Jag har aldrig tyckt om film eller serier så särskilt mycket. Självklart blir det någon Hollywoodrulle ibland, men jag har alltid tyckt att idrott är mycket roligare att titta på. Filmer följer ett manus, huvudpersonen hamnar i trubbel, men det slutar nästan alltid lyckligt. Jag tycker att dessa förväntade slut tar bort charmen i det hela. Idrott på elitnivå bjuder oftast på “riktig” spänning där vi många gånger inte har någon aning om hur det kommer sluta. Det finns såklart solklara fall även inom idrotten (det såg vi i lördags), men mismatches är lika ointressant som en Hollywoodrulle om du frågar mig. Det finns få sporter som bjuder på lika mycket spänning som MMA, där ett misstag kan kosta dig hela matchen. Jag skriver det här efter att ha sett sista avsnittet av senaste säsongens Game of thrones, den enda serien jag verkligen gillar. Jag tror att seriens framgång bygger på samma princip som idrotten, du vet aldrig hur det slutar. Huvudkaraktärer i serien har dött vid ett flertal tillfällen och därav kan man aldrig känna sig helt trygg. Däremot ger det ett djup i serien som gör det mer spännande och känslan av lycka blir betydligt starkare om och när den kommer.
Det var precis därför jag hade svårt att förstå mötet mellan Mayweather och McGregor. Frågan var aldrig om McGregor skulle vinna eller inte, utan snarare hur länge han skulle klara sig. Showtime och UFC har gjort ett fantastiskt jobb med att marknadsföra matchen och många trodde att McGregor skulle kunna chocka världen. Jag tror alla var rörande överens om att han inte hade vad som krävdes för att boxa ut Mayweather, men det fanns några som argumenterade för att irländarens enda och lilla chans var att han skulle kunna knocka honom i de tidiga ronderna. Skulle någon som går sin första professionella boxningsmatch kunna knocka den bästa defensiva boxaren genom alla tider?
Nu har vi fått reda på svaret som egentligen redan på förhand var självklart. McGregor är en fantastisk fighter, men han var aldrig i närheten av att sänka Mayweather. Nu pratas det om antalet träffar McGregor lyckades få in och även om antalet vid första anblick är imponerande måste man ha i åtanke hur Floyd Mayweather valde att agera. Det är få matcher där Mayweather har valt att gå framåt och utnyttja sin offensiva förmåga och precis som han själv sa innan matchen “if you give it, you must be able to take it.” Mayweather ville nu bjuda på show och hade han valt att likt sina tidigare matcher lita på sin defensiva förmåga hade McGregor inte träffat lika mycket.
Jag vill vara tydlig med att McGregor faktiskt stod för en imponerande insats. Jag hade honom som segrare av de tre första ronderna vilket är en stor skalp för irländaren, men efter det tog framgångssagan slut. Precis som vi sett i UFC tröttnade McGregor och Mayweather kunde ta hem en komfortabel seger. Det är inte ovanligt att Mayweather startar långsamt. Hans boxningsstil bygger lika mycket på intelligens som på fysisk förmåga. Amerikanen har en fantastisk analytisk blick under sina matcher och även om det vid många matcher kan ses som tråkigt så boxas han för att vinna snarare än underhålla
Cirkusen är äntligen över. Boxningsmatchen är avklarad och vi kan återgå till att lägga fokus på MMA. Efter matchen har McGregor fått ta emot både hyllningar och kritik. Jag tycker som sagt att McGregor gjorde det bra. Bättre än vad Mayweather skulle lyckas om rollerna var ombytta. Men låt oss sluta jämföra sporter, Mayweather är en fantastisk boxare och gav McGregor en rejäl lektion, vilket är precis vad som skulle hända ifall de möttes i oktagonen, fast då med irländsk seger. Det är svårt att kritisera McGregor, han mötte en av de bästa genom tiderna och klarade sig till slutskedet av matchen. Men enligt mig borde mötet aldrig tagit plats. Rent sportsligt var det här en mismatch som bara handlade om pengar och huruvida mötet var positivt eller negativt för sporten i stort återstår att se. Jag hoppas vi slipper se liknande matcher i framtiden. Utan den sportsliga utmaningen är det hela bara en teater och den “riktiga” spänningen försvinner. Jag vill se matcher där man inte vet hur det kommer sluta. Jag vill se “Game of Thrones”, inte “Love Actually”.
Krönika skriven av: Tobias Westling
