Krönika Nyheter

Krönika: Daniel Cormier; Fågel Fenix som stigit ur askan

I ljuset av Jon Jones frånvaro från UFC så har Daniel Cormier tagit vara på den extra chans som han har fått. Att bli den mästare som han så länge själv har drömt om. Trots ett näst intill felfritt record så har vägen mot guld dock inte varit spikrak. Sedan förlusten mot Jon Jones kring nyårsskiftet 2015 så har han klumpigt nog tränat sönder sig själv, haft problem med sin viktnedgång och kanske satsat för mycket på extraknäcket som nyhetsankare för FOX.
Än sen?

Daniel Cormier har vunnit sina matcher och är idag rankad som den tredje bästa i UFCs P4P lista. På lördag kväll har han sitt livs största chans att nå kulmen av sin karriär som professionell idrottsman genom att slå den man som vi så ofta nämner som tidernas bästa MMA utövare. Rutinen och dagarna är enkla och näst intill av spartansk karaktär. Varje morgon runt 06.30 sätter han sig i sin mörkblå Toyota Prius och kör den tjugo minuter långa vägen från vitlöksorten Gilroy till träningsanläggningen på American Kickboxing Academy i utkanten av San José.

Morgonträningen börjar vid sju som oftast består av löpning eller att slå på mittsar som efter lunch följs av ett andra pass som ofta innebär hård sparring. Under sina camp innan de stora matcherna avrundas slutligen dagen med ett tredje tufft träningspass. Söndagarna har numera kommit att bli hans favoritdag. Då får han vila ut från träningen och leva upp till den familjefar som han är så mån om att vara.

Hårt jobb och hängivenhet till träningen säger Daniel själv har kommit från hans föräldrar. Hans far vart en hårt arbetande man som varje morgon gick upp klockan sex för att städa och tvätta toaletter på närliggande hotell, för att sedan åka vidare till nästa jobb där han målade samt kalkade basebollplaner. På kvällarna arbetade han antingen som diskare på en lokal pizzeria i Lafayette eller klippte gräset på kyrkogården för 15 dollar per kväll.

Numera kan man säga att Daniel Cormier lever ett gott liv. Han har en kandidatexamen i sociologi, gifte sig nyligen med sin Salina, har två friska barn i Daniel, 6 och Marquita, 5 och i vardagsrummet pryds väggen med bland annat tre stycken mästarbälten från världens största fightingorganisation. Vid sidan av detta driver han ett brottningsprogram för barn mellan 5-12 år i San José där alla som vill tävla är välkomna att träna. Utbildningen har dessutom kommit att bli rankad som en av de bästa i Kalifornien. En sport han själv kom in på efter att som ung ha hamnat i slagsmål. Slagsmålet stoppades av hans då blivande första brottningstränare som föreslog att han använde sin produktivitet på ett annat sätt. I hans egen akademi har mottot för barnen varit att aldrig sluta kämpa för det liv de vill ha oavsett vad som kommer i deras väg. Ett budskap som vuxit fram och präglats av de många tragedier och missöden som Cormier fått utstå.

Under Thanksgiving Day, 1986 blev hans far, Joseph, skjuten till döds av hans före detta svärfar. Tragedin följdes upp av ytterligare tre dödsfall till ett par närstående i hans ungdoms år. En nära vän samt kusin gick båda bort i separata bilolyckor, men även hans collegekamrat och tillika basketspelaren Daniel Lawson omkom i en flygolycka tillsammans med resterande av spelarna Oklahoma State Cowboys basketbollag.

Men den värsta av alla tragedier var då hans tre månaders unga dotter, Kaedyn, år 2003 omkom i en bilolycka. Då Kaedyns mamma, Carolyn saknade luftkonditionering i deras egen bil fick de en varm dag låna deras väns Honda Accord. På väg mot Austin i Texas frontalkrockade de med en långtradare. Skräcken var ett faktum och Kaedyn dog direkt på plats.

Tragedin tog givetvis hårt på Daniel som just då storsatsade inför OS i Aten. Ett olympiskt spel där han skulle skörda framgångar som hädanefter skulle tillägnas till den bortgångna dottern. Istället för att låta tragedin dra ner honom så skulle han använda hennes bortgång som bränsle och ära hennes liv genom sina sportsliga framgångar. Det hela skulle tyvärr sluta i en ond cykel.

Ju mer han pratade om sina mål och drömmar, ju mer press fick han. En press som tyngde ner honom och gjorde att brottningen gick sämre än förväntat. Under en förturnering som hölls i Venezuela strax efter Kaedyns död förlorade ”DC” flertalet gånger kontrollen av sitt humör. Han hamnade bland annat i slagsmål med sina egna lagkamrater, men även i bråk med en av hans motståndare efter en match. För att slutligen komma till ro som både människa, pappa och professionell atlet fick han stor hjälp av sportspsykologen Kirsten Peterson som då jobbade för USAs olympiska kommitté. Hjälp som Daniel själv numera ser som en välsignelse.

De olympiska spelen gick till en början bra. Efter en missad finalplats skulle han ändå ha chansen att bära hem en bronsmedalj. En match han ledde med 2-0, men tappade med mindre än minuten kvar till en 3-2 förlust. Fyra år senare under OS i Peking skulle han som kapten för Team USA äntligen få sin revansch, men på grund av problem med viktnedgången som tyvärr ledde till njursvikt fick Daniel dra sig ur turneringen.

”DC” hade legat alldeles för högt i vikt och utan varken kunskap eller disciplin kring viktnedgång som han inte heller tog så seriöst blev han tvungen att tappa kilon fortare än vad som var hälsosamt. Vikten klarade han, men föll ihop och fick föras till sjukhuset kort därefter. Efter missen i OS i Peking bestämde Daniel sig för att ta ett sabbatsår ifrån brottningen. Istället började han att jobba på en lokal TV station i staden Stillwater, Oklahoma och ägnade all sin lediga tid till att spela TV-spel online. Daniel beskriver hur spelandet blev som en skön flykt från verkligheten. Det hela skulle ändras efter att hans vän King Mo (Muhammed Lawal) som ett år innan hade börjat träna MMA rekommenderade Daniel att prova på sporten.

Nu skulle han få en ny chans att bli den mästare som han alltid drömt om att vara. En mästare som han aldrig blev inom brottningen. Men suget efter att ha chansen att möta tidigare idoler inom brottningen som Chuck Lidell och Randy Orton var en bidragande faktor till övergången. Tre veckor senare var hans debut i buren ett faktum som slutade med en
TKO vinst mot Gary Frazier i första ronden. Vinsten följdes upp med ytterligare tio segrar i Strikeforce och XMMA där han bland annat vann titeln i tungvikt innan han signades till UFC. Efter fyra raka vinster i UFC och en skadad Alexander Gustafsson så skulle han nu få hoppa in och ställas mot vad som har kommit att bli hans allra största rival.

En match som inte gick riktigt som DC hade tänkt sig. Förlusten mot Jon Jones tog hårt på Cormier och drömmen som verkade att gå i kras skulle sedan Jones själv blivit avstängd trots allt att uppfyllas. Då Jones blivit avstängd efter en omtalad bilkrock där han bland annat rymde från platsen fick ”DC” hoppa in och möta no1 contender Anthony Johnson om interimbältet. Sedan dess har Cormier varit UFCs mästare och hunnit avverka ”Rumble” ännu en gång, men även legenden Anderson Silva och vår egen Alexander Gustafsson. Nu över två år senare så ska säcken slutligen knytas ihop och ”DC” skall äntligen få sin revanch mot Jon Jones.

Daniel Cormier tycks ha funnit ro med den tid och plats som han befinner sig i just nu. Revanschlustan och den näst intill besatthet som han länge haft mot Jon Jones tycks inte vara lika stark längre. Han slåss för ett bättre liv för sin familj och i omklädningsrummet hänger det fortfarande en bild på Kaedyn. Hon som har kommit att ha blivit en av hans största drivkrafter. Under sitt tuffa träningsläger och de svåra stunder som kommer och går frågar han sig själv; ”Hade Kaedyn varit stolt över det jag gör?”

Daniel Cormier har redan nått sin stora dröm. Han har blivit den mästare han drömt om att få vara. Han har kommit att bli en bra förebild för sina egna barn, barnen han tränar i brottning, men även för alla fighters där ute i världen. Han har visat att det går att lyckas trots en hög ålder och trots att man stött på de värsta motgångarna en förälder och människa kan tänka sig.

Han har ett flertal gånger sagt att han längre inte bryr sig om Jon Jones, och helt ärligt tror jag honom, men visst tycker han nog att det varit skönt att slå den allra bästa någonsin? Något som vi kan vara säkra på är att Daniel Cormier aldrig kommer att sluta kämpa för att nå sina mål och drömmar oavsett vad som kastas hans väg.

Skriven av Tommy Nilsson

Föregående artikel

Dustin Poirier ser Eddie Alvarez medverkan i TUF som ett slag i ansiktet

Nästa artikel

Domaren Mario Yamasaki svarar på Michael Chiesas utmaning

Skriven av

kimura

Relaterade Artiklar

Sök