Skribenten Hugo Lindström tycker att Rafael Dos Anjos hamnat alldeles för mycket i glömska.
När 70 kg väger ett ton
En klassisk regel i sociala sammanhang är att när någon själv säger att den är rolig så stämmer sällan det. Sen kan man dissekera det konceptet i en evighet, huruvida personen var tråkig från början eller om själva uttalandet på något mystiskt sätt silat det roliga ur personen.
Trots min brist på kreativa jämförelser är det jag försöker komma till att någon medveten om sin status, oftast framstår något självgod och narcissistisk. Kanske är detta en produkt av mitt ofrivilliga jante tänk. Men i UFC cirkulerar ett bälte som, helt utan anknytning till rank, ska utnämna vem som är “the baddest motherfucker” (löst översatt till “en redig tuffing”). Att ett sådant bälte ens existerar går att debattera, ännu mer dess signifikans. Men om ett sådant bälte nu ska finnas och dessutom pryda midjan på någon, hur kan då denna midjan tillhöra någon annan än Rafael Dos Anjos?
Dos Anjos har sedan början på sin UFC-karriär mött vad som mycket väl kan vara den mest koncentrerade mängden talang samlat på ett enda matchfacit i hela organisationen. Nurmagomedov, Ferguson, Alvarez, Lee, Usman, Covington, Cerrone, Henderson, Diaz, Pettis, Lawler, Edwards, Chiesa, Felder… Långt ifrån alla dessa är matcher han vunnit. men att ens ta en match mot dessa, i olika viktklasser dessutom, väger så otroligt mycket tyngre än varje hädelseklätt plastskärp Dana White kan skissa fram.
Hans 70 kg platsar inte i någon viktklass, det går inte att mäta en fighter som honom på en våg. Hans vikt för sporten väger tyngre än så.
Många verkar ha glömt att RDA faktiskt var mästare en gång i tiden. Och även om detta undgått flera nyare fans, så känns det egentligen helt irrelevant att behöva lyfta det för att stärka min poäng. De bedrifter han gjort på senare år väger i mina ögon tyngre än perioden som han höll bältet. Hans 70 kg platsar inte i någon viktklass, det går inte att mäta en fighter som honom på en våg. Hans vikt för sporten väger tyngre än så.
” Som att allt ifrån walk-in till rondvila betraktas av en regissör”
Det finns något cinematiskt i det hela. Tänker på boxare som Micky Ward eller Chuck Wepner. Som att allt ifrån walk-in till rondvila betraktas av en regissör. En regissör som konstruerat det hela för att mjölka spänning ur minsta lilla detalj. När RDA går match väntar man bara på ett ”That’s a wrap!” för att knyta ihop det hela.
Det är inte en skräll att just Wepner ofta lyfts fram som en av inspirationerna bakom Stallones ”Rocky”. En karaktär som kompenserade alla brister i färdighet med hjärta och ren kämpaglöd. UFC är bara en kreativ fotograf ifrån att ha sin egna underdogsaga. För guldet finns inte nödvändigtvis där bältet är. Tänk på någon som Charles Oliveira. Visst, han är inte mästare rent tekniskt. Men alla ”vet” vem man behöver slå för anses vara bäst i viktklassen. Lite samma tänk har jag kring RDA, trots att jag inte skulle påstå att han är bäst. Istället tänker jag lite på honom som en tydlig markör för att separera stollar som Sean O’Malley från fighters som RDA.
Detta är en krönika, alla ställningstaganden är skribentens egna.
