MMA-världen är bra på att hylla sina stjärnor. Sina legendarer. Sina veteraner. Sina pionjärer.
Oftast.
Undertecknad har följt MMA sedan omkring 2006. Då fajtades Gegard Mousasi redan i Pride. Idag, ett och ett halvt decennium senare, följer jag fortfarande sporten. Mousasi tävlar fortfarande i den. På yttersta elitnivå.
Den armeniske iraniern från Nederländerna proffsdebuterade under våren 2003, knappt 18 år fyllda. Under den karriär som därefter utspelat sig, har ”The Dreamcatcher” radat upp segrar, avslut, bälten och meriterande skalper på snart sagt alla kontinenter, i nästan samtliga större organisationer. Man kan tänka sig att för någon med Mousasis meritlista, skulle hyllningskörerna nästintill aldrig tystna. Så är dock inte fallet.
”Tråkig.”
”Medelmåtta.”
”Kan inte avsluta.”
”Pallar inte trycket.”
”Går match så sällan.”
Omdömena ovan är sådana jag vet att jag hört gällande Mousasi. Det finns säkert drösvis fler som skulle kunna förekomma i samma lista. Men hur kan det ha blivit såhär? Må vara att Mousasi kommit till de flesta presskonferenser och invägningar med samma småbuttra ansiktsuttryck och kroppsspråk, och att det naturligtvis inte ”drar fans” på samma sätt som exempelvis Conor McGregors ständiga showande. Men är vi verkligen så ytliga, vi som följer ”världens snabbast växande sport”? Ska inte en kille kunna gå runt med chinos och mjukishoodie, en hasande gångstil och lätt bister uppsyn utan att den framtoningen projiceras på artisteriet i buren?
”Går match så sällan”
Sedan april 2003, alltså under knappt 17 år, har Mousasi gått 55 (ja, FEMTIOFEM) proffsmatcher i MMA. Drygt tre om året i snitt, varje år, i SJUTTON år. Nederländaren har plusfacit i samtliga större organisationer han tävlat för, däribland UFC (9-3), Bellator (4-1), Strikeforce (7-1-1), Dream (5-0), Pride (2-1), M-1 (3-0) och Cage Warriors (1-0). Går match sällan? ”Nja.”
”Pallar inte trycket”
- Mellanviktsmästare i Bellator.
- Mellanviktsmästare i Dream.
- Mellanviktsmästare i Cage Rage.
- Lätt tungvikts-mästare i Strikeforce.
- Lätt tungvikts-mästare i Dream.
- Middleweight Grand Prix-vinnare i Dream.
Visst, det är inget UFC-bälte i prisskåpet, och det får väl ändå sägas vara MMA:s allra mest åtråvärda trofé. Men, mer eller mindre allt annat.
Pallar inte trycket? ”Nja.”
”Kan inte avsluta”
Matchfacit: 46 (!) segrar, varav 38 (!) avslut. 7 förluster. 2 oavgjorda.
Mousasi har vunnit omkring 83% av sina – än en gång – FEMTIOFEM proffsmatcher. Och det via avslut i knappt 83% (också här) av de fallen:
- 23 segrar via TKO.
- 3 via knockout.
- 12 via submission.
Kan inte avsluta? ”Nja.”
”Medelmåtta”
Det blir kanske lite väl långt att publicera en fyrtio namn lång lista över 34-åringens alla skalper i buren, så här följer ett ”litet” urval:
- Hector Lombard (domslut, 2 ronder, Pride, 2006)
- Melvin Manhoef (submission, Dream, 2008)
- Jacaré Souza (KO, Dream, 2008)
- Mark Hunt (submission, Dream, 2009)
- Sokoudjou (TKO, Strikeforce, 2009)
- Ovince Saint Preux (domslut, Strikeforce, 2011)
- Ilir Latifi (domslut, UFC, 2013)
- Dan Henderson (TKO, UFC, 2015)
- Thiago Santos (TKO, UFC, 2016)
- Vitor Belfort (TKO, UFC, 2016)
- Chris Weidman (TKO, UFC, 2017)
- Rafael Carvalho (TKO, Bellator, 2018)
- Rory MacDonald (TKO, Bellator, 2018)
- Lyoto Machida (domslut, Bellator, 2019)
Listan över alla de som ”drömfångaren” betvingat, är som sagt väldigt lång. Och den blir inte mindre imponerande om man väger in att ett stort antal av nederländarens motståndare sannolikt ”spetsat sina vattenflaskor”, åtminstone under åren i Pride och Dream. Vittnesmålen om hur utbredd dopningen var i MMA för 10-15 år sedan är många. Och trovärdiga. Mousasi däremot har genom alla år varit en galjonsfigur för att fightas rent. Mellanviktaren har aldrig åkt fast i dopningskontroll, vare sig förr eller nu. De förluster han åkt på, åtminstone på den här sidan 2010, har varit mot idel världsklassmotstånd.
Medelmåtta? ”Nja”.
”Tråkig”
Med allt ovan sagt, så är dock i mångt och mycket det bestående intrycket av Gegard Mousasi ett… ”nja”. Han har ingen star power och relativt tunn utstrålning jämfört med konkurrenter/kollegor med likvärdiga meritlistor. Och, än en gång, det må vara ytligt – men kanske är det ändå viktigt att bjuda till lite grann vid mediedagar, presskonferenser och liknande. Inte så att varje MMA-fighter på toppnivå behöver vara en McGregor, en Sonnen eller en Masvidal, men kanske behöver de vara mer än en… Mousasi?
Det må vara djupt orättvist att historien antagligen glömmer nederländaren snarare än placerar honom på någon av de översta legacy-hyllorna. Trots det, är det liksom svårt att bortse från vilken slätstrukenhet som råder, för någon som kan få en egen Reddit-tråd skapad med rubriken Rare Sight of Mousasi Smiling…
I mitt tycke är och förblir dock Gegard ”The Dreamcatcher” Mousasi en av de största i den moderna MMA-historien. En pionjär. Ett föredöme i fråga om uppträdande gentemot arbetsgivare och motståndare, aktivitet i buren och enträget motstånd mot fuskare som på sikt förstör den sport vi följer och älskar.
