Nyheter

Krönika: Tack för allt, Alexander Gustafsson!

Alexander Gustafsson lämnar handskarna i oktagonen och karriären är över. Kimura ser tillbaka på vad som ändå måste betraktas som ett tioårigt blågult framgångståg.

För mig började allt på laptopens 15-tumsskärm en söndagsförmiddag på hösten 2009. Egentligen skulle jag göra ett julhandelsschema för personalen i den butik jag vid tillfället drev. Men så var det ju det där med den unge, talangfulle, svenske knockoutmaskinen som hade gjort UFC-debut under gårdagen. Jag hade redan råkat läsa resultatet, men jag ville se det med egna ögon. Tack vare onlinetjänster i en juridisk gråzon så kunde jag kort senare titta på hela UFC 105 om jag hade velat. Och jodå, senare såg jag hela galan – men just där och då fanns det bara ögon för en match. Alexander Gustafsson mot Jared Hamman. Hur det slutade vet de flesta redan: den 22-årige svensken sänker amerikanen med en högerkrok och följer därefter upp med en blixtsnabb, totalt respektlös, hagelskur av slag mot den liggande amerikanen. 27-åringen försvarar sig efter bästa förmåga men Alex forcerar försvaret med relativ lätthet och till slut måste domaren kliva in. TKO i första ronden. I debuten. Wow! Och sättet han gör det på! Det är vackert fotarbete, det är aggressiv striking – och samtidigt ser det så avslappnat ut. Här har vi en kille att följa!

Själva storyn kan vi ju sen. Submission-torsken mot Phil Davis leder till träning och vänskap med densamme, vilket svensken omedelbart visar ger resultat genom att ta hem kommande två matcher, själv via submission. Mitt eget nästa wow-ögonblick som Alex-fan är definitivt matchen mot James Te Huna. Gustafsson stryper ut nyzeeländaren framför 18000 vilda australiensare i Acer Arena i Sydney och det blir knäpptyst i arenan. Det var riktigt häftigt.

Även om segrarna mot Matt Hamill och Vladimir Matyushenko absolut också är minnesvärda, är nästa stora milstolpe såklart den första UFC-galan på hemmaplan. Inte bara kommer MMA-jätten till Sverige, utan det är också vår rising star som ska headlina kortet. Dessutom möta den farlige Thiago Silva, han som nästan patenterat den där skära-halsen-av-motståndaren-gesten. Det är en snöig aprildag och rätt så nervöst. Väl inne i Globen ändras dock det mesta. Det här är, på gott och ont, ljusår från svensk folkhemsidrott. Proffsigt till max och med stenhårt fokus på underhållningsbiten runtom själva sporten. Jag hade förvisso redan sett både hockey och baseboll i Nordamerika, men det här var ett snäpp till. Alex vinner matchen mot Silva på ett otvetydigt enhälligt domslut och fortsätter klättra på stegen.

Nästa pinnhål är legendaren och forne mästaren Mauricio ”Shogun” Rua. Ett väldigt speciellt möte för mig. ”Shogun” är tillsammans med B.J. Penn min första stora favorit bland fighters. Och nu ska brassen alltså möta min nye favorit – den blonda, nästan två meter långa, 25-åringen från Arboga. Det är en extremt nervös decembernatt framför TV:n hemma hos en kompis. Jag är helt säker på att Alex kommer torska och framgångståget sinkas lite. Men nej då, seger även här – och nu är det nästan så att vi börjar fundera på om inte Alex borde få en titelfight. Segerrusiga (och kanske lite ölrusiga också) bestämmer vi på stående fot att det är klart vi ”åker till Vegas” om Alex får möta Jon Jones.

Istället bokas ”The Mauler” för ännu ett Globenframträdande men blir skadad kort innan galan. Tur, med facit i hand, då det innebar att vi fick in Ilir Latifi på den stora scenen också. Men just då kändes det surt. Men så kommer beskedet senare under våren: Alex får en chans på bältet! Han ska möta suveräne Jon Jones. Den yngste mästaren någonsin i UFC. Han som knappt ens varit nära att förlora, förutom en diskvalificeringsförlust. Det här var såklart innan Jones avslöjats som festprisse eller dopad, och såväl jag som resten av MMA-världen såg något slags oövervinnerlighets-skimmer runt amerikanen.

UFC 165 i september alltså. Här kommer vi, Las Ve… Toronto? All right, det blir nog skoj det också. Jag är så nervös när jag ska boka biljetter till gänget att man kan tro att matchen börjar snart. Men allt går bra och vi får suveräna platser i Air Canada Center, ”rakt på” oktagonen. Och jag minns det så väl, ögonblicket då transaktionen gått igenom och stora svarta bokstäver lyser på skärmen:

TIM, YOU’RE GOING TO UFC 165!

Hur själva matchen gick vet precis varenda MMA-fan idag. Det här handlar om vilka minnen och vilken upplevelse Sveriges ojämförligt största kampsportsstjärna givit oss fans. I introklippet till matchen pratar Alex om just Jones oövervinnerlighets-aura och försöker tona ner den. Ordvalet, givet vad som hände, har etsat sig fast i minnet:

Everybody bleeds.

Redan i första (eller är det i andra?) ronden så spricker mästarens ögonbryn och blodet rinner. En i mitt rese-/läktarsällskap vrålar som jag aldrig hört honom vare sig förr eller senare; EVERYBODY BLEEEEEEDS! och gåshuden är total.

ufc 187 Jon Jones i oktagonen
Everybody bleeds…

När domslutet läses upp efter de fem stenhårda ronderna är besvikelsen avgrundsdjup. Har vi lagt alla de här pengarna, åkt runt halva planeten, till och med varit borta en dag extra för att hinna se Niagarafallen, pressat tillbaka jetlag och allt sånt, för att få uppleva Alex plocka ronder och nertagningar mot ”den oslagbare” Jones; komma tillbaka från den i 99 fall av 100 matchavslutande armbågen i fjärde ronden och så vidare – bara för att se poängdomarna skänka segern till mästaren på silverfat? Arg. Besviken. Och helt tom. Jag har absolut noll röst kvar och kan inte ens svara alla de icke-svenska åskådarna som skänker sina sympatier när vi är på väg ut ur arenan.

Nästa match är i London ett knappt halvår senare. Samma gäng är på plats då också, och ser Alex mer planenligt göra processen kort med Jimi Manuwa, samt efteråt försöka sig på MMA-historiens sämsta kullerbytta. En häftig upplevelse och ett skönt slut på kvällen, men givetvis inte lika stort som UFC 165.

Som tillägg, för att understryka upplevelsen: jag har på läktarplats sett mitt favoritlag vinna SM-guld i fotboll. Stockholmsderby i samma sport. Premier League. La Liga. Landslaget i EM. Nordamerikansk hockey, baseball, basket och teatersporten Pro Wrestling. Och en hel del till. Men ingen annan åskådarupplevelse har varit större än UFC 165.

Därutöver har vi givetvis varit på plats även på övriga Globengalor och den hemska morgonen på Tele2 Arena i januari 2015. Vi bokade och flyg och hotell till Berlin två dagar innan Alex blev skadad och inte kunde midsommarfajtas mot Glover Teixeira. I slutet av samma år kom sedan nästa stora chans: titelmatch igen. Men nu mot Daniel Cormier. UFC 192 i Houston, Texas.

Houston är en trevlig stad och galan var om möjligt än proffsigare arrangerad än UFC 165, men det var aldrig riktigt samma edge som i Toronto. Förutom kanske då när Alex sänkte Cormier i tredje ronden. Då jäklar var vi på tårna på våra läktarplatser. Men även denna gång slutade kvällen i ett domslut till motståndarens fördel och en besviken vandring ut i nordamerikansk sommarvärme (jodå, det var en bra bit över 20 grader ute även om det var oktober och sen kväll).

När ”The Mauler” nästan ett år senare mötte Jan Błachowich så gav det nästan fler frågetecken än svar. Varför ville inte Alex gå huvudmatch? Varför var det viktigt att få tre ronder och inte fem? Vad sjutton hade hänt med hans fotarbete? Kunde eller ville han inte avsluta polacken?

Ytterligare ett halvår senare var den gamle Alexander Gustafsson tillbaka, eller kanske till och med en ny och bättre än någonsin. Glover Teixeira fick smaka jabbar och dominans i fyra och en halv rond innan en spektakulär uppercutserie antagligen skickade ut den farlige strikern från den absoluta toppen för gott. Och Gustafsson själv bjöd Globen på ännu mer känslor efter matchen, när han friade till sin Moa i oktagonen.

Därefter följde ännu ett långt uppehåll för Gustafsson och i slutet av 2018 blev så äntligen 2014:s hetaste match av. Jones vs. Gustafsson 2. Tredje gången gillt för den svenske stjärnan. För egen del ingen ny Nordamerikaresa utan istället nattsittning på hemmaplan. Och med tanke på dels utgången i matchen och dels sistaminutenflytten från Las Vegas till kaliforniska Inglewood, är jag rätt glad för egen del. Men fortfarande besviken för Alexanders del, att han var så bra och nära men aldrig fick bli mästare.

Att följa Alexander Gustafsson så specifikt och inte bara MMA generellt, har inte bara tagit mig till städer, platser och arenor jag troligen aldrig hade besökt annars. Det har också givit mig vänner och minnen för livet. Och inte minst har vi fått se ett gäng riktigt vassa MMA-prestationer.

Och nu, när svensken efter förlusten mot Smith igår kväll, aviserat att vi inte får nöjet att se honom fajtas mer, är det väl likt förrförra stycket man får summera hela hans karriär:
Så bra.
Så nära.
Men aldrig mästare.

Tack Alexander, för att vi fått följa dig på nära håll. Tack för ditt oersättliga bidrag till att höja MMA:s status och intressenivå i Sverige och världen. Tack för showen. Tack för allt.

Föregående artikel

Alexander Gustafsson förklarar varför han pensionerar sig

Nästa artikel

SMMAF kritiska till svenska fansens agerande

Skriven av

Tim

Relaterade Artiklar

Sök