Natten till söndag ställdes UFC:s tidigare tungviktsmästare Francis Ngannou mot boxningsvärldsmästaren Tyson Fury. Resultatet är en ingenting annat än en skam för boxningen. Läs mer i nedanstående krönikan.
En krönika över nattens chockresultat
Ngannou klev in i ringen som en stor underdog. Konstigt vore väl någonting annat. En nybörjare utan professionell erfarenhet ställdes mot, möjligtvis, världens bästa tungviktare. En obesegrad fajter med 33-0-1 i matchfacit. En engelsman som har ställts mot de främsta i viktklassen och stått emot tunga slag från knockout-artister som Deontay Wilder. Ngannou har såklart vevat förr. Afrikanen är en tidigare tungviktsmästare i världens största och främsta MMA-organisation, UFC. En sport och en organisation som inte ens ska vara i närheten av lika teknisk som boxningen. Det är så det brukar låta.
Ngannou genomförde matchens enda knockdown och stod emot bra under hela drabbningens gång. Fajten resulterade i ett delat domslut till Furys fördel, med siffrorna 95-94, 93-96, 94-95. Många skriker ”rån” och hävdar att Ngannou tog hem en klar seger mot tungviktsvärldsmästaren. I vanlig ordning är de flesta av oss inte tillräckligt pålästa om bedömningskriterier för att avgöra vem som egentligen vann. Poängdomarna har allt som ofta bättre koll. Etablerade eller självutnämnda boxningsexperter lyfter just nu fram detta argument. ”Tyson Fury vann den matchen”. Okej. Är det någonting som ni är stolta över? En nybörjare kliver in i ringen med sina MMA-coacher och Mike Tyson som sekonder och går en jämn match mot boxningens främsta tungviktare. Det är en förlust oavsett vem som fick sin hand lyft efter drabbningens slut. En stor förlust för boxningen och en stor vinst för MMA-sporten. Vad har boxningen kvar att skylta med om MMA-fajters håller jämna steg med eliten inne i ringen?
Hur motiverar boxningen sitt existensberättigande?
Istället för att inta en försvarsställning och gå i clinch med MMA-sporten bör boxningen idka självkritik. Cirkusföreställningar med KSI, Logan Paul och Dillon Danis skapar större intresse än legitima och stora boxningsgalor. Youtube-profilen Jake Paul kan och hålla jämna steg mot boxaren Tommy Fury. Amanda Serrano tar klivet över till MMA. Boxningen mår inte bra.
Återkommande gånger under nattens event önskade undertecknad att jag tittade på en MMA-gala istället. Boxningseventet hade sämre produktion, tråkigare avslut och sju matcher inom loppet av sex timmar. Utöver huvudmatchen var för övrigt resten av kortet endast där som utfyllnad. Övriga matcher saknade berättelsestruktur och konsekvenser. Vad händer vid en vinst eller förlust? Ingenting. Endast huvudmatchen är relevant och av intresse. Resterande tid fylldes ut av klipp efter klipp på Cristiano Ronaldo och Eminem i publiken. Eller musik. Eller tomt prat.
På förhand hade galan endast en enda säljpunkt. Vi skulle få se Fury visa att boxningen fortfarande är tekniskt överlägsen MMA när det kommer till striking. Fury kunde inte sätta ett utropstecken på någonting och boxningen borde skämmas. Hade det varit tvärtom, och utövarna mötts inne i buren istället, hade engelsmannen fastnat i en rear-naked choke inom 30 sekunder.
Nej, tacka vet jag att det bara är en vecka kvar till Jailton Almeida kommer ta sig an Derrick Lewis i São Paulo. Undertecknad väljer en UFC Fight Night från Brasilien framför nattens katastrofevent alla dagar i veckan.
