Att bli en professionell MMA-fighter är inte det lättaste man kan göra, precis som att det är otroligt svårt att ta sig in i yrket som stridspilot. Kimura har intervjuat Max Hederström som har lyckats med båda bedrifterna.
MMA-proffset som blev stridspilot
Året är 2011 och Max Hederström (2-0) är 21 år gammal och har precis vunnit sin andra proffsmatch via kimura på hemmaplan i Lisebergshallen. När han går matchen är han precis slutfasen av pilottesterna och snart kommer han få besked om att han blivit antagen till utbildningen för att bli stridspilot. Ett karriärsval som gör att den lovande talangen kommer att behöva lämna MMA-satsningen bakom sig.
Det började som en pojkdröm och sen glömde jag bort det och tänkte att jag skulle bli ingenjör istället. Sen började jag med MMA, tränade i tre år innan jag blev inkallad att göra lumpen och gjorde det i elva månader. I slutet av den perioden kände jag mig ganska klar med försvarsmakten och ville tillbaka till MMAn. Men sen träffade jag ett par rekryterare några dagar innan jag var klar med lumpen. Och då kom det upp igen att man kunde bli pilot och jag blev påmind om pojkdrömmen på nytt. Så då sökte jag in, 2010 var det. Jag kom inte in första året utan fortsatte tävla och träna och gjorde proffsdebut i MMA. Sen kom jag in på våren 2011 istället och på den vägen är det.
”Det var nästan lite tabu att tävla på den tiden”
När Max började träna MMA hösten 2006 hade sporten inte slagit igenom internationellt. UFC hade påbörjat sin renässans efter TUF-finalen mellan Forrest Griffin och Stephan Bonnar något år tidigare och PRIDE hade precis kollapsat. Per Eklund skulle bli den förste svenska fightern i UFC året därpå och ännu hade ingen hört talas om Max träningskamrat Alexander Gustafsson.
I Sverige hade professionell MMA precis blivit tillåtet i samband med kampsportslagen. Så på den tiden fanns det inte riktigt på kartan att bli en stor stjärna och göra karriär, det var i alla fall inte något som Max hade i tankarna när han satte igång sin karriär.
Målet från början var nog bara att gå lite matcher. Jag gick min första match 2007 på Stockholm Shoot. Jag hade nog inget större mål än så, jag var nog bara jävligt sugen på att tävla. Så jag började med det, fortsatte gå matcher och sen kom målet att gå proffs in i det på vägen. Det var så tidigt, Svenska MMA-ligan (shootfightingligan på den tiden) hade precis startat och det fanns ingen riktig legitimitet i sporten.
Så jag hade inget riktigt mål annat än för min egen skull och att det var kul. Vi hade ingen svensk i UFC. Så UFC fanns inte på kartan vid den tiden. Nu i efterhand så har många av mina träningskamrater tagit sig till UFC men då var vi ett gött gäng som körde och det var en helt annan sport. Det var inte lika kommersialiserat som idag och folk såg på det med helt andra ögon än nu. Så det var lite tabu nästan att tävla på den tiden.
”En förlust är lika med att medge att motståndaren hade kunnat döda en”
Det var just tävlingen som lockade, att få möjligheten att mäta sig med andra på jämna premisser. Och när det kommer till ren och skär tävling så finns det få sporter som är lika råa och brutala som att kliva in i buren för att ställas öga mot öga mot din motståndare. Under åren som aktiv höll Max ett högt tempo där han samlade ihop ett amatörrecord på sammanlagt 14-1-1 (med både A-klass och B-klass inkluderat) och 2-0 som proffs.
Jag började träna judo när jag var grabb och tyckte att det var kul att tävla. Sen tränade jag lite andra kampsporter i några år (capoeira mm.) men det fanns ingen tävling i det. Så jag började med MMA just för att jag ville kunna tävla. Jag tyckte att det verkade kul och utmanande. Så det var just tävlingsmomentet jag ville åt med MMA från början. Att ha en sport man kunde mäta sig med andra i och inte bara träna.
Och det är lite charmen med MMA, till skillnad från andra kampsporter inom budon där många aldrig tävlar, att det är så jäkla utlämnande i MMA. Allt är svart och vitt. Det spelar ingen roll om tränat i några år eller tjugo år, det är här och nu som gäller. Man får verkligen testa sina skills mot någon annan. Det är det jag tycker mest om med MMA. Inga verktyg eller redskap. Sen är det väldigt personligt, det är bara jag och en annan på liv och död nästan. En förlust är lika med att medge att motståndaren hade kunnat döda en. Och du kan inte skylla på någon annan. Du får ta din förlust själv.
Pilottesterna – En procent av alla sökande blir antagna
Att klara sig igenom testerna för att bli antagen som stridspilot är en merit i sig då endast runt en procent av de som söker blir antagna. Därefter väntar flera år av utbildning och träning innan man kan bli en fullvärdig pilot inom försvarsmakten.
Utbildningen är ganska lång. Man är två år på militärhögskolan i Stockholm, två år på flygskolan i Linköping. Sen hamnar man på Såtenäs och skolar in sig på JAS 39 Gripen. Sen tar det många år innan man blir duktig nog att kunna bidra till det svenska försvaret.
Vi behöver cirka 1000 sökande för att kunna fylla en kull med åtta till tolv elever. Så det är ett nålsöga, men det är inte så att man behöver vara någon form av superhjälte. Utan det som gör det svårt är att man ska vara tillräckligt bra på väldigt många olika saker. Man ska ha en viss stressförmåga, kunna jobba i lag, ha en förmåga att lösa logiska problem och utöver det bra syn, passa in i cockpit och ha en bra hälsa. Så ryker du på en av de här sakerna eller inte riktigt når upp till kriterierna då kommer du inte oavsett hur duktig du är på allt det andra. Så det tror jag är svårigheten, att inte falla kort på någon enskild del. Sen är testerna utmanande och tvingar dig till att prestera på en viss nivå.
De flesta sållas nog bort i det första, datoriserade testet. Då gör man begåvningstest och simultankapacitetsprov som är lite jobbiga. Det kan vara att man ska hålla på att räkna ner siffror som du blir instruerad av en dator samtidigt som du löser pussel på en dator medan du ska reagera på ytterligare saker när de dyker upp på skärmen. Och hålla allt i huvudet samtidigt. Testerna är konstruerade för att du ska bli helt maxad och du kommer att misslyckas för eller senare.
Efter testerna är det massa intervjuer med piloter och psykologer. Och då gäller det att man passar in i laget. Vi är inte så många i en enskild grupp och vi jobbar väldigt tätt med varandra och åker världen runt på olika övningar, bor nära varann och jobbar långa och stressiga dagar. I slutändan ska vi ju vara mer eller mindre beredda att dö för varandra och rent taktiskt kunna ta en högre risk för att uppdraget ska lyckas. Då gäller det att man har förtroende för varandra och känner varandra väl. Så en stor del av urvalsprocessen är att hitta personer som fungerar bra i grupp och kan samarbeta samtidigt som de har ungefär samma värderingar och tankar. Det tror jag är en stor grej. Så vi är en ganska homogen grupp människor med likartade tankar och värderingar, även fast vi är individer.
MMA-bakgrunden reste röda flaggor till en början
När Max gör testerna befinner vi oss då alltså i en tid då MMA inte har blivit normalt än och med det kommer många frågetecken och fördomar om de individer som sysslar med ”dödssporten”. Något som Max tror kan ha haft en inverkan på första gången han sökte in som pilot.
Den första gången jag sökte och misslyckades så klarade jag mig förbi den första dagen med datoriserade tester. Och sen var det dags för intervjuerna med pilot och psykolog. Då fick jag ganska mycket frågor kring MMA. Han var nog lite kritisk, då MMA var så nytt. Det var lite ”dödsgala-stämpel” på det hela. Så han som intervjuade mig hade aldrig hållit på med MMA eller kampsport. Så då blev det väldigt mycket kritiska frågor kring MMA och hur jag kunde hålla på med det.
Så det kanske var en bidragande faktor till att det inte gick så bra den gången. För jag försvarade MMA och berättade att det var en sport som alla andra, men så var det ju inte då, men det har det blivit sedan dess. Idag har man nog lättare att komma in med den bakgrunden. Men jag märkte hur det reste röda flaggor på intervjun. Andra gången lyckades jag kanske presentera det bättre och tryckte på att jag gillade utmaningar och att man var tvungen att jobba mycket i lag samt att klara av pressade situationer. Men vinklar man det till att jag gillar att slå folk i huvudet, så blir det kanske svårare. Även fast det är kul på sitt sätt.
”Jag tror att jag hade kunnat ta mig till UFC”
När Max passerar antagningstesterna kommer han att behöva göra valet att lägga MMA-karriären bakom sig. Trauma mot huvudet medför en förhöjd risk som varken flygvapnet eller Max är beredd att ta. Med facit i hand tror dock Max att han hade kunnat ha en framgångsrik karriär inne i buren.
Trauma mot huvudet tror jag inte är bra för någon, men det är nog extra ”obra” om man får hjärnskador och ska flyga ett flygplan. Blir du medvetslös till följd trauma mot huvudet får du inte flyga på ett halvår. Jag antar att man skulle kunna ta skada som inte visar sig förrän ett längre tag senare. Jag har gjort kognitiva tester som mäter hur hjärnan arbetar. Och skulle vi bli knockade så måste vi göra ett sånt test igen, och då får vi inte flyga förrän vi når upp till samma resultat.
Så det känns dumt att påbörja en utbildning och sedan inte få flyga på ett halvår, för risken är ändå relativt hög att man blir sänkt när man sysslar med MMA. Eller skadad i största allmänhet. Så någonstans var jag tvungen att göra ett val. Jag tyckte ju att det var väldigt kul, hade gått proffs och UFC började ändå kännas som att det kanske vore möjligt ändå efter att Alex kom in. Jag hade kanske inga stora förhoppningar att ta mig dit själv men jag tyckte ändå att det vore kul att fortsätta. Men det var ändå mitt livs dröm att bli pilot och nu hade jag chansen att bli det. Så rent logiskt för mig så blev det ändå ett ganska enkelt val att satsa på en karriär framför min sport, som är så pass osäker.
Hade jag vetat att om jag satsar 100% kan jag hamna i UFC och göra en karriär inom MMA så hade det varit ett tuffare val. Men jag hade vid tidpunkten gått två proffsmatcher, och även om det hade gått väldigt bra hittills i karriären så var det fortfarande så långt kvar. Så det blev ett ganska enkelt val ändå, även om det var supertråkigt att lägga ner det. Man träffade ju grabbarna och tjejerna på klubben varje dag och går igenom mycket ihop och hela ens umgängeskrets kretsar kring klubben på något sätt. Så det blev ett tufft avbrott rent socialt.
Jag tror att jag hade kunnat ta mig till UFC. Sen tror jag inte att jag hade blivit champ. Men jag hade nog kunnat ta mig dit och hänga kvar i några år. Det tror jag verkligen om jag hade hållit mig skadefri och tränat hårt. Men jag ångrar inte mitt beslut. Jag hade gärna haft ett par år till och testat innan flygvapnet. I en optimal värld hade jag testat på det. Och det är klart att jag undrar hur långt jag hade kunnat ta en MMA-karriär, men jag ångrar ingenting. Jag trivs jättebra med valen jag har gjort och är jäkligt nöjd med mitt jobb inom flygvapnet.
View this post on Instagram
En vanlig dag på jobbet
Max bor idag i Göteborg där han tränar BJJ och SW på samma klubb som han än gång startade sin kampsportsresa, Fighter Centre. Därifrån är det en enkelresa på 90 minuter till Skaraborgs Flygflottilj i Såtenäs dit han dagpendlar varje arbetsdag. Trots att det blir ganska mycket pendlande tycker Max att det är värt besväret då han har familj, vänner och klubb i Göteborg. I övrigt består dagarna till stor del av planering, träning och flygning. Alla piloter tilldelas ett så kallat ”call sign” eller smeknamn. På jobbet går han därför även under namnet ”Asphyx” som är kort för asphyxiation, eller kvävning på svenska. Vilken är en liten passning till hans färdigheter som kampsportare.
En hyfsat vanlig dag samlas vi på morgonen, dricker lite kaffe och kollar på hur vädret ser ut inför dagen. Sen flyger vi oftast ett pass om dagen, i snitt. Då kan det vara lite olika saker vi fokuserar på. Ibland är det luftstrid en mot en, då är det lite mer likt MMA där man ska försöka svänga in bakom och skjuta ner varandra. Men oftast är det lite mer komplexa övningar med flera inblandade. Då lägger man ner tid på att planera och koordinera gruppen. Sen flyger du ditt uppdrag, landar och utvärderar. Så det är lite som sparring för oss. Att vi får testa våra taktiker för att se hur vi kan förbättra oss. Så vi lägger mycket tid på att planera, flyga och utvärdera för att bli så bra som vi kan. Och med lite tur så finns det tid över för att sporta på arbetstid. Så en perfekt dag är ett flygpass, ett träningspass och lite tid över till annat man behöver göra.
Just nu har vi elever som är här på utbildning. Då blir det mycket tid för att få dem så duktiga som möjligt. Åka simulator och lära dem grejer där. Andra gånger är vi iväg mycket på övningar, nästan som träningsläger. Då kan vi åka till andra städer och länder och göra mycket mer och större flygningar med extra fokus på flygandet och taktik.
En annan del av verksamheten är att vi sitter i incidentberedskap. Då sitter vi redo att lösa skarpa uppgifter. Det är alltid några piloter och flygplan som sitter startklara, dygnet runt och året om i Sverige. Alla stridspiloter i Sverige hjälper till och drar det lasset och det händer ganska ofta att man får starta och titta på andra plan i luften eller markera närvaro och så vidare.
Det kan vara flygplan vars radio slutat fungera eller inte svarar på radio och är på väg in i Sverige. Då kan vi åka upp och kolla läget. Det kan vara andra länder som flyger nära Sverige då vi vill kolla vad de gör. Det skulle kunna vara ett intressant plan som vi vill hämta in underrättelse på, som inte varit i vårt närområde tidigare eller på länge. Ibland kan det vara att bara åka upp och visa närvaro. Att skicka en politisk signal att vi har stridsflyg i beredskap och har förmågan att skydda vår territoriella integritet. Det är lite definitionen av att vara ett eget land, att man kan skydda det också. Så det är mycket signalpolitik att vi finns.
Sen händer det att vi får hjälpa folk. Plan som har åkt vilse eller en båt som är försvunnen, lite vad som helst egentligen. Skogsbränder är ganska vanligt att vi kan hjälpa till med. Vi täcker ju ganska stora områden när vi flyger och då händer det att vi ser att det pyr någonstans och då åker vi dit och kollar läget och rapporterar, när vi ändå är ute och flyger. Så lite samhällsnytta händer det att vi hinner med trots att det inte är vår huvudsakliga uppgift.
View this post on Instagram
”Vi ska kunna lösa en skarp och ganska hemsk uppgift”
Visst låter det som ett glassigt jobb, ett av de bästa man kan ha kanske. Men det är ibland lätt att glömma realiteten av vad yrket faktiskt innebär och vad syftet med försvarsmakten är, att kunna hantera konflikter och krig både på hemmaplan och bortaplan. Men i ett land som varit i fred i över 200 år ligger det kanske lite längre bort än i mer konfliktdrabbade länder.
Det känns avlägset att det skulle smälla. Det tror jag inte att det gör. Och jag är osäker till hur vi skulle reagera om det faktiskt blev krig. Men vi skulle inte kunna förbereda oss mycket mer än vad vi gör. Det är det vi tränar på varje dag. Vad gör vi om skiten träffar fläkten. Och det är inte bara i luften utan även på marken. Vart åker vi, vart ska vi, vart har vi våra grejer. Ifall det händer något, så har jag svårt att vi skulle kunna göra mer för att vara förberedda. Så det är på allvar, även fast det är en supertrevlig arbetsplats, det är kul att flyga och vi har skoj på jobbet. Huvudsyftet är ju att vi ska kunna lösa en skarp och förmodligen ganska hemsk uppgift, så det finns med hela tiden och det tar vi såklart på stort allvar.
”Vi vet inte hur matchen kommer att se ut”
Idag lever vi i en värld där kärnvapen till stor del har gjort att storskaliga krig mellan stora nationer inte har inträffat sedan de första och enda gångerna kärnvapen användes av USA för att avsluta det andra världskriget. Sedan dess har teknologin utvecklats på alla plan och när det kommer till luftstrider mellan moderna stridsflygplan är det endast någonting som har existerat teoretiskt. På ett sätt är det som att alla världens olika flygvapen endast fått ”sparras” istället för att faktiskt kliva in i en riktig match. Och alla som har tävlat i en fullkontaktssport vet att det är en helt annan sak när man tar i 100%.
Exakt hur ett framtida krig skulle se ut och hur bra förberedda vi egentligen är får ju framtiden utvisa om det vill sig så illa. Att man har ett regelrätt krig mellan två högteknologiska stater som är ganska jämna och krigar mot varandra och skjuter ner varandra i luften har ju knappt förekommit i modern tid.
Det har skett några air-to-air nedskjutningar men det har varit ganska asymmetriska motståndare, bland annat i Bosnien på 90-talet. Där var det 70-talsplan som blev nedskjutna av NATO. Man kan jämföra det lite med att en lättviktare skulle möta en supertungviktare i MMA. Det har aldrig varit ett krig där man fått mäta sig på riktigt. Så vi vet inte hur matchen faktiskt kommer att se ut. Vi tror oss veta och vi förbereder oss på det. Men det är nog ingen som vet utan det är bara kvalificerade gissningar. Förhoppningsvis får vi aldrig reda på det heller.
Liknelsen mellan sparring och MMA blir ganska bra ändå. Sparras du bara i lättkontakt så har du ingen aning om vad som händer när det väl smäller på riktigt. För när det är kraft bakom slagen och det är på riktigt så blir det annorlunda.
Hundratals svenska piloter har dött i fredstid
Trots att Sverige varit i fred i många år så har det inte hindrat piloter från att omkomma i tjänst. Under kalla kriget satsades det stort på det svenska flygvapnet, som ansågs vara ett av världens främsta där vi skulle ha världens bästa piloter. Men med mentaliteten som rådde vid tidpunkten kom det också ökade risker. Över 500 piloter omkom till följd av haverier till följt av farliga övningar och fel på flygplanen under de årtionden som kalla kriget varade. I dokumentären ”Pappa och Kalla kriget” som finns att se på SVT Play skildrar man den svenska mentaliteten och läget som rådde i världen vid tidpunkten.
Och även om det har blivit mycket säkrare att flyga som stridspilot idag är risker ändå någonting man hela tiden måste ha i åtanke och ta ställning till.
Historiskt har det varit väldigt riskfyllt. Första året ingen dog i flygtjänst var 1994, innan dess har det dött minst en person varje år. Sen var det många som omkom i olyckor under många år fram till tidigt 2000-tal. Och senaste dödliga haveriet var 2007 när en helikopter havererade. Sedan dess har vi inte haft dödsfall på över tio år. Vilket är helt unikt för både det svenska flygvapnet men också internationellt. Så nått gör vi rätt nu som gör att vi inte flyger ihjäl oss. Om största risken är att man dör så kanske sannolikheten inte är lika stor längre mot vad den varit historiskt. Vi har blivit väldigt medvetna om risk och hur vi ska bete oss för att det inte ska bli farligt. För det blir ganska fort farligt om man gör lite fel. I den aspekten så har vi ett farligt jobb, för det är en ganska tunn linje mellan succé och fiasko många gånger. Och då gäller det att hålla sig på rätt sida om den, vilket vi lyckats göra under ganska många år nu.
Det gäller att öva så realistiskt som möjligt, men vi ska inte dö i fred. Men vi vill ändå få ut så mycket bra övning som möjligt. Så vi har blivit väldigt duktiga på att identifiera vad som är farligt. Och när vi väl gör det som är farligt så gör vi allt vi kan för att göra det så säkert vi kan och så delar vi upp det. Så att när vi gör det farliga momentet så gör vi bara det. Sen när vi gjort det så gör vi andra delar av övningen, istället för att göra allt samtidigt vilket kan höja risken. Så det finns mycket säkerhetstänk hur vi övar så effektivt som möjligt med minsta möjliga risk.
Tankar om att dö i krig
En del av att vara verksam i försvarsmakten är att behöva ta ställning till att behöva döda och dö i tjänst. Möjligheten finns alltid där och är något som varje enskild individ inom försvarsmakten måste ta ställning till.
För alla oss som jobbar i uniformsyrken finns en risk. Särskilt om man är militär och det blir krig. Vi förbereder oss nog på det olika. Man får mycket sådana frågor vid antagningen så det gäller att man tänkt på det innan. Så det är viktigt att ha sina värderingar klara för sig, vad man tycker är viktigt att försvara och varför. Sen är det viktigt att ha pratat med anhöriga. Jag tror att det är lätt att man tänkt på riskerna för sin egen del men att man aldrig pratat om riskerna med sin partner och barn.
Men det är inget som vi pratar om varje dag, det blir fort väldigt djupt och personligt. Men det är definitivt något alla här har tänkt på och så gott det går tagit höjd för.
Jag har nog tänkt såhär. Skulle man dö i krig så har det gått jäkligt långt och då är vi nog i ett läge där Sverige är i ett vinna eller försvinna som stat, samhälle och värderingar med vårt sätt att leva och frihet och allt vad det innebär.
Så jag har nog landat i det att det tycker jag är värt att försvara. Då är jag beredd att ta den risken för att kunna försvara Sverige för vad det är. Det hade varit svårare att komma till samma slutsats om det gällde ett land jag inte trodde på eller om det vore andra värderingar som jag inte kan stå för. Men det känner jag att jag kan göra när det kommer till Sverige. Sen har jag min familj här och jag vill att dem ska kunna leva ett så bra liv som möjligt i Sverige om de vill. Så det blir lite surrealistiskt och hypotetiskt, men såhär i fredstid så är det där någonstans jag har landat i det och kan motivera för mig själv.
Sverige rustar upp efter årtionden av nedrustning
Efter att under ett långt tag haft ett svenskt försvarar som rustats ner lever vi idag i ett Sverige som åter har börjat satsa på försvaret. Efter att värnplikten lades på is för lite över tio år sedan har man nu dragit igång den igen och idag mönstras ett stort antal 18-åriga män och kvinnor för grundutbildning. För någon som är aktiv inom försvarsmakten är det positivt att mer resurser pumpas in i verksamheten men man ska inte glömma anledningen till varför det görs.
Ur ett personligt plan som pilot i flygvapnet så är det jäkligt kul att vara med i en tid där allting inte bara läggs ner. För det har man hört mycket av bland kollegor som är äldre, att under hela deras karriär så har det bara varit nedläggningar och nedskärningar. Nu har vi ett nytt flygplan på väg in, vi öppnar upp nya baser och det satsas på försvaret. Det gör det väldigt roligt att arbeta inom försvarsmakten. Sen kan man fundera på varför det är så och det är ju för att man ser ökade spänningar inom nationer i vårt närområde. På bara 10-12 år har vi haft två krig i Europa både i Georgien och Ukraina. Och för 30 år sedan hade man ett stort inbördeskrig i Jugoslavien. Så det händer ju saker ganska när oss även fast man inte tänker på det.
Det är bidragande faktorer till att politiker och försvarsmakten har sett ett syfte i att vara lite mer beredda. Jag tror att man kan se det lite som en försäkring. En försäkring behöver du förhoppningsvis aldrig använda dig av, men det är väldigt skönt att ha tecknat en om det väl börjar brinna. Försvarsförmåga tar så lång tid att bygga upp. Det tar decennier att bygga upp och då är det viktigt att man börjar i tid. Vi hade kommit långt när det kommer till nedläggningarna, så vi började från en ganska låg nivå. Men det är en upprustning för att kunna hävda Sverige som stat. Vi vill inte att någon annan kommer och bestämmer över oss. Det är lite det vi är till för, att kunna se till att vi har vår demokratiska frihet. Så det tycker jag är bra.
NATO – att vara eller icke vara
Att försvara sig mot en eventuell stormakt är ingen lätt uppgift för ett litet land som Sverige och trots att vi historiskt varit duktiga på att hålla oss utanför konflikter så är det en riskabel strategi. NATO är en militär allians som skapades efter andra världskriget och utgör ett kollektivt försvar där medlemsstaterna ömsesidigt ska försvara varandra mot yttre angrepp. Idag består alliansen av 30 länder från Europa och Nordamerika där försvarsbudgeten för medlemsstaterna utgör 69% av världens försvarsutgifter.
Sverige är inte en medlem i NATO utan är idag en så kallad ”Enhanced Opportunities Partner” tillsammans med Australien, Finland, Georgien och Jordanien. Det innebär att vi har ett skräddarsytt partnerskap med NATO där vi bland annat delar information och deltar i olika övningar tillsammans med NATO-länder. Trots det finns idag ingen ambition hos den svenska regeringen att röra sig mot att bli en fullvärdig medlem då man idag värdesätter den militära alliansfriheten. Med tanke på Sveriges annorlunda inställning till NATO ville jag höra Max tankar på frågan.
Det är en svår fråga. Jag tycker väl inte att det är en självklarhet att vi ska gå med. Men nu är vi mittemellan där vi drar nackdelarna av att vara med men inte nödvändigtvis fördelarna. Av en potentiell fiende kommer man nog behandlas som att man är med i NATO medan det inte finns någon juridisk skyldighet att skydda oss. Så det känns som en tråkig mittenväg.
Jag tror att det finns många fördelar att gå med och alliera oss med andra demokratiska länder och våra grannländer. Man tänker på NATO som en stor ansiktslös organisation men det är ju länder som Norge och Danmark, och dem tycker vi ju ändå rätt bra om. Nästan resten av Europa och USA är med, och det är länder som vi samarbetar och har gemensam värdegrund med i många avseenden. Så av den anledningen känns inte den delen av NATO helt avlägsen. Sen kan jag inte riktigt svara på om vi borde gå med eller inte men jag tror att det vägen vi valt nu är potentiellt farlig, och obeslutsam. Att vi vänder kappan efter vinden. Om vi inte går med NATO så tycker jag att vi borde utöka samarbetet med våra demokratiska grannländer, vilket vi gör. Vi samarbetar mycket med Norge och Finland och när NATO är i Östersjön försöker vi öva med dem också för att bli bättre tillsammans.
Max är regerande svensk mästare i BJJ och Submission Wrestling
Trots att han lagt MMA-handskarna på hyllan är han fortfarande aktiv i kampsportssamhang. Idag är han med i den svenska jujutsulandslaget där han tävlar i disciplinen Ne Waza (markkamp) med regler som är snarlika de i IBJJF. Innan pandemin satte stopp för förra årets svenska mästerskap hade Max plockat hem flera SM guld i rad i både BJJ och SW. Utöver bedrifterna på hemmaplan så har Max två stycken EM-silver i Ne Waza samt en fjärderplats på World Games. Mellan 2015-2020 har svensken varit rankad mellan 3-10 i världen. I takt med att världen öppnar upp är siktet inställt på fler mästerskapsmedaljer.
Jag har tagit fem SM-guld de senaste åren, mellan 2017-2019 i både SW (2) och BJJ (3). Åren efter har det inte varit SM, så nu i september ska jag försöka försvara det. Ambitionen är att ha en sport för livet. Jag vill ha en sport där jag kan tävla och främst träna i hela livet. Prestationsmässigt är målet att ta en internationell medalj i år och vinna SM-guld. Så länge jag kan ligga på den nivån med den insatsen jag gör nu är jag jättenöjd. Sen förstår jag att det kommer att komma en tid där jag kommer att bli helt omsprungen av de som tränar mer, började tidigare och har helt andra ambitioner. Jag kan träna jiu jitsu 4-5 dagar i veckan och fysa på jobbet och det räcker bara så långt. Den dagen det inte räcker längre så kommer jag väl att fortsätta träna ändå. Men än så länge har det gått bra med den insatsen. Men jag har ingen möjlighet att höja den egentligen med det jobbet jag har. Jag är glad så länge jag kan vara med och leka där i toppen i Sverige.
Senaste tävlingen var Scandinavian Open i februari 2020, som jag faktiskt vann öppna svartbältesklassen i, vilket var kul. Jag försöker tävla så mycket jag kan och tanken är väl att jag ska försöka tävla igen mot slutet av sommaren och förhoppningsvis SM i Submission Wrestling som äger rum i oktober och sen BJJ-SM i november.
Sen har jag tävlat mycket i Jiu Jitsu-landslaget. Alltså inte BJJ utan Ne Waza. Det är en helt annan organisation men sporten i sig är i stort sett helt identisk när det kommer till markkampen. Organisationen innefattar Fight, Ne Waza och Duo (en kataliknande disciplin). Alla grenarna kommer från mer traditionell ju jutsu och sen har man BJJ som växte fram parallellt vid sidan om. Det är per definition två olika sporter med olika förbund men många av deltagarna är detsamma och reglerna är nästan identiska där den största skillnaden är att det här förbundet är ett demokratiskt förbund likt MMA-förbundet. Medans IBJJF är en organisation som tjänar pengar likt UFC. Så genom IBJJF skulle BJJ idag inte kunna ta sig in i exempelvis OS så som det ser ut idag. I Sverige är BJJ-förbundet demokratiskt organiserat genom Svenska Budo och Kampsportsförbundet, men internationellt så är det krångligare.
Så det landslaget har jag varit med i sedan 2015. Men det är inte samma nivå som det är i BJJ-landslaget när man ser till toppnivån. Men man kan vara med i ett landslag och tävla internationellt och den organisationen är på uppsving. Hur det är uppbyggt jämfört med IBJJF tror jag mer på om man vill ta det till OS. Så därför har jag varit med och såklart för att jag fått chansen.
Hur MMA har hjälpt Max som pilot
MMA hjälper dig att som individ utveckla flera viktiga färdigheter som du kan ha nytta av i livet. Flera av dessa färdigheter och lärdomar är något som har hjälpt Max i sin vardag som stridspilot.
Jag tycker att man lär sig väldigt mycket om sig själv när man tävlar, särskilt inom MMA då det är så extremt på många sätt. Man lär sig hur man hanterar stress, nervositet, lära känna ens reaktioner kring fight or flight. De lärdomarna har jag definitivt tagit med mig.
Vi gör ju jobbiga saker inom flygvapnet också som exempelvis vinteröverlevnadsövningar när man fryser och inte har någon mat. Då är det skönt att ha den mentala inställningen att man nog fixar det mesta. Det är i alla fall inte värre än att gå in och bli sänkt i en bur eller att vara så trött att man inte orkar lyfta händerna. På något sätt är det nog det jobbigaste man kan vara med om. Så det har jag nog haft med mig, att jag klarar de utmaningarna som jag utsätts för.
Sen hela aspekten med att tåla stress och press är ju väldigt användbart när man flyger stridsflyg. Då är det väldigt bra att kunna känna igen sina egna signaler när man blir stressad, för man kan tackla det mer medvetet. Så det har varit en bra mognadsprocess att ta sig igenom hela MMA-delen tidigare.
