Att försörja sig som mma-fighter är inte som vilket arbete som helst. Det är på många sätt en nischad och annorlunda sysselsättning. Trots stora skillnader finns det även områden där mma-fighters inte skiljer sig från arbetstagare i allmänhet. Så är fallet när det kommer till arbetsvillkor. Samma behov av trygghet och stabilitet som arbetstagare har i allmänhet, samma behov har mma-fighters. Rättvisa och schyssta arbetsvillkor bygger vanligen på att båda parter – arbetsgivare och arbetstagare – har ett någorlunda jämlikt förhållande när det kommer till maktfördelning. Normalt sett har sammanslutningar av arbetare – fackförbund – utgjort balanserande faktor och säkerställt schyssta villkor på arbetsmarknaden. Fackförbundens närvaro och det underliggande hotet om stridsåtgärder (tex strejk) har tvingat arbetsgivare att anpassa arbetsvillkor i enlighet med de anställdas behov och önskemål. Inom idrotter som fotboll, hockey, basket, m.fl. har spelarsammanslutningar – dvs. fackföreningar – bidragit till att utjämna maktbalansen mellan de anställda och arbetsgivaren.
En sak är säker, det är att UFC inte är någon vanlig arbetsgivare. De har en unik helt monopolposition vilket ger dem otrolig makt. Deras absurt starka förhandlingsposition ger dem ett fullständigt övertag i relation till kontrakterade fighters. Bortsett från vad som gäller för ett fåtal riktigt stora stjärnor kan UFC ensamt diktera villkoren. Det är också precis vad de ägnar sig åt.
Monopol
Tack vare sin unika position har UFC genom åren kunnat diktera villkoren i relation till sina kontrakterade fighters. Som marknadsledande har deras praktiker till stor del även kommit att bli normsättande för övriga branschen. Utan några som helst vetenskapliga belägg vågar jag påstå att intäktsfördelningen mellan arbetsgivare och anställda i UFC (ca 85/15) är unik inom professionell idrott. Inom många stora sporter är fördelningen snarare 50/50.
Uppdelningen mellan vad som vanligen benämns som ”show money” och ”win money” är ytterligare ett exempel på en praktik som endast torde vara möjlig tack vare UFCs monopolposition. Denna har dessutom kommit att bli något av en standard i branschen. Det är en mycket arbetsgivarvänlig standard. Att dela upp ersättningen till fighters är i första hand ett sätt för UFC att spara (tjäna) pengar.
Uppdelningen mellan ”show money” och ”win money” har även sagts stimulera offensiv fighting och viljan att ta risker. Det tror jag är ett svepskäl då sannolikheten är minst lika stor att fighters väljer att ta mindre risker och istället fightas ”tryggt”. Systemet, som är väldigt omodernt, implementerades i en era när mma som sport såg väldigt annorlunda ut än idag. På den tiden var det främst specialister inom en specifik disciplin som ställdes mot varandra. Sedan dess har sporten utvecklats och gjort otroliga framsteg. Villkoren har dock inte utvecklats över huvud taget.
Det paradoxala är att intäktsmöjligheterna, för fighters, på senare tid snarast har försämrats. Tidigare såg de helt annorlunda ut bl.a genom att fighters tilläts ha egna sponsorer vars loggor de kunde synliggöra såväl under fight week som i oktagonen. Med införandet av Reebok-avtalet fråntogs man i praktiken möjligheten att dra in egna sponsorer. UFC har envist hävdat att flertalet fighters har tjänat på Reebok-avtalet men det är inte vad fighters själva uppger.
Fler problem
Orättvisa och godtyckliga domslut får genom ersättningsmodellen – win/show – orimlig inverkan på fighters löner och därigenom deras försörjningsmöjligheter. Poängsättning inom mma har länge varit ett problem. Kanske är nuvarande system, trots dess brister, ändå det bästa – eller det minst dåliga. Om man tog bort vinstbonusarna skulle det åtminstone förhindra att de stundtals usla domarinsatserna leder till att fighters förlorar halva lönen.
Det finns besläktade lönefrågor värda att lyfta. En sådan är att fighters borde få inskrivet i sina avtal att de har rätt till lön när de har inställt sig och klarat vikten. När en fighter har levererat vad hen är förpliktigad till enligt avtal borde hen vara garanterade lön. Det är inte rimligt att en fighter riskerar att förlora hela sin ersättning pga att motståndaren missar vikten, blir sjuk, skadar sig eller liknande.
UFC betalar ibland ut – hela eller en del av – ”show money” till en fighter som drabbas av inställd fight. Det är dock vanligt att man pressar fighters till att ta matcher trots att motståndaren missar vikten. Det förekommer även att man pressar dem till att acceptera byte av motståndare i sista sekunden. Genom att hota med utebliven lön och ofördelaktiga matchningar (eller att det kan komma att dröja mycket länge innan de får en ny fight) kan de pressa fighters till att fatta karriärmässigt usla beslut. Det händer regelmässigt att fighters, utan egen förskyllan, får vänta så länge på att få en fight att de blir närmast desperata – att de av ekonomiska skäl måste ta första bästa fight. Många fighters har familjer att försörja och har alltså ett tungt ansvar vilande på sina axlar.
Tänk dig att en fighter har lagt ut $5,000-10,000 på ett fight camp. Det är ingen ovanlig summa. Dagen före fight får han veta att motståndaren har missat vikten riktigt grovt, men UFC pressar honom ändå att ta matchen. För besväret får han 20 procent av motståndarens ”show money”. Sedan blir han dessutom bortdömd av usla poängdomare i matchen och går miste om sin vinstbonus. Lägg därtill det faktum att mma-fighters har relativt kort karriär. En genomsnittlig UFC-karriär är kanske 5-7 år lång. De sista 2-3 åren är vanligen den period då en framgångsrik fighter kan “casha in” och tjäna sig en hacka.
Reflektioner
Sammantaget kan man konstatera att UFC har otroligt mycket makt i förhållande till sina fighters. Fundamentet i deras starka ställning är deras absoluta makt när det kommer till att över huvud taget ge fighters matcher. Detta är en mycket viktig komponent i deras maktövertag. Om du som fighter inte är en lojal och lydig anställd riskerar du att erbjudas dåliga, eller inga, matchningar. Det är först när fighters har byggt ett hyfsat stort namn och etablerat sig i toppen som de får en något starkare förhandlingsposition. Även som rankad fighter, med ett känt namn, kan det vara svårt att klara sig som UFC-fighter. Al Iaquinta är ett tydligt exempel på en känd fighter som fick nog och kritiserade UFC offentligt för hur de behandlade honom. Han är dock långt ifrån ensam om att hysa dessa känslor. Det är dock relativt få som vågar säga vad de verkligen känner. De anser sig ha för mycket att förlora på att vara ärliga.
UFC-fighters skulle sannerligen vara betjänta av ett fackförbund som kunde stärka deras förhandlingsposition i förhållande till arbetsgivaren. Det ser dock inte särskilt ljust ut på den fronten. Tvärtom har alla sådana initiativ misslyckats och intresset bland fighters verkar nästan vara obefintligt. Alltså kan vi lugnt räkna med att UFC även framgent kommer åtnjuta absolut makt i förhållande till fighters. En makt de utnyttjar enväldigt och godtyckligt. Det vi kan hoppas på är att ‘The Muhammad Ali Extension Act’ blir verklighet och förbättrar förutsättningarna. Det är dessvärre inte särskilt troligt. Om lagförslaget mot förmodan skulle bli godkänt i den lagstiftande församlingen måste det i slutändan även godkännas av presidenten. Donald Trump råkar vara kompis med Dana White. White råkar dessutom vara en uttalad och högprofilerad Trump-supporter. Under republikanernas partikonvent inför presidentvalet närvarade Dana White för att ge Trump sitt stöd. Den typen av investeringar brukar betala sig. Ja, ni fattar vart jag vill komma. Det är en orättvis värld vi lever i och UFC-fighters är inte förskonade.
____________________________
Kimuraredaktionen
