Helsingborg var den första riktiga staden vi kom till efter vi hade landat i Åstorp och hade bott där i 6 år. Jag lärde mig persiska av mamma och pappa, svenska på dagis och av Vita lögner på tv.
När jag föddes 1991 så flyttade vi direkt till Turkiet, mamma, pappa, Hasrat, Pojan, Sia och jag. Året därefter var vi på g till Sverige. Jag har alltid älskat Helsingborg, jag har alla mina minnen härifrån, bra och mindre bra. Allt från barndomsvänner, träning, familjen splittras, helt enkelt min utveckling. Samtidigt ska det bli underbart att få skapa nya minnen fastän man kommer vara hemma så mycket som möjligt ska det bli underbart att börja om på en ny ruta.
I fredags träffade jag min goda vän Sebastian och vi sågs över middag och gott snack. Pratade mycket om min senaste match, känslorna inför det, framtiden samt UFC. Det är ju där det händer grejer, Malmö?
Men som vanligt efter varje match får jag en stor känsla av tomhet. i princip direkt efter jag har gått match. Känslan av, Vad nu? Vad fan nu??? Om man hade kunnat gå match typ vare helg. Det hade varit guldvärt. Det som hindrar just nu är mitt knä som jag skadade lite i Ryssland. Dock fick jag ett positivt samtal från min läkare som sa att det är ingen minisk skada så jag är igång med min rehab och vill så gärna vara igång i jan-feb igen.
Det är en otroligt abstinat känsla som man aldrig vill ska försvinna
(bilden tagen av en klubbkamrat under Trophy MMA 2012 med min underbara baba stöttande framför mig)
