Nu står vi inför ett stort problem gott folk. Mina tankar denna söndag handlar om poängreglerna och jag presenterar ett lite lekfullt förslag.
Länge var sportens värsta fiender externa makter i form av kritiker, politiker och nej-sägare. Inte sällan användes moral som vapen för att bespotta MMA som idrott och mena att den inte var någon idrott. Detta började i någon mening redan inför att OS-spelen infördes på nytt 1896 av baronen Pierre de Coubertain. Kardinalen av Lyon sa följande till Coubertai: ”Nous acceptons tout, sauf Pankration”. Vilket kan översättas ungefär ”Vi accepterar allt utom Pankration”. Så fick det då bli. Pankration skulle bli något den stora massan inte kände till och endast historiker samt ett mycket litet fåtal ägnade sig åt. Men som alla vet kunde man inte hålla borta den fria kampen helt och brassarna drog igång Vale Tudo som 70 år (lite förenklat) senare ledde vidare till MMA. And the rest is history.
Flera religiösa grupper enades i kampen mot UFC och Connecticuts general av justitieministersämbetet Richard Blumenthal var en av de aktiva motståndarna. Även senatorn Joseph Lieberman stödde motståndet och en domstol förbjöd MMA i Puerto Rico. UFC 8 skulle dock få hållas, men sen skulle de nya bestämmelserna träda i kraft. Detta var början på den stora vågen av förbud gentemot NHB och mot UFC. Kabel TV-kanalerna lämnade sporten och tillsist var den förbjuden i större delar av världen. Motståndarna till sporten var extremt tydliga vilka de var.
För att överleva så var man tvungen att anpassa sig, arbeta med regler och med säkerhet. Det krävdes också en rejäl injektion i form av kapital, nytänk och energi och den stod UFC:s nya ägare för. Världen började förändras och under 2000-talet vände den ena nej-sägaren efter den andra till att acceptera MMA.
Motståndarna till MMA försvann inte. Nej-sägarna finns kvar ännu, men de blir mer och mer marginaliserade. När debattprogram på TV nu vill snacka MMA så får de verkligen leta med ljus och lykta för att hitta någon till motståndarsidan. Nej-sägarna är inte längre sportens värsta fiender. Det externa hotet mot sporten är inte längre att frukta. Respektera – Ja, men frukta – nej.
Det finns massor kvar att göra för IMMAF och TV-kanaler som Eurosport valde så sent som för en månad sedan att ”pull the plug on MMA”. Jag mötte rädda förläggare som inte ens läste mitt utkast av boken men ändå tog beslut att de inte var ”redo” att vara de som gick i bräschen med den första riktiga heltäckande boken om MMA. Så ännu har vi en bra bit kvar att vandra.
Jag vill inte påskina nu att allting är packat och klart och det att alla är för sporten MMA för så är det ju inte, men dessa nej-sägare och fegisar är ändå inte sportens värsta fiender längre
Nej, de värsta fienderna är numera inom sporten. Det är de interna krafterna som underminerar sportens värde på olika sätt som är fienden nr 1. De värsta fienderna är de kassa poängdomarna, glappet/förståelsen av reglerna och säkerhetsaspekterna på lång sikt (arbetet med dessa) bland annat. IMMAF och SMMAF går i bräschen för att arbeta med säkerhetsfrågor och jobbar externt med att få folk att förstå vad MMA är för något. Detta är superbra och jag vill ge IMMAF och SMMAF en stor eloge. Men tyvärr räcker det inte. Problemet är ingrott i sportens domare. Det är förstås en grov generalisering, men denna månad har tydligt visat att vi har långt kvar att gå med MMA i världen. Man kan i evighet hävda att jag minsann inte är objektiv hit och dit för att försöka spräcka hål på min kritik mot domslutet mot Reza och nu mot Bruno Carvalho, men det håller inte. När jag satt som kommentator var jag måhända lite partisk i att ropa och heja mer på exempelvis underdogen Matti Mäkeläs hjälteisatts än om McSweeney skulle vunnit. Det är en typ av partiskhet som finns hos kommentatorer som kommenterar svenskar i OS eller svenska landslaget i fotboll likväl. Det är en egen historia och jag kommer behöva pröva lite en annan approach nu när jag kommenterar VISION i december dels då många svenskar möts, men också för att jag och producenten vill det. Men att kunna se en match, analysera den efteråt och gå in på faktabasis och komma fram till att den ena blivit bortdömd är bara frustrerande. Deppigt nästan. Jag tycker synd om Reza och om Bruno.
Domares bedömningar kommer alltid kunna ifrågasättas och så är det i alla sporter, men om vi jämför med andra bedömningssporter så har många av dem haft sådana här problem. Somliga har underminerats och haft så inkörda system att domarna kunnat fortsätta med sitt trams i tillsynes all evighet eller så har sporterna haft två tydliga läger som gjort att utvecklingen haltat och varit seg.
Inom MMA så är de flesta jag pratat med överens om att poängdomarnas regler måste bli tydligare och förståelsen av reglerna måste komma ut till klubbarna. Jag har diskuterat detta med domare nu och med delar av Dommarkommittén inom SMMAF och jag upplever att de förstår problemetiken alldeles utmärkt men att de på ett sätt lägger fokus på att drivet att lära sig mer och få förståelse måste/bör (lite olika ordval där) komma från klubbarna själva. Problemet ligger på internationell nivå och exakt vad det rör sig om är inte helt lätt att sätta fingret på. Somliga menar att vi måste genomgå den här fasen och att detta är en övergångsperiod då sporten etablerar sig. Det ligger något i det tänket, men samtidigt är det typiskt och leder till att väldigt lite händer.
Någon föreslog tidigt att genom att ha flera poängdomare så minimerar man enskilda felaktigheter. Det är så man löst det i vissa andra bedömningssporter – att ha exempelvis sju poängdomare. Det skulle kräva ett annat system, men varför inte? Ten Point Must Scoring-systemet kommer från boxningen och implementerades i MMA då systemet ju (harkel) funkar sååå bra i boxningen. Doc Hamilton hade en idé om halva poäng som skulle lösa det här, men det prövades i år och ingen skillnad kunde ses på de amatörgalor som det prövades på. Men det många glömmer är att det fanns en anledning till att Hamilton ville se en ändring av poängen. Han skrev i sin inledning av rapporten såhär:
It is fairly obvious to fans of the sport that there appears to be a growing discontent with many of the decisions following closely contested bouts. Likely the discontent would be far more pronounced if not for the fact that such a high percentage of the fights are concluded prior to reaching the score cards.
As one who has judged hundreds of bouts over the past decade, I’m firmly convinced that the major contributing factor to questionable decisions and the resultant discontent is the inadequacy of the present scoring system.
Regelsystemet är inte perfekt när man ska bedöma jämna ronder. Bruno Carvalho förlorade det stående mot Pendred men det var inte på något sätt på ett dominerande vis. Bruno hotade dock med extremt farliga submissions som var så nära att avsluta matchen att de måste jämföras med mycket kraftiga nedslagningar.
Det är svårt att hitta en lösning, men lek med tanken på att vi har fem eller sju poängdomare och att dessa istället ger 5 poäng som mest. Det är ju ändå aldrig så att en poängdomare knappt ger 10-7 till någon. Det är dock en möjlighet. Mindre än 7 poäng kan inte ges till någon. Alltså kan man lika gärna ha 5 poäng som mest och 2 som minst. Med fem domare så blir en lite egen domare inte speciellt avgörande. Nej, det krävs tre domare för att det ska påverka till en fighters fördel. Men ändå när tre domare anser en sak kan de andra två tycka en annan och det kan spela roll för helheten och dessutom märks det med fem domare att marginalen var liten. Nu har inget sådant system prövats, men när jag tagit upp det lite på skoj så har några nämnt att det kanske skapar mer oavgjorda matcher. Jag är ytterst tveksam till det faktiskt. Det finns faktiskt ingenting som tyder på det. Men vem vet? Man måste förstås pröva ett sådant här system för att veta, men håll med om att det skulle vara intressant? Snackar vi sju poängdomare så bör det kunna bli ännu mer korrekta domslut men lite mer meckigt och mer siffror. En dominerande rond där alla ansåg att någon vann betyder då också mer i sammanhanget. Så låt oss ponera att det är fem domare och att de ger 5 poäng som mest och 2 som absolut minst:
Rond 1
Domare 1, 2 och 3 anser att Fighter A vann med 5-4
Domare 4, 5 anser att Fighter B vann med 5-4
Resultat: Fighter A 23. Fighter B 22.
Rond 2
Domare 1, 2, 3, 4 anser att Fighter B vann med 5-4
Domare 5 anser att Fighter A vann med 5-4
Resultat: Fighter B 24. Fighter B 21.
Rond 3
Domare 1, 2 och 3 anser att Fighter B vann med 5-4
Domare 4, 5 anser att Fighter A vann med 5-4
Resultat: Fighter A 22. Fighter B 23.
Här har vi då en rond 1 och 3 som var jämna men rond 2 var det inget snack om att Fighter B vann. Detta avspeglar sig då på poängen i slutet genom att ett delat domslut inte var att tala om då såpass många domare ansåg att Fighter B vann rond 2. Samma kan förstås sägas med tre domare som dömer som ovan, men detta med flera domare gör att misstag hos någon enstaka domare inte sticker ut så mycket.
Totalt resultat:
Ja leka med tanken kan man alltid och kanske är det ingen lösning, men något måste i alla fall ske och det illa kvickt. Well well. Alla system har luckor och att ändra 10 poäng till 5 poäng kanske bara är krångligt nu, men detta ovan funkar förstås också lika bra med att man kör 10 poäng. Tills vidare är ju information och förståelse av vikt, men det visar också då desto tydligare när domarna gör ”fel”. Flera av de i Sverige mest kunniga angående regler ansåg att Bruno i någon mån blev bortdömd.
Betta redan nu på Alexander Gustafsson (1,50) vs. Shogun Rua (2,45) på Unibet
