Hur egoistisk man än låter så är det jobbigt att glädjas ibland. Kollade på tuf finalen och det va det enda jag hade kollat av denna säsongen. Lite luckor från Roxannes match då jag tänkte, en riktigt go höger på hennes haka hade suttit fint. Till att de känns som att alla ska gå match utom jag! På klubben är några strax matchklara så jag biter ihop och försöker iallafall vara en god sparringkamrat. Det är ju svinskoj att hjälpa sina kamrater inför kamp men roligare när man själv vet att man ska gå. Så därför har jag bestämt att jag ska va i en sån svin bra form både innan mitt näsprojekt och efter så att om någon stackare skulle vara utan motståndare kommer Super Pannie in och räddar dagen! Lol
Något annat jag inte gläds för riktigt är mitt boende. Jag och Lisa fick damp imorse då det tydligen var förbjudet att koka sin gröt på skolhemmet. Droppen. Man säger inte till en svinhungrig pers på morgonen NEJ. Med en aning damp på morgonen och trött på danska, jobbiga fasoner så saknar jag hem. Saknar mamma , pappa och Kaisho. Kära klubb där man lärde sig att brottas. Dock det enda stället jag känner mig hemma i just nu är såklart Rumble. Idag avverkades 1 h sw med syfte att ställa sig upp sen fri sparring. Några goda svep och armbars efter va det dags för stående sparring. Många rundor med jon som går match snart på Trophy i Malmö. Avslutade med ett par ronder puder med Coach Tue som man inte har kört med sen innan Ryssland.
Jag hoppas på en mer fridfull Pannie imorgon.. som glädjer sig åt andra och kan sluta svära åt danskarna…
Bild från året jag gör shootfighting debut och bästa herr Nilsson coachar
