Vem hade anat för, säg två-tre år sedan, när UFC hade stjärnor som Jon Jones, Conor McGregor och Ronda Rousey i eller nära sina respektive toppar både i buren som på kändisscenen, att en föreställning i boxning skulle bli 2017-års största MMA-händelse. Inte jag i alla fall.
Mycket har bidragit till att matchen mellan Floyd Mayweather Jr och Conor McGregor kunde verkställas. Allt detta har det skrivits spaltmeter om. Från UFC:s sida var de relativt svaga resultaten under första halvan av året och risken för explosiv konflikt med guldgossen Conor två starka anledningar till att nya bossen Ari Emanuel och kompani gav det hela grönt ljus.
Matchen i sig då? Om nästan allt som ledde fram till gonggongen var en cirkus så var matchen överraskande nog väldigt organiserad och kontrollerad. Jag syftar inte på den tekniska aspekten även om den kan beskrivas med samma ord. Eftersom de flesta av oss hade så väldigt tunt med underlag att bygga vad vi kunde förvänta oss hade matchen en mystisk karaktär som påminde om sporten MMA:s första events i det offentliga rampljuset. Matchen var bortsett från några lustiga sekvenser där Conor greppade tag om midjan eller hamrade in slag rakt ner i clinchen, väldigt boxningslik.
Missförstå mig inte. Fajten var underhållande. Alla ronder. Inte en gång tappade jag intresset. Men efter tio ronder inser jag återigen, som jag gjort så många gånger förr, varför jag föredrar MMA före boxning i princip alla dagar.
Conor McGregor är en av idrottsvärldens främsta namn just nu. Inte alls illa för att tillhöra en sport som är högst marginaliserad i jämförelse med de övriga stora. Han är tveklöst den mest skinande stjärna UFC har haft sedan begynnelsen för snart 24 år sedan.
Men nu vill jag ha tillbaka honom där han hör hemma. Spekulationer om nya utmaningar inom boxningen får mig att rysa av motvilja. Hoppas för sportens skull om något att han återvänder till buren i sin nästa match.
Halva nöjet med boxningsäventyret var all den mystik och spekulation som matchens unika utgångsläge var en del av. Detta okända är nu inte så okänt. Lampan tändes – mörkret försvann. Även om tio ronder inte är 50 matcher så är det tillräckligt för att göra en bedömning av Conors kunnande som boxare. Ska vi analysera insatsen på samma villkor som vi analyserade Mayweathers tidigare motståndare så var Conor högst medioker. Ska vi räkna in alla andra faktorer och sportsliga handikapp i denna kalkyl så blir slutresultatet imponerande. Detta spelar dock föga roll. Conor kommer aldrig bli en erkänd och värdig världsmästare i boxning. Detta kan vi konstatera lika kraftfullt som Dana Whites allt rödare uppenbarelse. Hans vänster är inte något världen aldrig förr någonsin har skådat. Han är inte Hercules i en irländsk kroppsdräkt.
Låt oss nu åter njuta av en värdig och erkänd världsmästare i MMA.
