Söndagskrönikan: All pr är bra pr

The Reem

Häromdagen släpptes det senaste avsnittet av ”The Reem”, en videoblogg med UFC-tungviktaren Alistair Overeem i fokus. Med professionell klippning och redigering samt drönarkameror till hjälp, har produktionsteamet som ligger bakom serien skapat ett kraftfullt pr-verktyg. The Reem är bara en i raden av välproducerade videobloggar (vloggar) som ger insikt i professionella mma-fighters vardag. Var och varannan atlet tycks ha insett värdet i att bygga sitt egna varumärke. Även om detta i huvudsak är positivt, genom att det ger en bredare kontaktyta mot fans, så finns det anledningar att fråga sig hur detta påverkar arbetet som promotions och atleterna själva förväntas utföra.

Med bakgrund av de senaste årens tekniska framsteg, och mma:ns spridning som sport, har många fighters sökt olika vägar att nå ut till allt fler fans. Utöver den mediaexponering som flera av de kändare atleterna tvingas till genom sina kontraktsåtaganden hos UFC, så känner många sig manade att ta sin pr i egna händer. Något som är lätt att glömma när det gäller mma-fighters är hur liten del av deras liv rent tidsmässigt som äger rum i buren vid matcher. Med videobloggar som den som följer Overeem, kan en allt större del av tiden utanför fighterna användas i marknadsföringssyfte.

Alla atleterna som videobloggar har det övergripande målet att utöka sin supporterskara och utöka sin mediala närvaro, men presentationen kan vara annorlunda från fall till fall. Kron Gracies serie visar mycket av filosofin hos bjj-mästaren och skateboardentusiasten. Tyron Woodleys serie Champ Life demonstrerar till stor del hur welterviktsmästaren engagerar sig i sociala frågor. ”Champ Life ain’t always about going to buy Gucci, glitter and glam, it’s about giving back as well” säger han inför ett välgörenhetsevent.

Om Woodleys vlog är tänkt att vara mer jordnära, så är motvikten The Mac Life, Conor McGregors extravaganta serie som på sätt och vis utgjort typexemplet för hur en fighter bör promota sig själv. The Mac Life är inte bara namnet på serien, utan också en hel internetbaserad mediakanal med fokus på fightingvärlden. Exponeringen som Conor McGregor lyckats generera är såpass stor att den i stunder skakat arbetsgivaren UFC. I början av året genomförde McGregor ett PPV-event där han intervjuades inför en publik om 5000 personer. I samma vända passade irländaren på att verbalt utmana UFC, och menade på att en boxningsmatch mot Floyd Mayweather var det enda som han hade i tankarna. Ett spektakel som UFC tidigare visat ett missnöje med, givet McGregors kontraktsituation. Presidenten Dana White var måttligt underhållen av irländarens utspel och svarade med att säga att han kunde förvänta sig ett fall av enorma proportioner om han verkligen planerade att ställa sig emot UFC.

Det var första gången som en fighter på riktigt börjat utmana den Las Vegas-baserade organisationen, och börjat bita den hand som fött honom. Klagomålen har alltid funnits där, fighters har efterfrågat bättre löner och arbetsvillkor sedan länge. Fackförbund har till och med grundats i syfte att ena atleternas röst och ge dem mer slagkraft i diskussioner med promotions. I McGregors fall har han varit betydligt mer strategisk i sin approach, värderat sitt ekonomiska bidrag till arbetsgivaren, och till sist varit väldigt öppen med sin målsättning: att en dag vara jämsides med UFC i den ekonomiska hierarkin. Samarbete snarare än anställning.

All denna egenmarknadsföring från fighternas sida kan ses som ett tvåeggat svärd för UFC och andra promotions. Till största delen får nog exponeringen som idrottarna skapar ses som positiv. Ju mer publicitet och fler fans som de kan dra in på egen hand, desto bättre för organisationerna – som i slutändan också tar en stor del av den kakan. Den möjliga problemsituationen som kan uppstå för organisationer är när en fighter uppnår en nivå av publicitet tillräcklig för att hota eller åtminstone sätta press på arbetsgivaren, som i fallet McGregor.

Totalt sett tror jag att mma:n är i ett skede där enskilda fighters arbete med att promota sig själva hjälper sporten och dess promotions mer än vad det stjälper. Men organisationer som UFC måste ur egna perspektiv ändå vara försiktiga i denna balansgång som det innebär att bygga upp personliga varumärken hos fighters. På längre sikt hjälper det inte sporten mma särskilt mycket att fighters i allt större utsträckning har börjat ställa ultimatum och pressa arbetsgivare till matcher som är sportsligt svåra att motivera, men som förväntas generera större publicitet och lönekuvert. Det hjälper inte heller sporten att flera mma-fighters nu allt mer gärna söker att anordna boxningsmatcher för att försöka ta del av intäktsströmmar kopplade till boxningsvärlden. Underminerar man den sportsliga grunden som ger upphov till alla intäktsmöjligheter och kändisskapet hos atleterna, kan det ge stora problem på lite längre sikt. Man brukar säga att all pr är bra pr, men det beror nog verkligen på vem du frågar.

Registrera dig på Unibet och få 200% och 50 free spins

 

Det här inlägget postades i Kimura rekommenderar, Krönika, Nyheter och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.
  • Styrbjörn

    Mycket bra skrivet! Men är verkligen Conor den första som ”biter handen som föder”? Wanderlei hade väl en massa youtube rants där han snackade dåligt om UFC?

    • Tjohoo

      Sant. Han utmande dock inte UFC på sättet Conor gör. Randy Couture är en annan fighter som kämpade lagligt sätt mot UFC för att bli släppt för att kunna möta Fedor när det begav sig i Affliction (synd att det aldrig hände :’( )

      • Styrbjörn

        Mjo det stämmer ju, det stod i och för sig ”på riktigt” också nu när jag kollade igen.

  • Ric _Ohet

    Väldigt bra läsning, efter 12 timmars arbetsdag är det skönt att få komma hem till nått med substans, där man faktiskt tänkt till lite – tummen upp ^_^

  • http://www.tobiassolem.se/ Tobias Vincent Solem

    Riktigt bra artikel. Den här sortens innehåll gör att man stannar

Fler Kimura rekommenderar:

7

Söndagskrönikan: Aloha to the Max

Veckans söndagskrönika handlar om hur ett gäng fightande hawaiianer, med fjäderviktsmästaren Max Holloway i fronten, ivrigt försöker att locka UFC ända ut till ögruppen i Stilla Havet