Krönika Nyheter

Krönika: En svensk i Ingenmansland

Alexander Gustafsson

Det har inte gått många dagar sedan vi nåddes av nyheten att Daniel Cormier har fått en motståndare för sin nästa fight. Det var minst sagt en överraskning när vi fick veta vad UFC hade beslutat. Daniel Cormier ska den 7 juli, på UFC 226 i Las Vegas, möta tungviktsmästaren Stipe Miocic. Det är alltså en äkta champ vs. champ vi kommer få bevittna – det är nummer 4 mot nummer 6 på pound-for-pound-listan. Inte nog med att de ska mötas i en superfight, en av de största i UFCs historia, de ska dessförinnan coacha mot varandra i The Ultimate Fighter. Med tanke på vad som ligger i potten är det inte svårt att förstå varför Cormier väljer att tacka ja till matchen mot Miocic.

stipe-moicic-daniel-cormier-UFC226

Med tanke på hur situationen ser ut i den lätta tungvikten var det nog få som trodde att någon skulle kunna smita före Alex i titeldiskussionen. Alex är rankad nummer 1 i lätt tungvikt och måste rimligen anses ha varit mycket nära en titelchans. Många av oss svenska mma-fans hade kallt räknat med att Alex skulle få nästa titelchans och så kan det mycket väl komma att bli. Bara inte än på länge. Istället för att få glädjas över svensk titelchans påmindes vi om att man inte kan ta något för givet i UFC år 2018. Åtminstone att man inte ska sätta sina förhoppningar till något så trivialt som ranking. I den era vi befinner oss (WME-IMG) är det nya spelregler som gäller. Det räcker inte med att vara en högt rankad fighter. Det krävs att man lyckas generera intresse för den match up man vill ha. Rejält intresse som mer eller mindre garanterar UFC intäkter.

Alex dilemma 

Om man ser till prestationer i oktagonen råder det inga tvivel om att Alex just nu är den lätta tungviktare som är mest värdig en titelchans. Hans meritlista lämnar inga tvivel. Alex har länge tillhört yttersta toppen av divisionen. Han pressade Jon Jones, den vid tidpunkten oövervinnerlige, till gränsen av dennes förmåga. Det räckte inte hela vägen men många ansåg att domslutet lika gärna kunde ha gått åt andra hållet. Han pressade även den nuvarande mästaren till ett split decision i oktober 2015. Därefter har han två raka vinster. Den senaste mot andrarankade Glover Teixeira som Alex, mer eller mindre, körde över. Han dominerade den tuffe veteranen i fyra ronder innan han avslutade honom med slag.

Alexander Gustafsson

Vissa kommer hävda att Alex bara har två vinster sedan sin förlust mot Cormier. De kommer kanske peka på att han endast har gått två matcher på drygt två år. Att han är alltför inaktiv. Min åsikt är att Alex trots dessa synpunkter är den lätta tungviktare som är överlägset mest värdig en chans på titeln. Det finns ingen annan i toppen av den tunna viktklassen som är värdig titelchans. Alex sparsamma matchande på senare tid har berott på efterhängsna skador. Hans frånvaro har alltså inte varit självförvållad. UFC har dessutom visat att frånvaro inte nödvändigtvis behöver vara ett problem. En viss amerikansk fighter gavs tex titelchans på UFC 214 efter en längre tids frånvaro. En frånvaro som var i allra högsta grad självförvållad.

Problemet för Alex är att det inte räcker att vara en fantastisk fighter. Det räcker inte att ha de tyngsta sportsliga skälen på sin sida. Det krävs betydligt mer än så. Som jag nämnde ovan krävs det att man bidrar till att generera intresse för den fight man strävar efter. Detta gäller i synnerhet titelmatcher. Det finns olika sätt att skapa intresse. Ett fåtal fighters har naturlig karisma och utstrålning som gör att publiken alltid vill se dem – de har en sorts naturlig stjärnpotential. Dessa är dock mycket få till antalet. Några fighters väljer att medvetet skapa en persona, en karaktär, som väcker starka känslor hos fans. Colby Covington har valt denna väg. Han har valt att, åtminstone delvis, framställa sig själv som en riktig jubelidiot. Tyvärr har hans strategi fungerat relativt väl, vilket riskerar att inspirera andra till att anamma samma strategi.

Många väljer att inte gå fullt lika långt som den charmige Herr Covington, men de jobbar ändå mycket aktivt för att få publik exponering. Vissa imiterar den irländske trendsättaren, de använder ’trash talk’, märkliga outfits och provokativa ’call outs’ för att skapa uppmärksamhet. Några går i polemik med sin arbetsgivare – en riskabel strategi – och skapar på så sätt medial uppmärksamhet kring sig. Al Iaquinta är ett exempel på detta. Endast fantasin sätter gränser för vad som är möjligt. Tyvärr har mma-fighters inte imponerat när det kommer till fantasi och många försök att synas har varit ganska pinsamma. Vissa har fallit platt.

al-iaquinta-ufc217-photo-per-haljestam-01

Många använder sig alltså av dessa strategier men få är riktigt framgångsrika i sina ansträngningar. Det krävs ett mått av trovärdighet för att provokationer och trash talk ska fungera. Det är inte alla som kommer undan med att klä sig som Liberace eller Peter Siepen. Vissa har helt enkelt inte vad som krävs för att bli framgångsrika provokatörer. Även om alla inte kan bli fullfjädrade provokatörer eller ’show men’ så kan alla fighters jobba aktivt med synlighet och närvaro i sociala medier. För de allra flesta finns det utrymme för utveckling, dvs att bli bättre på att arbeta strategiskt med synlighet och med sitt varumärke. Alex är inget undantag. Han håller förhållandevis låg profil, vilket sannolikt påverkar hans möjligheter negativt. Alex skulle troligen tjäna på att sticka ut hakan och ta större plats i offentligheten. Det är dock upp till var och en att avgöra om man vill lägga tid och energi på att aktivt marknadsföra sig själv. Om man är beredd att lägga ned den tid och kraft som krävs. Om det inte kommer naturligt för en fighter kan det mycket väl vara så att det kostar mer än det smakar. Man ska nämligen helst kunna se sig själv i spegeln om morgnarna och då är det klokt att vara någorlunda sann mot sig själv. Alex verkar vara en jordnära och lite tystlåten person. Kanske är det så att det helt enkelt kräver för mycket av honom för att axla rollen som provokatör för att det ska vara värt det. Bara Alex själv kan besvara den frågan.

I just det här fallet hade det ändå inte spelat någon roll om han hade agerat annorlunda. Om han sedan vinsten mot Teixeira hade synts varje vecka i mma-medier. Det hade inte gjort någon skillnad ens om han hade betett sig som en riktig Colby-Covington-typ. Matchningen mellan Cormier och Miocic är helt enkelt för bra. Den innehåller så många säljande ingredienser att det inte går konkurrera med den. Två otroligt kompetenta fighters, regerande mästare, amerikaner och riktiga ’blue collar’-typer. Det är ingredienser som attraherar och som säljer ppv:s. Långt fler än vad en fight mellan Alex och Cormier någonsin skulle mäkta med. Vår svenske världsfighter får nog snällt acceptera att det är en orättvis business han är verksam i. Acceptera att man inte kan hoppas på sportslig rättvisa om man ägnar sig åt professionell mma i UFC år 2018. Det är numera nästan lika mycket underhållning – showbusiness – som idrott. Därför gäller det att förhålla sig till detta.

Alexander Gustafsson Walk Out Vinst

Men, för att inte riskera att bli förbisprungen nästa gång det vankas titelfight i lätt tungvikt kan det ändå vara klokt att aktivt positionera sig. Att trots allt försöka synas och höras någorlunda regelbundet – kanske till och med röra om i grytan då och då – så att inte någon annan smiter förbi kön. Känner man sig inte bekväm med detta så är man i sin fulla rätt att avstå. Då får man emellertid vara beredd på att leva med konsekvenserna. Så ser spelreglerna ut och det är något fighters och fans får finna sig i.

_____________________________

TextKimuraredaktionen

Föregående artikel

David Bielkheden utmanar Gunnar Nelson: ”Jag förtjänar det här”

Nästa artikel

Darren Till sjuk – möter inte Gunnar Nelson

Skriven av

kimura

Relaterade Artiklar

Sök