På den nivå som Gustafsson befinner sig på just nu så är alla matcher viktiga. Det kan ingen argumentera emot. Men just matchen mot Manuwa var än mer viktig än någon annan som svensken haft tidigare i sin karriär, titelmötet exkluderat. En match där eventuell vinst hade enligt diverse muntliga uttalande av presidenten och ledningen gett honom en ny chans mot vinnaren av Jones & Teixeira. En eventuell förlust mot Manuwa hade fått alla pessimister och cyniker härifrån till andra sidan Atlanten att bege sig ut genom grottorna för att skriva ”one hit wonder” på väggarna. Han tystade alla den här gången också.
Pressen inför den här matchen måste ha varit monumental för Gustafsson. Vi har sett det så många gånger förr. Fighters som får ta del av vad D. White kallar för ”Title eliminator bouts”, där vinnaren av matchen blir lovad en titelchans. Vi har också sett hur olika personer hanterar den adderade pressen. Den sinnesjuka pressen av att veta att en eventuell vinst kan leda till ett, I Gustafssons fall, returmöte om allt går sin väg om UFC:s lätt tungviktsbälte.
Som fighter så måste den adderade stressen av att veta att en eventuell vinst kan leda till ett titelmöte inte bara fungera som en morot, utan tillföra en negativ faktor som kan hindra individen från att prestera maximalt. Finns bara så mycket stress, ångest och nervositet en person klarar av att bära, innan de börjar komma isär vid sömmarna.
Jones matchen kontra Manuwa matchen
I matchen om Jones bälte så hade svensken inget att förlora. Han kunde prestera sitt maximala utan att behöva oroa sig för utgången. Hade han förlorat hade han fortfarande tillhört topskiktet, och varit ytterligare ett offer för den hyllade mästaren som hade en vinn-lista med gedigna världsstjärnor och elitfighters i bagaget. Ingen skam i det kan tyckas. Men han hade dock varit tvungen att ställa sig tillbaka i den konstant föränderliga kön bland de andra i toppen och återigen jobba och slita för en förnyad chans för en plats i historieböckerna.
Hade han dock förlorat mot Manuwa nu i lördags, ja då hade vägen tillbaka till första lott och titelutmanar-status varit än mer lång och krokig. Om vi följer denna linje, så kan vi konstatera att det han gjorde i lördags var visserligen det som förväntades av honom. Men kanske större än något vi har sett hittills av honom och större än vad vi just nu kan få grepp om. Han gick in och avslutade en kille som aldrig tidigare blivit avslutad. Som faktiskt aldrig tidigare sett rond tre. Allt detta, tillsammans med den enorma press, som media, UFC, fans och Sverige som nation kollektivt hade lagt på hans axlar.
Vad händer härnäst?
Den närmsta framtiden är lite klarare för den svenske superstjärnan. Men vägen till bältet, eller returmötet, kanske inte lika utstakad som de flesta vill tro. Vad vi vet just nu, eller, vad som är spikat just nu är att J. Jones kommer att möta G. Teixeira, vid 172:an den 26 April. Men om vi har lärt oss något de senaste åren, så är det hur snabbt saker och ting kan vända. Skador, personliga problem, domarskandaler, returmöten vid bra prestationer är alla faktorer som kan ligga till grund för en långsam process för Gustafsson. Inte för att nämna tillskott av talang i divisionen.
På tal om Daniel Cormier. Han verkar nöjd på att vänta på sin tur om man får tro twitter. Han grattade Gustafsson som en proper gentleman efter matchen och sa att han skulle vänta. Han har inte rätt till något annat tycker de flesta. Ett möte mot, eller en anstorming rättare sagt, av den gamle brottarkollegan Pat Cummins vid första matchen i lätt-tungvikt borde inte ha gett honom någon titelchans till att börja med, så Cormier kan vi lägga åt sidan. I alla fall just nu. Inte länge till, men just nu.
I skrivande stund….
Den fåordige svensken som på senare tid har visat sig mer charmig och slipad i mediautrymmet börjar ta för sig av det kändiskap han så rättfärdigt förtjänat. Om vi bara går efter utspelet efter att ha tagit Dan Hardys mikrofon, så märker vi att han mer och mer är villig att spela spelet för att kunna sälja hem det potentiella returmötet mot Jones. Vi kan alla se playbacken i våra huvuden redan nu saxat från lördagens monolog. I svart och vitt med brusande filter inför kommande UFC countdown show, där vi hör svenskens ord ackompanjerat av olycksbådande stämningsmusik i bakgrunden. Där den kyliga blicken lyfter upp och tittar in i kameran medans orden ekar;
”Jon Jones, I want my title shot again. I´m right here. Whenever you want, man. Whenever you want ”
Nej hörrni, om allting går rätt och ledningen tillsammans med president Dana White inte vill något annat så är det 50% svenskt vid näst-nästa titelmöte i divisionen. Om vi kan ta något ifrån detta och gissa på att J. Jones fortfarande är mästare vid det laget så ligger pressen på den unge mästarens breda axlar. För han vet att i Gustafsson så finns det en motståndare som har alla element för att släpa honom ut och förbi där det djupa vattnet börjar.
Vem vet, kanske till och med få honom att drunkna den här gången.
/Millad Salehivand
