyo i Japan. Tyson vann utan problem med en teknisk knockout i den andra ronden. Under resan la Tyson även ner en del jobb på marknadsföring.
Därefter ställdes Tyson mot Michael Spinks. År 1985 hade Spinks tagit mästartiteln i tungvikt från den regerande mästaren Larry Holmes. Spinks hade inte förlorat titeln i ringen, men ansågs ändå inte längre som en mästare av de flesta boxningsorganisationerna. Boxningsfans hade höga förväntningar på det här mötet. En anledning till det höga intresset var att de två hade så olika fightingstilar. Tyson använde sig av aggressiv infighting och Spinks körde med en skicklig outboxning och fotarbete. Matchen varade bara i 91 sekunder. Tyson knockade Spinks redan i den första ronden.
Titelförlust
Under den här tiden hade Tyson börjat få problem. Hans äktenskap med Robin Givens höll på att rämna sönder till skilsmässa. Dessutom hade han problem med sitt kontrakt, som Don King och Bill Cayton stred om. I slutet av 1988 gick Tyson och hans manager Bill Cayton skilda vägar och Tyson sparkade sin tränare Kevin Rooney. Kritiker har påpekat att Tyson började använda peek-a-boo-stilen mer sporadiskt efter att Rooney försvann.
1990 var Tysons liv en enda röra och det sades att Tyson inte tränade ordentligt längre. I februari gick han en match mot Buster Douglas. Tyson var bettingfavoriten på 42/1 och var i toppform rent fysiskt. Ryktena om att han hade slutat träna var alltså osanna, men mentalt var han ur form, eftersom hans mamma dött 23 dagar innan dagen för matchen. Tyson lyckades inte hitta en väg runt Douglas snabba jabb som hade en halvmeters längre räckvidd än hans egen. I den åttonde ronden lyckades Tyson träffa Douglas med en uppercut och få ner honom på golvet, men Douglas återhämtade sig och fick överhanden i de nästkommande två ronderna. Och 35 sekunder in i den tionde ronden fick Douglas till en grym uppercut. Därefter använde sig Douglas av en fyrslagskombination med hooks, vilket fick Tyson att hamna på mattan för första gången under sin karriär. Domaren Octavio Meyran räknade ut honom. Tyson var tidigare obesegrad och den mest fruktade boxaren på den tiden, så att Douglas lyckades knocka honom och vinna chockade boxningsvärlden. Tyson blev därmed av med sin mästartitel.
Elimineringsmatcher
Tysons nästa två matcher gick bättre. Han knockade både Henry Tillman och Alex Stewart i den första ronden. Tysons vinst över Tillman blev en revansch för hans tidigare förluster mot Tillman. De här matcherna agerade som elimineringsmatcher, där segraren skulle få en chans att utmana den då regerande mästaren i tungvikt, Evander Holyfield.
Tyson var den högst rankade utmanaren om titeln och fick möta den som rankades som nummer två; Donovan ”Raz” Ruddock. Matchen ägde rum den 18 mars 1991. Ruddock och Tyson gick fram och tillbaka stora delar av matchen, ända tills domaren bestämde sig för att avsluta matchen och utse Tyson till vinnaren. Det var ett minst sagt kontroversiellt beslut, och det uppstod handgemäng i publiken.
Våldtäktsdom
Tyson greps i juli 1991. Man påstod att han hade våldtagit den artonåriga Desiree Washington på ett hotellrum i Indianapolis. Rättegången började i januari 1992 och delar av det Washington berättat kunde bekräftas av Tysons chaufför. Och läkaren som undersökt Washington vittnade om att hon hade skador som stämde överens med hennes berättelse om våldtäkt. Tyson hävdade att hon hade velat ha sex med honom. Den tionde februari dömdes Tyson för våldtäkt. Straffet blev sex års fängelse, men han släpptes efter tre år. Under tiden som Tyson satt inne så konverterade han till islam och antog ett islamskt namn; Malik Abdul Aziz.
Comeback
Efter sin villkorliga frigivning var Tyson snart tillbaka i ringen igen. Han vann enkelt sina comeback-matcher mot Peter McNeeley och Buster Mathis Junior. Tysons första match sedan fängelsevistelsen resulterade i ett brutto på mer än 96 miljoner dollar världen över. I Amerika slog man rekord med 63 miljoner dollar i pay-per-view.
Tyson tog enkelt tillbaka WBC-titeln från Frank Bruno i mars 1996. Tyson knockade Bruno i den tredje ronden. I september kunde Tyson lägga till WBA-titeln efter att ha besegrat Bruce Seldon i den första ronden.
Evander Holyfield
I november samma år gick Tyson en match mot Evander Holyfield, för att försvara sin WBA-titel. Holyfield hade pensionerat sig från sporten 1994 efter att ha förlorat sin mästartitel mot Michael Moorer. Holyfield sågs som en underdog inför matchen med Tyson och vissa ansåg att han var helt slut som fighter.
De två möttes i Las Vegas Nevada för en titelmatch som döptes till ”Finally”, äntligen. Expertkommentarer ansåg att Holyfield inte hade en chans men han skulle komma att chocka alla genom att vinna matchen. I den elfte ronden besegrade Holyfield via teknisk knockout. Holyfields vinstlycka fördärvades något av anklagelser från Tysons team angående Holyfields skallningar under matchen. Domaren Mitch Halpen bedömde dock att skallningarna hade varit oavsiktliga.
Returmatchen med Evander Holyfield
Den 28 juni 1997 möttes de två igen. Från början var det tänkt att Halpen skulle döma matchen, som vid deras första möte, men Tysons team protesterade. Då fick Mills Lane bli domare för matchen istället. Matchen var väldigt efterlängtad och kallades för ”The Sound and the Fury”. Den ägde rum på MGM Grand Garden Arena i Las Vegas, precis som deras första match. Den andra matchen drog till sig ännu mer intresse än den första, vilket gjorde att det blev ett lukrativt evenemang, bruttoinkomsten landade på 100 miljoner dollar. Tyson fick 30 miljoner dollar och Holyfield 35 miljoner dollar, vilket var de högsta lönerna boxare fått dittills. Och det rekordet skulle inte slås förrän 2007.
Matchen stoppades på slutet av den tredje ronden och Tyson diskvalificerades efter att ha bitit på Holyfields öron. Den första gången stoppades matchen tillfälligt. Domaren drog av två poäng för Tyson och lät matchen fortsätta. Men den andra gången det hände så diskades alltså Tyson och Holyfield utsågs till matchens vinnare. Ett av Tysons bett hade varit så allvarligt att en bit av Holyfields högra öra som man hittade på ringgolvet efter matchen. Tyson skulle senare säga att hans bett hade varit hämnd mot Holyfields skallningar, som domaren inte reagerat på. Förvirring och tumult uppstod i publiken efter att resultatet meddelats och flera blev skadade. Det hade gått över 50 år sedan en titelmatch inom tungvikt slutat med diskvalificering.
Tysons beteende resulterade i att Nevada State Athletic Commission tillfälligt drog in hans boxningslicens och dömde honom att betala tre miljoner dollar i böter. Tysons licens återställdes 18 oktober 1998.
De sista matcherna
I februari 2003 gick Tyson en match mot Clifford Etinne. Matchen varade bara i 49 sekunder, då Tyson knockade sin motståndare redan i den första ronden. Innan matchen hade det gått rykten om att Tyson slarvade med träningen och det gav honom ett övertag.
30 juli 2004 gick Tyson en match mot britten Danny Williams. Matchen ägde rum i Louisville i Kentucky. De två inledande ronderna var det Tyson som dominerade. Den tredje ronden var jämn. Williams fick in några fina slag och även några otillåtna slag, som domaren straffade honom för. I den fjärde ronden blev Tyson knockad. Efter matchen visade det sig att Tyson hade försökt att slåss på ett ben, eftersom ett av hans ligament hade gått sönder i den första ronden. Det var Tysons femte professionella förlust.
Den elfte juni 2005 chockade han boxningsvärlden genom att sluta innan den sjunde ronden i sin match mot Kevin McBridge. Matchen hade varit jämn, men i dokumentären Psycho som släpptes 2008 säger Tyson att han hade gått med på matchen för pengarnas skull, men att han aldrig hade förväntat sig att vinna, eftersom han var i dålig form och var trött på att ta boxningen på allvar. Efter att ha förlorat tre av sina tidigare fyra matcher hade Tyson sagt att han hade förlorat sin passion för boxning och skulle sluta boxas.
Vinster och utmärkelser
Mike Tyson har fått mängder av priser och utmärkelser. Bland annat utsåg Central State University honom till hedersdoktor 1989. I motivationen hette det att Tyson hade visat att ”hårt arbete, beslutsamhet och uthållighet kan hjälpa en att övervinna alla slags hinder.”
Lite tidigare, 1985, utsågs han till årets prospekt av boxningstidningen Ring. Och åren 1986 och 1988 utsåg samma tidning honom till årets fighter. 1987 och 1989 vann han Sugar Ray Robinson Award, som är ett pris som går till den boxare som Boxing Writers Association of America (BWAA) anser är årets bästa. Samma år som en av de förra utmärkelserna, 1989, vann han även BBC Sports utmärkelse för årets utländska personlighet. Och 2010 utsågs han till Guirlande d’Honneur av FICTS, ett italienskt förbund för sport-tv och sport som avbildas på andra skärmar.
Den senaste utmärkelsen kom 2012 när han togs med i WWE Hall of Fame.
Fightingstil
Tysons kombination av styrka, enastående snabba händer, exakthet, koordination och timing skrämde hans motståndare. Men Tyson var även skicklig på att vara defensiv. Han höll sina händer i en peek-a-boo-stil som han lärt sig av sin mentor Cus D’Amato. Den använde han för att smita under och slingra sig runt sina motståndares slag och förbereda sina egna motattacker. Hans explosiva slagteknik kom sig, till stor del, av att Tyson gick ner på huk precis innan han drog till med en hook eller uppercut. Den här fjädringen gav slagen extra kraft. Ett av hans signaturrörelser var att landa en högerkrok på sin motståndares kropp och därefter en höger uppercut på sin motståndares haka. Både Lorenzo Boyd, Jesse Ferguson och Jose Ribalta blev knockade av den slagkombinationen.
