Den nu 30-åriga fajtern Mats Nilssons (11-3-1) senaste match var UFC-debuten i mars mot engelsmannen Luke Barnatt (8-1) – en match som Nilssons förlorade. Därefter har det varit tyst nerifrån Helsingborgs-sonen. Kimura tog därför chansen att ordna en intervju med mellanviktaren för att se vad den trefaldige FILA världsmästaren i grappling har haft för sig under den senare tiden.
JP: Nilsson, det blev precis klart under tiden som vi skriver den här intervjun att du har fått en match i weltervikt den 3:e Januari i Las Vegas. Hur känns det: Samt vad vet du om din motståndare Omari Akhmedov (13-2)?
MN: Det känns såklart alltid bra att få match. Det är ju lite av grejen. Stor bonus att få förverkliga en pojkdröm och gå den i Vegas. Just nu vet jag inte så mycket om Omari. Han verkar tuff, explosiv och utför alla tekniker med full kraft. Min coach har säkert redan en strategi men vi får sitta ner nu i dagarna och läsa in oss på honom gemensamt.
JP: Mats Nilsson, vad har du haft för dig sedan UFC-debuten i London & hur har din träning sett ut?
MN: Min träning har sett bra ut skulle jag vilja säga. Dessvärre har jag varit plågad av lite mindre och större skador. Mitt öga gick sönder och nu senast svek min menisk mig. Men jag har mosat på efter förmåga. Fortfarande har jag väl lite känningar i knäet men det närmar sig 100% och jag kör redan nu för fullt.
JP: Vad tycker du om insatsen i din UFC-debut. Hur upplevde du matchen – vad hade du eventuellt kunnat göra annorlunda?
MN: I alla matcher jag gått finns det positiva och negativa saker jag kan ta med mig. Nu senast hade jag fin framgång när jag rörde på kroppen och huvudet och jobbade mig in med offensiva kombinationer. Tyvärr blev jag lite väl positivt överraskad av den initiala framgången. Så jag tappade tempo och initiativ. Min motståndare tackade och tog taktpinnen.
JP: Hur ser en dag ut i ditt liv Mats ifrån det du går upp till morgon till att du går och lägger dig?
MN: Att beskriva en enskild dag i mitt liv blir inte representativt. Jag lever två olika liv skulle man kunna säga.Jag jobbar på en godsterminal; Klimat-Transport, ett par dagar i veckan. De dagarna är ganska ”vanliga”. Upp tidigt på morgonen, polera stiften, sluka kaffet och iväg till firman. Sen är det kneg fram till eftermiddagen. Cykla in om dagis på vägen hem och hämta dottern. Sjunger sånger, målar vattenfärg, brottas eller går till gungorna. Efter några timmar kommer frun hem. Med träningsbagen på ryggen ger jag henne en puss i hallen och sticker till träningen. Hem, äta, sova.
JP: Hur ser du på USA och tränings-camps – är det något som lockat dig nu när du har kommit till den största MMA-organisationen i världen?
MN: Absolut är det något som lockar. Jag har själv erfarenhet från ett par veckor på American Top Team ATT i Florida. Där är en större mängd kroppar slå på och det är så klart bra. Så sparringmässigt är det kanonbra. Men jag tror att det dagliga arbetet, utvecklingen och rekryteringen av rörelser sker bäst i hemmamiljön. Eller kanske inte nödvändigtvis hemma men i en miljö du uppehåller dig i under lång tid. Självklart ska man vara öppen för nya influenser och idéer men samtidigt måste man vara ödmjuk inför att det tar lång tid att lära sig nya saker. Vill man ha utveckling måste man vara beredd att lägga tid på det. Hålla sig till en idé och en plan över lite tid. Floppar man runt en massa är risken att man lär sig lite av mycket istället för att slipa sina vapen och lära sig mycket om lite mindre. Testade vid något tillfälle att köra runt på lite olika gym i Thailand. Varje tränare har sin egen syn på hur saker och ting ska göras. De första passen läggs en majoritet av tiden på att arbeta bort den guard coachen på det förra gymmet tyckte att du skulle ha. Så istället för att bygga på den grund du redan har rivs allt och ska byggas om utifrån en ny ritning.
JP: Hur långt siktar i din professionella MMA-karriär?
MN: I det här skrået är man aldrig bättre än sin senaste match. Det påverkar såklart målsättningen också. Jag har ett par matcher till och det lite mer långsiktiga målet är att få fullgöra det kontraktet och få möjligheten att sitta ner och förhandla nytt avtal. Men det är farligt att blicka bortom en match eller motståndare så jag tar en match i taget.
JP: Vem anser du är Sveriges bästa MMA-fajter och varför – bortsett från Alexander Gustafsson som troligen finns med i din beräkning?
MN: Nico Musoke (13-3). En lugn, balanserad och sympatisk herre. Att vara trevlig är kanske inget som betjänar honom i buren, men hans lugn gör. När andra drivs av adrenalin och överlevnadsinstinkt tycker jag att han lyckas hålla sig lugn, behärskad och avvägt offensiv. Ovanpå det är han välskolad. Han utför rena och fina tekniker.
JP: Om du kunde ändra på något inom Svensk MMA – vad skulle det då vara?
MN: Oj, bra fråga. Jag tycker vi är bra framme nu med förbundsstruktur, tränarutbildningar och säkerhet för fighters. Det lite svåra är att som professionell utövare står man lite utanför den ideella idrottsrörelsen som nämnda struktur vilar på. Man är inte en del av en grupp på samma sätt som man är i amatöridrott. Elitbidrag går inte att få och förbundet kan inte gärna lösa en sponsor till Sveriges proffstrupp. Kanske att man kunde få ihop någon form av branschråd eller samlande kraft för den grupp professionella fighters som finns i landet. Det var en idé som poppade upp medan jag skrev och är inte alldeles genomtänkt, men jag vill ju gärna ge ett svar.
JP: Det låter genomtänkt – låter som att du skulle kunna utveckla det här eventuellt efter din fajting karriär?
MN: Utveckla det här med branschorganisation? Nja, det får vi se. En sak i taget. Nu är det fokus på att tävla själv.
JP: Avslutningsvis finns det något du vill tillägga så får du gärna göra det. Tack för intervjun och lycka till framöver Mats Nilsson.
MN: Först och främst vill jag tacka min fru Milli. Har du precis läst hur mina typ-dagar ser ut förstår du att jag är upptagen väldigt mycket. Det är en uppoffring för oss båda och jag är henne tacksam för att hon står ut och dessutom aktivt stöttar mig.
Sen har jag lite vänner i Ystad. Seth Ronland på Breeze fitness styr upp fysen och nutritionen. Magnus Persson som hjälper till med siffror och redovisning. Robert Jäderkvist på Helsingborgs Ryggklinik ska ju också ha tack. Han sköter reparationer och service av kroppen. Ola med vänner på Sweet & Tender i Helsingborg har också gjort sig förtjänt av ett stort tack.Sist men störst tack till dig som intresserar dig för min karriär och kommer med glada tillrop. Sen är det såklart alla sparringpartners och coacher.. På Kaisho hemma i Helsingborg och på Rumble Sports inne i Köpenhamn. Fantastiska människor som jag har fått äran att lära känna. Sedan ska Fighter ha ett stort tack, de förser mig med utrustning, material och stöttar min satsning.
Glöm inte heller att anmäla er till donationsregistret. www.livsviktigt.se
Vi på KIMURA tackar dig för intervjun Mats och önskar dig samtidigt stort lycka till i Las Vegas nästa år – och glöm nu inte ingångs-låten vi talat om.
