Kimura reser Sverige runt för olika kampsports event. Under helgen så besökte vi ett för oss annorlunda event. Underhållningseventet Svensk Wrestling kom till Stockholm under den gångna helgen. Nedan följer en läsarkrönika från en av Kimuras trogna läsaren befann sig på plats tillsammans med oss. Kolla in hans intryck från eventet här nedan
Läsarkrönika från en galen kväll i Stockholm
“Men wrestling är inte på riktigt.” Jag minns att jag sa de orden till min lillebror som var ett maniskt WWE-fan när han var liten. Jag minns hur han idoliserade dessa wrestlers som hjältar, till snudd på övermänskliga människor.
Själv var jag ett troget K1-fan som försökte följa det så mycket som möjligt sena kvällar på Eurosport – för det var minsann äkta. Ingen hade kunnat ta emot en spark från Peter ”The Lumberjack” Aerts på låtsas. Jag ville och vill se något äkta, jag vill se två atleter tävla mot varandra – se den bästa atleten
vinna och hur.
Men innan vi går vidare måste jag faktiskt erkänna att det var min lillebror som introducerade mig till UFC via Brock Lesnar – den stora WWE-stjärnan som tog steget in i UFC. Det var kanske då jag för första gången insåg att det fanns en koppling mellan den teatrala världen av wrestling och den brutala verkligheten i buren – givetvis undermedvetet, jag hade aldrig erkänt det då till min lillebror.
Jag minns även tydligt hur jag målade upp hans framtid inom MMA som väldigt kortvarig – jag tror de flesta vid det här laget vet hur det gick för Brock och det avtryck han lämnade i tungviktsdivisionen.
En mörk novemberkväll får jag frågan om jag vill följa med på ett wrestlingevent. Första tankarna i mitt huvud går: “Vaddå grek-romersk, fristil, submission wrestling kanske?” Innan jag får svaret använder jag min exceptionellt duktiga googlingskunskap, där man har ett svart bälte.
”Skepticismen dök upp i mitt huvud”
När söksidan äntligen laddas upp i den slöa täckningen man har på tunnelbanan får jag första träffen på “Svensk Wrestling”. Jag kommer ihåg skepticismen som dök upp i mitt huvud. Jag kastas tillbaka till en ung pojke som försöker förklara för sin lillebror att det är bara på låtsas. Men jag är inte en ignorant ung pojke längre, jag är numera vuxen – tror jag i alla fall. Trots mina tidigare invändningar kan jag inte låta bli att undra: Vad är det jag har missat? Varför älskar så många människor wrestling, om det bara är på låtsas? Vad är det som gör wrestlingen till en miljardindustri? Min nyfikenhet tar över, jag måste veta mer.
Vi spolar fram några dagar i tiden tills vi sitter i Brygghuset och har en intervju med wrestlingprofilen Conny Mejsel. Vi sätter oss i ett hörn och jag lyssnar på Connys balla story om sin väg från tidigare kampsportsbakgrund inom thaiboxning och MMA till wrestling. Efter intervjun med Conny var jag nyfiken. Men inget hade kunnat förbereda mig för den energi som fyllde rummet när showen började. Publiken trillar in och stämningen höjs omgående. Man hör direkt runt omkring sig att detta är fans. Det pratas om olika wrestlers, och jag smyglyssnar på ett par som undrar hur det kommer att gå för Johan från Sandviken. Det är dags, nu är det show…
”Kan gå över 25 events på ett år”
Announcern Mr. Bronson drar sig upp till ringen och välkomnar alla fans. Publiken blir som tokiga. Publikens glädje och energi smittar av sig, och snart är jag helt uppslukad. Det var som att jag själv blev en del av eventet. Första matchen annonseras och wrestlers gör entré – jag måste erkänna att det är en jäkligt häftig stämning, jag vill se mer. När matchen är igång hamnar man i någon form av trans.
Jag, som trodde jag var där som en neutral åskådare, märkte plötsligt att jag buade och jublade som om jag alltid varit en del av gemenskapen. En sak är fan säkert, slamsen lär inte vara sköna. Det flyger wrestlers till höger och vänster samt utanför ringen. Det skämtas en del också under matcherna, vilket ger publiken ett sätt att delta. På skärmen syns en annons där man efterfrågar nya brottare och jag kan inte låta bli att fantisera mig själv som brottare. Vem hade jag velat vara, vad hade min stil varit? Ikaros the Flying Greek? Eller kanske Herkules från Wish? När vi talar med några brottare under kvällen berättar de att vissa kan gå över 25 events på ett år(!).
”Förlåt mig lillebror”
Eventet är över och jag sätter mig i en taxi mot de södra förorterna. Jag tittar ut genom fönstret mot Norrtullsgatan, och i mitt huvud ser jag publiken jubla, skrika och nästan gråta av glädje. Wrestling handlar inte om matcher och resultat. Det handlar om historier. Om hjältar och skurkar. Om att skapa något större än livet, något som får oss att känna – att vara delaktiga i. Wrestling är en unik kombination av fysisk prestation och berättande, där matcherna handlar lika mycket om dramat som om atletiken. Jag trodde att jag var äldre, tuffare och visste bättre när jag försökte läxa upp min lillebror. Men jag hade så fel. Han såg något på ett sätt som jag inte hade förmågan att förstå då. Det tog bara 25 år för mig att inse det. Förlåt mig lillebror, jag hade fel. Det är på riktigt.
/Ikaros Papadopoulos
Kolla in Kimuras exklusiva intervju med fribrottaren Betty Rose här.
