”Allting du lärt mig, kan aldrig försvinna. Du lät mig förlora för att lära mig att vinna” – sjunger den svenske musikartisten Aleks. Han syftade på gatan och området han växte upp i. För mig hade det kunnat riktats mot kampsporten. I drygt tre år har jag nu tränat brasiliansk jiu-jitsu, BJJ. Folk brukar fråga mig vad jag lärt mig. Jag minns hur mamma tidigt i processen frågade om jag hade lärt mig självförsvar, så att jag kunde skydda mig mot angripare. En del av mig tror att jag gjorde mamma och övriga personer som frågat lite besvikna med mina svar. Det jag allra oftast brukar säga är att BJJ:n har lärt mig att förlora.
Kampsport är sällan förlåtande. Båda delarna av ordet antyder att en minst en part kommer förlora. Exakt vad ”förlora” innebär kan variera med kontexten. Det kan vara en utdragen process, såväl som en snabb händelse. För Ronda Rousey tog det 48 sekunder senast. Vad som hände i oktagonen under huvudmatchen i UFC 207 var relativt enkelt att se. Den tekniska delen av förlusten bestod i att Amanda Nunes släggor till nävar träffade Ronda hårt och tidigt. I syfte att studera förlust fanns kanske mer att säga om vad som skedde utanför oktagonen efter matchen. Eller vad som inte skedde. Ronda Rousey dök inte upp på presskonferensen efteråt. Tyvärr fick supportrar därmed ingen insyn alls i vad som pågick i huvudet på den forna mästarinnan.
I kontrast till Rousey dök en annan förlorare under samma kväll upp för att möta alla frågor. Dominick Cruz förlorade sitt bälte till utmanaren Cody Garbrandt, som stod för en fenomenal insats. Något blåslagen stod den förstnämnde och dissekerade sin förlust inför reportrarna. Förutom att lugnt och metodiskt återge de praktiska detaljerna, gav Cruz även sin allmänna syn på att förlora: ”Part of life is losing. I think everybody here can say, one time or another, maybe not in a fight but, you felt like a loser. And how do you come back from it? Let’s see.”
Att förlora var inte bara en del av mitt liv som kampsportare i början. Det var allt. Som en liten, tanig tonårskille som gav sig på att brottas med större, starkare män, fick man snabbt lära sig att förlustens innebörd. Men jag kom ändå tillbaka efter varje gång jag blev strypt eller utdragen, och allt eftersom kunde jag värja mig allt bättre. Till slut kunde man ibland också få känna segerns sötma under sparringsessionerna. Här någonstans började jag inse att förlustens sanna innebörd var ett test, som gav möjligheter till lärdom, om man hade perspektivet för att kunna se detta.
I kampsportsvärlden (och särskilt i BJJ-kretsar) har detta mynnat ut i ett sorts mantra: ”You either win or you learn”. ”Win or Learn” är också namnet på tränaren John Kavanaghs bok som släpptes i somras. Få kampsportare på högsta nivån har levt efter detta motto likt Conor McGregor, Kavanaghs överlägset mest kände elev. I våras fick McGregor påminnelsen om att förlust är en del av livet. Nate Diaz besegrade otippat honom efter att ha tagit matchen på kort varsel, och satte stopp för en lång rad vinster. På frågan om hur han skulle komma tillbaka efter motgången, gav McGregor det bästa av svar. Med glödande intensitet förberedde sig McGregor för returmötet, där han sedan vann en tät fight. Men betydligt tidigare hade den kanske viktigaste pusselbiten i comebacken lagts. Direkt efter den första matchen bemötte McGregor media och tog fullt ansvar för förlusten. Likheterna med Cruz yttranden var stora: ”We win some, we lose some. I will never shy away from a challenge or defeat. This is part of the game” sa McGregor under presskonferensen.
Med facit i hand är det tydligt att Conor McGregor är en man som förstår sig på konsten att förlora. Smärtans industri lät honom förlora för att lära honom att vinna igen, mot Diaz i returmötet, och den historiska huvudmatchen i New York mot Eddie Alvarez. Att likt McGregor och Cruz ta allt ansvar för förluster är inte bara sportsligt hedervärt. Det visar på en vinnarmentalitet som sträcker sig även utanför buren. Tar man ansvar för sina handlingar och misslyckanden har man mycket att vinna. Om inte annat vinner man säkert några beundrare. Det kan till exempel göra en kille som mig lite villigare att gå till träningarna för att fortsätta förlora. Vinsterna kommer med tiden…
Skriven av Felix Skoog
