Helgens gala mellan Mike Tyson och Jake Paul blev en succé. Fighters levererade starka prestationer, adrenalinet pumpade, och publiken var engagerad. Men det var en annan person som stal rampljuset – Sydney Thomas, ringtjej.
Ringtjejer har varit en del av kampsportens kultur i decennier
Efter att hon publicerade en bild från galan på Instagram exploderade hennes följarskara med tusentals nya fans. Diskussionerna som följde online handlade dock inte bara om hennes framgång, utan också om själva konceptet med ringtjejer. Är det dags att tänka om?
Ringtjejer har varit en del av kampsportens kultur i decennier. De går ett varv runt ringen mellan ronderna, håller upp en skylt med nästa rondnummer och ser alltid till att leverera ett leende till publiken. Det har länge varit en symbol för glamour och en viss lättsamhet i en annars rå och brutal sport. Men när vi idag diskuterar jämställdhet och modernisering av idrott, blir det allt svårare att rättfärdiga deras roll.
Vad tillför ringtjejer egentligen?
Om vi skalar bort ytan – lättklädda, stora leenden och poser – så är ringtjejer där av en enda anledning: att visa vilken rond det är. Det är en funktion som lika gärna kunde hanteras av en digital skärm, en högtalarannons eller till och med en automatisk ljusshow. Ändå fortsätter galor världen över att hålla fast vid denna tradition.
Kritiker menar att ringtjejer reducerar kvinnor till dekoration i en miljö där det redan är svårt för kvinnor att bli tagna på allvar. Särskilt i kampsport. Argumentet är att de stärker en förlegad syn där män är fighters och kvinnor står vid sidlinjen för att vara ”ögongodis”. Det går stick i stäv med de framsteg som kvinnliga fighters gjort – från pionjärer som Gina Carano till dagens superstjärnor som Amanda Nunes och Stamp Fairtex.
Men är det hela bilden?
Sydney Thomas historia påminner oss om att ringtjejer inte bara är passiva objekt i sporten. Många av dem är entreprenörer, influencers och modeller som använder plattformen för att bygga sina karriärer. För Sydney innebar galan en explosion i synlighet och nya möjligheter. Hon är inte bara en ”ringtjej” – hon är en affärskvinna som vet hur man navigerar. Detta en värld där sociala medier och personlig branding är nycklar till framgång.
Vad är lösningen?
Det är kanske inte så enkelt som att bara ta bort ringtjejerna och ersätta dem med en skärm. Istället borde vi fråga oss: hur kan vi modernisera rollen? Varför inte göra den mer inkluderande? Varför inte ha ringförebilder – män, kvinnor eller icke-binära personer – som representerar sporten på ett sätt som speglar dess mångfald och utveckling?
Att förändra en tradition tar tid, men det är nödvändigt om vi vill att sporten ska växa och attrahera en bredare publik. Ringtjejer, som koncept, är förlegat. Deras funktion kan lösas på många andra sätt, och deras plats i sporten borde uppdateras för att reflektera en modern, jämställd och inkluderande värld.
Sydney Thomas och hennes följare visar dock att det finns ett sug efter personliga berättelser, efter mänsklighet och identitet i en ofta avhumaniserad sport. Det är något vi kan ta med oss – och kanske kan framtidens ringförebilder fylla just den luckan, utan att fastna i det förflutna.
Den ovannämnda texten är en krönika och åsikter som uttrycks är skribents egna.
