Det har surrats, inte minst från huvudpersonen själv, om att 39-årige Michael ”The Count” Bisping skulle gå i MMA-pension sedan i princip dagen efter förlusten mot Kelvin Gastelum.
Slutet har nalkats. Nu är slutet här.
Inte slutet på att se Bispings ansikte på någon skärm i din närhet. Engelsmannen har inte gjort någon hemlighet av att han gärna fortsätter både som TV-expert inom MMA och som skådespelare i Hollywood. Men slutet på den egna MMA-karriären. Slutet på långdragna pressturnéer. Slutet på en familjefars otaliga resdagar och ensamma hotellnätter. Slutet på tre månader långa camps. Slutet på att pressa ner den stora kroppens vikt till mellanviktens gräns på knappa 84 kg. Men också slutet på att framträda på den största scenen, inför de skarpaste strålkastarna och slutet på huvudmatcher i UFC.
Såhär uttryckte sig den numera alltså pensionerade fightern själv i sin egen podcast, Believe You Me, tidigare i veckan:
Obviously, I have teased this for a long time now; ’I might fight again, I might not…’ – And unfortunately, it’s not a fight I’m announcing this time. I am going to announce my official retirement from mixed – martial – arts.
Bisping är en fighter och en underhållare i yttersta världsklass. Han har varit en självsäker och högoktanig trash talker sedan vi först såg honom. Däremot har britten snart sagt aldrig känts tillgjord eller konstlad. Naturligtvis har han mer än en gång överdrivit för att ”sälja” en fight, vilket han själv medgivit. Men visst har det mesta som kommit ur Bispings mun känts… ärligt, eller åtminstone naturligt? Hans nordengelska dialekt är, snällt uttryckt, långt från att andas ”fina salonger”. Men det ger nästan bara mer autenticitet åt de dräpande kommentarer den ändå ganska elokvente britten fällt, mer än en gång.
UFC har själva klippt ihop ett urval av Bispingsnack som är lätt att dra lite på munnen åt:
What can we say.
We're going to miss him. #ThanksBisping pic.twitter.com/VTb1epICvb
— UFC (@ufc) 30 maj 2018
”The Count” har bibehållit samma personlighet åtminstone sedan starten av hans UFC-karriär, med segern i tredje säsongen av The Ultimate Fighter. Exemplen på någorlunda motsats; fighters som vinner ett par matcher i rad i början av karriären och med lite ökad råg i ryggen går från anonym till att snacka skit till höger och vänster och kanske rentav ballar ur totalt senare, är fler än bara några få.
Bisping, däremot. Vad man såg, var också vad man fick. Genomgående.
Vad han själv dock aldrig fick, var fullvärdig respekt för sin skicklighetsnivå som MMA-fighter. Storbritanniens förste UFC-mästare. Flest vunna matcher i UFC (20; delad förstaplats med Georges St-Pierre och Donald Cerrone). Över 75 procent av hans matcher i UFC har varit som main- eller co-main event. Flest segrar (16) och matcher av alla (24) i hans egen viktklass, mellanvikten. På 39 proffsmatcher (30 segrar, 9 förluster) i lätt tungvikt eller mellanvikt missade han vikten – noll gånger. Inte bara skicklig, utan således också ruskigt professionell.
Bispings första numrerade gala i UFC var UFC 66 (!) och den sista UFC 217. Dessförinnan hann ”Greven” också med att vara mästare i lätt tungvikt i både Cage Rage och Cage Warriors.
Den förre mellanviktsmästaren i UFC ska inte någonsin behöva kräva respekt. Den har han väl förtjänat.
Jag vill påstå att Bisping var underskattad från dag ett. Han var aldrig en exceptionellt begåvad talang, vare sig inom en enskild traditionell kampsport, eller inom MMA som helhet. Allt han erövrat, har han tagit sig till genom hårt arbete och genom att aldrig ge upp. Som sådan förebild ser jag också det absolut största värde Bisping lämnar efter sig i MMA, tillsammans med sin aldrig tystnande röst i dopningsdebatten.
Bisping har från dag ett varit kraftigt uttalad motståndare till steroider, testosteronhöjning eller likvärdiga prestationshöjande medel. Han har inte dragit sig det minsta för att smäda andra fighters som så att säga blivit påkomna med fingret i pillerburken. Och själv har han aldrig flaggats i något dopningstest. Förutom att bli mellanviktsmästare menar Bisping att hans stoltaste stunder i UFC är när han lyckats besegra motståndare trots att dessa använt otillåtna prestationshöjare. Det ska dock sägas att den ende som fällts för detta i samband med match mot just Bisping är Chris Leben, testad positivt för stanozolol efter deras möte på UFC 89. Domslutssegern i returmötet mot Dan Henderson (UFC 204), som britten menar var dopad vid deras första möte på UFC 100, håller ”Greven” också högt.
Den brittiske brawlerns belackare tystnade inte ens i det guldkantade slutet av Michael Bispings karriär. Han erövrade bältet genom att knocka Luke Rockhold i första ronden. Samme Rockhold som knappt två år tidigare strypt ut engelsmannen i deras förra möte. Bisping accepterade matchen med 17 dagars framförhållning då Chris Weidman skadat sig. Trots dessa förutsättningar och resultat, verkade kritiken mot Bisping nästan bara växa. Antingen var utfallet ”tur”, eller så ”förtjänade han inte chansen från början” och allt vad det var. Efter att ha tillhört organisationens toppskick i tio år, så har jag noll förståelse för att han inte ”förtjänat” att få en titelchans åtminstone under de synnerligen ogynnsamma omständigheterna.
Hade Michael Bisping inte erövrat bältet i den matchen, hade han av alla förutom sina mest trogna fans förmodligen blivit ihågkommen som den som hängde i länge och nästan tog sig hela vägen till toppen. Det raljerades ett tag ganska brett över att den forne TUF-vinnaren hade rekordet i förlorade Number One Contender-fighter. Hade han vunnit mot Dan Henderson på UFC 100 istället för den förnedrande knockoutförlusten, hade nästa match antagligen varit en titelmatch. Detsamma vid förlusterna mot Chael Sonnen 2012, Vitor Belfort 2013 och kanske även mot Tim Kennedy 2014.
Men till slut kom alltså chansen. Och veteranen tog den. Därefter har han varit minst lika skicklig på att slå mynt av vad det innebär att vara mästare, utanför oktagonen som i den. Idag har han tillsammans med komikern Luis J. Gomez en populär podcast; han är expert på Fox Sports vid en del TV-sända UFC-galor och han har i skådespelat i flera TV-serier och Hollywoodfilmer, med xXx: The Return of Xander Cage som den hittills största produktionen.
Allt det Michael Bisping gjort har bidragit till att forma honom till en av sportens legendarer: Gatuslagsmålen i Manchester som tonåring. Beslutet att söka till The Ultimate Fighter trots en fin karriär i Cage Warriors och dåvarande innehavare av dess lätta tungviktsbälte. Attityden som fått honom att hela tiden fortsätta trots bakslag i form av resultat, dålig tajming, ögonskadan som den kanske eller kanske inte dopade Vitor Belfort tillfogade Bisping med en huvudspark. Beslutet att ta sin kanske sista chans på bältet genom att tacka ja till matchen mot Rockhold två och en halv vecka framåt. Trots att precis allt talade för ytterligare en förlust, mot en man han inte alls gillade eller gillar. Och, slutligen, beslutet att lägga handskarna på hyllan på sina egna villkor.
I april 2004 proffsdebuterade Michael Bisping i MMA. I sin tredje fight, juli samma år, vann han sitt första bälte (Cage Rage; lätt tungvikt).
I april 2005 tog han hem sin sjätte raka seger som proffs, och Cage Warriors-bältet för första gången.
I juni 2006 besegrades Josh Haynes via TKO i TUF-finalen och Michael Bisping var därmed dokusåpans vinnare och UFC-fighter.
I september 2007 stod Matt Hamill på andra sidan oktagonen. Bisping vann sin fjortonde raka proffsmatch, men detta var första gången han inte avslutat sin motståndare. Två månader senare kom också den första förlusten, mot Rashad Evans, via delat domslut.
I dessa matcher och under de tio kommande åren samlade Michael Bisping ihop, förutom en karriärsrad på 30-9, två Performance of the Night, fem Fight of the Night, sjutton segrar via KO/TKO och fyra submissionvinster.
Det gick nästan exakt tio år mellan Michael Bispings första och sista förlust i UFC. Vad han åstadkommit däremellan är oerhört imponerande. Det är med hundraprocentig respekt vi drar ner rullgardinen för en legendar, en så given framtida Hall of Famer som man kan bli – och samtidigt för en ständigt underskattad och ouppskattad världsklassfighter.
Tack för allt, Michael Bisping.
Pioneer. Warrior. Champion. #ThanksBisping pic.twitter.com/ItVthPK1Ai
— UFC (@ufc) 30 maj 2018
